Edward Westermarck och Filosofiska föreningen

EDWARD WESTERMARCK OCH FILOSOFISKA FÖRENINGEN

Föredrag vid Filosofiska föreningens möte 20 februari 1963.

1. Jag har kallat mitt föredrag "Edvard Westermarck och Filosofiska föreningen". Jag kunde lika väl, kanske hellre, ha kallat det "Edvard Westermarcks moralfilosofiska idéers ursprung och utveckling". Mitt primära mål har varit att klarlägga ett stycke idé- och kulturhistoria, som har att göra med Westermarcks forskargärning. Men jag hoppas det skall framgå av mitt föredrag, att detta stycke historia nära sammanhänger med en period i vår förenings ganska långa och inte helt traditionslösa liv.

2. Det vore väl rimligt att förutsätta, att grunddragen av Westermarcks lära om moralen skall vara bekanta för dem hos oss, som intresserar sig för filosofi. Jag vågar ändå förmoda, att jag gör mina läsare en tjänst, om jag här — innan jag går till mitt egentliga ämne — kort påminner om vissa huvudpunkter i Westermarcks teori.

    Enligt Westermarck grundar sig moraliska värderingar, alltså omdömen om gott och ont och plikt, på känslor av gillande eller ogillande, som de bedömda företeelserna uppväcker hos bedömaren. Mycket tillspetsat kunde man uttrycka hans åsikt så här: Vi gillar och ogillar inte saker, därför att de är moraliskt förtjänstfulla respektive fördömliga, — utan saker är moraliskt goda eller dåliga, emedan vi gillar respektive ogillar dem.

    Därav att moraliska värderingar grundar sig på känslor följer, enligt Westermarck, att moraliska omdömen inte är objektivt giltiga. Olika individer, olika sociala förband, olika tider kan varsamma sak olika i moraliskt avseende — och vi har inte rätt

123

att säga, att en bestämd värdering vore den "objektivt" riktiga. Moralen är subjektiv och relativ.

    Westermarcks åsikt om hur (i vilken mening) moraliska värderingar "grundar sig" på känslor, är inte tillräckligt utarbetad för att tillfredställa modernare krav på begreppslig och logisk stringens. Det blir inte klart, om han tänker sig att moraliska omdömen är ett slags påståenden om bedömarens känsloreaktioner — eller om vi skall säga, att moraliska värderingar överhuvud inte är omdömen, utan bara känslouttryck. Men vi behöver inte här diskutera dessa nyanser.

    En stor förtjänst hos Westermarck i jämförelse med många andra tänkare enligt samma linjer är, att han fäst uppmärksamhet vid och försökt lösa följande problem: Moraliska känslor är känslor av gillande och ogillande — men inte alla känslor av gillande och ogillande är moraliska känslor. Att vara en känsla av gillande eller ogillande är den moraliska känslans genus. Men vilka är denna känslas differentia specifica? Westermarck kan sägas ge två varandra kompletterande svar på denna fråga.

    De moraliska känslorna är för det första, vad Westermarck kallar vedergällningskänslor ("retributive emotions"). Häruti skiljer sig de moraliska känslorna t.ex. från estetiska känslor av gillande och ogillande. Att de moraliska känslorna är vedergällningskänslor innebär att de riktar sig mot levande varelser — samt dessas avsikter, handlingar och karaktärer — såsom upplevda orsaker till något angenämt respektive oangenämt för andra levande varelser. Det vedergällande gillandet, säger Westermarck, är förbundet med en strävan att belöna, det vedergällande ogillandet med en strävan att bestraffa.

    Emedan vedergällningskänslorna riktar sig mot orsakerna till lust och olust (lidande, smärta), blir lust och olust s.a.s. de yttersta grunderna också för det moraliska bedömandet. Denna omständighet har Westermarck, enligt min mening, inte skänkt tillräckligt beaktande. Därför blir det inte riktigt klart, hur hans etiska teori förhåller sig till olika hedonistiska och utilitaristiska läror.

    På grund av sympati kan en människa känna vedergällande glädje också över sådant som bereder andra än henne själv lust och vedergällande harm också gentemot sådant som förorsakar andra än henne själv smärta. När denna sympati vidgats till sin yttersta gräns, känner en människa ett helt opartiskt och intresse-

124

löst gillande eller ogillande av avsikter, handlingar och karaktärer (inklusive hennes egna). Då gillar eller ogillar hon saker alldeles oberoende av om den lust eller smärta, som de förorsakar, drabbar henne själv eller en annan människa. Först då är hennes gillande och ogillande en (helt) moralisk känsla, anser Westermarck.

    Den moraliska känslan har alltså två differentia: Den är för det första ett vedergällande gillande eller ogillande. Och den är för det andra ett opartiskt (intresselöst) gillande eller ogillande. — Vi behöver inte här skilja mellan opartiskheten och intresselösheten, utan kan betrakta dem som två namn på samma särdrag hos den moraliska känslan.

    Sin moralfilosofi framlade Westermarck i det monumentala verket The Origin and Development of the Moral Ideas. Dess första del utkom 1906 och andra del 1908. Ett kvart sekel senare (1932) utgav Westermarck sitt andra moralfilosofiska verk, Ethical Relativity. Medan Moral Ideas innehåller en stor anhopning av socialantropologiskt och historiskt material, är Ethical Relativity ett mera renodlat filosofiskt arbete. Det innehåller också flera ställningstaganden till andra åskådningar i etiken än förstlingsarbetet. Men i sak, skulle jag säga, ger det inte mycket nytt utöver Moral Ideas. Vi behöver inte tveka att beteckna det sistnämnda som Westermarcks filosofiska chef d'oeuvre. Och jag undrar om vi inte har rätt att säga, att det är det märkligaste, i varje fall ur internationell synpunkt mest betydelsefulla, filosofiska verk som någon finsk man författat.

3. Mycket litet har skrivits om den idéhistoriska bakgrunden till Westermarcks moralfilosofi och om utvecklingen av hans åsikter. Vi vet, att Westermarck arbetade på det stora verket om moralens uppkomst och utveckling i nära tjugo år. Det ligger nära till hands att anta, att Westermarcks tankar genomgått flera utvecklingsfaser — att tidigare idéer vrakats och nya impulser tillstött i avgörande skeden av arbetet. Men därom har forskningen hittills ingenting vetat. Förmodan har uttalats, att i fråga varande sammanhang måste förbli outredda.

    I sitt föredrag om “Edvard Westermarcks etiska relativitetsteori" inför Finska Vetenskaps-Societeten 1942 säger professor K. Rob. V. Wikman, att han inte vet "varifrån Westermarck fått

125

den första impulsen till sin emotionalistiska ståndpunkt i etiken" men förmodar "att även den teoretiska grundläggningen av moralfilosofien bär spår av den Westermarck, som en vårdag år 1898 begav sig på upptäcktsfärder till främmande kuster".¹ Och i ett föredrag i The Westermarck Society i november 1962 med anledning av hundraårsminnet av Westermarcks födelse säger samma författare: "Unfortunately enough we know too little about the progress of the work to be able to form any clear opinion of the development of Westermarck's philosophical ideas during the period 1893 — 1898." ² Wikman förmodar, att det var i London som Westermarcks idéer mognade och tog form.³ Han tillägger, att den engelske psykologen Shand sannolikt påverkat Westermarcks teori om den moraliska känslan.⁴

    Det är emellertid ett faktum, att dessa förmodanden om svårigheten eller omöjligheten att klarlägga Westermarcks utvecklingsgång är felaktiga. Samma sak gäller förmodandena, att Westermarcks moralfilosofiska åskådning väsentligen hade utformats i London, att den bure tydliga spår av intrycken från forskningsfärderna i Marocko, samt att Shand avgörande påverkat Westermarck. Det finns en hittills outnyttjad källa, som ger besked om dessa saker. Källan är Filosofiska föreningens protokoll. Jag skall i mitt föredrag försöka visa, att protokollen skänker en ganska fyllig och på många sätt intressant bild av "the origin and development" av Westermarcks teori i Moral Ideas.

4. Westermarck blev student 1881 och filosofiekandidat fem år senare. Han berättar i sina Minnen ⁵, att hans examen fördröjdes

126

nästan ett år av tränga studier i grekiska — ett ämne som han likväl inte tog vitsord i. Huvudämnet var estetik och nyare litteratur; hans två andra laudaturer var i allmän historia och filosofi. Till en början tycks estetiken mest ha fångat Westermarcks intresse. Han åhörde C. G. Estlanders föreläsningar samt deltog flitigt i Estetiska föreningens möten och var en tid föreningens sekreterare. Också studierna i historia — under J. R. Danielson-Kalmari — var framgångsrika, och Westermarck tycks ha tänkt på att doktorera på en utvidgad form av sin laudatursavhandling i ämnet. Sist i ordningen av Westermarcks studier för examen kom filosofien. Han besökte inte några föreläsningar. Hans första kontakt med professorn, Thiodolf Rein, var när han lämnade in sin laudaturs-uppsats om temat "Gör kulturen människosläktet lyckligare?".

    Man vågar påstå, att Westermarck inte hade någon särskilt gedigen filosofisk utbildning. Ehuru Westermarck är en av de största lärde, som vårt land haft, förblev hans filosofiska beläsenhet livet igenom ganska liten och rätt ensidig.

Kant är troligen den filosof som Westermarck tidigast studerat ingående. Vårt lands första kvinnliga filosofiemagister, Emma Irene Åström, berättar i sina memoirer, att hon för laudaturen i filosofi för Rein hade att tentera — utöver kurserna för approbatur och cum laude — Kants Kritik der reinen Vernunft, Kritik der praktischen Vernunft och Kritik der Urteilskraft.⁶ Vi har anledning att förmoda, att Westermarck fem år senare tenterade exakt samma kurs. Kants tre kritiker var hans filosofiska "Kinderstube", kunde man säga.

    I sina Minnen säger Westermarck uttryckligen, att studiet av Kants filosofi för kandidatexamen inte hos honom väckte djupare beundran.⁷ I sina moralfilosofiska verk polemiserar Westermarck

127

mot ingen filosof så ofta och ihärdigt som mot Kant. I första ögonkastet förefaller motsättningen mellan Westermarcks och Kants moralfilosofiska läror enorm. Westermarck är subjektivist och relativist och vill grunda moralen på känslan. Kant försöker härleda en objektiv och absolut moral ur det praktiska förnuftets aprioriska principer. Men vid en närmare granskning framträder anmärkningsvärda likheter. En är att Westermarck med Kant betonar, att den moraliska bedömningens primära subjekt är en handlings inre bevekelsegrund (intentionen, sinnelaget, viljan "bakom" handlandet) och inte dess yttre resultat.⁸ En annan är Westermarcks tanke, att den moraliska känslan är intresselös och opartisk — en sak som omedelbart påminner om Kants bekanta idé om universaliserbarheten som moralitetskriterium. (Jmf. nedan s. 152.)

    Westermarck säger, att han tidigt fattade misstro till den tyska metafysiken, men kände sig tilltalad av den engelska erfarenhetsfilosofien.⁹ Till fransk filosofi syns han inte ha haft något djupare förhållande.¹⁰ Häri skilde sig Westermarck från sin ett år äldre samtida Hjalmar Neiglick och den något yngre Rolf Lagerborg, som båda tagit starka intryck av fransk filosofi, psykologi och sociologi.

    Bekantskapen med engelsk filosofi försvårades för Westermarck av att han ännu som nybliven kandidat inte kunde läsa engelska. Han var alltså hänvisad till översättningar och till refererande framställningar på andra språk.

128

Av betydelse för Westermarcks engelska inriktning var förmodligen ett tyskt arbete, H. Hettners Literaturgeschichte des 18ten Jahrhunderts, som Westermarck läste på sidan om kursen. "In the work of Hettner", säger Yrjö Hirn i en studie om Westermarck och hans engelska vänner, "Westermarck learned to appreciate the English empirical philosophers of the 18th century." ¹¹ Före kandidatexamen läste Westermarck också Buckle och Macaulay i svensk översättning. Vi har inga belägg för att han vid denna tid hade läst eller stiftat ingående bekantskap med Hume och Smith, de två klassiska tänkare som han själv står närmast i sin moralfilosofi.¹² Däremot vet vi, att han som student läst John Stuart Mill och utvecklingslärans filosof Herbert Spencer. Mills Three Essays on Religion och Spencers First Principles hade utkommit på svenska. Andra delar av Spencers stora System of Synthetic Philosophy var tillgängliga för Westermarck i tysk översättning. Westermarck nämner dessa arbeten i sina memoirer.¹³ Vi får kanske antaga, att han också kände Mills skrifter om friheten och om utilitarismen. Härmed har vi troligen angivit hela omfattningen av Westermarcks beläsenhet i engelsk filosofi före hans första resa till England 1887.

    En samtida filosofisk författare, som Westermarck stiftat bekantskap med redan under studentåren och som förmodligen haft rätt stor betydelse för honom, är Harald Høffding. I Minnen nämner Westermarck, att han hade Høffdings Psykologi med sig som lektyr under vandringar i de norska fjällen sommaren 1885.¹⁴ När Høffding 1923 fyllde 80 år hyllades han av Westermarck i en artikel i Åbo Underrättelser. "För studenterna på 1880-talet kom Høffdings psykologi som en uppenbarelse", skriver Westermarck.¹⁵ Särskilt tilltalades han av Høffdings försvar för den s.k. identitets-

129

hypotesen (parallellteorien, monismen, nyspinozismen) rörande förhållandet mellan kropp och själ.¹⁶ Om något inflytande från Høffding på Westermarcks etik kan det knappast bli tal. Deras ståndpunkter är besläktade — men bara avlägset. Vid ett möte i Sociological Society i London 1904 tycks deras åsikter ha skurit sig.¹⁷

5. Den vetenskapliga författare, som på Westermarck gjort det djupaste och varaktigaste intrycket är likväl inte någon av filosoferna — utan Charles Darwin. Idéhistoriskt måste Westermarcks livsverk — i filosofien, sociologien, religionsvetenskapen — ses mot bakgrunden av det intryck som Darwins lära gjorde på europeiskt kulturliv under 1800-talets senare hälft.

    Såvitt jag kan se, var det först som kandidat Westermarck lärde känna Darwin. Den första direkta bekantskapen var arbetet om människans härstamning, The Descent of Man, i svensk översättning. Vi har Westermarcks ord på att det blev av största betydelse för hans framtida arbete.¹⁸ Läsningen klargjorde också för Westermarck nödvändigheten att lära sig engelska — för att kunna tillgodogöra sig den av Darwin anförda antropologiska källitteraturen. Vid 24 år, säger Westermarck, lärde han sig läsa en engelsk bok.¹⁹ Vi kan anta, att detta var på föråret 1887. I september samma år anträdde Westermarck sin första resa till England. Under vistelsen kom han att läsa Darwins Life and Letters, som då nyss utkommit. I sitt memoirverk kallar han den "en skola både i vetenskaplig ödmjukhet och i ett strängt metodiskt arbetssätt." ²⁰

    Westermarck säger också uttryckligen, att läsningen av Darwin ledde honom in på det spår, som förde fram till det stora verket

130

äktenskapet.²¹ Den första etappen på vägen mot målet var doktorsavhandlingen The Origin of Human Marriage, som ventilerades i Helsingfors 1889. Den utkom färdigt rubricerad som första delen av ett mera omfattande verk med titeln The History of Human Marriage. När två år senare arbetet om äktenskapets historia utkom i England, var det försett med ett företal av Alfred Russel Wallace, den store Darwins vapendragare och vän och själv en av utvecklingslärans pioniärer.

    Redan första meningen i doktorsavhandlingen anslår en omisskännligt "darwinistisk" ton. "It is the firm conviction", säger författaren, "that the history of human civilization should be made an object of as scientific a treatment as the history of organic nature that I write this book." ²² Idén om den mänskliga civilisationens — institutionernas, sedernas och brukens — ursprungs- och naturhistoria ville jag kalla kungstanken i Westermarcks forskargärning. Det är en idé som han kan sägas implicit dela med andra av sin tids ledande antropologer, sociologer, moral- och religionsforskare. Och bakom generationen av socialantropologiens klassiker skymtar vi Darwins imponerande gestalt.

    Jag skall inte här försöka placera Westermarcks verk i dess idéhistoriska samband med utvecklingsläran. Inte heller skall jag redogöra för de intryck och inflytelser — från darwinistiskt håll och andra — som Westermarck mottog i England under den första studieresan 1887 — 1888 och senare.²³

6. Det faktum, att Westermarck inte haft någon kontakt med professorn i filosofi, innan han lämnade in sitt laudatursarbete, sammanhänger med att seminarieövningar inte på den tiden föreskrevs i undervisningen.²⁴ Däremot fanns ett annat forum för filosofiskt tankeutbyte, som i viss mån bar prägel av ett seminarium eller post-seminarium. Det var Filosofiska föreningen. Den hade grundats 1873 av Thiodolf Rein. Rein var då 35 år och professor i filosofi vid Universitetet efter Johan Vilhelm Snellman.

131

I sina Levnadsminnen har Rein själv inte mycket att förmäla om mötena i Filosofiska föreningen.²⁵ Stort värde som "kulturhistoriska interiörer" har däremot de beskrivningar, som finnas i Emma Irene Åströms och Westermarcks memoirer samt i Arvi Grotenfelts uppsats "Thiodolf Rein Filosofisessa Yhdistyksessä" i festskriften till Reins 80-års dag.²⁶ Slutligen har vi föreningens egna protokoll att tillgå. De innehåller ofta utförliga referat både av föredragen och av inläggen i diskussionerna.

    De porträtt av Rein i Filosofiska föreningen, som de tre nämnda författarna tecknar, ger en vacker bild av sitt föremål. De visar oss Rein inte bara som en ödmjuk sanningssökare, utan också som en tänkare med fallenhet och lust för filosofisk debatt. Man kan fråga, om någonsin lika engagerad filosofisk diskussion på ett vetenskapligt plan förts hos oss som i Filosofiska föreningen på 1880-och 1890-talen med Rein, Neiglick och Westermarck som huvuddeltagare.

    Jag vill ur Westermarcks Minnen anföra följande stycke om Rein och diskussionerna i föreningen:

"För att tillbörligt uppskatta Reins lärarverksamhet måste man ha hört honom i Filosofiska föreningen. Den var hans skötebarn. Han grundade den några år efter det han blivit professor, förblev den trogen både som rektor och vicekansler och höll där föredrag ännu nära femtio år efter dess stiftande. Diskussionen fördes ofta i formen av en duell, varvid den ena parten utgjordes av ordföranden och den andra kanske av någon ung magister. Rang och ålder glömdes. Det var inte den lärde professorn som talade, det var en äldre kamrat — så tyckte man — som ville locka en ut till ett nappatag. Det var tydligt att han njöt av dispyten; in verba magistri jurare var en fordran som stod honom fullkomligt främmande. Han sparade ej på skämtsamma anmärkningar, men skämtet var aldrig bitande eller förkrossande. När

132

allt var över, kunde eleven förebrå sig att han måhända inte behandlat sin vördade lärare med tillbörlig aktning; men det märktes aldrig att professorn skulle ha känt sig kränkt i sin värdighet." — "I Filosofiska föreningen framstod Reins fördomsfria och ödmjuka sanningssökande i sin fulla dager." ²⁷

   Det är möjligt, att Reins egna skapande potenser som filosof förkvävts av de starka intryck, som han mottagit från Snellman. Han fann småningom vägen bort från hegelianismen. Han svarar inte för en egen insats av betydelse som filosofisk forskare.²⁸ Men han hade den sanne filosofens dialektiska intellekt. Det kom till sin rätt i diskussionerna i Filosofiska föreningen. Han hade också en öppen blick för det som rörde sig i tiden. Främst tilltalades han av Lotzes försök att förena den spekulativa idealismens grundtankar med nyare empiriskt-naturvetenskapliga betraktelsesätt.²⁹ Men han tog också starka intryck av John Stuart Mill³⁰ samt av Darwin och utvecklingsfilosofien.³¹

    I Filosofiska föreningens protokoll påträffas Westermarcks namn första gången i samband med mötet den 16 november 1888. Westermarck förde f.ö. själv protokollet vid detta tillfälle. Han var då åter i hemlandet efter sin första resa till England läsåret 1887—88 och nu främst sysselsatt med att skriva färdig sin doktorsavhandling. Vårterminen 1889, närmare bestämt den 15 februari, höll Westermarck första gången föredrag i föreningen. Föredraget rörde sig i doktorsavhandlingens ämneskrets och bar den tidstypiskt tunga titeln "Om metoden för en på etnografin baserad sociologi, belyst genom en undersökning av äktenskapets och familjens tidigaste historia". Jag skall inte här uppehålla mig vid dess innehåll. Det kan inskjutas, att när den första upplagan av The History of Human Marriage kom ut 1891, arbetet omedelbart blev temat för ett föredrag och en livlig diskussion i föreningen. Föredraget hölls av Arvi Grotenfelt.

133

7. Ett ofta återkommande diskussionsämne vid föreningens mö ten under slutet av 80-talet och under hela 90-talet var den då mycket aktuella parallellteorien om förhållandet mellan kropp och själ, tillvarons fysiska och psykiska sida. Mången gång, när kvällens tema inte direkt gällde denna fråga, blev den likväl under diskussionens lopp huvudämne. I nära samband med frågan om kroppens förhållande till själen stod ett annat omtyckt debattämne problemet om viljans frihet.

    Rein var motståndare till parallellteorien. En av hans invändningar mot teorien var, att den tenderade mot metafysisk materialism. En annan var, att parallellteorien innebar en sträng determinism och sålunda förnekade viljans frihet. Rein var angelägen om att försvara själens substantiella egenart och viljans frihet — den senare emedan den vore en förutsättning för den moraliska ansvarigheten.

    En definitiv egen åsikt i frågan om förhållandet mellan tillvarons fysiska och psykiska sida tycks Rein aldrig ha bildat sig. I viss mening var han dualist; han ansåg, att mellan kropp och själ rådde växelverkan — något som parallellteorien förnekade. Men samtidigt lutade han åt åsikten, att den materiella sidan av verkligheten i grunden var av själslig art. Han visade därmed sin böjelse för en form av metafysisk idealism, som har sina rötter hos Leibniz och som under den tid det nu är fråga om fortbildats och ställts i samband med den nyare vetenskapens åskådningssätt av Lotze.³²

    Mot Rein försvarades parallellteorien av Neiglick och sedermera av Westermarck. En höjdpunkt i debatten var, när Westermarck vid mötet den 20 november 1891 i ett inledande anförande bemötte

134

den kritik av parallellteorien, som Rein givit i den nyss utkomna andra delen av Försök till en framställning av psykologien. Diskussionen fortsattes vid nästa möte, nu med Rein som inledare. Jag förmodar, att Westermarcks uppsats i Finsk Tidskrift för 1892 med titeln "Professor Reins kritik av den monistiska själsteorien" och Reins svar, i samma tidskrift är i stort sett identiska med dessa anföranden i föreningen.

    Ett huvudargument i Westermarcks uppsats är, att en kausal inverkan från själens sida på kroppen skulle vara oförenlig med lagen om energiens bestånd. Rein åter ville bl.a. göra gällande, att parallellteorien vore oförenlig med darwinismen. Hans tanke synes ha varit denna: Vill man tillämpa darwinismen för att förklara medvetandets och de psykiska funktionernas utveckling, så måste man också erkänna både att själen är något skilt från det materiella och att själen kan ingripa kausalt i fysiska förlopp. Medger man inte det senare, blir det oförklarligt, varför själsföreteelserna är nyttiga i kampen för tillvaron.³³

    I konsekvens med sin allmänna ståndpunkt i frågan om kropp och själ godtar Westermarck också determinismen i frågan om viljans frihet. Vid mötet 8 april 1892 refererade Westermarck "Viljans frihet och dess sedliga betydelse". I polemik mot Rein ville Westermarck göra gällande, att antagandet om viljans bundenhet vid kausallagarna är fullt förenligt med människans ansvarighet

135

för sina handlingar och inte förrycker grunden för moraliskt gillande och ogillande. ³⁴

    Westermarcks ståndpunkt i diskussionerna om viljans frihet i Filosofiska föreningen känner vi igen från det trettonde kapitlet i Moral Ideas. Dock är tankarna i boken avsevärt mera nyansrika och bättre organiserade. Den förtjänstfulla utredningen, varför determinismen inte får förväxlas med fatalism, antyds ingenstädes i protokollen från diskussionerna.

    Westermarcks inlägg i debatterna kring parallellteorien i Filosofiska föreningen och hans uppsats om frågan i Finsk Tidskrift är hans veterligen enda stövtåg på den teoretiska filosofiens område. Man är inte orättvis, om man påstår att varken det Westermarck eller andra sade i dessa inhemska diskussioner har värde som bidrag till den filosofiska forskningen. Men hela debatten har stort intresse ur tidshistorisk synpunkt. Ställningsstagandena för och emot parallellteorien återspeglar en brytning mellan två generationer. Parallellteorien, identitetshypotesen, nyspinozismen, monismen — för att nämna saken vid dess många namn — är s.a.s. den teoretiskt-filosofiska facetten av den omfattande andliga strömning, som går under namnet naturalismen och vars högkonjunktur var 1880-talet. Man kan också kalla den en återverkan på det teoretiskt-filosofiska planet av omvälvningar inom den naturvetenskapliga världsbilden. Den är ett uttryck för det naturvetenskapliga betraktelsesättets dominans över det andevetenskapliga och för tron på allt skeendes stränga bundenhet vid naturlagarna. Determinismen är denna läras kärnpunkt. Den metafysiska materialismen tedde sig för många av lärans kritiker, men också för många av dess anhängare, som ett nödvändigt korollarium. Detta korollarium ville likväl varken Neiglick eller Westermarck bekänna sig till. Jag skulle förmoda, att Høffding är den av parallellteoriens många anhängare i samtida europeisk filosofi, som gjort det starkast intrycket på lärans försvarare i den inhemska debatten.

136

Som parallellteoriens naturvetenskapliga stöd betraktades framför allt lagen om energiens bestånd. Men också darwinismen kommer in i bilden.³⁵ Utvecklingslärans "kammarfilosof" Spencer omfattade en form av parallellteorien, likaså lärans största filosofiska propagandist och popularisator på den europeiska kontinenten, Haeckel. Haeckel hörde som känt till de monister, som kom den metafysiska materialismen ytterst nära. Hans Naturliche Schöpfungsgeschichte i svensk översättning hörde till Westermarcks lektyr som nybliven kandidat.³⁶

8. Debatterna om parallellteorien 'i Filosofiska föreningen fick en ganska överraskande epilog.

    Några år efter de diskussioner, som jag i föregående avsnitt berört, i november 1895, talade Westermarck i föreningen om "Sinnesrörelserna och deras kroppsliga uttryck". Han refererade först Darwins och Spencers åsikter i frågan och övergick sedan till att diskutera James och Langes uppseendeväckande nya teori. Westermarck kunde synbarligen inte gå med på att uttrycksrörelserna vore affekternas orsaker, — enligt den berömda formeln: vi gråter inte därför att vi är sorgsna och skrattar inte därför att vi är glada, utan vi är sorgsna därför att vi gråter och är glada därför att vi skrattar. Diskussionen fortsattes vid vårterminens första möte 1896, då Yrjö Hirn talade om ämnet "Känslans fysiologiska motsvarighet". Westermarck deltog i meningsbytet och tog igen avstånd från tanken, att uttrycksrörelserna vore affekternas orsaker.

    Diskussionerna i Filosofiska föreningen om den James-Langeska känsloteorien tycks ha väckt till liv den gamla debatten om parallellteorien. Vid mötet den 6 mars 1896 talade Rem om "En jämförelse mellan Spinozas filosofi och våra dagars s.k. parallellteori". Rein upprepade därvid sina tidigare invändningar. Mera deciderat än förr lutar han nu mot en idealistisk monism a la Leibniz och Lotze. Han ber uttryckligen att få veta, om Westermarck kan godkänna hans nuvarande ståndpunkt. Westermarck svarar nekande. Men

137

samtidigt tar Westermarck själv avstånd från parallellteorien, som han tidigare hyllat. Grunderna för Westermarcks åsiktskantring är inte fullt klara för mig. Men de sammanhänger med problematiken kring kausalbegreppet och har någonting att göra med Westermarcks inlägg i de tidigare diskussionerna om den James-Langeska teorien.³⁷

    Historien slutar emellertid inte här. Ett år senare bekänner sig Westermarck definitivt till en ny ståndpunkt i frågan om kropp och själ: idealismen. Men det är inte fråga om en metafysisk idealism av det Leibniz-Lotzeska snittet (Reins ståndpunkt), utan snarast om en kunskapsteoretisk idealism av det slag, som vi känner från den brittiska empirismens klassiker, Berkeley och Hume.

    Westermarcks bekännelse till idealismen framfördes vid mötet den 19 februari 1897. Rein inledde en diskussion över temat "Guds personlighet". Meningsbytet kom snart in på den gamla frågan om verklighetens två aspekter. Westermarck gör nu gällande, att bara det psykiska är verkligt. Det fysiska kan reduceras till psykiska element, utgör en art av det själsliga. "Identitetshypotesen", står det uttryckligen i protokollet, "kunde talaren (se. Westermarck) ej godkänna, emedan den icke förmådde reducera det fysiska till det psykiska." "Talaren anslöt sig sålunda till den radikala idealismen."

    Jag vill inte tillmäta Westermarcks anslutning till idealismen något djupare intresse med tanke på vår bild av honom som tänkare. Jag vet inte, hur djupt förankrad denna övertygelse var i hans intellektuella personlighet, inte heller, hur länge han höll fast vid den.³⁸

138

Westermarcks "idealistiska fas" tycks mig intressant främst som ett belägg för att han under dessa år (1895 — 97) rönt påtagligt starka intryck av den brittiska empirismens klassiker. Om Berkeley kommer in i bilden, vet jag inte. Men Hume gör det säkert. Om påverkan från Hume talar inte minst det markerade intresse för kausalproblemet, som kommer fram i föredraget om sinnesrörelserna från 1895 och i många av Westermarcks inlägg i diskussionerna.

    Jag hoppas senare kunna visa, att 1895—97 varit avgörande år för utformningen av Westermarcks moralfilosofi. I hans anslutning till den kunskapsteoretiska idealismen ville jag framför allt se ett stöd för antagandet, att Westermarck mottagit särskilt starka intryck från Hume under de år, då hans moralfilosofiska åskådning tog definitiv gestalt.

9. Jag nämnde tidigare (s. 132), att Rein i sina memoirer blott flyktigt talar om Filosofiska föreningen, trots att denna var inte bara hans skapelse, utan också under många år hans skötebarn. Han omnämner själva faktum, att föreningen grundats den 18 oktober 1873, och tillägger: "Jag vågar tro, att det tankeutbyte över mångahanda betydelsefulla ämnen som förekommit vid dessa möten ej varit utan gagn för väckandet av eftertanken och redandet av begreppen hos deltagarne, framför allt hos medlemmar av den akademiska ungdomen." ³⁹

    Westermarck citerar stället i Minnen ur mitt liv och tillägger: "Om de varit väckande. Den som skriver dessa rader fick under en diskussion väckelsen till ett arbete om moralens uppkomst och utveckling som skulle sysselsätta hans tankar under nära två decennier." ⁴⁰ Senare i boken upprepar han påståendet, att han fick uppslaget till Moral Ideas vid ett av Filosofiska föreningens möten. Han ger ytterligare följande beskrivning av tillfället: "Diskussionen kom att röra sig kring frågan i vilken mån en dålig människa bör behandlas med välvilja. Åsikterna voro delade och trots mycket resonerande hit och dit kunde de inte sammanjämkas. Vadan denna

139

brist på samstämmighet? Hade den sin orsak i bristande insikt, eller berodde den på olikheter i människornas känslor?"⁴¹

    Man frågar sig efter att ha fått dessa intressanta upplysningar om ursprunget till Westermarcks chef d'oeuvre: Kan man med ledning av föreningens protokoll fastställa det tillfälle, som Westermarck haft i tankarna? Svaret är nekande. Det enda mötesreferat, som uppvisar en viss likhet med Westermarcks beskrivning, är från den 17 mars 1893. Då höll jur. kand. Arvid Järnefelt, den kände författaren och tolstojanen, en diskussionsinledning till temat "Rikoksen rankaisemisesta". I likhet med sin lärofader Tolstoj ville Järnefelt fördöma straffet som en form av våld. Järnefelt blev livligt motsagd i diskussionen. Det har sitt lilla intresse att notera, att bland deltagarna märktes två av Finlands blivande statsöverhuvuden: K. J. Ståhlberg och J. K. Paasikivi. Westermarck nämns inte i protokollet. Saken har en enkel förklaring: Westermarck vistades vid denna tid i Oxford. Sålunda förfaller hypotesen, att det varit vid mötet i mars 1893 som Westermarck fick påstöten till det stora arbetet om moralen.

    Vi kan alltså inte med ledning av protokollen identifiera det möte, som Westermarck talar om. Det är t.o.m. en aning tvivelaktigt, om det alls var ett möte i Filosofiska föreningen, som gav impulsen. Westermarck skrev sina Minnen 1926 och följande år. I företalet till Moral Ideas tjugo år tidigare talas det inte om en sammankomst i ett lärt sällskap. I stället heter det: "The main object of this book will perhaps be best explained by a few words concerning its origin. Its author was once discussing with some friends the point how far a bad man ought to be treated with kindness. The opinions were divided and, in spite of much deliberation, unanimity could not be attained." ⁴² Det är alltså möjligt, fast inte säkert, att den episod som Westermarck hade i tankarna, när han skrev sina memoirer, inte var ett möte i Filosofiska föreningen, utan en privat diskussion med några vänner.

    Viktigare än frågan om det tillfälles art, där Westermarck fick ingivelsen till sitt verk om moralen, är frågan vilket år det kan ha

140

varit. I företalet till Moral Ideas heter det bara att "since then many years have passed".⁴³ På det ovan citerade stället i memoirerna talas det om ett arbete som "under nära två decennier" sysselsatt författarens tankar. Om denna uppgift håller sträck, leder den oss till slutet av 80-talet. Av största betydelse är vidare, att Westermarck i sina Minnen uttryckligen säger, att han uppgjort planer på ett arbete, som skulle behandla det moraliska medvetandets uppkomst och utveckling, redan innan han avslutat sin bok om äktenskapet. ⁴⁴ Det framgår emellertid inte tydligt, om med boken om äktenskapet avses doktorsavhandlingen (1889) eller första upplagan av The History of Human Marriage (1891). Jag skulle snarast förmoda, att Westermarck menar det senare arbetet.

    I Westermarcks Minnen finns ännu några andra tidsuppgifter av betydelse för frågan, när han undfick idén till Moral Ideas. Författaren säger på tal om den långsamhet, varmed arbetet på det stora verket framskred:

"Men jag fann snart att det arbete jag nu inlåtit mig på var ojämförligt mycket svårare än det jag tidigare sysslat med. Äktenskapet var ett välbegränsat ämne, varemot moralen utmynnade i det oändliga.

    — Det skulle dröja fem år innan min uppfattning av de moraliska känslornas natur något så när stadgat sig, och i en del andra viktiga frågor klarnade mina åsikter långt senare. Dispositionen av det stora ämnet formade sig under loppet av ett decennium. — I boken om äktenskapet var arkitekturen enkel och gav sig nästan av sig själv, i boken om moralen var den invecklad och gav mig mycken möda. Allt detta insåg jag, då jag började arbetet. Men jag kunde sannerligen inte ana att det skulle dröja aderton år innan jag fick hissa flaggan på takåsen." ⁴⁵

Första delen av Moral Ideas utkom, som nämnts 1906, andra delen 1908. Om Westermarck med att "hissa flaggan på takåsen" menade, att det stora verket förelåg färdigt i tryck — vilket är rimligt att anta — så skulle enligt hans egen tidsuppgift arbetet ha inletts 1890. Just detta år, den 7 mars, höll Westermarck i Filosofiska föreningen ett föredrag om den moraliska känslans uppkomst.

141

Nästan exakt fem år senare, den 19 april 1895, höll Westermarck igen ett föredrag i föreningen om samma ämne. Medan föredraget 1890 i stort sett är ett referat av Darwins åsikter i arbetet om människans härstamning, framställer Westermarck i föredraget 1895 en utförlig egen teori om moralen. Intervallen mellan de två föredragen och olikheterna mellan deras innehåll rimmar utomordentligt väl med Westermarcks uppgift, att det dröjde fem år innan hans uppfattning om de moraliska känslornas natur "något så när stadgat sig".

    Vi får alltså följande tidsschema för hur arbetet om moralens uppkomst och utveckling växte fram: År 1890 börjar Westermarck på allvar intressera sig för de moraliska känslornas problematik. År 1895 har han en egen teori om saken färdig. Sedan dröjer det ytterligare elva år innan första delen och tretton innan andra delen av Moral Ideas föreligger i tryck.

    Det långa tidsrummet mellan 1895 och 1906—08 vore kanske ägnat att förvåna, om den teori om moralen, som Westermarck framlade i Filosofiska föreningen 1895, varit i stort sett identisk med den som vi påträffar i hans tryckta verk. Så är emellertid alls inte fallet. Den sakliga differensen mellan Westermarcks åsikter 1895 och hans slutliga ståndpunkt i Moral Ideas är betydande. Det är därför intressant att se, hur hans åsikter förändrats. Med ledning av protokollen är det möjligt att med rätt stor noggrannhet rekonstruera förloppet.

10. Westermarcks tidigaste kända uttalande i moralfilosofiska frågor är alltså föredraget i Filosofiska föreningen den 7 mars 1890. Det är värt att lägga märke till att det tydligen var från Darwin, som Westermarck fick den första påstöten också till sitt arbete om moralen — liksom han några år tidigare, enligt egen utsago, från Darwin fått impulserna till sina forskningar om äktenskapet.

    Enligt Darwin grundar sig de moraliska känslorna på sociala drifter.⁴⁶ Vi ogillar t.ex. föräldrar, som inte sörjer för sin avkomma.

142

Varför? Emedan omsorg om avkomman är nödvändig för gruppens (samhällets) fortbestånd. De beteenden, som blir föremål för moraliskt gillande eller ogillande, är sådana som är nyttiga respektive skadliga för artens fortbestånd — man kunde också säga för gruppens välfärd. Sålunda förklaras de moraliska känslornas uppkomst enligt det naturliga urvalets princip. Också samvetet förklaras på samma sätt. När en människa känner samvetsförebråelser, ogillar hon ett egoistiskt beteende hos sig själv på samma

grunder som de, varpå hon skulle ogilla ett liknande beteende hos andra. Hon bedömer sig själv med den allmänna välfärden som måttstock.

    I den diskussion, som följde på Westermarcks föredrag, gjorde Rein ett uttalande av intresse. Han framhöll, att det inte är tillräckligt för att en handling skall bedömas såsom sedlig att den framgår ur en social (artuppehållande) drift. Det kräves också, menade Rein, att handlingen skall ha utförts i medvetandet om en allmän regel eller norm, som kräver att bli åtlydd (följd) i det enskilda fallet. Ett dylikt medvetande är knappast möjligt hos djuren. Moralen, den moraliska känslan och det moraliska bedömandet, förefaller sålunda att vara något specifikt mänskligt. I Reins påpekande ligger något riktigt, som också Westermarck senare skulle komma att erkänna.

    Vid Filosofiska föreningens följande möte, den 21 mars, diskuterades igen moralfilosofiska frågor. Magistern, sedermera professorn, Hugo Pipping refererade Wundts kritik av Spencers etik.⁴⁷ I diskussionen önskade Westermarck definiera en handling som sedlig, ifall den inte strider mot vår moraliska känsla. Uttalandet är intressant, emedan det föregriper en kärnpunkt i Westermarcks moralfilosofi — åsikten att moralisk bedömning i sista hand är framsprungen ur känslor av (moraliskt) gillande och ogillande.⁴⁸ Westermarcks ofta markerade avståndstagande från utilitarismen

143

måste ses mot bakgrund av hans åsikt om moralens grund i känslan.⁴⁹ Enligt den klassiska utilitarismen gillar eller ogillar vi saker i moraliskt avseende beroende på om de befordrar eller motverkar den mänskliga lyckan. Den moraliska känslan, kunde man säga, är enligt utilitarismen sekundär i förhållande till ett antaget högsta värde: lyckan. Men också enligt den darwinistiska moralteorien, som Westermarck själv vid denna tid tycks ha hyllat, är den moraliska känslan sekundär — nämligen i förhållande till den gillade eller ogillade sakens egenskap att gagna eller skada artens fortbestånd. På denna punkt påminner darwinismens morallära om utilitarismen. Sambandet framträder särskilt tydligt hos Spencer.

    Det skulle ännu dröja några år, innan Westermarck utformat sin tanke på moralens grund i känslan. Som jag tidigare (s. 124) antytt, blir det likväl aldrig fullt klart, hur hans lära står i förhållande till utilitarismen.

    Kanske kunde vi omtala tiden från 1890 till 1894 som den darwinistiska fasen i utvecklingen av Westermarcks moralfilosofiska åskådning. I referaten av flera diskussioner i Filosofiska föreningen från dessa år ser vi Westermarck göra sig till tolk för den darwinistiska åsikten om moralens survival-värde i kampen för artens fortbestånd.⁵⁰ I anslutning till denna synpunkt hävdar han också moralens oberoende av religionen.

11. Det kan vara motiverat att här med några ord omtala, vad protokollen ger vid handen om Westermarcks syn på religionen.

    Vid det första möte (16. 11. 1888), från vilket Westermarck omtalas i protokollen, var ämnet för diskussionen "Teologiens egenskap av vetenskap". Rein inledde och i meningsbytet deltog bl.a. Westermarck. "Mag. Westermarck", sägs det, "ansåg den kristna teologien utgöra endast en underavdelning av den religiösa känslans psykologi, men trodde dock att en särskild lärostol i jämförande religionsvetenskap väl försvarade sin plats vid universiteten."

144

Westermarck rönte mothugg både av Rein och av Neiglick. De framhöll att teologien, också när den uppfattas som en empirisk vetenskap om d et religiösa livets manifestationer, har ett mycket vidsträcktare område än blott och bart den religiösa känslans psykologi. Detta är helt visst riktigt. Men här må påpekas i förbigående, att Westermarcks uttalande om önskvärdheten av en lärostol i jämförande religionsvetenskap för Helsingfors Universitets vidkommande i dag som är (1963) framstår som ett ouppfyllt och trängande desideratum.

    Intressantare uttalanden gör Westermarck vid mötet den 12 februari 1892. Diskussionsämnet var "Etiikan alkuperusteet" och Rein inledde. Föredraget liksom diskussionen kom i stor utsträckning att röra frågan om förhållandet mellan moral och religion. Referatet i protokollet ger en ganska god bild av den med utilitarismen besläktade ståndpunkt i etiken, som Rein själv synes ha omfattat. Enligt Rein är lyckan yttersta värdemätaren på gott och ont, — men inte den enskilda individens lycka utan mänsklighetens. Moralen är i princip autonom i förhållande till religionen. Moralens bud, säger Rein, "ovat voimassa asiain luonnon tähden eikä uskonnollisen perustuksen takia. Siveellisyys voi pysyä pystyssä ilman uskontoa. Uskonnot ovat kyllä edistäneet siveellisyyttä, mutta sentähden että niissä, etenkin kristinuskossa, on ollut siveellisiä aineksia." Westermarck gör sig till målsman för en ännu radikalare ståndpunkt. I enlighet med sin åsikt, att de moraliska och rättsliga föreställningarna återgår på drifter, som visat sig ha survival-värde i kampen för tillvaron, hävdar han att de sedliga begreppen har djupare rötter än de religiösa.

    Moralens autonomi i förhållande till religionen är naturligtvis fullt förenlig med det historiska faktum, att religionerna på olika sätt inverkat på det moraliska livet. Om arten och betydelsen av dessa inverkningar kan man vara av olika mening. Som av citatet ovan framgår, skattade Rein dem positivt. Religionerna har befrämjat det sedliga livet. Westermarck såg annorlunda på saken. Det är karaktäristiskt för honom, att han om religionerna och särskilt om kristendomen velat framhäva drag, som strider mot moralitetens krav eller verkat hindrande på den moraliska känslans (attitydens) renodling och förstärkande hos människan. Mellan

145

religion och moral råder enligt Westermarck en historisk antagonism snarare än allians. Denna sin syn har han i detalj utlagt och dokumenterat i sitt sista arbete Christianity and Morals, som utkom 1939 eller samma år Westermarck dog. Men redan i ett föredrag i Filosofiska föreningen den 2 mars 1894 har han med klarhet och skärpa hävdat sin åsikt. Föredraget hette "Den moraliska innebörden av kristendomens lära om livet efter detta". Westermarck utdömer denna lära såsom omoralisk, emedan egoistisk. (Samma argument spelar en ledande roll i Westermarcks moralistiska kristendomskritik 45 år senare.) Den livliga diskussionen, som är utförligt refererad i protokollet, kom i stor utsträckning att kretsa kring frågan, hur väsentlig läran om belöningar och straff efter döden skall anses vara för kristendomen. Westermark ville göra gällande — inte utan berättigande synes det mig — att olika försök att bagatellisera de för vår moraliska känsla stötande dragen i kristendomens hinsideslära i själva verket omtolkar kristendomen i enlighet med en mera upplyst tidsandas krav — och inte, såsom ofta påstås, rekonstruerar kristendomens egentliga och ursprungliga innebörd.

12. I november 1894 höll Rein i Filosofiska föreningen föredrag om ett av sina favoritämnen: naturrätten. Westermarck deltog i diskussionen. Därvid gav han också en kort framställning av sin dåvarande syn på den moraliska känslans och de moraliska föreskrifternas natur. Vidare uttalade han, som det sägs i protokollet, "den förhoppning, att han en annan gång skulle bliva i tillfälle att utförligare framställa sina åsikter i denna fråga".

    Förhoppningen infriades ca ett halvt år senare, då Westermarck vid mötet den 19 april 1895 höll föredrag om "Den moraliska känslan". Den nya teori om moralen, som Westermarck framställer i sitt föredrag, synes alltså ha varit färdig redan något tidigare än våren 1895. Westermarck hade i själva verket presenterat den i föreläsningar i samhällslära, som han hållit vid Universitetet. Av dessa föreläsningar finns ett, förmodligen mycket tillförlitligt, referat i form av anteckningar, som gjordes av studeranden, sedermera jurisdoktorn och senatorn, Leo Ehrnrooth och som distribuerades genom Akademiska Bokhandeln. En jämförelse mellan

146

anteckningarna från föreläsningarna och protokollets referat av föredraget i Filosofiska föreningen ger inte vid handen intressanta olikheter.

    Westermarcks nya teori definierar den moraliska känslan "som den känsla av lust eller olust som uppstår, då föreställningen om en persons avsikt med en viss handling träder i relation till föreställningen om den avsikt jag själv skulle ha (om jag) försatt(s) i hans ställe." ⁵¹ Jag ville förstå teoriens innebörd på följande sätt:

    Antag, att en person handlat på ett visst sätt. Jag bildar mig först en uppfattning om den avsikt, som han velat förverkliga i sitt handlande. Sedan försöker jag försätta mig i hans ställe och frågar mig, om jag hade hyst samma avsikt som han eller en annan. Finner jag, att min avsikt hade sammanfallit med hans, erfar jag en känsla av lust. Man kunde kanske kalla den "instämmandets lust". Finner jag åter, att jag inte haft hans avsikt utan kanske en motsatt, erfar jag en känsla av olust. Låt oss kalla den "avståndstagandets olust". De nämnda lust- och olustkänslorna är inte som sådana identiska med känslor av moraliskt gillande respektive ogillande. Men de moraliska känslorna är ett specialfall av de nyss beskrivna "relationskänslorna", som Westermarck kallar dem.⁵² För att känslan skall vara moralisk måste ytterligare ett villkor vara uppfyllt. Westermarck kallar villkoret "formellt". Det är, att de viljeriktningar — min egen och den andres — som jämföras med hänsyn till samstämmighet eller motstridighet, "faller inom området för några erkända allmänna regler, s.k. moraliska bud".

    De moraliska buden är uttryck för det som Westermarck kallar allmänviljan hos en viss grupp. De är föreskrifter om hur gruppens

147

medlemmar bör handla och vad de inte får göra. De påbjuder t.ex. respekt för liv och egendom, sanningsenlighet i tal, pålitlighet i fråga om löften och överenskommelser, m.m. När nu någon i gruppen "har en från denna gemensamma vilja avvikande enskild vilja, så ogillas han i följd av den olust, som bristen på viljeöverensstämmelse väcker". Såvitt jag kan se, innebär Westermarcks teori, att mitt gillande eller ogillande av en annans handlande (avsikt, vilja) på grundval av samstämmighet respektive osamstämmighet mellan våra avsikter (viljeriktningar) är ett moraliskt gillande eller ogillande, om och endast om min egen avsikt sammanfaller med allmänviljan. — När jag bedömer mitt eget tidigare handlande och finner, att den avsikt jag hade då inte överensstämmer med den som jag skulle ha nu, om jag försattes i min tidigare situation, erfar jag ånger. Ångern kallas samvetskval, om min nuvarande viljeriktning överensstämmer med allmänviljan.

    Westermarcks teori kan säkert på många punkter angripas. Bl.a. har man anledning att fråga, om den lust och olust som påstås följa av överensstämmelse respektive motstridighet mellan föreställda avsikter, är ett faktum. Om den är ett faktum, kan man fråga, om den kan vara identisk med mitt gillande eller ogillande av avsikten. Men vi har inte anledning att här gå in på en kritik av teorien. Westermarck övergav själv snart den åsikt, som ovan skisserats, till förmån för en annan, säkert långt säkrare fotad. Däremot har det sitt intresse att notera några egendomligheter hos Westermarcks moralteori från år 1895.

    Inom ramen för denna teori gör Westermarck ett första försök att bestämma den moraliska känslans differentierande kännetecken. Nu, liksom senare, anser han att kännetecknen är två. Det ena är den moraliska känslans natur av relationskänsla. Det andra är överensstämmelse med allmänviljan. På vardera punkten förändrades hans åsikt sedermera radikalt. Relationskänslan som differentia ersätts av vedergällningskänslan. Överensstämmelsen med allmänviljan ersätts av (intresselösheten och) opartiskheten. Westermarcks åsikt om allmänviljans (de sedliga budens, normernas) grundläggande betydelse för det specifikt moraliska livet leder osökt tankarna till den teori, som vid samma tid förfäktats av den store franske sociologen Émile Durkheim. Durkheims arbete

148

De la division du travail social, där han framlägger sin moralfilosofiska åskådning, hade utkommit 1893. Vi har inte några belägg för att Westermarck redan 1894—95 kände Durkheims verk eller åsikter.⁵³ Men likheten i uppfattningssätt är slående.

    Hos oss fick den durkheimska linjen i moralfilosofien en prominent företrädare i Rolf Lagerborg.⁵⁴ Westermarcks tänkande skulle däremot snart ta en helt annan riktning. Dock lever reminiscenser av den tidigare ståndpunkten kvar, ville jag förmoda, i form av den betydelse som Westermarck också i sitt moralfilosofiska huvudarbete tillmäter seden.⁵⁵

13. Westermarcks teori om moralen av år 1895 skiljer sig, som synes, ännu starkt från hans slutliga, d.v.s. från den lära som han redovisar för i Moral Ideas och Ethical Relativity. Man kunde nu förmoda, att hans åsikter långsamt mognat under åren kring sekelskiftet i England och Marocko. En sådan förmodan har också uttalats. (Jmf. ov. s. 126.) Även om den vore delvis sann, så tror jag att

149

den är väsentligen oriktig. Jag ville påstå och tror mig kunna leda i bevis, att Westermarcks åsikter genomgick en snabb utveckling och stora förändringar under de två år som följde efter föredraget om "Den moraliska känslan" och att hans slutliga uppfattning var i huvudsak färdigt formad, när han i början av hösten 1897 som förste innehavare av det s.k. rosenbergska resestipendiet begav sig utomlands.

    De år, varom nu är fråga, vistades Westermarck under terminerna i Finland. Han skötte professuren i filosofi, då Rein var vicekansler. Året 1895 gjorde han ingen utlandsresa alls — "en egendomlig period i mitt liv" kallar han det i Minnen.⁵⁶ Sommaren 1896 deltog han i en internationell psykologkongress i München. Och i början av hösten 1897 reste han, som sagt, utomlands — för att med korta avbrott stanna borta i åtta år.

    Vid Filosofiska föreningens sista möte vårterminen 1897, den 22 april, höll Westermarck ett föredrag om ämnet "Predikatet i moraliska omdömen". Att döma av det utförliga referatet i protokollet är föredraget en tidig version av ett andragande, som Westermarck sedermera höll i The Aristotelian Society i London och som under titeln "Remarks on the Predicate of Moral judgments" publicerades i Mind för år 1900. Innehållet i föredraget i Filosofiska föreningen är i huvudsak följande:

    Westermarck indelar de moraliska predikaten i två grundtyper. Han kallar typ-predikaten "pliktenlig" respektive "förtjänstfull". Han påpekar, att begreppet "pliktvidrig" kan definieras utgående från begreppet "pliktenlig", och omvänt. Pliktvidrigt är det, vars underlåtande är pliktenligt. Också begreppet "tillåtlig" kan definieras. Tillåtlig är det, som inte är pliktvidrigt. I stället för "pliktenlig" kan ordet "bör" användas. I stället för "pliktvidrig" kan man också säga "bör icke" eller "orätt" eller "omoralisk". (Det förutsätts då, att här är tal om det i moralisk mening pliktenliga respektive förtjänstfulla.)

    Westermarck konstaterar, att enligt vissa filosofer "det förtjänstfulla icke för någon självständig tillvaro inom moralen".⁵⁷

150

Enligt dessa tänkare är det förtjänstfulla bara en form av det pliktenliga — man kunde också säga: det godas begrepp ett specialfall av pliktens. Mot denna åsikt opponerar sig Westermarck med stor energi.⁵⁸ Han påpekar, att de handlingar vi kallar förtjänstfulla inte är sådana vars underlåtande vi klandrar, d.v.s. kallar pliktvidriga eller omoraliska. Men om vi godtar, att plikt är det vars underlåtande är orätt, så följer att förtjänstfulla handlingar inte är (ett särskilt slag) av pliktenliga handlingar. Det moraliskt förtjänstfulla eller goda är något som s.a.s. går utöver plikten. Med användning av modernare terminologi kunde man säga, att enligt Westermarck begreppen plikt och förtjänst (eller plikt och gott) inte kan definieras i termer av varandra, utan är inbördes logiskt självständiga. Westermarcks åsikt är på intet sätt unik i moralfilosofien. Men den är självständigt utformad och (i de tryckta arbetena) skickligt försvarad — särskilt mot olika försök att reducera det godas kategori till pliktens. Kanske tillåts det mig att tillägga, att jag för egen del tror, att Westermarcks åsikt på denna viktiga punkt är i stort sett hållbar.

    I fortsättningen korrelerar Westermarck de två huvudtyperna av moraliska värdepredikat med de moraliska känslorna av gillande och ogillande enligt följande schema: Det förtjänstfulla och därmed besläktade begrepp (det goda, dygden) hör ihop med det moraliska gillandet. Det pliktenliga och dettas frändebegrepp åter sammanhänger med det moraliska ogillandet. Vi ogillar det pliktvidriga (orätta, omoraliska). "Det pliktenliga handlandet", säger Westermarck, "framkallar icke såsom sådant, utan endast i den mån det tillmätes karaktären av förtjänstfullhet, en känsla av gillande. Att säga om en människa, att hon gjort vad hon bort, är icke något beröm." Också i denna åsikt tror jag vi har anledning att instämma.

    Här är det på sin plats att erinra om, att enligt Westermarck den moraliska känslan är primär i förhållande till de moraliska predikaten (begreppen). Handlingar är moraliskt förtjänstfulla (goda), emedan de är föremål för moraliskt gillande — pliktvidriga (orätta,

151

omoraliska) åter, emedan de är föremål för moraliskt ogillande. Då anmäler sig helt naturligt följande fråga, som Westermarck ställer och besvarar:⁵⁹ "Vad för slags känslor äro detta moraliska gillande och ogillande. Vi gilla och ogilla icke blott i moralisk mening. Det moraliska ogillandet är en känsla av indignation, d.v.s. en känsla som åtföljs av ett aldrig så svagt begär att straffa. Det moraliska berömmet åtföljes av en åstundan att belöna. Varje begär att straffa eller belöna är icke moraliskt. Omdömet 'X är orätt' innebär icke endast detta, att den bedömande personen själv tadlar eller önskar straffa X ⁶⁰, utan att X förtjänar tadel eller straff. Skillnaden består däri att i det senare fallet uteslutes varje eget intresse i saken. Tanken att intresselösheten är kännetecken på ett moraliskt omdöme ligger till grund för Kants maxim: 'handla efter den maxim, om vilken du önskar, att den skall vara en allmän lag' och även för den kristna maximen: 'gör andra det du vill att de skola göra dig'."

    I föredraget från år 1897 har Westermarck alltså frångått sin åsikt från två år tidigare, att moralitetens särskilda kännetecken är överensstämmelse med allmänviljan. Han föreslår ett nytt kännetecken, som han kallar "intresselöshet". I Moral Ideas omtalas kännetecknet med namnen "intresselöshet och opartiskhet". I uppsatsen i Mind används också båda termerna, men i protokollets referat av föredraget i Filosofiska föreningen bara den första. (Jmf. ov. s. 125.)

    I likhet med idéen, att det goda inte kan definieras i termer av plikt, är tanken att betrakta intresselöshet och opartiskhet som särdrag hos det moraliska bedömandet inte unik i etikens historia. Westermarck hänvisar ju själv i föredraget till Kants universali-seringsmaxim och till den kristna etikens gyllene regel. Men den är inte desto mindre en av de intressantaste och värdefullaste tankarna hos Westermarck och hans sätt att ställa in den i det moralfilosofiska totalperspektivet är nytt och självständigt.

    Av särskilt intresse är att konstatera, att Westermarck i föredraget 1897 hänvisar till Kant. Han var alltså medveten om att en

152

kärnpunkt i hans etiska teori har en nära motsvarighet hos Kant. (Jmf. ov. s. 128.) I uppsatsen i Mind nämns emellertid inte Kant, inte heller på de ställen i Moral Ideas, där Westermarck talar om intresselösheten och opartiskheten som den moraliska känslans särdrag. Man kan säga, att Westermarck med denna uraktlåtenhet skymt sitt eget tänkandes förbindelser med den moralfilosofiska traditionen.

14. Frågan om förhållandet mellan Westermarcks teori om moralen och dess föregångare i etikens historia är ett intressant kapitel filosofisk idéhistoria. Jag hoppas, att det engång skulle bli vederhäftigt klarlagt. Här skall jag bara göra några spridda påpekanden — utöver det som redan blivit sagt om förbindelselinjen till Kant.

    Det är visst en vedertagen uppfattning, att Westermarck med sin teori närmast anknyter till Hume och Adam Smith i det förgångna. Med tanke på etikens historia i England — dit ju Westermarck också kan räknas — låter det sig säga, att Westermarck återknyter till Hume och Smith efter ett sekel, som dominerats först av den utilitaristiska och senare av den evolutionistiska etiken. Särskilt brukar likheter mellan Westermarck och Smith framhållas. Hänvisningarna till Smith är talrika i Westermarcks tryckta verk. Påfallande är också, att Westermarck både i sakliga och i självbiografiska sammanhang uttalat sin beundran för Smith. ⁶¹ Till Hume hänvisar Westermarck mindre ofta i avgörande sammanhang — till Kant ofta, men nästan alltid polemiskt.

    Jag önskar inte bestrida, att Smith är Westermarcks närmaste idéfrände i etikens historia. Jag tror man kan säga, att det är på följande tre punkter, som Westermarck mottagit avgörande impulser från Smith eller bestyrkts av Smith i sin egen åsikt: För det första i tanken, att "resentment and gratitude belong to the rootprinciples of the moral consciousness".⁶² För det andra i åsikten om

153

intresselösheten och opartiskheten som moralitetskriterium — ehuru i denna fråga tydligen också Kant spelat en roll för Westermarck. Och för det tredje i uppfattningen om sympatiens roll för att framkalla gillande och ogillande å andras vägnar.⁶³

    Emellertid finner man också vid en jämförelse med Hume, särskilt mellan Moral Ideas och tredje boken av Treatise on Human Nature, långt gående, ofta slående, överensstämmelser. Dessa gäller särskilt frågan om objektivitet och sanning i moralen. Subjektivismen och den etiska relativismen hos Westermarck, ville jag säga, påminner mera om Hume än om Smith.

    Jag vet inte, vid vilken tid Westermarck särskilt ingående läste och starkast tog intryck av Smith. Möjligen sträcker sig hans studium av Smith över en lång följd av år. Eller kanhända det var först under åren kring sekelskiftet i England, som Westermarck "upplevde" Smith. Om impulserna från Hume åter tror jag vi med viss säkerhet kan säga, att de varit särskilt starka just under de avgörande år, 1895—97, då grunddragen i Westermarcks slutliga moralfilosofiska åskådning utformades. (Jmf. ov. s. 139.)

15. En grupp för sig bildar Westermarcks föredrag och diskussionsinlägg i Filosofiska föreningen i metodfrågor. — Till denna grupp hör hans allra första föredrag i föreningen "Om metoden för en på etnografin baserad sociologi" (16. 11. 1888). Det angår oss likväl inte här; föredraget har f.ö. minst lika mycket att göra med Westermarcks teorier om äktenskapet och hans kritik av antagandena om ursprunglig promiskuitet och om ett ur-matriarkat som med sociologiens metod.

    Av intresse är två föredrag, som Westermarck höll i föreningen 1896, det ena (8 maj) om "Etikens uppgift", det andra (21 november) om "Filosofien och dess studium". I det senare föredraget uppehöll sig Westermarck särskilt vid förhållandet mellan filosofien och specialvetenskaperna. Som en anmärkningsvärd omständighet framhöll han, att den empiriska psykologien och samhällsläran fortfarande stod "under filosofiens förmynderskap" vid Universitetet.

154

Erkännandet av deras självständighet kunde dock inte länge låta vänta på sig, menade Westermarck. Faktiskt skulle det dröja ännu ett halvt sekel, innan ordinarie lärostolar i de nämnda specialvetenskaperna inrättades hos oss.⁶⁴

    Föredraget om etikens uppgift förefaller att vara en tidigare, svenskspråkig version av ett föredrag med titeln "Über normative und psychologische Ethik", som Westermarck höll vid den internationella kongressen i psykologi i München sommaren 1896 och varav ett sammandrag trycktes i kongressens förhandlingar. Som av titeln på det tyska föredraget framgår, skiljer Westermarck mellan två huvudformer av etik. Den ena vill tillhandahålla måttstockar på gott och ont och uppställa regler för hur människan bör handla. Den andra strävar endast att beskriva de måttstockar, som faktiskt tillämpas, och de regler som i olika samhällen betraktas som giltiga. Den förra typen av etik kallar han enligt vedertaget språkbruk "normativ". Om den senare använder han adjektivet "psykologisk". Den kunde kanske med större rätt kallas "sociologisk", men Westermarck använder inte termen. Viktigare än termfrågan är emellertid, att denna andra form av etik skall vara en empirisk undersökning av moralen, d.v.s. de moraliska föreställningarna och beteendemönstren, ett bidrag till människans och hennes civilisations naturhistoria. Endast den empiriska etiken kan kallas "vetenskap", den normativa kan det inte. Normativ etik är inte vetenskaplig, anser Westermarck, därför att det enligt honom är omöjligt att bevisa normers och värderingars allmängiltighet. Den normativa etikens omöjlighet som vetenskap är, kunde man säga, en följd av Westermarcks värdesubjektivism och -relativism. Normativ etik är en form av moralförkunnelse. Westermarck vill inte förneka, att den som sådan kan ha stor praktisk betydelse.

    Om Westermarcks syn på etiken skall jag här göra två kommentarer.

   Den första gäller uppdelningen i normativ etik å ena sidan och empirisk (psykologisk, sociologisk, historisk) vetenskap om moralen

155

å andra sidan. Denna uppdelning är inte uttömmande. Det finns också en tredje huvudform av etik. Den kunde beskrivas som logisk analys av värdeomdömen, normer och moraliska begrepp (gott, ont, plikt, dygd, rättvisa m.fl.). Denna form av etiska undersökningar kallas nuförtiden ofta metaetik. En huvuddel, ville jag påstå, av det som i filosofiens historia går under namnet etik eller moralfilosofi, är undersökningar av i fråga varande slag. Man kunde nämna Aristoteles eller Humes eller Kants eller Stuart Mills undersökningar om moralen som exempel. Men hit hör också Westermarcks teori om det moraliska omdömets förhållande till sanningen, om dess grund i känslor av gillande och ogillande, om de moraliska känslornas disintresserade och opartiska natur och om förhållandet mellan plikt och förtjänst. Ty dessa teorier är inte empiriska beskrivningar eller generaliseringar av fakta. Utan de är (logiska) undersökningar av begrepp och omdömen. Det är sant, att Westermarck också bedrivit empirisk moralforskning, — kanske t.o.m. i större skala än någon annan före och efter honom. Av de 53 kapitlen i Moral Ideas är de 40 sista en monumental kollektion av material rörande "sedernas historia". Också i den "teoretiska" — eller, som vi lika väl kunde säga: filosofiska — delen av Moral Ideas, de 13 första kapitlen, är empiriskt material inarbetat på ett sätt som enligt min mening ibland skymmer huvudsaken.

    Man kan tryggt säga, att Westermarck missförstod arten av sina egna teorier om moralen. Han tog för empirisk forskning något som i själva verket var — väl inte "normativ etik", men nog "moralfilosofi". Missförståndet har en del förvirrande inverkningar, som kan beklagas. Men det minskar inte väsentligt intresset och värdet av hans teorier.

    Den andra kommentaren, som jag ville göra om Westermarcks skillnad mellan normativ och empirisk etik, är av historisk art. Distinktion låg s.a.s. i luften under den tid, varom nu är fråga. Vi känner den framför allt från franska författare såsom Durkheim och Lévy-Bruhl. I engelsk och tysk moralfilosofi spelar den en mindre framträdande roll. Det torde ha varit Lévy-Bruhl, som för den empiriska etiken kreerade namnet science des moeurs.

Man kan fråga, om Westermarck påverkats i sin syn på etikens ställning som vetenskap av sina franska samtida — då väl närmast

156

av Durkheim. Vi har tangerat frågan tidigare, på tal om Westermarcks etiska ståndpunkt i föredraget 1895 om den moraliska känslan. Jag sade (ov. s. 149), att vi inte har några direkta belägg på att Westermarck tagit intryck av den franska skolan. Men likheterna i uppfattning om etikens natur och uppgift kan måhända betraktas som ytterligare ett indirekt belägg på att så trots allt varit fallet.

    Här är det skäl att nämna, att en annan inhemsk forskare före Westermarck med stor skärpa hävdat skillnaden mellan normativ och empirisk etik. Denna person var Hjalmar Neiglick. Han har aldrig skrivit något om etik. Ej heller bevarar Filosofiska föreningens protokoll några intressanta uttalanden av Neiglick i moralfilosofiska frågor.⁶⁵ Neiglick har redogjort för sina åsikter om etiken i brev (från 1886) till Waldemar Ruin.⁶⁶ I breven omtalar Neiglick planer på att skriva ett arbete om den sympatiska känslan, vilken han tycks ha betraktat som moralens utform.

    Neiglick var, som känt, franskt orienterad och hade goda kontakter med fransk filosofi och psykologi. Han hade lärt känna Durkheim under sin långa vistelse i Leipzig 1885—86, när han under Wundts ledning arbetade på sin doktorsavhandling. Enligt uppgift hade han efteråt stått i brevväxling med Durkheim. Såvitt vi vet, har korrespondensen gått förlorad. Vi kan därför inte säga någonting definitivt om möjligheten, att Neiglick fått sin syn på etikens uppgift från den franska skolan. Jag skulle inte anse det sannolikt, att här förlag ett inflytande utifrån på Neiglick. Hans

157

åsikt om sympatien som moralens grund leder i ingen händelse tanken till Durkheim.

    Om Westermarck igen kan det anses säkert, att han inte influerats av Neiglick i sin syn på etikens natur eller på sympatiens betydelse för den moraliska känslan. I Minnen säger Westermarck, att Neiglick för honom talat om sina planer på ett arbete om sympatien, "men jag kan inte påminna mig att han skulle ha nämnt någonting om den etiska syftning han enligt breven till Ruin ämnade giva sitt arbete".⁶⁷ Och Westermarck tillägger: "Jag tror knappast att han gav mitt tänkande uppslag som inte funnos där förut."⁶⁸

    Samstämmigheten mellan Neiglick och Westermarck synes sålunda vara en ren tillfällighet. Men det är anmärkningsvärt, all Westermarcks insats i moralfilosofien anteciperats av en annan inhemsk filosof, som dessutom var hans nära vän. Om Neiglick fått leva, hade måhända deras respektive insatser i etiken kunnat på ett märkligt sätt förfullständiga och förstärka varandra.

16. Med utgången av vårterminen 1897 upphör Westermarcks intensiva deltagande i Filosofiska föreningens verksamhet. På hösten anträdde han sin långa utrikesresa. Våren 1903 var han i hemlandet och skötte professuren i filosofi. I ett av protokollen från denna termin omnämns han som närvarande vid föreningens möte.

    Åren kring sekelskiftet förefaller att ha varit en period av nedgång i Filosofiska föreningens liv. Från ett par år finns inga protokoll bevarade. Kanske tryckte tidens politiska oro sin prägel på föreningens verksamhet. Men av betydelse var visst också, att Westermarck var borta och att Rein på grund av sitt vice-kanslerskap avgick från professuren och från ordförandeposten i föreningen. Han efterträddes både som professor och som ordförande av sin systerson Arvi Grotenfelt.⁶⁹ När professuren 1906 delades i teore-

158

tisk och praktisk filosofi, kallades Westermarck till innehavare av den senare lärostolen. Samtidigt fortsatte han sitt engagement vid London University (School of Economics and Political Science), där han varit "lecturer" i sociologi sedan 1904 och blev professor 1907.

    Det finns inte mycket att säga om Westermarck och Filosofiska föreningen efter det han blivit professor. Han nämns inte ofta i protokollen. Nya personer gör sin entré på vår filosofiska arena och nya ämnen börjar intressera. Den 23 mars 1908 höll Westermarck ett föredrag med titeln "Moralens utveckling". Det var tydligen hans sista föredrag i föreningen.

    I föredraget om "Moralens utveckling" framhåller Westermarck, hur det opartiska gillande och ogillande, som är den moraliska bedömningens väsen, hand i hand med den historiska utvecklingen kommit att omfatta allt större människogemenskaper. Den primitiva människan reagerar "moraliskt" bara i förhållande till medlemmarna i sin egen grupp (familj, stam, nationalitet, folk). Hon känner t.ex. inte i regel vedergällande ovilja mot sådan ofärd som drabbar medlemmar av andra grupper. Man kunde säga, att den fullständiga opartiskheten i vedergällande känsloreaktioner enligt Westermarck är ett ideal, som människors faktiska s.k. moraliska bedömningar långt ifrån alltid når upp till. Men det förefaller som om de vedergällande känsloreaktionerna vore stadda i utveckling mot det moraliska idealet. I denna fråga är Westermarck "utvecklingsoptimist" och ett barn av sin tid. Men han är inte optimist på ett sätt, som skulle förefalla mig blåögt eller naivt — ens i ljuset av de moraliska bakslag, som mänskligheten anses ha upplevat under vårt sekel.

    1908 utkom ändra delen av Moral Ideas och det stora verket var färdigt. Rolf Lagerborg redogjorde för andra delens innehåll i ett föredrag i Filosofiska föreningen. Protokollet fördes av den adertonårige Eino Kaila. Det är kort och ger inte vid handen, att diskus-

159

sionen hade varit filosofiskt intressant. Vi får inte heller veta, om Westermarck var närvarande.

    Sista gången protokollen omnämner Westermarcks närvaro i Filosofiska föreningen är den 4 april 1913. Sammanträdet kan kallas historiskt. Då höll nämligen Rein sitt sista föredrag i föreningen. Det behandlade hans gamla ämne naturrätten. "Onko tunnustettava tai missa mielessä on tunnustettava luontaisoikeutta olevan?" var titeln. Också i detta föredrag framträder Rein som förespråkare för den form av utilitarism, som han konsekvent tycks ha hyllat under hela sin bana som tänkare. Den yttersta grunden för moralisk bedömning är tanken på det allmänna bästa (bonum commune, "yhteinen hyva" eller "yhteishyvä"). I protokollet sägs, att "professori Westermarck lausui eriävän mielipiteen niin luontaisoikeudellisten kuin yleensä eetillisten periaatteiden synnystä". Så drabbade ännu en gång de två trätobröderna samman på den arena, där de så ofta tidigare mötts i en livlig tankarnas kamp. Rein var nu 75, Westermarck 50 år. Det var ett kvart sekel sedan de första gången möttes i föreningen. Det är helt egendomligt att tänka, att mötet 4 april 1913 troligen för värderas del var det sista de var med om. Vi har i ingen händelse dokumentariska belägg för att någondera av dem varit närvarande senare.

    Till Reins 80-års dag, den 28 februari 1918, utgavs en festskrift. ⁷⁰ Westermarck var då i England och kunde inte skicka till Finland det bidrag, som han utlovat. Enligt en notis i festskriften skulle uppsatsen ha behandlat utilitarismen. Uppsatsen blev aldrig publicerad. Ej heller finns den, såvitt jag vet, bevarad i manuskript. Det är tänkbart, att den aldrig blev färdigskriven. Den hade kunnat vara intressant som ett bidrag till klarläggandet av Westermarcks position i moralfilosofien (jmf. ov. s. 124) och likaså som ett avslutande inlägg i den debatt om utilitarismen, som förts i Filosofiska föreningen under hela den Reinska eran.

160

Förteckning över Westermarcks Föredrag i Filosofiska föreningen

15. II 1889. Om metoden för en på etnografin baserad sociologi, belyst genom en undersökning av äktenskapets och familjens tidigaste historia.

7. III 1890. Darwins hypotes beträffande den moraliska känslans

uppkomst.

20. XI 1891. Professor Reins kritik av den monistiska själsteorien.

8. IV 1892. Viljans frihet och dess sedliga betydelse.

2. III 1894. Den moraliska innebörden av kristendomens lära om livet efter detta.

19. IV 1895. Den moraliska känslan.

8. XI 1895. Sinnesrörelserna och deras kroppsliga uttryck.

8. V 1896. Etikens uppgift.

21. XI 1896. Filosofin och dess studium.

22. IV 1897. Predikatet i moraliska omdömen.

27. III 1908. Moralens utveckling.

Noter

1 K. Rob. V. Wikman, "Edvard Westermarcks etiska relativitetsteori". Societas Scientiarum Fennica, Årsbok Vuosikirja XXI B, n:o l, Helsingfors 1942, ss. 4—5.

2 K. Rob. V. Wikman, "Edvard Westermarck as Anthropologist and Sociologist". Transactions of the Westermarck Society, vol. 9 (1963), s. 13.

3 Ib., s. 12.

4 Ib., s. 13.

5 Minnen ur mitt liv. Holger Schildts förlag, Helsingfors 1927. Redogörelsen för Westermarcks studier för kandidatexamen ges på ss. 25—29.

6 Emma Irene Åström, Mitt liv och mina vänner. Söderström & Co Förlagsaktiebolag, Helsingfors 1934, s. 143.

7 Minnen, s. 28: "Inte ens studiet av Kants filosofi väckte hos mig någon djupare beundran. I hans Kritik der reinen Vernun/t tyckte jag mig delvis redan nu finna omöjliga problemställningar, inkonsekvenser, cirkelslut, formalistiska konstruktioner, en förvånande benägenhet att använda samma termer i olika betydelser, och andra oklarheter. Hans Kritik der praktischen Vernunft gav förnimmelsen av en upphöjd karaktär och innehöll vackra sentenser, dess värre omöjliga att efterleva, men också obegripligheter, ogrundade postulat och en morallag som i det stora hela utmynnade i tomma intet. Framställningssättet verkade frånstötande; det gladde mig att höra professor Rein säga att Kant i sina böcker visat oss huru man icke bör skriva.

8 Westermarck tycks ha betraktat denna åsikt som i det närmaste självklar. I The Origin and Development of the Moral Ideas, vol. I, 2nd edition, MacMillan, London 1912, s. 205 säger han, under hänvisning till Sidgwick: "In this point moralists of all schools seem to agree." Detta är dock en överdrift.

9 Minnen, s. 28.

10 Jmf. Rolf Lagerborg, "The Essence of Morals, Fifty years (1895 — 1945) of rivalry between French and English Sociology". Transactions of the Westermarck Society, vol. 2 (1953), s. 15.

11 Yrjö Hirn, "Edward Westermarck and his English Friends". Transactions of the Westermarck Society, vol. l (1947), s. 42.

12 I sin uppsats "Studieresor i ungdomen" (K. D. F. Festskrift utgiven av Nylänningar, Helsingfors 1925), s. 26 säger Westermarck, att han redan före sin första resa till England entusiasmerats av "Locke och Hume, Spencer och Mill".

13 Minnen, s. 27, s. 33 och s. 69.

14 Minnen, s. 47.

15 Åbo Underrättelser, 11. 3. 1923.

16 Se Harald Høffding, Psykologi i Omrids paa Grundlag af Erfaring. Tredje Udgave, P. G. Philipsens Forlag, København 1892, ss. 71—79.

17 Jmf. Minnen, s. 261. Rolf Lagerborg (Edvard Westermarck och verken från hans verkstad under hans tolv sista år 1927—39, Svenska Litteratursällskapets i Finland förlag, Helsingfors 1951, s. 165) kallar Westermarck uttryckligen "Høffdings lärjunge". Uttrycket synes mig alltför starkt.

18 Minnen, s. 69.

19 Minnen, s. 69.

20 Minnen, s. 81.

21 Minnen, s. 69.

22 The Origin of Human Marriage, Helsingfors 1889, s. 1.

23 En del upplysningar härom ges i Hirns tidigare nämnda uppsats ”Edward Westermarck and his English Friends”.

24 Minnen, s. 29 f. .

25 Th. Rein, Lefnadsminnen. Söderström & Co förlagsaktiebolag, Helsingfors 1918, s. 260.

26 Th. Rein 1838 28/2 1918. Otava, Helsinki 1918. Grotenfelt ger en livfull skildring bl. a. av meningsbytet mellan Rein och Neiglick vid föreningens möten. (Ss. 245—248.) Det är ett beklagligt förbiseende, att jag inte beaktat Grotenfelts uppsats vid utarbetandet av min essay “Hjalmar Neiglicks filosofiska insats” (Societas Scientiarium

Fennica, Commentationes Humanarum Litterarum XIV 2, 1946).

27 Minnen, s. 30 o. 31.

28 Se hans en aning vemodsfulla, men säkert riktiga ord om sig själv Lefnadsminnen, s. 264.

29 Lefnadsminnen, s. 263 f.

30 Lefnadsminnen, s. 215.

31 Lefnadsminnen, s. 261 f.

32 Westermarck säger i Minnen (s. 32), att Rein var dualist men att han senare börjat luta mot monismen. Sorainen betecknar i "Filosofinen Yhdistys 75 vuotta" (Ajatus XV, 1948), s. 191 Rein som konsekvent monist, d.v.s. metafysisk idealist. Ingendera karaktäristiken är fullt riktig. Reins åsikter kan studeras i de två delar av hans Försök till en framställning av psykologien, som utkom i tryck, samt i uppsatsen "Nyare åsikter om förhållandet mellan själ och kropp" (Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar XLVIII, 1905—1906, Helsingfors 1906).

33 Reins försök att konstruera en motsättning mellan darwinismen och parallellteorien kommer tydligast till synes i två anföranden i Filosofiska föreningen, den 11 oktober 1889 och 14 februari 1890. I det förra uppställde Rein till diskussion tesen "Om man ansluter sig till den darwinistiska grunduppfattningen, så är det icke konsekvent att vara materialist, och icke ens att vara duplicist i den mening som t.ex. Spencer." I det senare tog Rein till tals "några nyare arbeten, som behandla frågan om darwinismens tillämpning på psykologin". Vid mötet (20. 11. 1891), där Westermarck bemötte Reins kritik av parallellteorien i Försök till en framställning av psykologien, ville Rein åter göra gällande, att parallellteorien vore oförenlig med darwinismen. Westermarcks försvar tvang honom troligen till en viss reträtt. Ty i sitt svarsandragande vid följande möte (4. 12. 1891) säger Rein endast, att darwinismen inte stöder parallellteorien. Likaså i uppsatsen 1 Finsk Tidskrift (Tom. 30, 1892).

34 De för Westermarck så karaktäristiska termerna "gillande" och "ogillande" förekommer inte i protokollet från mötet 8 april 1892. Däremot förekommer de i protokollet från ett möte i februari 1895, då viljans frihet ånyo var föremål för diskussion.

35 Reins försök att använda darwinismen som tillhygge mot parallellteoriens försvarare var i viss mån ett försök att angripa dessa med deras egna vapen.

36 Minnen, s. 69.

37 I Minnen (s. 32) säger Westermarck, att han under de år som gått sedan det tidigare meningsbytet med Rein (1891), ändrat ståndpunkt emedan han "funnit monismen ohållbar på grund av det godtyckliga sätt på vilket den handskades med kausalitetsbegreppet". Han tillägger, att hans "uppfattning hade blivit en empirisk dualism". Denna uppgift motsägs av protokollen och skylles troligen ett minnesfel hos Westermarck. Memoirerna författades mer än trettio år senare.

38 Den inte helt sakriktiga relation, som Westermarck ger i Minnen av diskussionerna kring parallellteorien med Rein och i Filosofiska föreningen, tyder på att hans "idealistiska fas” var ytlig och övergående. Jmf. föregående not.

39 Lefnadsminnen, s. 260.

40 Minnen, s. 31.

41 Minnen, s. 112.

42 Moral Ideas, 2nd ed., s. 1.

43 Moral Ideas, 2nd ed., s. 1.

44 Minnen, s. 112.

45 Minnen, s. 114.

46 Darwins teori om den moraliska känslan finns utförligast framställd i The Descent of Man (John Murray, London 1871), vol. I, ch. III, ss. 70—106 och ch. V, ss. 158—184 samt vol. II, ch. XXI, ss. 391—394.

47 Hugo Pipping, gift med Westermarcks syster, var under några år en flitig debattör vid Filosofiska föreningens möten. Till skillnad från Neiglick och Westermarck var Pipping anhängare av utilitarismen.

48 Termerna "gillande" och "ogillande" användes tydligen ännu inte av Westermarck själv vid denna tid. Jmf. not l, s. 136.

49 Belysande för förhållandet mellan Westermarcks subjektivism och utilitarismen är också referatet från Filosofiska föreningens möte 3 maj 1895. Diskussionen gällde den moraliska bedömningen av självmordet.

50 T.ex. vid mötena 11 april 1890 och 12 februari 1892.

51 Citerat enligt referatet i protokollet, fört av Johannes Hedengren.

52 I föredraget och i Anteckningar i samhällslära enligt Dr. Edv. Westermarcks föreläsningar (Akademiska Bokhandeln, Helsingfors) skiljer Westermarck mellan innehålls- och relationskänslor och räknar de moraliska känslorna till det senare slaget. Jag vet inte, om denna indelning är Westermarcks egen eller om han övertagit den från någon annan författare. I Moral Ideas och i sina andra tryckta arbeten omtalar han den inte. I föredraget 1895 hänvisar han på tal om relationskänslorna till Bain. Indelningen i innehålls- och relationskänslor förekommer, såvitt jag kan se, likväl inte hos Bain, ej heller termerna.

53 Enligt Rolf Lagerborg (Edvard Westermarck, s. 185 f. och "The Essence of Morals", s. 15) hade Westermarck ännu så sent som 1900 inte satt sig in i Durkheims moraluppfattning. (De skäl, som Lagerborg anför, är dock knappast konklusiva.) Möjligen var det Lagerborg, som fäste Westermarcks uppmärksamhet vid Durkheim. Lagerborgs dok-

torsavhandling Moralens väsen kom ut år 1900. I Moral Ideas, vol. I, 2nd ed., s. 145 hänvisar Westermarck i en not till Durkheims Division du travail social och till Lagerborgs uppsats "La nature de la morale" (i Revue internationale de Sociologie 11, 1903). I noten tar Westermarck avstånd från Bains, Durkheims och Lagerborgs åsikter om moralens grund i normen.

54 Jmf. Jussi Tenkku, "Westermarck's Definition of the Concept of the Moral". Transactions of the Westermarck Society, vol. 9 (1963), s. 25 f., 27 f. och 31.

55 Av protokollet framgår inte, att Westermarck i sitt föredrag den 19 april 1895 uttryckligen skulle ha talat om seden. I Anteckningar i Samhällslära enligt Dr. Edv. Westermarcks föreläsningar behandlas begreppet utförligt. Bl.a. säges (s. 29): "Seden är normer för handlingar, som blivit fastställda av den organiserade samhällsmakten, av allmänviljan." Och vidare (s. 41): "Jag definierar sedens bud som regler för handlingar, fastställda av allmänviljan. Jag definierar sedlighetens bud som allmänviljan uttryckt i ord. Sed är allmänviljan omsatt i handling. Sedligheten eller moralen är allmänviljan själv."

56 Minnen, s. 146.

57 Citerat enligt referatet i protokollet, fört av K. A. Moring.

58 Se också analysen i Moral Ideas, vol. I, 2nd ed., ss. 145 —157 av begreppen "good", "virtue", "merit", "superobligatory" och "indifferent".

59 Ordalydelsen är referatets i protokollet. Den kan möjligen vara Westermarcks egen. I varje fall torde den adekvat återge hans tanke.

60 Borde väl egentligen vara "straffa den som gjort X".

61 Se t.ex. F. J. Goulds intervju med Westermarck i The Literary Guide and Rationalist Review för december 1898, utförligt citerad av Lagerborg i Edvard Westermarck, ss. 78—84.

62 "Remarks on the Predicates of Moral Judgments", Mind n.s., vol IX, 1900, s. 185. Westermarck hänvisar här uttryckligen till Smith.

63 Jmf. intervjun i The Literary Guide, enl. Lagerborg, Edvard Westermarck, s. 80.

64 Professuren i psykologi vid Helsingfors Universitet avskiljdes från professuren i teoretisk filosofi 1948. Den ordinarie professuren i sociologi inrättades 1945.

65 Här måste beaktas, att inga protokoll bevarats från läsåren 1885—86 och 1886—87 samt höstterminen 1887. Neiglick var emellertid utomlands hela läsåret 1885—86 och en stor del av läsåret 1886—87. Luckan i protokollen är därför knappast fatal för vår kännedom om Neiglicks åsikter. Ej heller torde den vara relevant för Westermarcks del. Att döma av medlemsförteckningen anslöt sig Westermarck till föreningen den 16 november 1888. Detta utesluter väl inte, att han varit närvarande tidigare. Men vi har knappast anledning att tro, att de förlorade protokollen skulle innehålla intressanta uttalanden av honom.

66 Delvis återgivna i Waldemar Ruin, "Två tänkare från vår brytningstid" (i sammelverket Från brytningstider II, Söderström & Co, Helsingfors 1917, ss. 190-196).

67 Minnen, s. 90.

68 Minnen, s. 90.

69 Det förefaller inte vara möjligt att med full säkerhet fastställa, när Rein avgick och när Grotenfelt tillträdde posten som Filosofiska föreningens ordförande. Det sista protokoll, som nämner Rein som ordförande, är från den 11 november 1898. I följande protokoll, som är från den 3 mars 1899, omtalas att Grotenfelt ledde ordet. Men det framgår inte, att Grotenfelt varit föreningens ordförande. Av protokollen från år 1903 framgår, att Waldemar Ruin då var föreningens ordförande. Först i ett protokoll från år 1908 omtalas Grotenfelt uttryckligen som ordförande.

70 Th. Rein 1838 28/2 1918. Otava, Helsinki 1918.