GEORG CHRISTOPH LICHTENBERG
Ett tvåhundraårs minne
För olika tidevarvs andliga storheter kunde man föreslå följande typologiska karakteristik: Barocken var de banbrytande universalgeniernas, rococon de talangfulla universaldilettanternas, den viktorianska eran de allsidigt bildade specialvetenskapsmännens tid. Och vårt sekel skall man måhända engång karaktärisera — även med tanke på dess yppersta intellektuella förmågor — som de ensidiga specialisternas epok.
Som en av de bästa representanterna för det typiska 1700-tals snillet kan Georg Christoph Lichtenberg anses. Med en mångsidig lärdom förenade han en naturbegåvning av högst ovanlig kvalitet, vartill ännu kommer ett allvar och ett djup i den intellektuella lidelsen, vilket man påträffar hos långtifrån alla av hans samtids celebriteter på det andliga området. Lichtenberg har visserligen icke befruktat mänsklighetens andliga utveckling med epokgörande insatser i något av de många fack, där hans ande var aktiv. Men såväl egenarten i hans geni som värdet av hans bidrag till litteraturen och vetenskapen borde berättiga honom till en plats bland dem, vilkas namn som kulturbärare icke av tiden och andens förvandlingar bringas i glömska.
Till sitt intellektuella kynne är Lichtenberg ett barn av upplysningstiden. Hos honom framträda tillika markant de egenskaper, som utmärka den tyska upplysningsandan i motsats till den franska. Lichtenberg är en utpräglad esoteriker, han skriver icke för de många — det är betecknande, att han tillägnar en av sina skrifter glömskans guddom —, och hans kri-
238
I år ha jämt två sekel förflutit sedan Lichtenberg föddes.1 Då litteratur på svenska om Lichtenberg icke torde finnas, har det synts motiverat att här i korthet presentera hans liv och verk. Dessutom har författaren velat uppmärksamma en sida av Lichtenbergs filosofiska tänkande, i vilken han framstår som föregångare till vissa moderna idéströmningar.
I sina självbiografiska anteckningar Charakter einer mir bekannten Person säger Lichtenberg, att om himlen funne det nödigt och nyttigt att förlägga en andra upplaga av hans liv, så skulle han upplysa sin höge förläggare om några icke oväsentliga förbättringar till den förra editionen. Dessa skulle framför allt gälla teckningen av författarens porträtt. Med denna självironiska anmärkning anspelar Lichtenberg på det faktum, att han i sin barndom till följd av en olyckshändelse blivit puckelryggig och fått leva återstoden av sitt liv som krympling. Sjukdom förenad med svåra kroppsliga smärtor synes ha hemsökt honom under hela hans levnad och för långa tider tvungit honom att fullständigt isolera sig från omvärlden. Han ägde emellertid en ovanlig förmåga att icke låta de jordiska kvalen förbittra sitt sinne och att med sin andes styrka spränga materiens fjättrar kring sin själ. »När min ande reser sig, böjer min kropp knä» lyder en av hans självbiografiska aforismer. Lichtenberg är ett vackert exempel på det bland rika begåvningar icke sällsynta fall, då av en fysisk defekt blivit en kompensatorisk kraft, som förmått själen att eftersträva och uppnå den högsta fullkomning.
År 1763 inskrevs Lichtenberg vid universitetet i Göttingen för studier i matematik och exakt naturvetenskap. Sju år senare erhöll han en extra ordinarie professur i matematik, och
1 Själv har Lichtenberg uppgivit 1744 som sitt födelseår. Det står likväl utom allt tvivel, att det rätta årtalet är 1742.
239
England, den europeiska upplysningskulturens moderland, blev för Lichtenberg liksom för så många av hans samtids andliga storheter ett Mecka, där han fann stoff och inspiration för sin upplysningsgärning i hemlandet. Lichtenbergs randanteckningar till engelsk kultur blevo emellertid mera än populariserande presentationer, den tyska publiken till nyttig kunskap och andlig stimulans: de äro även i sig själva skapelser av självständigt och bestående värde. Detta gäller såväl hans utförliga karakteristik och analys av den celebra Shakespeare-tolkaren Garrick, som i all synnerhet hans levnadsaftons stora arbete, förklaringarna till Hogarths kopparstick. Det är förvisso ingen tillfällighet, att Hogarth, denna bland konstnärer oöverträffade satiriker och sedeskildrare, fascinerat Lichtenberg. Den engelska målaren och den tyska upplysningsmannen äro i mer än ett avseende befryndade själar. Hos båda finna vi samma utmärkta människokännedom, parad med en nästan okuvlig lust att karrikera, hos båda samma humor och självironi, vilka befria deras satir från det drag av cynism och självtillräcklighet, som stundom ingår förening med en genomskådande kunskap om människors dårskap och laster. Utmärkande för dem båda är slutligen ett serent allvar, som skyr allt frivolt och krystat, och en lidelsefull sanningskärlek, som gör naturstudium och psykologisk iakttagelse till deras konstnärskaps första förutsättningar.
Sin mest uppmärksammade insats i samtidens liv gjorde
240
Lichtenberg som satirisk kritiker av strömningar i tysk litteratur under 1700-talets tre sista decennier. Med skärpa och kvick ironi vände han sig mot den litterära riktning, som samtiden benämnde den kraftgenialiska, men som för eftervärlden blivit mest bekant under namnet Sturm und Drang. Han uppreser sig framför allt mot de unga »geniernas» falska anspråk på originalitet, mot den smak, som ser det säkraste tecknet på att man har ett huvud i att man ett par gånger om dagen ställer sig på det. I opposition mot Goethes åsikt i Götz von Berlichingen, att en översvallande känsla allena vore tillräcklig för att skapa stor konst, finner Lichtenberg föreningen av ett varmt hjärta och ett tomt huvud ur konstnärlig synpunkt högst tvivelaktig. Att Lichtenbergs kritik av känslosamheten och svärmeriet i litteraturen likväl icke var framsprungen ur en ensidig förnuftsdyrkan och banal upplysningsmentalitet, utan dikterats av en överlägsen litterär smak, bevisas bäst av det han har att säga om de »stora» författarna, om Milton och framför allt om sin liksom även kraftgeniernas idol Shakespeare. Överhuvud torde man få anse, att Lichtenbergs satir träffat just de drag i den kraftgenialiska litteraturen, vilka jämväl eftervärlden varit enig om att beteckna såsom oäkta och överdrivna.
Enkelhet och exakthet i uttrycket är det stilideal, som Lichtenberg uppställer mot »geniernas» strävan att till det obegripliga översätta det sunda människoförnuftets språk. Sann originalitet når den som lärt sig att iakttaga sakerna sådana de verkligen äro och att uttrycka sina iakttagelser klart och tydligt i deras individualitet och pregnans. I denna konst har Lichtenberg själv nått det högsta mästerskap och därmed även den djupaste egenart.
I nära samband med Lichtenbergs kritik av den kraftgenialiska strömningen står hans mest frejdade polemiska inlägg, skriften Ueber Physiognomik wider die Physiognomen. Den schweiziske prästen Johann Kaspar Lavater hade väckt uppseende med ett arbete P h y s i o g nomische Fragmente zur Beförderung der Menschenkenntnis und Menschenliebe
241
(1775-78), där författaren gjorde gällande, att en människas karaktär enligt bestämda regler kunde utläsas ur hennes fysiognomi, d.v.s. hennes kroppsliga egenskaper, främst anletsdrag. Detta celebra verk, som förskaffat sin upphovsman rykte såsom en av den empiriska karaktärsforskningens grundläggare, är likväl av synnerligen tvivelaktigt vetenskapligt värde såväl på grund av sin religiöst-svärmiska tendens som sina logiskt svaga beviskedjor och rätt så godtyckligt uppställda, mekaniska regler för karaktärstydningen. Lichtenbergs polemik mot Lavater och dennes talrika anhängare visar oss skillnaden mellan en charlatanmässig karaktärskunskap, som bygger på spekulation och förhastade generaliseringar, och en äkta människokännedom, grundad på iakttagelse och konkret jämförelse.
På tal om Lichtenbergs litterära sysselsättningar må även nämnas, att man misstänkt honom, för att ha betydande del i ett av den komiska litteraturens klassiska verk, Baron Münchhausens underbara resor och äventyr. Om riktigheten i denna förmodan, som av litteraturforskare betecknas såsom sannolik, kan författaren till denna uppsats ej uttala sig. Psykologiskt är den likväl icke oantaglig.
Flertalet av Lichtenbergs publicerade alster, även förklaringarna till Hogarth, ingingo ursprungligen i G ö tt i ngischer Taschenkalender och Göttingische Magazin der Litteratur und Wissenschaft. Monografier har han icke författat. Många av sina litterära planer kom han under sin relativt korta levnad — Lichtenberg dog 1799 — aldrig att förverkliga. Sedan 1785 sysselsatte honom tanken på en satirisk roman, som skulle behandlat tidens dårskaper; dess huvudperson hade varit en »dubbel» prins, d.v.s. något slags siamesisk tvilling. Till romanen finnas talrika situationsbilder, men ingen fortlöpande text.
Lichtenbergs största gåva åt mänskligheten är den del av hans litterära produktion, som han icke publicerade, ej heller författade med tanke på publicering, men som likväl efter hans
242
död utgivits och blivit känd som hans »aforismer». I dessa koncentrerade idénedslag lyser hans andes ljus klarast, i dem uppenbarar han för oss sin tankes djupaste intentioner och sin iakttagelses skarpsyntaste rön.
Som författare av aforismer hör Lichtenberg till världslitteraturens klassiker. Man kan jämföra honom med La Roche-foucauld, Schopenhauer eller Nietzsche, utan att dock finna någon påfallande väsenssläktskap mellan den tyska upplysningsfilosofen och de tre nämnda mästarna i förkunnandet av levnadsvisdom. Snarare påträffar man en djupare frändskap mellan Lichtenberg och Spinoza. En anmärkningsvärd likhet med Lichtenbergs sätt att uttrycka sina tankar uppvisar även österrikaren Ludwig Wittgensteins i aforismer skrivna, högst egenartade och betydelsefulla logisk-filosofiska avhandling, känd under namnet Tractatus logic o-p h i l o s op h i c u s.
»Hemligheten» med Lichtenbergs aforismer är deras absoluta omedelbarhet. De äro icke, som s.k. »aforismer» ofta, utstuderade eller tillspetsade formuleringar för en tanke, som författaren genom att ikläda en dräkt, vilken väcker vår uppmärksamhet, velat inrista i människornas medvetande. De äro tvärtom från alla stilistiska pretentioner fria, enkla och rakt på sak gående uttryck för någonting, som roat författaren eller som han funnit värt att minnas. Detta sakförhållande åter sammanhänger med sättet för aforismernas uppkomst.
Lichtenberg hade för vana att nästan dagligen sätta till pappers märkligare iakttagelser och infall. Sålunda uppstod med åren en diger samling anteckningar av det mest skiftande innehåll: tankar i filosofiska och psykologiska ämnen, aforismer i levnadsvisdom, moral och uppfostran, estetiska och. litteraturhistoriska anmärkningar, politiska maximer, påpekanden om språk och ortografi, om olika folk, seder och bruk ävensom ett stort antal komiska uttryck och humoristiska situationsbeskrivningar. Lichtenberg förliknade dessa rapsodiska anteckningar vid de konceptböcker (Sudelbücher, på engelska waste books), i vilka köpmännen på hans tid plägade anteckna dagens utgifter och inkomster i den ordning
243
de timade för att sedan ordna posterna under bestämda rubriker i kontoböcker: på samma sätt, tänkte sig Lichtenberg, skulle hans egna anteckningar, systematiskt ordnade, bilda stommen i sammanhängande litterära verk. Dessa planer på systematisering blevo emellertid i flertalet fall aldrig utförda. Den friska naturligheten, omedelbarheten i Lichtenbergs aforismer bör sålunda ses mot bakgrunden av sättet för deras tillblivelse. Det geniala i aforismerna är dock icke härmed »förklarat». Vi måste ännu konstatera förefintligheten av en enastående naturbegåvning för att förstå, huru anteckningar, som äro fragment av en inre monolog och därför i normala fall levande endast i relation till det skapande subjektet, när de formades av Lichtenbergs penna fingo den sällsynta egenskapen att ha ett av sin upphovsman oberoende liv, — att bära vidare till andra subjekt sanningar av universellt och tidlöst värde. Om denna gestaltningskraft torde man vara berättigad antaga, att den är besläktad med det drag i den stora dikten, som plägar kallas uttryckssättets »naivitet». Ty vad är det »naiva», som tjusar oss hos en Homeros, Shakespeare, Goethe eller Kivi, annat än gudagåvan att i språkets former infånga och bevara det omedelbara upplevelse- och tankeinnehåll, som för oss vanliga blott likt en flyende ström passerar vårt medvetande.
Lichtenbergs aforismer ha icke endast litterärt intresse. En stor del av dem äro även av värde såsom bidrag till vetenskapen. De psykologiska anteckningarna befästa oss i uppfattningen, att den moderna forskningens avslöjanden om människan och hennes »undermedvetna» själsliv varit välkända sanningar för gångna tiders stora människokännare. Lichtenbergs talrika självbiografiska kommentarer till sina lärda studier och litterära sysselsättningar åter giva ett betydelsefullt, ehuru föga beaktat bidrag till forskarkallets psykologi. Märkligast äro likväl de filosofiska aforismerna. För dem skola vi i det följande något utförligare redogöra.
244
En annan sida av Lichtenbergs filosofiska gärning, som forskningen tidigt uppmärksammat, är hans skarpsinniga kritik av Descartes' berömda sats Cogito ergo sum. Ernst Mach påpekar i sitt märkliga arbete om sinnesförnimmelserna, att Lichtenberg i sin kritik av Descartes kommit till resultat, som överensstämde med Machs egna idéer om förhållandet mellan kroppsligt och själsligt i tillvaron. Lichtenbergs ställning som en föregångare till den s.k. empiriokriticismens behandling av det psyko-fysiska problemet har under hänvisning till detta uttalande av Mach stundom av moderna filosofihistoriker parentetiskt framhållits. Från en djupare analys av frändskapen mellan Lichtenberg och Mach har forskningen likväl avhållit sig, förmodligen delvis emedan Mach i det nämnda uttalandet även betonat, att Lichtenberg nått sina resultat från andra utgångspunkter än han själv, och man sålunda ansett sig böra förmoda, att överensstämmelsen mellan de två tänkarna varit mera en tillfällighet än ett uttryck för en gemensam filosofisk grundinställning. Denna uppfattning har vetenskapen likväl skäl att revidera.
Redan en flyktig överblick av Lichtenbergs filosofiska aforismer ger vid handen, att verklighetens uppdelning i en själslig
245
och en materiell sida är det filosofiskt betydelsefulla sakförhållande, i vilket Machs och Lichtenbergs kunskapsteoretiska sökande har sin gemensamma utgångspunkt. Descartes såg i vår erfarenhet av den egna tankeverksamheten ett bevis för existensen av den psykiska enhet eller andliga »substans», som vi kalla vårt jag. Mot denna slutsats från den omedelbara upplevelsen till en bortom upplevelsen existerande »själ» opponerar sig Lichtenberg. Vi borde, påpekar han, beskriva den omedelbara erfarenhet, som vi ha av vår egen psykiska verksamhet, genom att säga »det tänker», på samma sätt som vi beskriva vårt omedelbara intryck av ett åskväder genom att säga »det blixtrar». Visserligen tillskriva vi tankeverksamheten en »psykisk», åskvädret åter en »fysisk» verklighet, men denna tudelning av tillvaron, väl att märka, har icke sin grund i beskaffenheten hos våra erfarenheter. Vår erfarenhet av det psykiska är av samma slag som vår erfarenhet av det fysiska och består i de skeenden, som vi, när de betraktas i relation till vårt nervsystem, kalla våra förnimmelser.
Fysiskt och psykiskt, kropp och själ, ande och materie motsvaras sålunda icke i verkligheten av tvenne väsensskilda »substanser», utan äro blotta »abstraktioner», d.v.s. sammanfattande beteckningar för olika slag av förnimmelsestrukturer. I sin egenskap av abstraktioner äro de nämnda begreppsparen utomordentligt nyttiga språkliga hjälpmedel och tillmötesgå därför ett påtagligt praktiskt behov. Då man nått denna insikt, försvinner emellertid det metafysiska problemet om »förhållandet» eller »växelverkan» mellan tillvarons fysiska och dess psykiska sida såsom varande en skenfråga. Ty eftersom uppdelningen i ande och materie icke återspeglar någon väsensklyvning av tillvaron i tvenne olikartade hälfter, finnes det icke heller någon annan »växelverkan» mellan kroppsligt och själsligt att utreda än den, om vilken den empiriska psykologien och sinnesfysiologien ger oss besked.
Det är av vikt att beakta, att den Mach-Lichtenbergskautredningen av förhållandet mellan kroppsligt och själsligt icke är en teori, jämförbar med de traditionella metafysiska lärorna i denna fråga: materialism, spiritualism, parallellteori, mo-
246
nism etc. Lichtenberg tar själv uttryckligt avstånd från den beskyllning, som sedermera ofta riktats mot Mach, nämligen att hans lära vore liktydig med idealism, om man med idealism förstår en åsikt, som förnekar den materiella världens existens. Lichtenberg, liksom även Mach, vill icke »förneka» eller »upphäva» skillnaden mellan fysiskt och psykiskt, — vilket djupast sett vore ett absurt företag —, utan blott utreda, vad denna distinktion betyder, d.v.s. i vilka faktiska förhållanden den har sin grund. Det överraskande och därför filosofiskt märkliga med denna begrepps- eller språkutredning består däri, att den visar, hurusom själva frågeställningen bakom metafysikernas kontroverser i det psyko-fysiska problemet är felaktig, meningslös (»ohne Sinn»), det betyder: låter sig icke alls formulera, så snart den sakliga innebörden i skillnaden mellan ande och materie blivit fullt klar.
Lichtenberg har själv med utomordentlig klarhet insett, att hans »lösning» av det psyko-fysiska problemet icke var en upptäckt av en hittills okänd beskaffenhet hos tillvaron, utan resultatet av ett klarläggande av vårt språkbruk. Filosofiens problem ha sin grund i de tankesvårigheter, som äro en följd av den bristande logiken i vårt vardagsspråk; filosofiens problemlösningar bestå i insikten, att problem ställningarna äro meningslösa, så snart vi lärt oss att uttrycka våra tankar klart och tydligt. På denna punkt har Lichtenberg sett längre än Mach och därigenom blivit en direkt föregångare, utom till empiriokriticismen, även till den uppfattning av filosofien, som gjort epok i det nutida tänkandet, och som framför allt är frukten av Ludwig Wittgensteins banbrytande gärning.
»Unsere ganze Philosophie», säger Lichtenberg, »ist Berichtigung des Sprachgebrauchs». Lichtenberg är emellertid medveten om att här lurar en fälla, som f.ö. i våra dagars filosofiska kunskapssökande visat sig leda till betydande svårigheter. Antag, att vi lyckades ersätta vardagsspråkets svävande uttryckssätt med entydiga och väl avgränsade begreppsbildningar, t. ex. genom att införa en kalkyl med symboliska beteckningar i stället för språkets vanliga ord. Eftersom dessa begreppsbildningar och symboler äro artificiella kon-
247
struktioner, måste vi förklara deras betydelse, innan vi kunna använda oss av dem. Men denna förklaring kan endast ges med tillhjälp av vardagsspråkets ord och uttryck. Då å andra sidan värdet av det artificiella språket väsentligen beror på denna i vardagsspråket givna förklaring av dess användning och innebörd, följer att vardagsspråket städse i viss mening behåller övertaget över filosofiens exakta begreppsbildningar. Eller som Lichtenberg säger: »Die Philosophie ist, wenn sie spricht, immer genöthigt, die Sprache der Unphilosophie zu reden.»
Filosofien, så kunde man även säga saken, lär oss icke att tala ett idealspråk, men den lär oss — via artificiella språkliga konstruktioner — en renare användning av vårt vardagsspråk, så att vårt sätt att uttrycka oss inte mera besväras av de tankesvårigheter, till vilka vardagsspråket i sin ohyfsade form ger upphov. En bonde, säger Lichtenberg, nyttjar alla filosofiens mest abstrakta satser, blott att dessa ingå i hans språk implicit, i bunden form. Filosofen ger oss de rena satserna.
Ser man till andan i Lichtenbergs uttalanden om filosofien, torde man få lov att medge, att även om den tyska upplysningstänkaren icke ristat sitt namn bland filosofiens största, han likväl hört till den också i tänkarnas eget skrå icke överhövan talrika skara, för vilken filosofien varit — som han själv säger — »etwas mehr als eine Sammlung von Materien zum Disputieren»: en skön men krävande tankens konst.
248