Dostojevskij

DOSTOJEVSKIJ                                                                                                        

Av den ryska litteraturens klassiker har Dostojevskij mest att säga vår tids människa. Hans verk har beundrats i Europa sedan tre kvarts sekel. Men den beundran, som skänktes dem av tidigare generationer, är något annat än den gripenhet, som vi känna inför dem i dag. For 1800-tals europén voro Dostojevskijs romaner skildringar från en

främmande värld. Om man över huvud sökte nå­got underlag för den i verkligheten, kallade man den »rysk». Säkert är också Dostojevskij ofant­ligt rysk, om man också inte får sätta likhetstecken mellan honom och det ryska. För våra dagars läsare måste det dock vara uppenbart, att Dosto­jevskij är minst lika mycket europé.¹ Liksom Kierkegaard och delvis också Nietzsche levde han — som europé betraktad — långt före sin tid: i en privat tillvaro av idéer, stämningar och konflikter, som voro hans samtid främmande, men som i dag i stort sett äro den moderna människans andliga verklighet. De två världskrigens och de ideologiska världskonflikternas människa, jagad av ångest och hetsad till ekstas av apokalyptiska visioner.

De reflexioner om Dostojevskij, som här följa, ha inspirerats av övertygelsen, att den ryska ro­manförfattaren har något viktigt att säga, som angår oss alla och som kan hjälpa oss att bättre förstå den värld i vilken vi leva. Om jag lyckas ge skäl för denna övertygelse och sprida den till andra, har jag uppnått syftet med mina artiklar.

*

Det är inte meningen att här utförligt presentera vare sig Dostojevskijs personlighet eller hans verk. Men då jag inte heller vill förutsätta, att de äro välkända för läsaren, kan det vara på sin plats att säga några inledande ord om dem.

Dostojevskij föddes i Moskva 1821. Han till­hörde den moskovitiska lågadeln, men släkten här­stammade från Litauen. Det morbida drag, som är så omisskänligt i Dostojevskijs romaner, var klart synligt både hos författaren själv och hans familj. Fadern, till yrket läkare, var epileptiker och alkoholist. Två av författarens tre bröder voro förfallna till dryckenskap, den ena av dem var fullständigt livsoduglig. Förfallet fortsatte i de följande generationerna. Också brottet kastar sin skugga över familjeförhållandena: Dostojevskijs fader dog för mördarhand, likaså en av hans syst­rar.

Till sin utbildning var Dostojevskij ingeniör och det var som sådan han till en början tog anställ­ning i militären. Tidigt hade han dock klart för sig, vad som var hans kallelse. Redan 1844 över­gav han militären för litteratörens fria men osäkra tillvaro, och två år senare utkom debutboken Arma människor. Den gjorde med ett slag sin för­fattare till en berömd man. Kritiken betecknade boken som det bästa i rysk litteratur efter Gogol. Den unge Dostojevskijs självsäkerhet efter fram-

gången var inte utan en tillsats av fåfänga, en egenskap som han senare i livet kunde frigöra sig från grundligare än de flesta stora män.

Men bakslaget lät inte länge vänta på sig. Dubbelgångaren, som dock är en ojämförlig märkligare bok än förstlingsskriften, möttes med kyla.

Revolutionsåret 48 gick inte alldeles spårlös förbi ens i den högreaktionäre Nikolaij I:s Ryss­land. Man diskuterade socialismen — Marx var ännu okänd, men Fourier var på modet —, livegen­skapen, kvinnofrågan, censuren. I ett sådant dis­kuterande sällskap finna vi också Dostojevskij. Hans ytterst oskyldiga engagemang i tidsströmningarna hade så när kostat honom livet. I april 1849 häktades Dostojevskij. Anklagelsegrunderna, tycka vi, voro rena barnsligheterna. Emellertid: efter åtta pinsamma månader inom Petropavlovsks mu­rar dömdes Dostojevskij jämte tjugo andra ankla­gade till döden.

Den groteska »avrättningsscenen» har Dosto­jevskij själv beskrivit. De dödsdömda ställdes upp i bara skjortan i 26 graders köld. De skulle skju­tas tre och tre i varandras åsyn. De tre första voro redan bakbundna med huvudena inhöljda i säckar. Dostojevskij var i den andra gruppen. Han tänkte att han kanske hade fem minuter kvar att leva. Hans medvetande arbetade med ohygglig intensitet, men inte i »skräck och vanvett», utan med bevarande av den självbespeglande klarhet, som är så utmärkande för Dostojevskij som för­fattare. Då spränger en kurir från tsaren in på avrättningsplatsen. De olyckliga få veta, att döds­domen varit bara »en läxa som inte skulle få glöm­mas» och att självhärskaren i sin nåd mildrat straf­fet till fångenskap i Sibirien. Dostojevskijs vän Grigoriev hade förlorat förståndet under spännin­gen, några av kamraterna hade förfrusit öron och tår. Själv kunde Dostojevskij inte påminna sig att han frusit det ringaste. Men intrycken från »döds­minuterna» ha satt avgörande spår i hans roma­ner, främst i Idioten. Dostojevskij kunde tala med större sakkunskap än de flesta om hur »det känns att bli avrättad».

De fyra åren som fånge i Sibirien äro det ome­delbara underlaget för De dödas hus. Dessutom ha vi Dostojevskijs brev att hålla oss till. De för­hållanden i vilka han fick leva vore nästan ofatt­bara, om vi inte kände igen dem från skildringarna av smutsen, eländet och den hemska sadismen från de yttersta tidernas pinoinrättningar. Det hör till bilden, att fångarna voro kedjade hela tiden. Det var nu Dostojevskijs epilepsi utvecklades. Men det egendomliga är, att vi aldrig höra honom klaga över sina lidanden och över den himmelsskriande

orättvisan i sin dom. Utan att förödmjuka sig infördem, som farit illa fram med honom, kom Dostojevskij till övertygelsen, att han varit smittad av idéer, med vilka det gällde att göra rent hus. Från tukthuset i Sibirien förde han med sig sin skepsis mot västerlandets rationalism och sin tro på evangeliernas eviga sanningar. Och som en tredje ingrediens i sin nya personlighet: övertygelsen att Ryssland var kallat att rädda mänskligheten utan rationalismen och vinna den för kristendomen.

Efter de fyra åren i tukthuset följde strafftidens andra akt: fyra års militärtjänstgöring i Sibirien. Denna del av förvisningen var givetvis betydligt lättare för Dostojevskij att uthärda. Han gynnades av inflytelserika bekantskaper och blev i tillfälle att återupptaga sina litterära sysselsättningar. Nu ingick han sitt första äktenskap, som uppenbarligen blev ett inferno jämförbart med åren i de dödas hus. Och ändå ha vi ingen anledning att misstro Dostojevskij, när han efter hustruns död 1864 skriver till sin vän baron Vrangel: »Hon älskade mig över alla gränser och jag återgäldade hennes känsla mer än ord förmå uttrycka.»

Efter återkomsten till Ryssland 1858 slog sig Dostojevskij ner i Petersburg, gränsorten mellan öst och väst, vars storstadsatmosfär omger de flesta av hans romaner likt giftiga ångor från ett väldigt moras av mänsklig försumpning och elände. Den ryska huvudstaden övergav Dostojevskij i stort sett bara för sina många och långa besök i Europa. Han var över fyratio år, när han första gången överskred Rysslands gränser i väster. På 60-talet torde Dostojevskij ha vistats lika mycket utomlands som hemma; åren 67—71 såg han sig av finansiella skäl tvungen att leva i oavbruten »landsflykt» i Europa.

England och Italien voro uppenbarligen de län­der i Europa, som den ryska författaren hade lät­tast att fördra. Hans långa vistelse i Florens mot slutet av 60-talet synes ha varit en rätt lycklig tid i hans oroliga liv. Och ändå kan han säga, att han saknade där många saker, som han ägde och uppskattade i Sibirien! Frankrike och Tyskland hade han däremot svårt att smälta, Schweiz var värst. Människorna i dessa länder fann Dosto­jevskij, i all deras upplysning och civilisation, gränslöst uppblåsta och enfaldiga.

Dostojevskijs resor i Europa på 60-talet gå till stor del i spelpassionens tecken. Det är något tragi-komiskt över denna fruktansvärda passion hos en man, som i sitt liv var allt annat än en sorglös bohem och i sitt verk framstår som en av de djupast och allvarligast reflekterande författare som funnits. När hans första hustru ligger för döden i Ryssland, reser Dostojevskij omkring i Europa med en älskarinna i den barnsliga förhoppningen, att det »system» han tänkt ut för rouletten en dag skall bringa reda i hans tilltrasslade livs­härva. Och när hans andra hustru följer honom i den fyra år långa europeiska landsflykten, får hon vara beredd att pantsätta praktiskt taget allt vad hon äger i prydnader och kläder för att hjälpa sin olycklige make vid spelbordet. I Rouletten har Dostojevskij beskrivit sitt eget fall. Boken skrevs när det var som värst; senare lugnade han sig.

Ehuru Dostojevskij livet igenom hade att kämpa med ekonomiska svårigheter, kan man ingalunda säga, att han förblev misskänd som författare. Väl hade de lättvunna lagrarna i ungdomen hunnit vissna, när han återvände till livet från Sibirien, men det blev honom förunnat att senare se en ny berömmelse av hans namn grundläggas, som tiden sannolikt aldrig skall lyckas tära. Han behövde inte klaga över att ställas i skuggan av Tolstoj och Turgeniev. Han blev en fader för den ryska ungdomen och en idol för många i det panslavistiska lägret. Han underhöll intim förbindelse med Pobedonostsev och hyllades från den tron från vil­ken engång hans dödsdom förkunnats. Hans stjärna stod i zenit, då han höll sitt berömda fest­tal vid Pusjkin-jubileet 1880. Mindre än ett år senare hade den slocknat.

Ingenting är vanskligare än att söka värdesätta en så invecklad och motsägelsefull människa som Dostojevskij. Han har själv sagt, att det fanns mycket ont inom honom. Vi ha ingen anledning att i hans ord se falsk blygsamhet. Skuggsidorna i hans karaktär äro uppenbara. Dock förtjänar det kanske påpekas, att den ofta omtalade våldtäcktshistorien, som André Gide i sin uppenbarligen all­varligt menade bok om den ryska författaren ut­broderat så fantasifullt, med all sannolikhet hör till sagornas rike.

Men det goda hos Dostojevskij är inte mindre påfallande. Han synes ha haft en obegränsad för­måga att förlåta och en aldrig sinande vilja att hjälpa andra, också till priset av stora personliga uppoffringar. Han hade i rikt mått två egenska­per, som väl måste räknas som de dyrbaraste etiska tillgångar en människa kan äga: ödmjukhet och mod. Ödmjukhet utan självförnedring och mod utan förhävelse. Han blev aldrig »hög»: minst av allt, när det fjäsades för honom vid hovet och han var den ryska ungdomens orakel. Och han var aldrig rädd att möta sitt öde — inte ens in­för avrättningsplutonen — i förvissningen att jor­diska makter inte rå över det som är den djupaste meningen med vår tillvaro.
Turgeniev har sammanfattat det motsägelsefulla hos Dostojevskij i sitt bitande ironiska, säkert över-

drivna men samtidigt träffande yttrande om sin svurne ovän. »Han var den ondaste kristna som jag råkat.» I Dostojevskijs liv liksom i hans verk blanda sig ljus och skugga på ett sätt som osökt leder tankarna till en annan stor mans liv och verk. Man har sagt, att Dostojevskij är litteraturens Rembrandt. Denna liknelse är mera än bara ett journalistiskt hugskott.

*

Dostojevskijs verk domineras av fyra stora ro­maner. I kronologisk ordning: Brott och straff (också kallad Raskolnikov), Idioten, Onda andar och Bröderna Karamasov. Den första utkom i bokform 1866, den sista femton år senare. Jag skall här i största korthet rekapitulera deras innehåll med risk att trötta dem av mina läsare, som redan känna Dostojevskij.

Huvudpersonen i Brott och straff är studenten Raskolnikov. Han har skrivit en artikel, där han pläderar för den starkare och intelligentare män­niskans rätt att sätta sig över moralen, som är de svagas och enfaldigas skyddsmedel och uppfinning. Raskolnikov svärmar för »övermänniskan» som är »bortom gott och ont» för att låna Nietzsches ord. Och för att visa sig vara på nivå med sina ideal mördar Raskolnikov en pantlånerska och i hastigheten också hennes syster.

Så följer den fruktansvärda dialektiska upp­görelsen, där rösterna i Raskolnikovs inre sekunderas utifrån av den demoniskt skarpsinniga rann­sakningsdomaren Porfyrij Petrovitsj och den hel­gonlika skökan Sonja Marmeladova. Slutet kan bli bara ett: Raskolnikov bekänner först för Sonja och till sist för Porfyrij. Domen blir Sibirien. Sonja följer honom i fångenskapen. Vi få veta, att Raskolnikovs sinne till slut, efter många år, veknade och att han vaknade upp till ett nytt liv i ödmjukhet, kärlek och gemenskap med män­niskorna.

En mycket intressant karaktär i boken är Svidrigailov, som på sätt och vis är en karikatyr av Ras­kolnikovs idéer. Det är Raskolnikovs sämre jag, utan den kärna av godhet, som dock fanns innanför det förhärdade skalet hos den olyckliga intellektualisten. För Svidrigailov finns intet hopp, han kan aldrig finna vägen tillbaka till människorna och han dör för egen hand.

Till sitt idéinnehåll är måhända Brott och straff den smalspårigaste av Dostojevskijs stora romaner. Men i kompositionens fasthet är den ett mäster­verk, som inte kunde överträffas ens av »den största bland romanförfattare» för att låna André Gides epitet om Dostojevskij.
Raskolnikovs övermänniska kan inte identifieras med Zarathustras, men på många punkter drabbar Dostojevskijs kritik Nietzsche. Sin egen »över­människa» har Dostojevskij skildrat i furst Mysjkin, huvudpersonen i Idioten. Om Raskolnikov är den, som Dostojevskij själv varit, är furst Mysjkin den han ville bli.
Epileptikern, furst Mysjkin har i barndomen varit idiot, men en läkare i Schweiz har lyckats göra honom till människa. Han återvänder till Petersburg och blir upptagen hos avlägsna släktin­gar, familjen Epantjin. Han fäster sig vid den yngsta dottern Aglaja, men också vid den olyck­liga Nastasia Filippovna, som dras mellan furstens godhet och den vilde Rogosjins lidelse. Nastasia följer fursten till Moskva, men överger honom snart. Rogosjin försöker mörda fursten, som emel­lertid räddas undan det dödande dolkstinget av ett epileptiskt anfall. Ännu en gång förenas fursten och Nastasia, men just innan de skola vigas enleveras bruden av Rogosjin, som mördar henne. Poli­sen finner mördaren och hans rival i gemensam vaka vid liket: Rogosjin skickas till Sibirien och fursten, som på en natt åter förvandlats till idiot, tillbaka till anstalten i Schweiz. Läsaren får veta, att han sedermera är ett obotligt fall.

Intrigen är tunn. Mer än någon annan av Dos­tojevskijs stora romaner rör sig Idioten i aningarnas och antydningarnas osynliga värld. Boken kunde beskrivas som en studie i det godas psyko­analytiska makt. Fursten är en prövosten för ka­raktärer; han har en egendomlig förmåga att bryta själarnas isolering och locka fram människornas sanna jag ur dess konventionella skal. Men hans ljusa tro att »skönheten skall frälsa världen» står i bitter kontrast till hans eget mörka olycksöde.

Rikast till innehållet men väl svagast i kompo­sitionen av Dostojevskijs stora romaner är Onda andar. Det kostade Dostojevskij stora ansträng­ningar att sammansmälta de olika motiven till en helhet. Två historier äro invävda i varandra återberättade av ett »jag», som på ett förvirrande sätt blandar sig i intrigen. (I sin sista roman nytt­jar Dostojevskij samma teknik med betydligt större mästerskap.) Den ena historien handlar om Peter Stefanovitj Verkhovenskij och hans anhang av unga revolutionärer. En medlem av bandet, Sjatov, har avfallit och umgås med planer att ange sina förra kumpaner. Han måste därför likvide­ras. Mördaren är Verkhovenskij, men ansvaret påtar sig i ett brev till myndigheterna en annan ex-medlem, Kirillov, som begår självmord för att bevisa sin fullständiga frihet från religionen och samhällsbanden. Den andra historien handlar om Stavrogin, en människa bortom gott och ont och

tillika den mest dubbelbottnade skeptiker och ironiker, som Dostojevskij beskrivit. Han har förbindelse med nihilisterna utan att engagera sig för deras sak. Likväl dyrkas han nästan som en gud av Verkhovenskij, Sjatov och Kirillov, som i honom se den nya människotyp, som de var på sitt sätt drömma om. Hans liv i utsvävningar och brott, som inkluderar våldtäkt på en minderårig flicka och hustrumord, har fört honom till den ytterligaste livsleda. Han har för länge sedan pas­serat den punkt, då självmordet vore en ärlig utväg ur hans hopplösa dilemma. Han vet det men, motsägelsefull in i det sista, dör han dock för egen hand.

Onda andar är en adekvat titel. Boken är be­rättelsen om besatta. Den är också en uppgörelse med ideologier, som enligt Dostojevskijs över­tygelse måste leda till det fullständiga vanvettet. Med en hemsk aktualitet har Dostojevskij här skildrat revolutionens psykologi. Det är främst på denna bok som Dostojevskijs rykte som »profet» grundar sig.

Dostojevskij dog på höjdpunkten av sin bana. Hans sista roman Bröderna Karamasov är ofullbordad. Ändå är den obestridligt Dostojevskijs chef oeuvre och ett av de största mästerverken i litteraturen. Alla de centrala motiven hos Dostojevskij återkomma och sammansmälta i hans livsverks final.

I likhet med Brott och straff är Bröderna Karamasov en kriminalhistoria. Fadern till de tre bröderna Karamasov, Dmitrij, Ivan och Aljosja och sannolikt också till betjänten Smerdjakov lever i notorisk fiendskap med äldsta sonen. Dessutom äro de rivaler. Fadern mördas och alla indicier peka på Dmitrij. Liksom i Raskolnikovs fall blir mordet utgångspunkten för en lång dialektisk uppgörelse, under vilken sanningen småningom malas fram: fadern har mördats av Smerdjakov, som i sin tur läst Ivans innersta önskningar. Fallet är emellertid för komplicerat för den jordiska rättvisan. Smerdjakov bekänner för Ivan natten före avgörandet i domstolen, men hänger sig sedan. När Ivan — efter den famösa intervjun med djävulen – infinner sig för att rädda sin broder, är hans förstånd redan så omtöcknat, att hans fantastiska berättelse inte vinner tilltro. Dmitrij dömes till Sibirien. Aljosja har en flyktplan i beredskap; vi få emellertid inte veta om den kunde utföras.

I sin  karaktäristik av de tre bröderna säger åklagaren, att Dmitrij, i stånd till det högsta och det lägsta på samma gång, är ryssen av i dag, Alosja, en ny upplaga av furst Mysjkin, är det ryska folkets goda kärna, och Ivan, en reinkarnation av Raskolnikov och Stavrogin och mycket därtill, är västerlandets intellektualism driven till sin yttersta spets. Om Dostojevskijs »i dag» varit vår tid, hade han säkert kunnat säga något om Smerdja­kov, Ivans apa, i detta sammanhang.

Dostojevskij lever med i alla sina stora roman­figurer. Men jag tror, att han i ingen varit så djupt engagerad som i Ivan Karamasov. Aljosja och »Idioten» blekna bort till ogripbara ideal i närvaron av detta koncentrerat av aktuell mänsklig verklighet. Det är typiskt, att Dostojevskij låter just Ivan berätta legenden om storinkvisitorn, som senare kommer att sysselsätta oss mycket, och som också kunde kallas den stora ryska författarens andliga testamente.

I rangordning efter de fyra stora romanerna må här nämnas fyra mindre. (Någon skulle kanske önska ett avvikande urval.) De dödas hus är en inträngande psykologisk studie, till vilken Dosto­jevskijs fångenskap i Sibirien givit råmaterialet. Synnerligen märklig, i själva verket en nyckel till den ryska romanförfattarens hela idévärld, är Breven från underjorden, som jag skall taga till utgångspunkt för min nästa artikel. Samma stäm­ning av malande självrannsakan, som förtär man­nen i underjorden, går igen i Den eviga maken. Ett mästerstycke av självbiografisk psykoanalys är Dostojevskijs nästsista roman Ynglingen, som till omfånget närmar sig de fyra stora.

Av Dostojevskijs ungdomsverk ha vi redan nämnt Arma människor och Dubbelgångaren. För den som främst intresserar sig för Dostojevskij som psykolog är den senare boken en sann guld­gruva. Frändskapen med Kafka faller i ögonen på nästan varje sida. En författares dagbok åter­speglar, bland mycket annat, Dostojevskijs tankar i aktuella ämnen, men hans idéer ha inte här sam­ma liv, som när han ger dem kött och blod i sina romanfigurer. Mycket givande är slutligen Dosto­jevskijs korrespondens.

*

Många synpunkter på Dostojevskijs livsverk skola här lämnas ur räkningen. Hit höra de estetiska och litteraturhistoriska. Vi notera bara, att Dostojevskij assimilerat ett stort antal »inflytelser», speciellt från romantikerna. Om man ana­lyserar hans verk ur motivhistorisk synpunkt, skall man sannolikt kunna peka på en »källa» till de flesta av hans uppslag. Likheterna äro emellertid för det mesta ytliga och ointressanta och kunna inte undanskymma det faktum, att Dostojevskij till sin andliga läggning har så gott som intet ge­mensamt med sina »förebilder», vare sig de äro Pusjkin eller Gogol, Schiller eller Hoffman, Balzac

eller Hugo, Scott eller Dickens. Dostojevskijs verk­liga väsensfränder i 1800-talets andliga liv tyckas mig vara de för honom okända, stora enslingarna Kierkegaard och Nietzsche.

Ett givande uppslag, som mig veterligen inte hittills blivit systematiskt utnyttjat, vore att studera Dostojevskij som psykolog. Det är en redan vedertagen sanning, att Dostojevskij är en av de märkligaste föregångsmännen till våra dagars s.k. djuppsykologi. Personlighetens klyvning och inre motsägelser, drömmarna som uttryck för omed­vetna önskningar, den maskerade sexualiteten och självhävdelsedriften som drivkrafter i vårt hand­lande, allt detta har Dostojevskij insett och upp­spårat före Freud och Adler. Av särskilt intresse äro Dostojevskijs bidrag till brottets och straffets psykologi. Det finns de som anse, att Dostojevskij framför allt var en genial kriminolog. Det har också sagts, att Dostojevskijs beskrivning av de epileptiska anfallen och de därmed förbundna själstillstånden äro ett klassiskt kapitel i den medi­cinska psykologien.

Emellertid skola vi inte i dessa artiklar följa Dostojevskij in på psykologiens irrgångar. Vi skola försöka tala om Dostojevskij som filosof. Inte precis i ordets akademiska mening — Dosto­jevskij var varken lärd eller systembyggare —, men väl i den djupare mening som täcker alla allvarliga försök att bestämma människans plats i tillvaron, oberoende av om de nyttja den vetenskapliga eller den konstnärliga formen som ut­trycksmedel.

G. H. v. W.

Noter:
1 André Gide säger om Dostojevskij: »II n'y a pas d'auteur qui ait été tout à la fois plus étroitement russe et plus universellement européen.»