(av gr. mythos, berättelse, och logos, lära).
1. Den föreliggande samlingen av myter inom en bestämd kultur (t.ex. grekisk mytologi).
2. Läran (vetenskapen) om myter.
3. Användandet av myter i den försvagade betydelsen falska, ogrundade föreställningar.
(gr. mythos, ord, berättelse). Till sin form är myten en berättelse som inte utan vidare kan tas bokstavligt. Myten kräver en tolkning, som drar fram en dold mening ur den bokstavliga. Det betyder, att myten har en metaforisk eller symbolisk karaktär. Myten berättar om den mänskliga existensens grundvalar, dess gränser och ursprung på ett sätt som överskrider de historiska händelserna. Myten berättar om verklighet på ett indirekt sätt. I en försvagad betydelse betecknar ordet "myt" en falsk, ogrundad föreställning, som kan upphävas av förnuftet.
se [[dualism/monism/pluralism]].
se [[etik]].
(gr. ta meta ta physica, eg. det som följer efter det fysiska; ursprungligen benämning på Aristoteles' böcker om "den första filosofin", som i samlingen av hans skrifter placerats efter de fysiska skrifterna; såsom ett ord - Metaphysica - först använt av den senromerske filosofen Boëthius). Benämning används vanligen om inriktningar som försöker bestämma allmänna betingelser för tingens väsen eller varats grunder.
se [[etik]].
(av gr. metaphora´, bortförande till ett annat ställe, av metaphe´ra bära bort), ett bildligt uttryckssätt där likheter eller inre överensstämmelser motiverar att en företeelse (sakledet) byts ut mot någon annan (bildledet). Frågan om metaforens roll liksom gränsdragningen till termer som liknelse, metonymi och symbol är forfarande omstridda. Jfr. parafras.
(av lat. mens, jfr. ovan), uppfattningen att allt verkligt är av i grunden mental, andlig eller tankemässig natur (jfr. idealism).
(lat.),
1. Själen som det tänkande och bedömande väsendet. Samlingsbeteckning för ande, förnuft, förstånd och tankeförmåga.
2. Tanke (speciellt den förnuftiga), erinring, mening, åskådning, avsikt, beslut, osv.; jfr. det moderna uttrycket mentalt om det som rör medvetandet.
3. Tänkesätt, gemyt, sinne, karaktär; jfr. det moderna uttrycket mentalitet.
(av lat. propositio maxima, högsta grundsatsen).
1. I Boëthius latiniserade utgåva av Aristoteles’ logik betecknade m. de högsta grundsatserna ([[axiom|axiomen]]), som både är universeltt giltiga och självklar.
2. Från omkring 1300 får ordet en moralisk och juridisk betydelse, som fortfarande gäller. En central term inom Kants moralfilosofi.
3. Visdomsord formulerade som en aforism eller sentens.