[2895a]
Russell Square
London W. e.
2. x. 1898
Bäste Broder!
Tack för Ditt
vänliga bref och förlåt
att jag låtit Dig
vänta några dagar
på svar. Jag har
nemligen haft alla
mina böcker och papper
inpackade här för den
tid jag varit borta
och har icke haft
tid att genomsöka
mina koffertar på
en dag då British
Museum varit öppet.
Men i dag är det
söndag. Och ehuru
allt arbete om söndagen*
är olyckligt, enligt en
urgammal tradition –
hvarför söndagen senare
kom att anses ”helig” –
har jag lyckats finna
konceptet till mitt
lilla föredrag i
München. Det är
nemligen fallet att de
vid kongressen hållna
föredragen icke blifvit
tryckta in extenso,
endast refererade, hvarför
jag sänder Dig mitt
manuskript, som ju
vid lägligt tillfälle
bör återsändas. Jag vill
icke påstå att jag icke
nu skulle uttala mig
litet annorlunda, men
i hufvudsak intager
jag alldeles samma
ståndpunkt som då
jag höll mitt föredrag –
och kommer icke heller
att ändra mig.
På genomresan genom
Köpenhamn diskuterade
jag frågan med
Höffding, och var både
glad och äfven något
öfverraskad att finna
att äfven han betraktar
”det rätta” endast såsom
någonting subjektivt,
i motsats t.ex. mot
Sidgwick och flere andra
moderna och eljes föga
metafysiska filosofer.
Det är trefligt att höra
att den finländska filosofin
fått en välbehöflig
förstärkning, och jag
tillönskar Dig all lycka i
Ditt arbete. Du klaga
öfver deceptioner, misstag,
strid och tvifvel – men
detta är ju just filosofer-
nas naturliga lott.
Det tager allt tid att
komma till slutsatser
som man för all evig-
het vill godkänna för
viktiga. Jag tänker här-
vid på mig sjelf.
Du säger att Du alls
icke skrifver under hvad
Du finner om moralbegrepp-
pen i anteckningarna
efter mina föreläsningar,
[2895b]
(jag antager Du menar
de med skrifmaskin
reproducerade). Här[????]
delar jag fullkomligt Din
åsigt. Då jag höll
min lilla kurs i sam-
hällslära för första
gången, hade jag en
uppfattning af den mora-
liska känsla som jag
nu betraktar såsom
fundamentalt oriktig, och
jag har ävfen vid senare
föreläsningar annullerat
hvad jag sagt förut.
Det är ju filosofens
sköna privilegium att
få ändra åsigten oftare
än han behöfver byta
om rockar.
Jag sänder Dig en
artikel som varit publice-
rad i senaste häfte
af ”Mind” och som
tidigare utgjort ett
föredrag hållet vid ett af
Aristotelian Societys
möten. De berör
skenbart en helt
annan fråga, nemligen
hämndens väsen, men
kommer ytterst nära
hvad jag numera
betraktar som den
moraliska känslans
innersta väsen och grund.
Jag har nu omsider
kommit till en öfver-
tygelse, som helt
säkert ingen makt i
himmelen eller på
jorden skall kunna
rubba, åtminstone icke i
dess grundvalar.
Det skall vara mig
ett nöje att stå till Din
tjenst med alla upp-
lysningar Du tilläfventyrs
kan önska Dig och jag
möjligen kan lemna
Dig. Bref adresserade
till London (se ofvan)
finna mig nog alltid.
Efter någon tid skall
jag väl begifva mig
ned till Marocko
med alla mina
papper och böcker,
slå mig ned der i
någon stad, skrifva
på min bok i lugn
och ro och dessemellan
fortsätta mina studier
som jag påbegynt
samt äfven utsträcka dem
till berberfolken.
Dessa studier kommer
mig väl till pass
i mitt hufvudarbete,
men ingå i åtskilliga
detaljer – särskildt
religiösa – som väl
leder till en skild
publikation i en eller
annan form. På
våren vill jag göra
en resa bland ber-
berna i Stora Atlas,
på gränsen till Sahara,
med dess förinnan
vill jag hafva första
delen af mina ”idéer”
något så när färdig.
Du säger något ondt
om de Antellska
stipendierna. För min
del har jag välsignat
[2895c]
dem hundra gånger,
och finner endast
att tre år är en
mycket knapp tid.
Nu kan det vara
nog med detta
pratande. Min hungriga
mage skall just
vederkvickas af en
helgdagsmiddag. Farväl!
Din tillgifvne
Edv. Westermarck