Ei nimeä

(av lat. determinare, avgränsa, bestämma), uppfattningen att varje händelse är orsaksbestämd på sådant sätt, att den sker som det oundvikliga utfallet av förutvarande betingelser. Motsats: indeterminism. Om orsakssammanhanget antas vara förutbestämt av ett blint öde eller en guddomlig makt, talar man om fatalism.

(av gr. deon, det nödvändiga, plikt, och logos, lära), pliktlära.

(av lat. deus, gud), lära om (tron på) en gud som har skapat världen, men som efter skapelsen inte griper in i världsskeendet (motsats: [[teism]]). Deism betecknar först och främst [[upplysningsfilosofi|upplysningstidens]] gudsbegrepp. Den bekräftar existensen av en gud, men som skapare av en lagenlig, förnuftsbestämd värld, vilken som sådan förstås utifrån sig själv. Konsekvensen av detta är, att Gud ställs utanför ett egentligt förhållande till världen.

(lat. bortföra, avleda).

1. Inom formell logik innebär deduktion att härleda en utsaga från andra utsagor i enlighet med logiska slutledningsregler. "Deducera" och "deduktion" är syntaktiska* begrepp, eftersom det är möjligt att följa slutledningsreglerna och att kontrollera följdriktigheten av deduktionen, utan att man behöver känna till den mening vi förbinder med de ord som uppträder i premisser och slutsats. Dvs. en sluledning där man från det allmänna (generella, universella) sluter sig till de enskilda.