Erik Stenius (1911–1990) bidrog, vid sidan av Eino Kaila och sina generationskamrater G. H. von Wright och Jaakko Hintikka till att ge Finland ställningen som ett av världens ledande centra för analytisk filosofi. Han blev internationellt känd för sitt pionjärarbete om Wittgensteins Tractatus. Han behandlade också frågor i logikens och matematikens filosofi, kunskapsteori och etik. Stenius var en engagerad filosofisk pedagog, och han skrev en omtyckt lärobok om den försokratiska filosofin.

1. Biografi

Erik Stenius föddes den 1 december 1911. Båda hans föräldrar, Gunnar Stenius och Signe, född Lagerborg (kusin till filosofen Rolf Lagerborg) var arkitekter. Hans bror, Olof Stenius, blev sedermera stadsplaneringsarkitekt i Helsingfors.

Stenius blev student år 1929. År 1934 utexaminerades han från Helsingfors universitet med matematik som huvudämne. Efter att en kort tid ha arbetat som journalist vid helsingforstidningarna Hufvudstadsbladet och Svenska Pressen anställdes han 1936 som lärare i matematik och fysik vid den s.k. Zilliacuska skolan (Tölö svenska samskola), ett progressivt läroverk där man arbetade enligt Laurin Zilliacus’ pedagogiska principer. Han arbetade där till 1948.

Under studietiden hade Stenius kommit i kontakt med Eino Kaila, som var professor i teoretisk filosofi vid Helsingfors universitet. Kaila förmedlade impulserna från Wienkretsen till Finland. Det var särskilt Kailas bok Personlighetens psykologi som väckte Stenius’ filosofiintresse. Vid mitten av 30-talet anslöt han sig till Kailas filosofiska diskussionsklubb, dit bl.a. de blivande professorerna Oiva Ketonen och Georg Henrik von Wright också hörde, och där man diskuterade frågor inom logik och kunskapsteori och särskilt filosofiska problem kring den moderna fysiken.

Stenius hade inlett arbetet med sin doktorsavhandling vid sidan av sitt arbete som skollärare. En del av arbetet på avhandlingen, Das Problem der logischen Antinomien, utfördes under en vistelse i Zürich 1947-48, där Stenius stod i kontakt med den schweiziske matematikern Paul Bernays. Han hade för avsikt att disputera i matematik, men arbetet bedömdes snarare höra hemma i filosofin, och han disputerade därför i detta ämne vid Helsingfors universitet 1949. Samma år blev Stenius docent i filosofi vid Åbo Akademi och han förordnades också att handha filosofiprofessuren där. Man hade inte lyckats besätta professuren i Åbo efter att Rolf Lagerborg gick i pension 1942, och ekonomiska förutsättningar att besätta professorsstolen permanent fanns inte förrän 1954, då Stenius utnämndes till ordinarie innehavare av professuren.

G. H. von Wright, som hade innehaft den svenskspråkiga professuren i filosofi vid Helsingfors universitet, utnämndes 1961 till ledamot av Finlands Akademi. Stenius sökte tjänsten i Helsingfors som blivit vakant, och 1963 utnämndes han till dess innehavare. Han blev emeritus 1974.

Stenius vistades vid flera tillfällen utomlands som gästforskare eller gästprofessor. År 1957 var han gästforskare i Oxford, där han förde diskussioner kring sin Wittgensteinforskning med bl.a. Wittgensteins elever G. E. M. Anscombe och Peter Geach. År 1962 var han gästprofessor vid Duke University i Durham, North Carolina, och 1969 verkade han som gästprofessor vid University of Iowa.

År 1983 fick Stenius motta Svenska Akademiens Finlandspris, ett litterärt pris som utdelas för betydelsefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv.

Erik Stenius gifte sig 1936 med Eva, född Sundvall, som var hemma från Sverige. Eva Stenius arbetade som språkvårdare och översättare, och hon blev en bekant radioröst för finlandssvenska lyssnare. Paret hade två barn, Per Stenius, som haft en vetenskaplig karriär som kemist i Finland, Sverige och Norge, och psykologen Anna, gift Kock.

Erik Stenius dog den 2 januari 1990.

2. Stenius som filosof

Stenius’ verksamhet inföll vid vad som kan betraktas som en brytningstid i filosofernas syn på sin roll. Hans föregångare i Åbo, Westermarck och Lagerborg, hörde till de sista representanterna för uppfattningen om filosofen som ett slags upplysningens avantgarde. I den mån filosofin professionaliserades, blev denna syn på filosofens roll i allt högre grad ifrågasatt. Stenius poängterade i installationsföreläsningen 1954 att filosofin inte kan läggas till grund för en världsåskådning. Filosofens uppgift är att hjälpa till att klarlägga frågorna: de avgörande livsbesluten måste individen fatta på egen hand.

Filosofer ger ofta sin roll en utformning som i högre eller lägre grad liknar andra kulturella roller. Vissa filosofer är snarlika författare eller konstnärer, andra påminner om politiker, tjänstemän eller journalister. De flesta av vårt lands främsta filosofer under 1900-talet har i sin filosofroll framför allt varit vetenskapsmän. Detta gäller i särskilt hög grad Erik Stenius. Han ansåg att matematiken och naturvetenskapen borde tjäna som förebilder för filosofin vad gällde stringens i argumentering och uttryckssätt. Respekten för matematik och naturvetenskap var för Stenius en fråga om intellektuell moral. Samtidigt uppstod enligt hans åsikt många av de viktigaste filosofiska problemen i dessa discipliner. För att kunna bli en seriös filosof måste man, enligt Stenius, ha en gedigen utbildning inom någon specialvetenskap. I konsekvens med detta utgjorde kurserna i logik och filosofins historia – de mest vetenskapslika grenarna inom filosofin – kärnan i hans filosofiundervisning. Trots det anslöt sig Stenius inte till dem som (i likhet med den amerikanske filosofen W. V. O. Quine) förnekade att det finns en artskillnad mellan begreppsliga discipliner som filosofi och empiriska vetenskaper (för Stenius’ kritik av Quine, se Stenius 1968). I sin installationsföreläsning 1954 försökte han ringa in filosofins särart med följande ord: ”Vad som utmärker ett filosofiskt problem till skillnad från ett specialvetenskapligt är att vi inte riktigt vet vari problemet består… [Filosofins] uppgift är att fixera problem, inte att lösa dem... Är problemet fixerat, så försvinner det antingen av sig självt eller det övergår i ett specialvetenskapligt problem… eller så övergår det i en fråga som blott kan avgöras genom … att man väljer ett av olika till buds stående alternativ. [En filosofs] egentliga uppgift [är] inte kunskaper i vanlig mening utan klarhet…” Innan man blivit klar över frågans art är den däremot inte mogen för vetenskaplig behandling. (Stenius 1958.)

Stenius var en noggrann läsare av andra filosofer. Han läste filosofi med sin lilla reseskrivmaskin till hands. Han skrev ner ett sammandrag av texten under läsningens gång – och infogade sina egna kommentarer med röd text.

Trots sin betoning av vetenskapligheten tog Stenius aktivt ställning i samhällsfrågor när han fann anledning därtill. Under fortsättningskriget (1941–1944 ) tillhörde han den s.k. fredsoppositionen, som verkade för att Finland skulle dra sig ur kriget mot Sovjetunionen och vapenbrödraskapet med Tyskland. Rörelsen hade sin kärna i Svenska folkpartiet, och till ledningen för den hörde bl.a. nationalekonomen Nils Meinander, filosofen Atos Wirtanen och pedagogen Laurin Zilliacus. I essän ”Vetenskap och politik” (Stenius 1961) kritiserade Stenius föreställningen att politiska problem kan lösas med vetenskapliga metoder, eftersom problemen förutsätter moraliska ställningstaganden. Å andra sidan bör vi inte låta moraliska bedömningar fördunkla vårt medvetande om faktiska förhållanden: vi borde t.ex. inte låta det faktum att Sovjetunionen hade lovat respektera Finlands självständighet undanskymma det faktum att vår självständighet i verkligheten var och förblev beroende av Sovjetunionens godtycke. Stenius uppgav själv att artikeln ska ha gjort intryck på president Urho Kekkonen. Stenius var också – i enlighet med finlandssvensk akademisk tradition – starkt religionskritisk, och i samband med hädelseprocessen mot Hannu Salama 1964 tillkännagav han offentligt sitt utträde ur kyrkan. Hans politiska engagemang kom också till uttryck när människorättsorganisationen Amnesty International startade sin verksamhet i Finland 1967. Stenius blev den finländska avdelningens första ordförande.

Stenius’ erfarenheter som lärare i den progressiva Zilliacuska skolan inspirerade honom till debattskriften Skola och bildning (1946). Han förespråkade där den skolform som skulle komma att inrättas tre decennier senare, dvs. grundskolan. Stenius framhävde att eleverna inte för tidigt borde tvingas träffa val som ledde till att vissa utbildningsmöjligheter var stängda för dem. Stenius påtalade den förhärskande “knappologiska” pedagogiken, och framhöll att skolan borde forma självständigt tänkande medborgare och medmänniskor. Hans ansåg att det säkraste sättet att förbättra skolundervisningens nivå var att höja läraryrkets sociala status. Man kan konstatera att många av dessa idéer ännu sextio år senare hade oförminskad aktualitet.

På sin fritid tyckte Stenius om att spela piano och att vistas på familjens sommarställe i Sibbo skärgård.

3. Verk

Stenius’ tidigaste arbeten, doktorsavhandlingen Das Problem der logischen Antinomien och

monongrafin Das Interpretationsproblem der formalisierten Zahlentheorie und ihre formale Widerspruchsfreiheit behandlade frågor inom symbolisk logik och matematikens filosofi.

År 1953 utkom Tankens gryning, en framställning och analys av den joniska naturfilosofin. I ett företal till andra upplagan (1975) redogjorde Stenius för bokens tillkomst. Eftersom han inte hade studerat filosofi från grunden beslöt han, efter att ha förordnats till professor i ämnet vid Åbo Akademi, fördjupa sig i det genom att läsa filosofins historia. Detta intresse utmynnade i en bok. Stenius slogs av att många av de försokratiska filosofernas tankar förefaller oss främmande och obegripliga, och föresatte sig att göra deras tänkande tillgängligt genom vad han kallade en tankepsykologisk rekonstruktion. (Detta kan kanske jämföras med R. G. Collingwoods uppfattning att historikerns metod måste bestå i att ”återtänka” – ”rethink” – de historiska aktörernas tankar, vilket kräver ett aktivt och kritiskt förhållningssätt till dem. Stenius’ syn på kunskap a priori har också analogier med Collingwoods: han ansåg att frågan om en kunskaps status som a priori inte, som hos Kant, är given en gång för alla, utan beror av den roll den ges inom ramen för en undersökning, se Stenius 1972a, s. 83 – här finns också paralleller till Wittgensteins Über Gewiβheit. Det är inte känt om Stenius läste Collingwood.) En läsare som stöter på tänkesätt som förefaller henne outgrundliga lockas att helt enkelt avfärda dem som tecken på att människor vid olika tider ”tänker olika”. Hon kan försöka förklara dem med hänvisning till att de formats i en annorlunda kulturell miljö, men själva tänkandet blir inte härigenom desto begripligare. Stenius’ metod gick däremot ut på att jämföra försokratikernas problemlösningar med tänkesätt som omfattas i modern filosofi och vetenskap, för att därigenom få en överblick över både likheter och skillnader. Detta innebär att man visar de antika filosoferna respekt genom att i så hög grad som möjligt göra dem till parter i en kritisk men samtidigt förståelsefull dialog. Metoden var framgångsrik och boken har uppskattats av generationer filosofistudenter och lekmän. I en recension i Nya Argus betecknade G. H. von Wright boken som “ett av de bästa allmänfattliga filosofiska arbeten som skrivits i Finland”.

Vid början av 1950-talet sökte Stenius professuren i praktisk filosofi vid Stockholms högskola (nuvarande Stockholms universitet). I detta sammanhang gav han sig in på värde- och moralteoretiska frågor. Han utarbetade bl.a. ett outgivet manuskript om logiken för normativa system, och skrev artikeln “Definitions of the concept ‘value-judgement’”, som baserade sig på hans provföreläsning för professuren. Stenius diskuterar där begreppet värdeomdöme utgående från den non-kognitivistiska (vad man i svensk filosofi kallade värdenihilistiska) uppfattningen att genuina värdeomdömen (dit moralomdömena hör) inte har sanningsvärde. Trots detta, menar han, finns det en giltighetsfråga för moralomdömen. Men frågan om deras giltighet är inte förbunden med att det finns en metod att fastslå om ett moralomdöme är giltigt eller inte. Begreppet giltighet har inte här en faktuell innebörd, utan det är i sig självt ett värderande begrepp. Man kunde sammanfatta tankegången genom att säga att man genom att kalla något ett giltigt moralomdöme uttrycker att det är ett omdöme som man bör omfatta. Att tillskriva ett moralomdöme giltighet är med andra ord att uttrycka ett värdeomdöme av andra ordningen. I själva verket kan man enligt Stenius föreställa sig en hierarki av värderingar av allt högre ordning. Han föregriper här tankar som senare skulle utvecklas av Harry Frankfurt (begreppet önskningar av högre ordning, Frankfurt 1971) och av Charles Taylor (distinktionen mellan starka och svaga värderingar, Taylor 1981).

Stenius’ mest betydande filosofiska arbete var Wittgenstein’s Tractatus: an exposition of its main lines of thought, en kommentar till Ludwig Wittgensteins omdiskuterade men ytterst svårtolkade ungdomsverk Tractatus Logico-Philosophicus (1921). Verket utgavs i Storbritannien och USA 1960. Stenius hade tidigare (se Stenius 1944) utvecklat tanken att en sats, liksom en bild, kan framställa ett sakförhållande genom att satsen och sakförhållandet har samma struktur; längre fram använde han det mängdteoretiska begreppet isomorfi för att beskriva förhållandet mellan satsen och det framställda. Då han läste Wittgenstein slogs Stenius av att den s.k. bildteorin i Tractatus i vissa avseenden var analog med tanken om en isomorf avbildning. Isomorfibegreppet kunde därför användas som ett slags referensram för läsningen av Tractatus.

Metoden i boken har analogier med den Stenius tillämpade i Tankens gryning. Han uttrycker det på följande sätt i företalet: “I may well give a better idea of Wittgenstein's thought if I indicate a line of thought which has strong similarities to his and which I can appreciate, than if I try in an external fashion to formulate exactly something that I may conclude he meant, but with which I have less intellectual sympathy” (s. x).

Som uttolkare var Stenius långt ifrån okritisk. Han sammanfattade i företalet sin syn på Wittgensteins verk på ett sätt som ger ett karakteristiskt uttryck för hans filosofiska hållning:

”I think the Tractatus is a book from which a very great deal can be learnt. That does not mean that I agree with all that it contains. From my personal point of view the statements in it might – roughly speaking – be divided into four groups. First, there are statements which I believe I understand and which I think are clarifying, stimulating and important. These, of course, form what I find the best part of the book. Secondly come statements which I believe I understand and with some certainty think are essentially false or misleading. Hence I value them next to the statements in the first group. Thirdly, there are those which I do not understand and the value of which I am therefore unable to estimate. And fourthly, there are a number which seem on the one hand to be understandable, but on the other hand to be so in such a way as to give an indeterminate and obscure impression, hence they become impossible either to accept or to reject. Statements of this kind strike me as worse than false statements, because while false statements may be corrected and their correction leads to insight, indeterminate ones are simply unfruitful. My presentation of the Tractatus will mainly be restricted to the first and second of these groups. I hope nothing essential has been left out as a consequence of this.” (Stenius 1960, s. ix)

Stenius strävar bl.a. efter att visa att bildteorin – till skillnad från vad Wittgenstein och många i hans efterföljd har hävdat – inte förutsätter antagandet att värld och språk kan analyseras i en given uppsättning minsta beståndsdelar (logisk atomism). Annorlunda uttryckt: föreställningen att meningen hos en sats uppbärs av dess struktur är enligt Stenius inte beroende av, om det finns ett en gång för alla givet sätt att bestämma denna struktur. Härigenom vill han visa, att bildteorin inte nödvändigtvis träffas av de kanske viktigaste invändningar som riktats mot Tractatus.

Ett annat särdrag i Stenius’ Tractatus-läsning var att han framhävde beröringspunkterna mellan Wittgenstein och Immanuel Kant.

Stenius kritiserade Wittgensteins uppfattning i Tractatus enligt vilken språkets väsentliga funktion enbart är att beskriva världen. Med hjälp av bildteorin kan man, menade Stenius, belysa meningen inte bara hos rena påståenden (satser med sanningsvärde), utan också hos frågor och uppmaningar. Här följde han en antydan i Wittgensteins senare verk, Philosophische Untersuchungen, enligt vilken en utsaga kan uppfattas vara sammansatt av två komponenter: en satsradikal som beskriver ett möjligt sakläge, och en modal komponent som anger beskrivningens funktion. Satsradikalens mening kan analyseras i enlighet med bildteorin, medan den modala komponenten har en innebörd som kan uttryckas med ”Denna beskrivning är sann”, ”Gör denna beskrivning sann!” eller ”Är denna beskrivning sann?” Dessa tankegångar utvecklades vidare i artikeln ”Mood and language-game” (Stenius 1967).

I Wittgenstein’s Tractatus kommer Stenius’ misstro mot högt flygande filosofiska anspråk till uttryck. Stenius ville visa hur mycket av tankegången i Tractatus man kunde rädda genom att lösgöra den från Wittgensteins överdrivna ambitioner. Stenius förhåller sig särskilt skeptiskt till den mångomtalade (men svåruttydda) distinktion mellan det vi kan säga och det vi endast kan visa, som Wittgenstein förefaller vilja göra i sin bok. Den avslutande aforismen om att man måste tiga om det varom man inte kan tala uppfattar han i det närmaste som en uppmaning till intellektuell lättja.

Tematiken i Tractatus-kommentaren återkommer i ett antal artiklar kring samma ämnesområden. I motsats till de flesta andra Wittgensteinexegeter ansåg Stenius att Wittgenstein (enligt hans uppfattning med rätta) höll fast vid kärnidéerna i bildteorin också i sitt senare tänkande (se Stenius 1981). Samtidigt tog han kraftigt avstånd från den senare Wittgensteins uppfattning att filosofiska problem uppstår ur missförstånd av språkets användning (Stenius 1971, s. 247).

Ett annat tema som Stenius flera gånger återkom till var relationen mellan formell och substantiell sanning. Han var kritisk till den gängse uppfattningen om distinktionen mellan analytisk och syntetisk sanning, som han ansåg utgöra en sammanblandning av semantiska och kunskapsteoretiska begrepp (Stenius 1965, 1972b, se även Woleński 2003, Korhonen 2003). Till detta tema anslöt sig Stenius’ mångåriga intresse för geometrins filosofi, som han återkom till i flera publikationer. (Se Kivinen 1984.)

4. Reception och inflytande

Stenius’ Tractatus-kommentar fick stor internationell uppmärksamhet eftersom den utgjorde en pionjärinsats inom vad som småningom skulle utvecklas till en mycket omfångsrik filosofisk genre. (Anscombes An Introduction to Wittgenstein’s Tractatus utkom visserligen året innan, men hon hade haft tillfälle att ta del av Stenius’ manuskript under arbetet på sin bok.) Stenius’ bok blev för många det verk som först fick Wittgensteins skenbart hermetiskt slutna text att börja öppna sig för handfasta tolkningsmöjligheter. Vid slutet av 1960-talet var namnet ”Stenius” nära nog ett ”household word” bland analytiska filosofer världen över. Att hans kommentar nästan ett halvsekel senare inte lästes i samma utsträckning var ett ofrånkomligt uttryck för tidens gång. Tractatus-exeges var under 1990- och det begynnande 2000-talet en blomstrande gren av filosofin, där olika tolkningsskolor kämpade om herraväldet. Men denna debatt fick en av sina ursprungliga impulser från Stenius’ bok.

Stenius’ Tractatus-läsning blev också kritiserad, bl.a. av Irving Copi och Anscombe. Oenigheten gällde Wittgensteins syn på hur predikat och relationsuttryck ska uppfattas som beståndsdelar i satser. En polemik med Anscombe resulterade i att hon delvis återtog sin kritik. (Se Schulte, 2003.) Stenius har också blivit kritiserad för uppfattningen att Wittgenstein bibehöll bildteorin i sina senare verk. (Se t.ex. Diamond, 2005, s. 135. Cora Diamond håller emellertid Stenius räkning för insikten, att många Wittgensteinuttolkare har gjort misstaget att tillskriva Tractatus’ författare alla de ståndpunkter han kritiserade i sina senare arbeten – något som också gäller de ståndpunkter han där tillskrev sig själv.)

Ett antal artiklar som diskuterar olika aspekter av Stenius’ filosofi med kommentarer av honom själv finns i The Philosophy of Erik Stenius (Pörn 1984).

Stenius lyckades förena forskarrollen med ett starkt pedagogiskt engagemang, och som lärare var han (vid sidan av Jaakko Hintikka) den mest inflytelserika finländska filosofen i sin generation, samtidigt som han var en mycket krävande handledare. Flera av hans elever skulle komma att ha karriärer inom den akademiska filosofin: Lilli Alanen, sedermera professor i filosofins historia vid Uppsala Universitet, Lars Hertzberg, sedermera professor i filosofi vid Åbo Akademi, Ghita Holmström-Hintikka, sedermera adjungerad professor i filosofi vid Boston University, André Maury, som disputerade på en avhandling om Tractatus och som i flera repriser handhaft professorstjänster vid Helsingfors universitet och Åbo Akademi, och Ingmar Pörn, som efter att ha inlett sin karriär i Storbritannien innehade den svenskspråkiga professuren i filosofi vid Helsingfors universitet. Stenius satte i varierande grad sin prägel på deras filosofiska verksamhet. Hans kritiska läsning av historiska filosofer har en motsvarighet i Alanens forskning, som framför allt gällt Descartes’ och senmedeltidens filosofi, Holmström-Hintikka delar hans intresse för filosofihistoria och logik, Pörn intresset för logik och vetenskapsfilosofi, medan Hertzberg och Maury har fortsatt med forskning kring och utgående från Wittgensteins tänkande.

(Ett tack till Ingmar Pörn som tillfört värdefulla kompletterande synpunkter till denna text.)

Litteratur

För den som är intresserad av att läsa mer om Erik Stenius rekommenderas först de arbeten som är utmärkta med en asterisk (*).

Arbeten av Stenius:

(Bibliografi: se Pörn 1984.)

”Verklighetens avbildning i språket” (1944). I Eris och Eros: kulturessäer tillägnade Rolf Lagerborg. Helsingfors, Söderström & Co.

Skola och bildning (1946). Söderström & Co, Helsingfors.

Das Problem der logischen Antinomien (akademisk avhandling) (1949). Societas Scientiarum fennica, Helsingfors.

Das Interpretationsproblem der formalisierten Zahlentheorie und ihre formale Widerspruchsfreiheit (1952). Acta Academiae Aboensis, Åbo.

”Vetenskap och politik” (1961). I Lars Dufholm, Ralf Friberg och N.-B. Stormbom (red.): Perspektiv på sextiotalet. Helsingfors: Holger Schildts förlag.

* Tankens gryning: en studie över den västerländska filosofins ursprungsskede (1953). Söderström & Co, Helsingfors. (Andra utökade upplagan 1975.)

* ”Definitions of the concept ’value-judgement’” (1955). Theoria 21, 131-145. Omtryckt i Stenius 1972a.

”Filosofi och världsåskådning” (1958). Installationsföreläsning. Årsskrift utgiven av Åbo Akademi, Åbo.

* Wittgenstein’s Tractatus: an exposition of its main lines of thought (1960). Basil Blackwell & Cornell University Press, Oxford & Ithaca, New York. (Tysk översättning 1969.)

”Are true numerical statements analytic or synthetic?” (1965). The Philosophical Review 74, 357-372. Omtryckt i Stenius 1972a.

* ”Mood and language-game” (1967). Synthèse 17, 254-274. Omtryckt i Stenius 1972a.

”Beginning with ordinary things” (1968). Synthèse 19, 27-52. Omtryckt i Stenius 1972a.

”The author’s postscript” (1971). I Stenius 1972a.

* Critical essays (1972a), Helsingfors, Acta Philosophica Fennica.

”The definition of analyticity” (1972b). I Stenius 1972a.

”The picture theory and Wittgenstein’s later attitude to it” (1981). I I. Block (red.): Perspectives on the Philosophy of Wittgenstein. Omtryckt i Stenius 1989.

* Critical essays, Vol. 2 (1989), Helsingfors, Acta Philosophica Fennica.

Övrig litteratur:

Anscombe, G. E. M. (1959) : An introduction to Wittgenstein’s Tractatus. Hutchinson, London.

Frankfurt, Harry G. (1971): ”Freedom of the will and the concept of a person”. Omtryckt i Harry G. Frankfurt: The importance of what we care about. Cambridge University Press, 1988.

Haaparanta, Leila & Ilkka Niiniluoto, red. (2003): Analytic philosophy in Finland. Amsterdam & New York, Editions Rodopi.

Kivinen, S. Albert (1984): “Stenius on the philosophy of geometry”. I Pörn, red. 1984.

Korhonen, Anssi (2003): “Logical semantics – truth and analyticity”. I Haaparanta & Niiniluoto, red. 2003.

Pörn, Ingmar, red. (1984): The philosophy of Erik Stenius, Theoria, 50: Parts 2-3.

----- (1990) “Erik Stenius – minnestal hållet vid Finska Vetenskaps-Societetens sammanträde den 17 september 1990 i Åbo”. Sphinx, 115-17

Taylor, Charles (1981): “The concept of a person”. I Charles Taylor: Human agency and language, Cambridge University Press, 1985.

Woleński, Jan (2003): ”Formal metaphilosophy in Finland”. I Haaparanta & Niiniluoto, red. 2003.

Ämne

Författare

Biografi över Erik Stenius

Erik Stenius