M. G. H.
KORTTA OCH ENFALDIGA TANKAR
Om
UPPFOSTRINGS-
VÄRKETS HINDER
I
VÅRT K. FÄDERNESLAND
SAMT
NÅGRA MEDEL TIL DESS FÖRBÄTTRANDE,
__________________________
FÖRRA DELEN,
MED PHILOSOPHISKA FACULTETENS BIFALL,
UNDER
HISTOR, OCH PHILOS. PRACT. PROFESSORENS,
HERR MAG. JOHAN
BILMARKS
INSEENDE,
Uti et Academiskt Försök
Utgifven och försvarad
AF
GUSTAF DAHLGREN,
Åbo-Bo,
I Åbo Academiens Öfre Läro-sal,
På valig tid f. m. den 21 April 1773.
________________________________________
ÅBO,
Tryckt hos JOHAN CHRISTOPH. FRENCKELL.
ii
KONGL. MAJ:TS
TRO-MAN OCH BISKOP ÖFVER ÅBO STIFT,
SAMT
KONGL. ACADEMIENS PRO-CANCELLER,
SÅ OCK
KONGL. SVENSKA VETENSKAPS ACADEMIENS
LEDAMOT,
DEN HÖGVÖRDIGSTE HERREN,
HERR DOCT. CARL
FREDRIC
MENNANDER,
Uppoffras detta ringa Academiska Snille-
Alster af DESS
Allerödmjukaste tjänare
GUSTAF DAHLGREN
iii
KONGL. MAJ:TS
TRO-TJENARE OCH LIEUTENANT,
VÄLBORNE HERREN
HERR AXEL
LUDVIC
VON SCHROVE,
MIN HULDASTE SVÄRFADER
Hvad jag saknat, genom Min Huldaste Faders dödeliga frånfälle, har den Milda Försynen behagat upfylla i Min Huldaste Svärfader. Igenom EDER ynnest hafva mig blifvit tilskyndade större fördelar, än jag någonsin hinner aftjäna. Jag nyttjar med obeskrifveligit nöje det tilfälle, Min Huldaste Svärfaders frikostighet för mig velat bana, at uppenbarligen å daga lägga den oändeliga vördnad, som hos mig är, och näres av Min Huldaste Svärfaders ömma omvårdnad för mig och min välfärd. Ord tryta mig dock, at så fullkomligen beprisa Min Huldaste Svärfaders godhet, som jag gjerna önskade och ville. Hvarföre jag är nödsakad, att endast stadna i en hjertinnerlig önskan, det täktes den Store GUDen gjöra Min Huldaste Svärfaders dagar många och sälla, samt bekröna dem med all andelig och lekamlig sällhet. Då upfylles min önskan, och jag gjöres försäkrad, at en Huld Faders omvårdnad framdeles ej aflåter at vidare befrämja mitt väl, hvaraf jag ock hoppas, at med tiden få inbärga en hugnelig skjörd. Jag framhärdar med djup vördnad
MIN HULDASTE SVÄRFADERS
Ödmjukaste tjenare och lydigste Svärson
GUSTAF DAHLGREN.
iv
HANDELS-MÄNNERNE I SJÖ- OCH STAPEL-
STADEN ÅBO,
ÄDLE OCH HÖGAKTADE HERRAR,
HERR JACOB
BREMER,
OCH
HERR EMANUEL
TIHLMAN,
De många välgjärningar, som I, Mine Herrar, bevist Min Salige Faders Hus, icke allenast i Hans lifstid utan ock efter Hans död, befalla mig, at i ödmjukhet tilägna EDER detta Academiska arbete. Min gåfva är så ringa, at den omöjeligen kan svara emot den synnerliga ynnest jag och mina anhöriga fått ärfara. Låten EDER dock intet misshaga denna gåfva, då hon får vittna om den vördnad, hvarmed jag aldrig uphörer at vara
MINA HERRARS
Ödmjuke tjenare
GUST. DAHLGREN.
v
FÖRETAL.
På en tid, då man igenom den Högsta GUDens underliga Försyn har undsluppit dels et oss tryckande ondt dels hotande ännu svårare olyckor, då kjärleken til Fäderneslandet alt mer och mer uplifvas, och då man följakteligen i alla stånd tänker på Förbättringar; torde den välmenande Allmänheten ej omildt uptaga, at jag vågar framgifva några tankar om Upfostrings värkets hinder och förbättrande i vårt kära Fädernesland. Vår Store Konung har redan ansedt detta ämne för så angelägit och vigtigt, at Han därpå använt så mycken möda och sorgfällighet, at et dylikt exempel näpligen lärer finnas hvarken i den äldre eller nyare Historien. Han har äfven i Nåder förklarat, at den dag, då Han efter önskan och föresats kunde förbättra Upfostrings värket hos oß, skulle Han anse för en af de lyckligaste i sin lifstid; ty at gifva Fäderneslandet nyttiga och dygdiga Medborgare, är den större rikedom och varaktigare heder, än vidsträckta Länder förkofrade genom lysande segrar, men stänkta med Invånares blod. Hans Kongl. Maj:t har ock uti et så vigtigt ämne, hvarpå Samtidens lycksalighet och framtidens glada hopp beror, äskat sina Undersåtares tankar, grundade på skjäl och ärfarenhet. Därföre vågar ock jag, at på långt håll följa Stora och Namnkunniga Män, samt utur samma kjällor som de, hämta underrättelser, hvilka efter min öfvertygelse kunna stadga och befordra Upfostrings värket i vårt land. Här fordras inga fina undersökningar, inga konstiga och klyftiga slutsatser; det äro enfaldiga tankar, som jag skall framgifva, äfven så lätta at begripa, som at värkställa. Om ej
-2-
alt vinner bifall, så har jag dock mycket vunnit, om något kan tjena til förbättring.
§ 1.
Vid upfostrings värkets hinder och förbättrande bör man hafva afseende dels på Lärarne, dels på Disciplarne, dels på sättet och på Vetenskaperna, uti hvilka Ungdomen skall undervisas. Ingen ting tycktes vara så angeläget, som at få skickeliga Lärare. Skickeliga kallar jag dem, som äga grundelig Lärdom och någon ärfarenhet, äro sedige ock arbetsamme: Lärde, så at de af sine Förmän äro kände för deras mogna och pragmatiska insikter: Sedige, at en behagelig manlighet lyser i deras lefverna och upförande, de böra således hvarken vara pedanter eller Sprätthökar: Arbetssamme, at de dageligen och i rättan tid, med färdighet och utan något missnöje efterkomma sina skyldigheter. Upfostringen skjer dels hemma i Föräldrarnas hus, dels uti Pædagogier, Trivial- och Cathedral-Scholor, samt Gymnasier, dels ock vid Academierne, om hvilka vi nu särskilt vilje handla.
§ 2.
Barnen äro gemenligen i sina Föräldrars skjöte och under deras omvårdnad intil dess de hunnit til 4 à 5 års ålder. Under denna tid äro de Förnämas och Rikares barn efter vanligheten mera våda underkastade både på Själens och kroppens vägnar, än de fattigas. De senares barn få mästadels det första året af sina friska och idoga Mödrars bröst en sund mjölk, som både föder och stärker kroppen. Sedan bekomma de et tarfveligt upphälle, hvarigenom kroppen får en emot den stadiga maten svarande stadighet, under hvilket alt adfecterne ej blifta retade at storma emot förnuftet. Såsom fattige Föräldrar, sysselsatte med et idkeligt arbete till sitt och sinas uppehälle, hafva mindre
-3-
tilfälle at klema med sina barn, och at låta dem lefva i sielfsvåld, så få också desse mindre oarter: sielfva torfitgheten drifver Föräldrarna, at ifrån den tid, då barnen kunna gå och tala, vänja dem vid vissa skyldigheter, såsom att lyda och efterkomma hvad som befalles, at vara nögda med det de få, och så vidare. Skyldigheter och syslor ökas med åren, och förfarenheten intygar, at arbetsamme och alfvarsamme Föräldrar hafva merendels barn, som likna dem. Men de Förnämas och Rikares barn hafva et svårare öde, fastän de dansa liksom på rosor, och lefva uti sielfva lyckans skjöte. De komma knapt til verlden, förän Modren gemenligen med sorgfällighet gifver dem alt hvad de intet behöfva, men nekar dem det, som endast bidrager til deras välstånd. Modrens värdighet tillåter henne sällan, at sielf upamma sitt barn, hon skulle ju därigenom förlora mycket af sina nöjen och sin behagelighet. En amma företräder Modrens ställe, af hvilken barnet får ofta en obeqväm spis, en mjölk, som på mångfaldigt sätt är uprörd och grumlig, och med denna orena föda insuger det alla ammans naturliga oarter. Om barnet är något oroligt, får naturen ej råderum at på vanligt sätt häfva det onda: amman ja ofta det späda barnet öfverlastas med Medicamenter, som väl kunna gifva någon lisa, men ofta sätta de både bloden och vätskorne uti någon ovanlig rörelse, som småningom skadar kroppens constitution. Vidare gör förnämheten, at barnet måste aktas för luft, för Solskjen, för all naturlig födande spis, det måste endast få klifs, sylsaker och biscuier, samt alt hvad vällustigt är i mat och dryck, hvarigenom magen aldeles bortskjämmes, men kroppen ej näres. Hvarföre sådane förnäma barn til en stor del mera likna vaxbilder, förvarade i glasskåp, än menniskjor, och emellan dem och Bondebarn är nästan lika skillnad,
-4-
som imellan lik och hälsa. Men barnets sinne lider ej mindre: alla i huset til och med Far och Mor äro mäst sysselsatte at gjöra sin cour hos den unga Herren eller Fröken: alt hvad barnets begär kan falla uppå, skall det straxt bekomma, at det ej må få anldening til förargelse: alt hvad det gjör, skall såsom artigt berömmas, dess ofta vanartiga vilja blifver nästan hela Famillens Lag. Dess oarter, ja ofta de grofvaste insolencer, anses för artigheter och värkan af et qvickt snille, som i framtiden låfvar mycket. Barnen påminnas sällan om några skyldigheter, och om någon gång så skjer, är det mera i afsikt, at för andra visa det man förstår en sund Moral, än at barnet skall besväras med sina plikers tilbörliga utöfning. Felar barnet, eller är det argt och egensinnigt, får oftast amman eller andre oskyldige uti barnets närvaro upbära därföre både bannor, och kanske andre mera behållne gåfvor, efter de ej genom sin uppassning förekommit barnets missnöje. Detta onda vore drägeligit, om barnen uti et eller annat hus således bortskämdes; men ärfarenheten vitnar, at folk af medelmåttiga vilkor efterapa så väl i kläder som i annat de förnämare, om hvilka de tro, at de hafva den bästa smaken, och de fattige vilja likna dem af medelmåttigt stånd, så at corruption äfven i Upfostringen uti Föräldrarnas hus blifver större, än man kan föreställa sig.
§. 3.
Vi hafve genomgått det första Stadium af Barnens upfostran; nu tilstundar den för Föräldrarne bekymmerfulla tiden då en Informator skall anskaffas i huset. Man skrifver härom til någon Professor, Adjunctus eller Docens vid nästa Academie, och det är ej aldeles ovant, at beställa sig en Informator för sina barn för det billigaste vilkor eller det bästa pris, som den kan ärhållas, under förevändning, at som barnen äro ännu mycket
-5-
unga, så behöfva de ej någon jämn och stadig undervisning och handledning. Men detta är en farlig fördom och et stort hinder uti Upfostringen. Ty just vid 5 à 6 års ålder börja barnen at tänka och gjöra reflexioner öfver sig och andra: de böra följakteligen då redan, ej med hugg och slag, utan med lämpeliga föreställningar hållas til sina syslor, vänjas vid ordentelighet, och föras til dygdens både kjännedom och utöfning. At värkställa desse bägge stycken, därtil fordras en beskjedelig och stadig Informator, som äger dels kundskap och någon ärfarenhet uti det som angår menniskliga hjertats böjelser, jämte andre oumgängeliga insikter, dels vaksamhet öfver de sig anförtrodde ungdoms plantor, dels ock tålamod, at hvarken studsa, mindre upgifvas vid förekommande svårigheter. Det fordras ju åtminstone en så skickelig Mästare at anlägga och skjöta en Trägård, som ännu är i sin början och hvaräst alla Trän äro späda, som at hålla den i stånd, sedan han hunnit til stadga. Samma ordsak gjäller äfven och kanske med långt mera skjäl om Upfostrings värket, när barnens sinnen äro likasom et mjukt vax, däruti allehanda bilder både goda och onda kunna lätteligen intryckas. Men vi komma tilbaka til Informatoren, som skall anskaffas. Efter anmodan vinlägga sig Vederbörande vid Academien, at förskaffa den skickeligaste Informator, som vill påtaga sig detta besväret för 2 à 3 Disciplar emot årlig lön af 50 eller 60 plåtar årligen, ty ganska få conditioner gifvas nu hos oss med 100 plåtars lön. Men ärfarenheten visar nogsamt, huru svårt det är, at i detta mål gjöra et lyckligt val. De som någorlunda kunna hafva sin utkomst, utan at förestå någon Condition, och tillika hafva lust, at med alfvar evertuera sig i bokliga konster, vilja ej upoffra sin bästa och dyrebaresta tid långt bort i Landsorterna, där de måste
-6-
sakna de nödvändigaste hjelpredor uti sina gjöromål, för at vinna en liten summa penningar, hvilken ej räcker till närvarande behof, än mindre gagnar i framtiden. Mogne och stadige Studerande äro nu för tiden nog få vid Academierne: omtanken om en tilkommande framtid tvingar mången tvärt emot sin naturliga böjelse at lämna våra Lärohus, ty förfarenheten har på en tid vist, at grundelig lärdom mera pryder än gagnar dem, som sig därom beflitat. En sådan förändring vid våra Academier torde man så räkna ifrån 1756 års Tjenste-betänkande och den tid, då detta blef lämpadt til Präste-Ståndet. Ty när den grundsats blifvit införd och allmänt vedertagen, at hvar och en är skickelig intil dess han bevises vara oskickelig, hvilket bevis uti en fri Stat är nästan omöjeligit, så följer nödvändigt, at enda skillnaden i Personers förtjänster består uti åldren i ämbetet, som öker ärfarenheten, om man eljes vinlägger sig om, at under tjänstgjörandet vinna den samma. Således måste man ofta nöja sig med, at åt en ungdom skaffa en annan ungdom til handledare, och fastän man ville medgifva, at denne unge Informatorn äger öfver sin ålder insikter, och kan uti några år handleda sin Discipel i den bokliga kundskapen, finnes likväl sällan det tålamod hos den, hos hvilken både blod och adfecter äro i deras häftigaste gäsning, at han med kallsinnighet kan uptaga små förtretligheter, som kunna hända. Et barn, som är qvickt, är och gemenligen frågevist, men at så svara på skjäliga frågor, at svaren äro begripeliga, och at lämpeligen kunna vända de löjeliga inkast, som en yr inbillning kan framsätta, til något godt, därtil fordras mera insikt och beskjedelighet, än af en ungdom kan väntas. Til detta hinder kommer ock, at Föräldrar af en öfverdrifven ömhet blanda sig uti Upfostringen, och föreskrifva Informatoren såda-
-7-
ne methoder, som antingen intet, eller åtminstone med barnens fördel ej kunna värkställas. Om härtil kommer, at Föräldrarne i barnens och andras närvaro med förakt tala om hela Informations värket, om de äro måhne därom, at barnen hällre tidigt skola brillera i dageliga sällskaper, i dans och spel, än i goda seder, och om de hjertnupit önska sina barn mera belefvenhet än lärdom, då är spelet aldeles förlorat, och Informatoren må använda all möjelig flit, så händer dock gemenligen, at Disciplarne blifva vårdslöse, late, samt begifne på laster, på debaucher och på spel.
§. 4.
Utom de nu upräknade hinder och olägenheter, som åtfölja den privata Information, gifvas ännu andre ej mindre betydande. Först och främst är at märka, det blotta kundskapen om sina skyldigheter är ej tilräckelig, at tilskapa skickeliga Ynglingar, här fordras utöfning, och denna kan uppå dygdens och lärdomens väg ej lättare ärhållas, än om Disciplarne sättas i en anständig täflan. Men såsom denna är nog svag imellan två eller tre ynglingar, så är den privata Information äfven i den delen nog bristfällig. Vidare som barnen uti Föräldrarnas hus hafva gemenligen nog betjening, så kunna de svårligen vänjas vid at vara ordenteliga, at taga vahra på sina saker, och at sielfve hålla sig nätta och snygga. Hushålls omständigheter, främmande och andre afbryta ofta i Föräldrarnas hus en jämn Information, hvilka hinder i sig sielfva äro ofta så store, som de tyckes vara ringa. At hjelpa detta vidtages gemenligen et medel, som likväl ej är det bästa. Academiska Constitutionerne stadga med all billighet, at ingen Studerande får vid förlust af sina Academiska rättigheter, öfver tvänne års tid vara borta ifrån Academien, hvarföre Föräldrar, som fått en Studerande til Informator för sina
-8-
barn, antingen måste skicka honom tillika med Sönerne efter den förflutna tiden til Academien, eller ock vara omtänkte, at i tid förskaffa sig en annan. Bägge omständigheterna medföra dryga olägenheter. At byta ofta om Informatorer, är både för Föräldrar och barn i flera hänseende besvärligit och skadeligit. At åter skicka sina Söner til Academien, kan ej skje utan känbar omkostnad. Tryckta handlingar visa, at vid Upsala Academie stiga omkostningarne för 2 Disciplar och en Informator årligen gemenligen til 4500 Daler Kop:mynt, ja någre måste betala 6 à 9000 Daler om året. Men vid denna Academie kan en Informator med tvänne Disciplar säkert hållas för hälften mindre; dock äro de få som kunna gå i denna utläggning. Detta är ej underligit, när man besinnar huru knappa mångas löner äro emot den tiltagande dyrheten; hvarföre ock utom dem, som bo i Staden, ganska få Academiska conditioner nu gifvas. Jag undrar ej heller mycket häruppå, ty om man betraktar saken på alla sidor, så finner man at barnen af sitt vistande vid Academien hafva föga nytta, och at Föräldrarne gjöra en viss depence endast at på något längre dock oviss tid få behålla sina barns Informator. Men låtom oss tilse om och hvad unga barn kunna vinna vid sin Academiska lefnad. Det är oförnekeligit, at Sönerne ej kunna lära något af Professorernas föreläsningar, hvilka äro inrättade til de mognare Studerandes undervisning. At bivista desse, är Informatorn skickad til Academien: större delen af föreläsningarne hållas om förmiddagarne. Informatorn är så öm om sina Disciplar, at han afhörer allenast tvänne Professorer förr- och en efter-middagen. Således använder han til sin förmån 3 timmar af förmiddagen, ty til at kläda sig, at gå och komma, behöfves en timma, resten af föremiddagen, som är en eller högst två tim-
-9-
mar användes til Disciplarnes tjänst. Om eftermiddagen förefalla flera distractioner på ymse sidor; med et ord: när en Informator kommer med sina Disciplar från landet til Academien, går åtminstone hälften af tiden för dessa förlorad. Det förnämsta som vinnes, är dels at någon Professor har tilfälle at reglera ungdomens Studier, dels at barnen få upsikt öfver sitt leverne, samt tilfälle, at under den tiden Informatorn är frånvarande, betjäna sig af exercitie Mästarne. Men minsta delen af Föräldrar kunna i thy fall gjöra några depencer, åtminstone gjorde de det ej ännu, om det ej vore för at på något anständigt sätt sysselsätta sina barn. Således ser man, at ändamålet ej altid vinnes med den privata information.
§. 5.
I afseende på upfostringens uphjelpande hafva Pædagogier och Trivial-Scholor blifvit af Öfverheten inrättade, hvilka äro värdige sina höge Instiktare; ty de lyfta uppå landets ungdoms undervisning i bokliga konster och handledning til dygden. Men om detta ändamål på alla ställen vinnes, det lämna vi til andras ompröfvande. Menniskjorne äro i allmänhet sådane, at de gemenligen genom belöningar dragas til flit och arbetsamhet. Vid Pædagogierna åter äro lönerne ganska knappa, så at en Läromästare måste använda all den tid, som han från Scholearbetet har öfrig, på sysslor som äro vida skilda från dess gjöromål; hvarföre en skickelig Man anser sig äfven så litet hulpen vid sådane sysslor, som syslan måste vanskjötas af en oskickelig. Härtil kommer, at hoppet om en bättre framtid gemenligen visar sig för sådane Pædagoger på så långt och ovist håll, at de näpligen i sin lefnad kunna komma til bättre utkomst. Desse gjöra följakteligen sin sysla antingen vårdslöst eller med olust, och i bägge händelserna måste Disciplarne mer eller mindre komma til at kårta. Saken har ock nu på många ställen så långt kommit, at uit sådane Pædagogier sällan finnes andre än
-10-
fattige Borgare- och Bonde-Barn, af hvilka en del äro nog grofva innan de komma i Scholan, och föga bättre när de komma därifrån. Läsa i bok, något räkna och skrifva, jämte någon insikt i sin Christendom, är nästan det enda, som de härstädes lära, och detta upfostringssätt är dessutom nog Mechaniskt.
§. 6.
Vid Trivial-och Cathedral-Scholorne äro Lärarena bättre lönte, hvarföre de ock med mera munterhet och flit kunna bestrida sina sysslor. För 50 år sedan och mer tilbaka brukades allmänt, at skicka sina söner til de publique Scholorne, och Föräldrarne tänkte ej på någon annan utväg til sina söners undervisning. En Stor BENGT OXENSTJERNA blef af Sin Herr Fader, som var General Gouverneur i Finland, nog bittida satt i Åbo Schola, hvaräst Han på Sitt 8 ålders år hölt en Latinsk Oration. På någre utrikes ställen äro Föräldrarne af Öfverheten befalte, at låta sina barn komma til Scholorne, och om de eftersätta det, så äro de därföre ansvarige. Men hos oss har med öfverflödet dels klemhet för barnen, dels förakt för Scholorne tiltagit, så at vissa Scholor haft nästan flera Lärare än Disciplar. Hela skulden til detta ödesmål bör ej skrifvas endast på ömma Föräldrars räkning, utan Lärarena hafva ofta däruti den mästa del. Ty om desse illa skjöta sina sysslor, äro i publiquen ansedde för mindre skickelige eller ock altför stränga, så är vist, at Scholorne måste förfalla. Tvärt om när Lärarena äro icke allenast kände för Lärdom, utan ock för belefvenhet, som med ömhet umgås med sina Disciplar, så at desse ej annat kunna än lika mycket vörda och älska sina Informatorer, så låckas Ungdomen med sin stora nytta til Scholorne, hvaruppå vi hafve åtskilliga hederliga och fägnesamma bevis. Ärfarenheten visar, at ifrån vissa Scholor komma ynglingar til Academierne, som efter sin ålder icke allenast äga goda insikter i Studier, kunna flera språk, utan dessutom hafva sådane manieres, som de länge varit i stora verlden;
-11-
då deremot ifrån andra Scholor komma sådane, hvilka ej uti något likna de förra. Detta torde mycket komma af Lärarena. Om antingen gamle Män, eller sådane, som ej äro fallne til Scholæarbetet, blifva vid desse sysslor befordrade, så blifver ungdomen illa handledd och skjött, hvarpå Scholorne förfalla.
§. 7.
Våra Gymnasier äro ganska nyttiga inrättningar. Här antagas gemenligen de, hvilka förut uti Trivial-Scholorne hafva aflagt goda prof af flit, beskjedelighet och framsteg i bokliga konster. Desse ynglingar äro således beredde, at antaga en mognare undervisning: det kommer därpå an, at gifva dem, hvad de tyckas begjära, och härtil fordras skickelige Lectorer, hvilka under sitt vistande vid Academierne ex professo hafva vinlagt sig om den vetenskapen, hvilken de skola föreställa, så at de icke allenast grundeligen förstå densamma, utan ock af egen ärfarenhet veta den bästa Methode, at handleda andra däruti. Men om någonsin händt, eller framdeles händer, at til Lectorer vid Gymnasierne befordras gamle Colleger, Conrectores, Rectores vid Trivial-Scholorne eller Consistorii Notarier, hvilka få i sin förmenta tour och efter sin ålder i tjensten de lediga Lectorater, så fruktar man, at Öfverhetens ändamål, som är ungdomens tilbörliga undervisning, ingalunda vinnes. Ja et sådant befordrings sätt gagnar föga Lectores, men måste mycket skada den Studerande ungdomen. Ty såsom de förre ofta få sådane Lectioner på sin andel, vid hvilka de äro nästan aldeles ovane, och därföre måste trägit arbeta, om de, opåtalt allenast, skola gjöra sin syssla, så undfå de väl bättre lön, än tilförene, men tillika större besvär, hvilket dessutom förökes genom tiltagande ålder och Oeconomiska bekymmer. Detta har den värkan, som ärfarenheten nogsamt intygat, at Disciplarne fattat osmak och vanvårdat äfven de nyttigaste vetenskaper. För öfrigit har ock varit et stort hinder, at undervisningen vid Gymnasierna förnämligast gått därpå ut, at lära de så kallade lärda språken, nämligen Latin, Grekiskan och Hebraiskan jämte något af Theologien, Logiquen, Universal-Historien och Euclidis Elementis Geometriæ; men af Philosophia Practica hafva de sällan läst annat, än några definitioner, hvilka vetenskaper likväl vid den ålder både kunde och borde af Ungdomen läras, så at de hade tydeligit begrep om sina skyldigheter.
§. 8.
Såsom Vetenskaperne vid Rikets Academier så böra föreställas, at de som redan uti dem hafva gjordt framsteg, kunna härstädes vinna mera mognad och stadga, så kan näpligen något större hinder läggas emot detta ändamål, än om befordringar til lediga Professioner skje efter anciennitéts principen. Ty den vid Academiska Läroämbeten nödvändiga insikt och lärdom vinnes ej genom blotta åldren, utan härtil fordras en mångårig ouphörlig flit, och at man efter aflagde säkra prof är uti all-
-12-
mänheten ansedd för den, som är mäst skickelig at lära den vetenskap, på hvilken man sin bästa tid har upoffrat. Våra författningar rörande Ecclesiastique-Ståndet hafva väl innom billighets gräntsor inskränkt anciennitéts principen, dock torde de förre i framledna tidehvarf ej altid blifvit så noga efterlefvade. Åtminstone torde härutaf händt, at de Studerande på någon tid förr skildt sig ifrån Academierne, och engagerat sig vid något Collegium eller annat värk, än man fordomdags kom til desse Hög-Scholor. Den landsfördärfveliga Partie andan har ock förr detta mycket hindrat upfostrings och undervisnings värket vid våra Academier. Sönerne hafva gemenligen uti sina Föräldrars eller andra anhörigas och vänners hus fått vissa Stats principer, dem de fördt med sig til Academierne, och som dessa tänkesätt medförde förakt och ofta afsky för dem, som de i Stats affairer trodde vara olikt sinnade, så minskades det förtroende, som naturligen bör vara emellan Lärare och Disciplar, och vettenskaper föraktades, blott för den fördom man fattat om sielfva Läraren. Härtil kom, at både Lärdom, dygd och förtjänster ingen ting däremot gällde, at vara utmärkt i det härskande partiet; de förre voro ej annat än en kortlek utan trumph, mästadels föga betydande, ofta hinderlige uti ens lycka och upkomst. Ännu en annan olägenhet och et nytt hinder. Vår frihet hade blifvit förvandlad uti et nästan laglöst sielfsvåld, som uphäfde all nödvändig subordination. Ungdomen tålte därföre sällan, at blifva påmint om flitighet, och allerminst, at man efter förra tiders plågsed skulle utom de publique examina tidt och ofta försöka hvars och ens gjorda framsteg i de vetenskaper, som förehades. Ändteligen om vissa vetenskaper hafva vid våra Academier likasom förqvast andra lika nyttiga kundskaper, utan at de förre just mycket vunnit, men de senare ansenligen tappat, hvilken anmärkning någre mogne Män hafva gjordt, därom kunna vi ej dömma; ty härtil fordras mera ärfarenhet och en finare granskning, än af oss kan väntas.
THESIS I.
Qui Studia humaniora condemnant, næ illi in ipfam humanitatem videntur injurii.
THES. II. Libertas Reipublicæ Litterariæ, nisi justis circumscribatur limitibus, tranquillitatem civium non turbare modo, sed etiam evertere potest.
THES. III. Generaliter adfirmari non potest, quemvis esse Fabrum fuæ fortunæ.
THES. IV. Præsagium imminentis barbariei, quam subodorantur nonnulli, parum habet probabilitatis.
THES. V. Fallit admodum Cuperus, qui existimat, quod ea, quae de Corvo canit Ovidius, respiciant Historiam & facta Patriarchæ Josephi.
THES. VI. Fallit etiam & fallitur Heumannus, qui ostendere conatur, quod in prima fabula Metamorphoseos Ovidianae adumbretur Historia Reformationis Lutheri ad pacem usque Westphalicam. Pingitur quidem hæc opinio ingeniosis coloribus, sed nos in eadem nihil praeter vertatem desideramus.