(gr. eristike techne, strids- eller diskussionskonst) konsten att kunna använda logiska spetsfundigheter polemiskt. Platon och Arsitoteles betecknar sofisternas argument som eristik, och Platon ställer eristiken mot den sokratiska [[dialektik|dialektiken]], medan Aristoteles räknar de eristiska slutledningarna till felsluten.
(av gr. episteme, kunskap, vetande, vetenskap, och logos, läran om)
1. Kunskapsteori/-lära
2. Vetenskapsteori.
(gr. kunskap, vetande, vetenskap). I grekisk filosofi betecknar episteme det säkra vetandet i motsats till doxa, dvs. ett blotta antagande eller en åsikt. Ofta sägs episteme vara en förnuftskunskap, medan doxa sägs komma från sinneserfarenheten.
se [[logisk positivism]].
(gr. oikos, boning). Vetenskapen om samspelet mellan [[organism|organismerna]] och deras omgivning. Från fysiologin skiljer sig ekologin genom att den uppfattar hela organismen som minsta enhet, medan fysiologin studerar de enskilda organens eller cellernas funktioner.
(av gr. empeiria, erfarenhet), kunskapsteoretisk huvudriktning som till skillnad från [[rationalism|rationalismen]] hävdar att all kunskap om verkligheten härstammar från sinneserfarenheten.
(gr. empeiria), erfarenhet, erfarenhetsmässig, som härrör ur (sinnes)erfarenheten. En empirisk teori är en teori som antingen bygger på vetandet man erhållit genom sinnes- erfarenheter, eller som innehåller påståenden (omdömen) som måste kunna underbyggas med hjälp av sinneserfarenhet. Ordet empirisk är synonymt med uttrycket "a posteriori" (jfr. a priori/ a posteriori). En empiriskt orienterad filosofi är en filosofi som hävdar att vår kunskap helt eller huvudsakligen bygger på (sinnes)erfarenhet.
(av lat. emovere, röra) etisk och värdefilosofisk teori, enligt vilken värderingar inte tjänar till att påstå något, utan blott tjänar till att uttrycka känslor, inställningar eller liknande. Emotivismen kan formuleras språkfilosofiskt som uppfattningen att satser som uttrycker värderingar inte har någon [[kognitiv]] mening, utan endast en emotiv (känslomässig) mening.
(av lat. ego, jag), egenkärlek; själviskhet, självkärlek: att uteslutande ta hänsyn till sig själv på bekostnad av andra. Jfr. [[altruism]].- Ordet "egoism" uppstod på mitten av 1700-talet, men användes då huvudsakligen (t.ex. av Wolff) i en metafysisk betydelse, synonymt med [[solipsism]]. Denna betydelse finns ännu hos Kant som i sin antropologi skiljer mellan fyra former av egoism: metafysisk egoism, logisk egoism, estetisk egoism, och moralisk egoism.
(lat. dualis, som innehåller två) är en beteckning på metafysiska teorier som antingen (1) hävdar existensen av två, och endast två, substanser (substansdualism); eller (2) hävdar att allt varande är uppdelat i två grundläggande skilda typer eller skall förklaras utifrån två klart åtskilda och oberoende grundprinciper (egenskapsdualism). Medan den förra formen endast har haft få förespråkare, har den senare fått stor utbredning.