Mikko Salmela
Den finländska filosofin under 1900-talets första hälft
Vid sekelskiftet mellan 1800- och 1900- talet befann den finländska filosofin sig vid ett vägskäl. Arvet efter den tyska idealismen som Snellman representerade hade ännu inflytande via nykantianska och senare fenomenologiska tolkningar, men positivismens och naturalismens vindar blåste allt kraftigare. Tudelningen präglade den finländska filosofin ända till mitten av 1900-talet då den logisk-analytiska filosofin uppnådde en hegemonisk ställning som vårt lands mest dynamiska och internationellt mest betydelsefulla filosofiska riktning.
I denna artikel granskar jag den finländska filosofin under 1900-talets första hälft genom två idéhistoriska kontinuum som jag kallar den idealistiskt-historiska och den positivistisk-analytiska traditionen. Indelningen är mycket schematisk, eftersom riktningarna flyter in i varandra i de enskilda tänkarnas filosofi och deras ömsesidiga påverkan. Bertrand Russell, känd som den logisk-analytiska filosofins centrala bakgrundsgestalt, var t.ex. Sven Krohns (1903 - 1999) viktiga förebild i hans kritik av den logiska empirismen. Inte heller Eino Kailas (1890-1958) ideal, det djupandliga livet, kan förstas utan den hegelianska uppfattningen om värdena som ett uttryck för en ständigt pågående utveckling i den mänskliga kulturverkligheten. Riktningarna avgränsar inte heller uppfattningarna om vilka områden inom den filosofiska forskningen som är meningsfulla eller möjliga. Gemensamt för positivistiskt inriktade filosofer från Edvard Westermarck (1862-1939) till Eino Kaila är motståndet mot traditionell metafysik. Men emedan representanterna för den logiska empirismen som Kaila sympatiserade med förkastade den normativa etikens metafysik som ett meningslöst forskningsområde, blev Westermarck världsberömd uttryckligen som etiker. Poängterandet av argumentation och legimitering kvalificerar sig inte heller som en avskiljande faktor, eftersom dessa inte enbart är karakteristiska för den analytiska filosofin, vilket Dagfinn Föllesdal har noterat (se även Haaparanta 2003). Dessa idéhistoriska kontinuum kan därför inte identifieras med några specifika filosofiska metoder, läror, frågor eller riktningar även om riktningarna lever inom kontinuumen som konstituerande och förnyande element.
Det första idéhistoriska kontinuumet under den första hälften av 1900-talet sträcker sig från Arvi Grotenfelt (1863-1941) till hans elever J. E. Salomaa (1891-1960), Erik Ahlman (1892-1952) och Sven Krohn. Dessa tänkare förenas av uppfattningen om filosofin som en strävan att utforma en holistisk, värdeinnefattande världsåskådning. Värdena har även en viktig roll i dessa filosofers antinaturalistiska människosyn. Eftersom värdefrågor rent principiellt inte kan höra till det vetenskapliga forskningsområdet, understryker representanterna för detta kontinuum filosofins oavhängighet av vetenskapen. Westermarck och Kaila representerar en motsatt synpunkt, enligt vilken ett nära samarbete med de empiriska vetenskaperna och deras resultat är ett livsvillkor för en framåtskridande filosofi. Till denna andra huvudriktning i den finländska filosofin hör även Kailas elev Georg Henrik von Wright (1916-2003), som av sin andra filosofiska ”fadersgestalt” Ludwig Wittgenstein anammade uppfattningen att filosofin inte är en vetenskap utan har som uppgift att klargöra betydelser. Enligt von Wright använder sig filosofin för detta ändamål dock av logiken, den aprioriska vetenskapens verktyg. Det är således möjligt att finna vissa centrala skillnader mellan kontinuumen, vilka dock bäst kan klargöras genom att granska de tänkare som representerar dessa kontinuum.
Den idealistisk-historiska traditionen: Grotenfelt, Salomaa, Ahlman och Krohn
Arvi Grotenfelt
Arvi Grotenfelts viktigaste forskningsområden var historiefilosofi och filosofins historia. I sin historiefilosofi inriktade sig Grotenfelt på en kritisk granskning av Baden-skolans, särskilt Rickerts, nykantianska historiefilosofi.
Grotenfelts tidigaste forskningsarbete var experimentell psykologi, som ännu i början av 1900-talet hörde till filosofins område. Grotenfelt skrev sin doktorsavhandling vid Wilhelm Wundts laboratorium för experimentell psykologi på basis av ett forskningsarbete som utförts i Leipzig. Avhandlingen behandlade Webers lag enligt vilken en ökning i förnimmelsens intensitet är proportionell mot den relativa och inte den absoluta ökningen av retningsintensiteten. Grotenfelt är anhängare av en psykologisk tolkning enligt vilken lagbundenheten gäller iakttagelse och inte förnimmelsen i sig. Den uttrycker en relativitet som är karakteristisk för allt psykiskt. Inom den experimentella psykologin var Grotenfelt även intresserad av vetenskaplig värdering av parapsykologiska fenomen.
Grotenfelts historiefilosofiska grundfråga som han tillägnade sig av Rickert berör grunderna för historieforskarens val av material. Enligt Rickert skiljer sig historia och kulturvetenskaperna från naturvetenskaperna genom sin fokusering på det enskilda och unika i stället för allmänna lagbundenheter. I sina verk Der Wertschätzung in der Geschichte (1903) och Geschichtliche Wertmassstäbe in der Geschichtsphilosophie, bei Historikern und bei Volksbewusstsein (1905) godkänner Grotenfilt Rickerts grundidéer om det individuella som det primära samt värdeomdömenas roll i historieforskningen. Ändå påpekar han att kulturvärdena inte är tillräckligt stabila och differentierade för att kunna fungera som historieforskningens objektiva grund. Detta medför ändå ingen relativism eftersom Grotenfelt idealistiskt antar att historiskt betydelsefulla fakta kan igenkännas genom det sätt på vilket de har befrämjat utvecklingen av människans högre andliga färdigheter. Å andra sidan tangerar sökandet efter allmänna lagbundenheter historieforskningen genom sociologin eftersom forskandet i unika händelser inte, enligt Grotenfelt, är möjligt utan kännedom om allmänna kollektiva samband. Därför är Rickerts antipositivistiska indelning av allmänna och individualiserande vetenskaper inte möjlig.
Grotenfelt var professor i teoretisk filosofi vid Helsingfors universitet under åren 1905-1930. Till hans elever räknas alla filosofiprofessorer i den följande generationen, från Eino Kaila till J. E. Salomaa, Erik Ahlman och Sven Krohn. Av dessa inriktade sig endast Kaila på experimentell psykologi medan de övriga fortsatte inom den idealistiska eller nykantianska filosofiska traditionen.
J. E. Salomaa
Jalmari Edvard Salomaa studerade filosofi under Grotenfelts ledning. Han följde Grotenfelt inte bara i hans nykantianska grundsyn utan också i sitt intresse för filosofins historia och historiefilosofi. I sitt huvudverk Sanning och värde (Totuus ja arvo 1926) understryker Salomaa att varje kunskapsteoretisk ståndpunkt förutsätter något slags metafysik. Denna uppfattning är en kritik mot de logiska positivisterna som anser att metafysiken är överflödig eftersom vetenskapen avslöjar hurudan världen är och att filosofins uppgift är att dryfta om samma begrepp och lagar tillämpar sig för beskrivning och förklaring av samtliga fenomen. Enligt Salomaa förutsätter den kunskapsteoretiska realismen en metafysisk realism, en korrespondens mellan klunskap och verklighet samt att världen har en lagbunden ordning. I sin värdefilosofi sluter sig Salomaa till en fenomenologisk ståndpunkt enligt vilken värden uppfattas medelst känslor. Om värdekänslan ger upplevelsen av att värdena är oberoende av iakttagare leder det till en metafysik där värdena tilldelas en absolut existens. A andra sidan blir värdena verkliga i kulturen som manifesterar människans förmåga att frigöra sig från naturens kausalitet och förverkliga självuppställda mål. Denna kantianska kulturuppfattning ställer internaliseringen av värdenas allmängiltighet som uppfostrans mål. Värdeinternaliseringen kompletteras av det finländska bildningsidealet och de tillhörande nationella dygderna som Salomaa anammat av Snellman.
I sin historiefilosofi understryker Salomaa liksom Grotenfelt att det är historievetenskapens mål att förstå betydelsen av unika händelser till skillnad från de allmänna lagbundenheter som naturvetenskaperna studerar. Å andra sidan anmärker Salomaa att historievetenskapen inte kan nå det helt unika eftersom verkligheten enbart kan beskrivas med allmänbegrepp. Salomaa ansluter sig till Grotenfelts ståndpunkt även när han kritiserar Rickerts uppfattning om de allmängiltiga kulturvärdena som riktgivande kriterier för bedömningen av historiska fakta som betydelsefulla. Han anmärker att all mänsklig handling berör något kulturvärde och därför är värdena inte ett tillräckligt kriterium.
Salomaa utförde sitt livsverk som professor i filosofi (1930-1958) och pedagogik (1932-1955) vid Åbo universitet. Bland hans elever kan nämnas Sven Krohn och Urpo Harva (1910-94). Salomaa var även en förespråkare för folkbildningen och det öppna universitetet. Salomaas mest bestående insats är kanske hans allmänna presentationer av Schopenhauer, Snellman och Kant samt över filosofins historia.
Erik Ahlman
Erik Ahlman inledde sin karriär som forskare och lärare i klassisk filologi men under 1920-talet ökade hans intresse för filosofin som han läst som biämne under Grotenfelts ledning. Ahlman kan ändå i hög grad karakteriseras som en självlärd filosof eftersom han tog sina tidigaste intryck av det tidiga 1900-talets rådande europeiska livsfilosofi, bl.a. Arthur Schopenhauers voluntarism, Henri Bergsons vitalism och Friedrich Nietzsches etiska individualism. Dessa intryck levde vidare även i Ahlmans senare tänkande och påverkades ännu av Max Schelers fenomenologiska värdeteori och metafysik. Ahlman är framför allt intresserad av värdena och deras förhållande till människan och kulturen. Hans grunduppfattning om värdenas natur är subjektivistisk. I sitt debutverk Värdenas och verktygens värld (Arvojen ja välineiden maailma 1920) förenar han Schopenhauers viljemetafysik med Nietzsches etiska syn på individens plikt att själv skapa sina egna värden. Varje individs vilja bär med sig just de värden som är typiska för honom. Individen bör urskilja dessa värden från främmande intryck och ställa dessa som sina handlingars etiska rättesnöre. Den individuella frigörelsen av de väsensbundna värdena från själviakttagelsens illusion tolkas i den psykoanalytiskt inspirerade Verklighetens problem (Todellisuuden probleema 1929). ”Problemet” gäller verifieringen av värdena genom de intuitiva känslobevis som berör perceptionen. Eftersom intuitionen inte ger tillräckligt med grunder för internalisering av värdena bör de sist och slutligen väljas på ett existentialistiskt sätt. Därför sällar sig Ahlman till den logiska empirismens uppfattning om att värdeomdömena varken är sanna eller falska.
Också Ahlmans uppfattning om kulturen är idealistisk. I sitt verk Kulturens grunddrag (Kulttuurin perustekijöitä 1939) konstaterar han att kulturens väsen bestäms av dess etos d.v.s. en allmänt godkänd värdehierarki som tar sig uttryck på kulturens olika områden. Teorin om kulturens värdegrund kompletteras av de verktyg med hjälp av vilka värdena förverkligas. Till Ahlmans kulturfilosofi hör även ett kritiskt dryftande av den samtida kulturen. Han sällar sig till Nietzsches och Oswald Spenglers uppfattning om att den europeiska kulturen har splittrats och råkat i ett tillstånd av osäkerhet. I och med att kristendomen förlorat sin auktoritet i vetenskapliga frågor har även dess etik förlorat sin ställning utan att någon annan livsåskådning har tagit dess plats. Av att värdena bytts ut kan man ändå inte dra slutsatsen att allt är lika värdefullt och att vad som helst är tillåtet. En dylik feltolkning har lett till att ett gapande hål i den västerländska kulturen. Detta värdetomrum är enligt Ahlman språngbrädet till drastisk egoism och njutningslust samt irrationell värdefanatism. Det andra världskriget besannade Ahlmans dystraste aningar.
Efter andra världskrigets slut fördjupade sig Ahlman i filosofisk antropologi. Intrycket från Scheler är uppenbart men endast riktgivande: Ahlmans uppfattning grundar sig på hans tidiga syn på den från mänskans biologi oberoende andliga dimensionen. Människans självmedvetande, skam och andra högre känslor, kallelsemedvetandet, sinnet för det komiska, hennes inre motsägelsefullhet och en delvis biologisk icke-ändamålsenlighet samt värdeindividualismen manifesterar andens aktivitet.
Ahlman tjänstgjorde som den första professorn i filosofi och teoretisk pedagogik vid Jyväskyläs beteendevetenskapliga högskola, nuvarande Jyväskylä universitet, under åren 1935-48. Han var även rektor för samma institution åren 1940-48. Före sin död år 1952 hann Ahlman även i fyra år tjänstgöra som professor i praktisk filosofi vid Helsingfors universitet. Ahlman var en mycket uppskattad person under åren för de filosofiska skolbildningarnas dispyter. Han var en självkritisk tänkare som inte polemiskt attackerade andra tänkare. Han var dessutom intresserad och förmögen att undersöka de semantiska och metaetiska frågor som den logisk-analytiska filosofin betonade. Även Ahlmans språkvetenskapliga och filosofiska undersökningar har karakteriserats som självständiga, banbrytande och hållbara. Vid sidan av Salomaa var Ahlman den första akademiska filosofen som undervisade och tilllämpade fenomenologi.
Sven Krohn
Sven Krohn är framförallt känd för sin kritik av den logiska empirismen samt som utvecklare av en andlig människouppfattning. Krohn fick starka teosofiska intryck redan i sitt barndomshem. Filosofi studerade han under Grotenfelts och den berömda etnologen Rafael Karstens ledning. Krohn var liksom Grotenfelt även intresserad av parapsykologi. Det största inhemska inflytandet kom ändå från Erik Ahlman och J. E. Salomaa som handledde respektive granskade Krohns avhandling Der logische Empirismus (1949).
Krohn är främst en representant för den fenomenologiskt-hermeneutiska filosofin. För Krohn är filosofi ett klargörande av för människan grundläggande begreppsinnehåll samt av förhållandet mellan dessa. Hans filosofiuppfattning kompletteras av det som Krohn kallar en avslöjande hermeneutik hos Immanuel Kant och Martin Heidegger där forskningen inriktar sig på de fenomenologiskt givna begreppsstrukturernas ontologiska villkor. Krohns tänkande innefattar även teosofiska drag såsom uppfattningen om den gudomliga kärnmänniskan, de paranormala fenomenens vetenskapliga bevisbarhet, reinkarnationsläran och de sanningar som förenar olika religioner och filosofier.
Krohns kunskapsteori tar sin utgångspunkt i en kritik av den logiska empirismen. Den logiska empirismens grunduppfattningar är, enligt Krohn, antingen felaktiga eller leder till förnuftsvidriga slutsatser. I sin metafysik är Krohn anhängare av en dualistisk syn på förhållandet mellan ande och materie. Begrepp som ”jag”, ”val”, ”ansvar” och ”frihet” förutsätter ett substantiellt jag. Denna ”kärnmänniska” som förstår och söker efter andliga värden är en motsats till det empiriska jaget som hela tiden hotas av den drift- och luststyrda viljan. Människolivets mål är en frigörelse av kärnmänniskan från det psykofysiskt determinerade illusoriska jagets fängelse. Detta mål styr även Krohns kulturfilosofiska strävan att ersätta det mekaniskt-materialistiska ”maskinjaget” med en andlig människouppfattning. Från parapsykologin och religionerna fick Krohn tillsatser till sin dualistiska verklighets- och människouppfattning.
Krohn efterträdde Salomaa som professor i filosofi vid Åbo Universitet. Hans tjänsteperiod under åren 1960-70 blev en livlig forskningsperiod för fenomenologisk-hermeneutisk och marxistisk filosofi. Krohns närmaste elever var Lauri Rauhala (1914-), Lauri Routila (1934-), Matti Juntunen (1943-79) och Lauri Mehtonen (1945-). Det råder delade meningar om Krohns betydelse för den finländska filosofin. Utan tvivel var han ändå den främsta fenomenologiska filosofen i Finland under den senare hälften av 1900-talet.
Positivismen och den analytiska filosofin: Westermarck, Kaila och von Wright
Edvard Westermarck
Edvard Westermarck var filosof, sociolog och kulturantropolog. Han inriktade sig redan som ung på brittisk filosofi på grund av dess empirism, klarhet och verklighetsförankring. Dessa egenskaper saknades, enligt Westermarck, i den tyska spekulativa filosofin som var den rådande inriktningen i Finland under Westermarcks studietid. Därför utförde han sin viktigaste forskning i England och publicerade sina viktigaste arbeten på engelska.
Enligt G. H. von Wright är kungstanken i Westermarcks forskningsarbete en evolutionistisk syn: de samhälleliga fenomenens födelse och utveckling kan underställas en likadan forskning som den levande naturens historia. Denna uppfattning framträder redan i Westermarcks avhandling som ingick som en del i verket The History of Human Marriage (1891), Det menskliga äktenskapets historia (1893), som gjorde honom världsberömd. I detta verk som översatts till sju språk visade Westermarck med hjälp av evolutionistiska argument och med hänvisning till ett digert historiskt material att den ursprungliga mänskliga samlevnadsformen mellan könen inte, som man antagit, var promiskuitet utan monogami.
Ett evolutionistiskt problem gav även upphov till Westermarcks andra storprojekt; forskningen om moralens uppkomst och utveckling. Trots att Westermarck i första hand ansåg sig vara filosof så är The Origin and Development of Moral Ideas (1906; 1908) ett eklektiskt forskningsarbete: moralen granskas som ett biologiskt, psykiskt och samhälleligt fenomen medelst ett brett antropologiskt, folkloristiskt och historiskt material. Westermarck förklarar moralen vara ett samhälleligt fenomen som baserar sig på känslor om moraliskt godkännande och fördömande. Trots att de moraliska känslorna är allmänmänskliga är de handlingar som är föremål för godkännande eller fördömande relativa till person, samhälle och tidsålder. Det går inte att uppnå konsensus om moraliskt godkännande och fördömande eftersom känslor varken är sanna eller falska. Av detta följer att moralen till sin natur är subjektiv och relativ och att det inte existerar normativa moraliska sanningar. I verket Ethical Relativity (1932) upprepar, förtydligar och försvarar Westermarck sin moralteori mot den kritik som den utsatts för under ett kvarts sekel.
Till Westermarcks filosofiska produktion hör även hans sista verk Christianity and Morals (1939) som sammanfattar den kritik som Westermarck i hela sin produktion riktat mot kristendomen. Westermarck skiljer Paulus teologiska frälsningslära från Jesus moralistiska och försöker att visa att emedan Jesus uppfattning vilar på neutrala, osjälviska och allmänt altruistiska moralkänslor är Paulus på trossatser vilande grundsyn om frälsningens förutsättningar antitetisk till en upplyst moraluppfattning. Westermarck visar även att kristendomens påstådda förtjänster inom de senaste århundradenas moraliska framsteg är svaga. Däremot är framstegen upplysningens förtjänst.
Westermarck skapade sig en framgångsrik karriär såväl i Finland som England och han är en av Finlands internationellt mest kända vetenskapsmän. Han var professor i teoretisk filosofi vid Helsingfors universitet åren 1906-1908 och professor i filosofi vid Åbo Akademi åren 1919-1932 samt rektor åren 1919-1930. Westermarck var professor i sociologi vid London University 1907-1930. Han har gått till historien som den sista representanten för den klassiska engelska socialantropologin vid sidan om James Frazer och Edward Tylor. Till Finland hämtade Westermarck den empiriska samhälls- och kulturforskningstraditionen. Av hans elever blev Rolf Lagerborg (1874-1959) och Rafael Karsten (1879-1956) professorer i filosofi. Av dessa var endast Lagerborg en originell filosof. Lagerborg var positivist och behaviorist samt en outtröttlig kritiker av kristendomen. Westermarcks inflytande var större inom sociologin vilket bland annat avslöjas av att den finländska sociologföreningen bär hans namn. I den samtida diskussionen figurerar Westermarcks namn ganska sällan. Orsaken är att de evolutionistiska forskningsproblemen och den jämförande forskningsmetoden blev marginaliserade efter andra världskriget. Av samma orsak är det svårt att värdera Westermarcks etik. Trots att Westermarck ansåg att hans ”vetenskapliga etik” var filosofisk, uppfattas klargörandet av värdeomdömen med hänvisning till biologiska, psykologiska och sociologiska lagbundenheter inte längre som filosofisk forskning.
Eino Kaila
Eino Kaila var filosof och psykolog samt en av sin generations synligaste kulturpåverkare. Georg Henrik Von Wright (1944) har påpekat att Kaila inrotade den empiristiska och vetenskaplighet betonande tanketraditionen som Westermarck sådde.
Kaila inledde sin vetenskapliga karriär som psykolog. Hans människosyn är naturalistisk. Kaila godkänner ändå inte reduktionismen utan är anhängare av psykofysisk parallellism. Kailas psykologiska huvudverk är Persoonallisuus, 1934 (Personlighetens psykologi) där han tillämpar den av Max Wertheimer, Kurt Kofkka och Wolfgang Köhler skapade gestaltteorin. Kailas syn är även besläktad med den freudianska djuppsykologin. Personligheten är enligt Kaila mångfacetterad och består av det animaliskas, det andligas och det djupandligas inre strukturella spänningar. Detta är något som måste beaktas ur ett helhetsperspektiv då man förklarar mänskligt beteende. Med hänvisning till behoven kan allt det ändamålsenligt betydelsefulla som manifesteras i allt handlande, förklaras.
Den röda tråden i Kailas filosofiska tänkande utgörs av klargörandet, analysen och legitimeringen av den världsåskådning som öppnades i hans tidiga ”filosofiska uppvaknande”. Kaila kände dragning till de monistiska läror som kunde överbygga de skenbara klyftorna mellan det så kallade materiella och det så kallade själsliga, det levande och det döda, det kroppsliga och det andliga (Kaila 1992). Kailas första och enda naturfilosofiska sammanfattning är Nykyinen maailmankatsomus (1929). Dess grund är den holistiska grundprincipen enligt vilken helheter uppvisar nya kvalitativa egenskaper som inte kan reduceras till beståndsdelarnas kvaliteter. Kaila föreslår att ”materie” är dessa komponenters relationssystem i vars innehåll kvaliteterna manifesteras. Kvaliteter - såsom förnimmandet av ljud, ljus och färger - kan definieras som relationssystemens fälttillstånd. Verkligheten kan å ena sidan uppfattas som materialistisk genom en granskning av struktur och å andra sidan som andlig genom granskning av kvaliteten. En metafysisk monism kan uppnås om kvaliteterna och strukturerna tolkas som manifestationer av samma neutrala substans.
På 1930-talet var Kailas tänkande sammankopplat med Wien-kretsens forskningsproblem. Det kan nämnas att Kaila presenterade den logiska empirismen som sin kunskapsteoretiska hållning redan år 1926 - före Wien-kretsen hade internaliserat begreppet. Inhimillinen tieto, 1939 (Den mänskliga kunskapen) sammanfattar Kailas logiska empirism i fyra teser. Den första principen påstår att satser som inte baserar sig på begreppens liktydighet inte kan vara sanna oberoende av erfarenhet. Prövbarhetsprincipen säger att satser som gäller verkligheten bör ha ett realinnehåll, det vill säga att deras sanning bör ha specifika implikationer för vår erfarenhet. Reversibilitetstesen förutsätter att teorier om verkligheten måste kunna översättas till observationsspråk. Den logiska behaviorismen påstår slutligen att de satser som beskriver erfarenheten kan översattas till satser som gäller den erfarandes hjärntillstånd och beteende. Den originellaste tanken i Kailas teori är ändå invariansbegreppet som är en benämning på sådan regel- eller lagbundenhet som innefattar olika fenomen under samma begrepp och som gör det möjligt att förutse och beräkna nya lagbundenheter inom den givna lagbundenheten (von Wright 1992). De begrepp som uttrycker regelbundenhet utgör en serie logiska konstruktioner som framskrider från omedelbara sinnesintryck till teoretiska begrepp. Verkligheten konstrueras ändå i motsatt riktning. De teoretiska begreppen är sålunda verkligare än de omedelbara upplevelsernas objekt.
Kaila avstod från den logiska empirismen på grund av problem med reversibilitetstesen och den logiska behaviorismen. Hans intresse riktade sig nu mot fysikens fältteori, som verkade utgöra en lovande grund för en monistisk världsbild. Fältteorin förutsätter en ny form av kausalt förhållande som Kaila kallade terminalkausalitet. Terminalkausaliteten förklarar händelser utgående från rand-, gräns- och slutvillkor och inte utgående från initial- och förhandsvillkor från den traditionella initialkausaliteten. Projektet att bygga en naturfilosofi utgående från begreppet terminalkausalitet blev ändå på hälft.
Kailas moral- och kulturfilosofiska tänkande bygger på idealet om det djupandliga livet. Enligt Kaila har människan ett arttypiskt behov av ett djupandligt liv: att uppleva och förverkliga estetisk, etiska och religiösa värden. Det djupandliga livet präglas av samma egenskaper som den klassiska konsten: djup, äkthet och flerskiktighet. Dessa kristalliseras i den från dogmer rensade religiösa livskänslan: i upplevelsen av andäktighet, helighet och djup betydelsefullhet. Kaila anser att religionerna är ”bränningar” av djupandlighet. Å andra sidan fungerar de som andliga försäkringsinstitutioner som ger utlopp för lägre behov såsom självbevarelsedrift och viljan till makt. Således hittar Kaila de viktigaste förebilderna för det djupandliga livet inte i religionen utan i den europeiska högkulturella traditionen.
Kaila tjänstgjorde som Åbo universitets första professor i filosofi åren 1921-1930. Kallas mest dynamiska och inflytelserika period inföll dock under hans tid som professor i teoretisk filosofi vid Helsingfors universitet åren 1938-48. Under sina sista tio levnadsår var Kaila medlem av Finlands akademi. Trots att Kaila inte lämnade några betydande spår inom den internationella utvecklingen på hans forskningsområden var hans inflytande på den finländska filosofin och vetenskapen enormt. Han introducerade nya riktningar i det finländska vetenskapssamfundet såsom experimentell psykologi, genetisk psykologi, gestalt- och personlighetspsykologi, matematisk logik samt den logiska empirismen. Den logiska empirismen blev efter det andra världskriget den rådande filosofiska riktningen i Finland och Norden.
Kaila grundade Finlands första laboratorier i psykologi i Åbo och Helsingfors samt utbildade de första psykologerna genom att låta dem arbeta som hans assistenter. På Kailas initiativ grundades en professur i psykologi vid Helsingfors universitet år 1951. Den första innehavaren blev Kai von Fieandt (1909-2000). Av Kailas elever blev även Arvo Lehtovaara (1905-85), Ohto Oksala (1905-84), Kullervo Rainio (1924-) och Martti Takala (1924-) professorer i psykologi. Inom filosofin grundade Kaila en riktning som dominerade den finländska filosofin in på 1980-talet. Kailas elever var bl.a. akademikerna G. H. von Wright, Oiva Ketonen samt Erik Stenius (1911-1990) som rönte internationell uppskattning som Wittgenstein-forskare. Även Jaakko Hintikka (1929-) som egentligen var von Wrights elev hann delta i Kailas undervisning. Tillsammans befäste och förmedlade dessa filosofer Kailas inflytande till den nästa forskargenerationen. Kaila som förespråkade vetenskapens enhet hade även inflytande på samhällsvetenskaperna, de pedagogiska vetenskaperna och på naturvetenskaperna.
Trots att Kaila ansåg logiken vara ett viktig redskap som förtydligare av de filosofiska problemen så var han inte i egentlig bemärkelse logiker eller analytisk filosof. Den analytiska filosofins upptagenhet av språket var främmande för Kaila och han godkände inte Wien-kretsens strävan att begränsa filosofin till begreppslig och kunskapsteoretisk forskning eftersom Kaila i så fall hade varit tvungen att förkasta sin kära metafysiska monism som ett olösbart pseudoproblem. Sålunda blev G. H. von Wright den logiskt-analytiska filosofins pionjär i Finland.
Georg Henrik von Wright
Georg Henrik von Wright som inledde sin vetenskapliga bana under 1900-talets första hälft var det förra århundradets mest betydelsefulla finländska filosof såväl i hemlandet som internationellt. Han är framförallt känd för sin banbrytande forskning inom logik, vetenskapsfilosofi och handlingsteori samt för sin kulturkritik. Von Wright kristalliserade sin filosofiuppfattning i tre övertygelser: att filosofin, såsom Wittgenstein sade, inte är en (natur) vetenskap, att filosofins metod är logisk analys, och att filosofins uppgift är klargörande av begrepp. Som sina viktigaste influenser nämner han Kaila, Wittgenstein och G E. Moore. Intresset för logik och dess användning för att klargöra de filosofiska problemen härstammar från Kaila. Av Wittgenstein lärde sig von Wright att det inte går att hoppas på slutgiltiga lösningar inom filosofin utan dess mål är att skänka ro åt det sinne som plågas av filosofiska problem. Liksom Moore betonar von Wright att filosofin bör förkasta de satser som står i motsatsförhållande till det ”sunda förnuftet” och koncentrera sig på att analysera de återstående satserna.
Von Wright har karakteriseras som en pionjär som fann färska forskningsmål i nya frågor och inom sådana filosofiska områden som glömts bort eller lamslagits. Karakteristiskt för hans tänkande är även en långsiktighet och dynamiskhet. Von Wright utvecklade och förtydligade sin uppfattning om samma grundläggande teman, så som modallogiken, praktisk slutledning, handlingsteori samt om det mänskliga goda och värderationaliteten i ett flertal publikationer (se Risto Vilkkos artikel i denna publikation).
Den epokgörande idén i von Wrights modallogik är insikten om uniformiteten i vissa kvantorer inom predikatlogiken och inom modalitetsbegreppen. På samma sätt som existenskvantorn ”existerar” och universalkvantorn ”alla” kan definiera med varandra och genom negation, kan de aletiska modalbegreppen som uttrycker möjlighet, omöjlighet och nödvändighet definieras med hjälp av varandra. Samma uniformitet gäller de deontiska begreppen som gäller tillstånd och tvång, ”bör göra”, ”har lov att göra” och ”får inte göra” samt epistemiska modaliteter ”bekräftad”, ”förkastad” och ”okänd”. Von Wrights teori avvek från sina föregångare också i och med tanken att modallogiken inte är ett alternativ till satslogiken utan dess överbyggnad. Med avstamp i detta synsätt utvecklades modallogiken till ett av logikens mest utforskade områden.
Den praktiska syllogismens två antaganden gäller intentionen att uppnå ett ändamål samt de handlingar som är nödvändiga för att uppnå ändamålet. Slutsatsen är en handling som gäller realiseringen av de nödvändiga handlingarna eller utförandet av handlingen. Det filosofiska problemet gäller de villkor som gör den praktiska syllogismen logiskt bindande. Teorin om praktiska syllogismer ledde von Wright att i verket Explanation and Understanding (1971) förespråka en vetenskapsfilosofisk pluralism, eftersom han upptäckte att den praktiska syllogismen som berör förståelsen av handlingars mening från agentens synpunkt, erbjuder de humanistiska- och sarnhällsvetenskaperna en förklaringsmodell som avviker från den naturvetenskapliga.
Den praktiska syllogismen berör även von Wrights handlingsteori i vilken han åtskiljer handlingens resultat och följder. Hans exempel är öppnandet av ett fönster vars resultat är att fönstret öppnas och följden att rummet vädras. Resultatet är logiskt förknippat med handlingen medan följdernas anknytning till handlingen är kausal. Handlingar kan ur den praktiska slutledningens synvinkel uppfattas som metoder vilka agenten tar till för att realisera sina mål. De faktorer som definierar en handling delar von Wright in i två grupper: inre och yttre. Till de förra hör viljeinställningen, såsom vilja och intention samt kunskapsinställningen såsom övertygelser och förnuftsargument. De yttre determinanterna består av lagar, moralregler, seder och traditioner som människan lär sig genom sin omgivning. De styr vårt handlande internaliserade som plikter eller genom ett normativt tryck.
Det viktigaste begreppet i von Wrights moralfilosofi är ”det mänskligt goda” som gäller välfärd och lycka. Enligt von Wright är välfärd och lycka ”nödvändiga” eller "naturliga" mål såtillvida att strävan efter dess motsatser - dekadens och olycka - vore perverst och irrationellt. Det mänskligt goda definieras även av det moraliskt goda eftersom moralregler och plikter är tekniska normer som gäller medel att uppnå det mänskligt goda. Värderationaliteten gäller värderingen av de val som berör det mänskligt goda utgående från kunskapen om förutsättningarna för att uppnå dem och dess konsekvenser. En värderationell människa väljer inte ett mål om ”priset” för att uppnå det är högre än ”priset” på slutresultatet. Värderationaliteten garanterar ändå inte att alla väljer samma värden. Von Wrights värdeteori är subjektivistisk. Viljans svaghet, det vill säga strävan efter kortsiktig nytta trots kunskap om de långsiktiga skadliga verkningarna är ett värderationalistiskt problem. För sådan kollektiv kortsiktighet har von Wright sedan 1970-talet kritiserat sin västerländska samtid.