(gr. hermeneua, "tolka", ”förklara”, ”utlägga”, ”uttyda”), tolkningskonst eller förståelselära. Ursprungligen innebar hermeneutik en uppsättning regler (kanon) för antik-kristen sanningssökande i bibliska texter. Med Friedrich Ast (1778-1841) får den moderna användningen av hermeneutik sin första utformning som en allmän filologisk tolkningslära, främst i syftet att förstå antika texter.
(av gr. hedone, lustkänsla, njutning)
1. Den psykologiska teorin att mänskliga handlingar först och främst är motiverade av strävan efter lustkänslor och undvikande av smärta och olustkänslor.
filosofiskt resonemang som avser att bevisa eller göra sannolikt att Gud existerar utan att förutsätta uppenbarade sanningar eller teologiska dogmer. Försök att ge förnuftiga skäl för Guds existens finns i de klassiska s.k. gudsbevisen, men många, både filosofer och teologer, har hävdat att gudstron inte kan bygga på några förnuftiga skäl i denna mening. Gudsbevisen har under tidernas lopp antagit flera olika former och varianter, såsom det kosmologiska, teleologiska, ontologiska, axiologiska, entropologiska, och pragmatiska gudsbeviset.
samlingsbeteckning på en rad olika principer som kan användas i en förklaring.
det mest generella värderande begreppet. Det kan användas om ting, handlingar, personer och egenskaper för att uttrycka att det ifrågavarande i en eller annan mening är fullkomligt. Traditionellt skiljer man mellan om något är gott i sig själv eller är gott i relation till något annat. Att något är gott i sig själv betyder att det är lika gott oberoende av vilket sammanhang eller vilken förbindelse det förekommer i. Något som är gott i sig själv kallas för [[intrinsikalt värde|intrinsikalt]] gott.
(av gr. ge-, jorden, och kentron, mittpunkt), världsuppfattning enligt vilken jorden är universums centrum.
(lat. släkte/art). Med utgångspunkt i [[Aristoteles]] använde den [[skolastik|skolastiska]] filosofin distinktionen mellan genus (släkte) och species (underart) för att beteckna distinktionen mellan en mer och en mindre omfattande gruppbestämning inom ett hierarkiskt system.
(av gr. genesis, tillblivelse), gemensam beteckning på försök att sluta sig till att ett påstående är sant eller falskt, därför att det har framkommit på ett bestämt sätt. Men hur ett påstående har framkommit, eller varifrån det härstammar, är i de flesta sammanhang irrelevant för påståendets sanning eller falskhet. Ett [[argumentum ad hominem]] är ett specialfall av det genetiska felslutet.
(gr. genesis, upphov, tillblivelse), utveckling, ursprung.
(lat. generalis, allmän; jfr. fr. généraliser förallmänliga, göra allmän, till général allmän).
Att ge allmän giltighet åt någon regel eller utsaga. Även härledning av allmän slutsats från enskilda exempel, dvs. en induktiv generalisering. Se [[induktion/induktiv|induktion]].