(gr. mathesis, inlärning, och lat. universalis, som gäller allt), alltomfattande vetenskap. Descartes och Leibnitz beteckning på deras uppfattning om en idealvetenskap, som med matematiken som förebild skall göra det möjligt att på grundval av några få förnuftssanningar dra följdriktiga slutledningar inom kunskapens alla områden.
(av lat. materia, virke, material, ämne)
1. En speciell form av metafysisk realism enligt vilken verkligheten enbart består av utsträckta ting (materia) eller fysiska processer. Verkligheten kan därför förklaras enbart utifrån fysiken. Bland annat anser man att medvetandefenomen kan föklaras i fysiska och kroppsliga termer. Materialismen har en lång tradition i europeisk filosofi. På 1900-talet har denna form av materialism särskilt representerats av [[fysikalism]], vissa varianter av [[behaviorism]] och den s.k. identitetsteorin för medvetande och kropp.
(av gr. makros/ mikros, stor/liten, och kosmos, världen).
1. Världen som universum gentemot dess delar, speciellt människorna.
2. Mer generellt betecknar distinktionen skillnaden mellan en helhet och dess delar; i synnerhet kan då en del betecknas som ett mikrokosmos om den har en inre struktur som liknar helhetens.
(gr. maieutikos, förlossningskonst), den sokratiska metoden att genom filosofisk samtal komma till självkritisk insikt.
(gr., ord, tal, tanke, förnuft, lag, grundprincip), ett vardagsord i den klassiska grekiskan som blivit en central term inom filosofin. Enligt den antika uppfattningen fanns det ett nära samband mellan att tala (legein) och att tänka (noein), och målet för det mänskliga tänkandet var att komma till rationell insikt om tillvarons innersta principer (logoi, sing. logos). Logos ställdes ofta i motsättning såväl till myten (mythos) som till den blinda övertygelsen eller förutfattade meningen (doxa).
också kallad logisk empirism eller nypositivism, en framträdande riktning i 1900-talets filosofi, som växte fram ur den så kallade [[Wienkretsen]] efter första världskriget. Utgångspunkten för den logiska positivismen är en uppgörelse med uppfattningen att filosofi [[a priori/ a posteriori|a priori]], dsv. endast genom tänkandet, kan nå kunskap om världens beskaffenhet. Filosofiska påståenden är inte falska, utan [[kognitiv|kognitivt]] meningslösa.
den logik som var dominerande från Arsitoteles till slutet av 1800-talet. Grundstommen i traditionell logik är syllogismläran. I syllogismläran undersöker man giltigheten av argument som t.ex.
Alla människor är dödliga
Alla filosofer är människor
Alla filosofer är dödliga
(av gr. logike, hörande till [[logos]]), filosofisk disciplin som undersöker tänkandets former och regler ofta med syfte att fastställa den formella giltigheten hos argument, därför kallas den också för [[formallogisk/formell logik|formell logik]].
(svensk översättning av det tyska "Lebensphilosophie").
1. I tysk upplysningsfilosofi beteckning på en filosofi som syftar till att ge praktiska anvisningar för ett gott liv.
2. Sedan början av 1800-talet beteckning på en samling osystematiserade livserfarenheter, t.ex. samlingar av aforismer eller maximer*.
3. Hos de tyska romantikerna beteckning på en anti-rationalistisk betoning av en filosofi, som bygger på livets och karaktärens ursprungliga enhet.
4. Beteckning på en filosofi, som ansluter sig till en eller annan form av vitalism*.
(av lat. lingua, språk), språkvetenskap.