Inledning till en grundteckning af läran om den absoluta friheten. III

-25-

fixerade, och derföre falska förståndsåsigt,
                                                                       5

_________

ställd i den relatifvitet, der denna vilja skall bestämma valet af: att antingen subordinera sig under Förnuftets autonomiska frihetslag (den etiska lagen), och att då, såsom Moralisk vilja, söka genom sina maximers idkeliga formande efter etiska lagens absoluta form, uppnå denna Lags oupphinneliga objektivitet, det högsta Goda så väl det inre, – alla maximers fullkomliga öfverensstämmelse med den absoluta formen, och den dermed sammanstående egna lycksaligheten, – som det yttre – verldens förlyckligande, – (i detta fall, må hända, sökbart också utom Familjen och Staten); eller att, såsom uppfattande frihetslagen i medvetandet, väl icke antaga dennas objektifvitet, men efter dess formella negatifvitet så mycket foga sig, att hon icke stör andras yttre frihet, utan iakttager hvad samma Lag såsom juridisk fordrar, och dymedelst stannar vid ståndpunkten af en legal, men dervid tillika omedelbar och individuell, af känslor, begär, böjelser, och godtycken ledd – naturvilja; eller att rent af, till och med blottställande sig för förlusten af yttre Frihet och Rätt, utan allt afsetnde hvarken på etisk eller juridisk lag, constituera sig till en för sig

- 26 -

som i följd af sina olika modifikationer hvarenligt de – antingen i följd af sjelfa den grundbestämning hvarifrån de utgått, eller i hänsigt till något dem tillhörande hufvudsakligt, mer eller mindre uppenbart, resultoriskt kännemärke – blifvit betecknade med namn,

_________

sjelf allena gällande, blott subjektif och individuell, omedelbar naturvilja.

    Detta missförstånd icke mindre af sanna betydelsen af fördrag och den juridiska ståndpunkten i allmänhet, än af Familjens och Statens inre substantiella lif, har KANT gemensamt, icke blott med sina interpretatorer och anhängare, äfvensom med dem hvilka ifrån alldeles motsatta grundåsigter utgått, t.e. HOBBES, LOCKE, ROUSSEAU, utan också i större eller mindre mån med alla de Filosofiska Författare, som icke uppfattat frihetens Idé i dess eget absoluta andeväsende, till det ändliga öfvergående, eller sig uppenbarande och realiserande i naturen, omedelbarligen såsom Familj, och medbarligen som Stat. – Men det närmare beteknandet af denna felaktiga åsigt i hänsigt till de senare, uppskjute vi, tills fullföljandet af vårt ämne bättre dertill föranleder.

- 27 -

sådana som: Naturalism c), Empirism, Sensualism, Materialism, Determinism, Ateism. –

_________

c) Emot sammanställningen af dessa systembenämningar, inse vi väl att hvarjehanda med sken af sanning kan invändas. Man har, t. e. tagit Naturalism (äfvensom stundom Empirism) i den vidstäckta bemärkelse, att dermed skulle beteknas det samma, som med Rationalism, emedan man utgick ur den dogmatiskt dualistiska synpunkt, som antog så väl naturalismen i inskränktare bemärkelse, – (här åter skiljbar såsom antingen materialism eller sensualism) – som också Rationalismen – Intellektualismen – i en lika inskränkt betydelse, att vara, till sin grundanledning, hos människan inom naturen förekommande. I följd hvaraf man kunde likgiltigt kalla Rationalismen för naturalism, eller tvertom, gifva denna namn af Rationalism. Likaså kan med skäl sägas, att ingen metod att filosofera, och intet sålunda uppkommande system, kan till sin grund, utan blott till sin riktning kallas deterministiskt, eller ateistiskt. Dessa och flere härvid görliga objektioner torde dock förfalla hos hvar och en, som af sammanhanget i vår framställning vill finna, det vi här omtale den monistiska åsigt, som allena i Ideens yttre natursida söker grunden för sitt system, och den gemensamma riktning den derigenom får.

-28-

Men det gemensamt Karakteristika hos dem alla, synes oss skickligen kunna sammanfattas under en benämning af: ändlighetens eller förgånglighetens förgångliga skräcksystem.

    Men den andra talrika klass af Lärosystemer, som Filosofiens successiva och progressifva utvecklingshistorie omfattar, härleder sig från tänkare, hvilka våndt sin uppmärksamhet och sina forskningar åt ande-en-hetens, eller Ideens inre, närmast och omdelbarligen i mennisko-tillvarelsen sig uppenbarande sida. – För kraftig och oemotståndlig i alla riktningar, uttalade sig, framför dem och inom dem,  makten af deras innersta, som satte dem i ett oupplösligt, omedelbart samband med ett öfverjordigt, sjelfbörjande, sjelfverkande absolut väsende, för att de skulle kunna anse rimligt, att få grundgatan för all sanning, all erfarenhet ens till någon del upplöst, genom betraktande af den punkt inom tid och rum, der de stå på det bräckliga skalet sf det föränderliga yttre, hvarur det grundväsendtliga och ursprungligt verk-

-29-

liga, i sin rörliga, lefvande verksamhet, blott genomskiner.

    För och omkring sig erforo de, huru menniskan, genom naturtingens fria behandlande och formande, genom sin egen verksamhet inom Familjen och Staten, bestämde ej mindre de förhållanden, som grundade den förras sållhet, än den ordning, de stiftelser och inrättningar som, inom den sednare, endast kunde bereda, förverkliga och bibehålla – jemte enskildt och allmänt väl – dess styrka och bestånd, – och huru hon slutligen inom båda, genom sin (individernas gemensamma) utbildning till Sedlighet och Religiositet, till Vetenskap och Konst, för både Familjen och Staten på en gång utgörande så väl medel, som ändamål, i den mån hon utfört nämda fordringar af sitt inre väsende, sjelf konstituerade den medelorgan till realiserande af en ny verlds-organisation (μιχοχοσμος), der samma ande återspeglade sig som omedelbarligen gaf existens åt det omätliga Universum, med hvars inre och  yttre sida, menniskan manifesterade sig i sitt inre

-30-

och i sitt yttre stå, såsom en medellänk, i ett oupplösligt sammanhang. Sålunda framtedde sig för dessa skarpsynta tänkares blick, redan en i det yttre, såsom en särskild natur, uppkommen menniskoverld, hvilken såsom sådan, gaf deras forskningar en riktning mot den allmänna, gemensamma andeprincip, hvarifrån den utgick. Men icke närmast, genom denna omväg ur det yttre, kallas deras forskningsblick in på sitt eget innersta Andeväsendes betraktande.

    Rakt och omedelbarligen ankunnar sig deri förnuftet och dess egna, till ingen del utifrån, eller ur erfarenheten hämtade, immanenta urbilder – enligt Platos och Kants benämning Ideerna – eller rättare, dess egna ursprungligt reella sjelfbestämningar: Gud, Urréalitet, Frihet, Odödlighet, och den sjelfbestämning (Idé), att i sitt yttre tillvarande fordra åt åskådningen gifna symboler af sitt eget inte fria harmonska väsende, samt dessa sjelfbestämningars objectifviteter: Religion och Sanning, Sedlighet och  Skönhet.

-31-

    Denna förnuftets och dess egna subjektifva, objekift gällande sjelfbestämningars ursprungliga, mennskans egna substans, eller väsende, utgörande verklighet, var derföre den ljusväg, som, säkert länge innan några historiens underrättelser vidtaga, lyfte så väl Österlänningars, som Västerlänningars blickar, att på andra sidan om den, sig såsom oändlig framställande naturen, söka det eviga Ena – den sjelfvarande, sjelfbörjande, sjelfverksamma grundorsaken till allt synbart, till allt som kan erfaras.

    På denna väg höjde sig Hinduer och Braminer, till det af dem antagna visaste, i sin evighet inneslutna Väsende, Brahm eller Parabrahma – den stora Ena – Sjelfständigheten, - hvars skaparevilja frambragte först hans söner: den Indiska treenigheten (Trimurti): Brahma(Skaparen,  Wischnu (Uppehållaren och Återlösaren) och Schiva (Förstöraren), och gaf dem öfvermakten öfver de 

-32-

öfriga högre andarne och lägre andeskarorne, (Debtah – och Debtah-Logue.)d)

    På samma väg kommo ock, redan de gamla Eleaterne, till uppfattande af sitt allt(Universum) grundande, eviga Ena, (το ου χατ’ εξοχήυ ). Dess väsende satte redan XENOPHANES i den förnuftiga, eviga anden, och betraktande det – (med ädel ovilja anseende HOMERS och HESIODS groft försinligande gudomligheter) såsom en den största (egentligen enda) Gud i Gudar och menniskor e). Utgåen-

_________

d) En intressant framställning af särskildta, allegoriska förklaringssätt, af denna Braminernas treenighets lära, och dess hänseende till naturelementerna och naturverkningarna, äfvensom om deras härmed i sammanhang stående läror, om Verldens och Menniskans, om det Godas och det ondas upphof, – om det förras befordrande, isynnerhat genom de af Brahma i de fyra heliga skrifterna gifna buden (Vedas) m.m. förekommer, i Fr. Mejers Allg. Myth. Lexicon, Weimar 1803. artt Brahm inh Brahmanden, p. P. 224 – 312.

e) Att Xenophanes haft denna grundåsigt fär sin lära, uttryckes redan allena i tvenne hans af

-33-

de från denna sin lärares åsigt, deducerade Parmenides den närmare och antog, att Förnuftet allena fattade sanning, men sinnena hunno endast till tingens skenbara, fenomeniska sida. Han visade, att den tänkande principens objekt måste vara sanna, emedan man nödvändigt måste tänka, och man likväl icke kunde det, utan att tänka något, eller, utan att tanken hade ett objekt, och tanken var således med sitt objekt inentisk, f)

_________

Diogenes Laërt. Anförda, i W. G. TENNEMAN’S Geschichte d. Philos. Leipz. 1898. p. P. 161 och 160 citerade satser: συμπαυτα τε ειυαι υευ χαι φρουησιυ χαι αϊδιου. (Och Universum är den förnuftiga anden, och visheten och det evigt fortvarande); samt: έις ζεος ευ τε ζεοισι χαι αυζρωποισι μςγιστος θ τι δεμας ζυητοισι όμοιϊος, ςδε υοημα . (En Gud i båd’ gudar och menniskor störst, Alls ej till kroppen de dödliga lik, ej till förståndet).

f) Genom antagandet af denna identitet af tankens (begreppets) objekt med dess rena obestämdhets – eller till blotta varandet sig bestämmande, absolut abstrakta Negatifvitets moment, ådagalade Parmenides, det han ej ens anade öf-

-34-

och begge tillsammans ett reelt något(öv). Att detta något blef ett reelt, dertill var den tän-

_________

vergången af detta absoluta moment till dess motsatta negatifvitet, det sig såsom inskränkning och särskildhet och derigenom, - såsom det absoluta varandets första objektifvitet – blifvandet och all realitet börjande momentet.(Jfr. Hegels Obj, Log. D. I. P. 33. Anm. 2). Förbiseendet af denna första ursprungliga inskränkning, detta primitifva åtskiljande, satte ock sedan, vid bibehållande af konsequens i slutledningarna, Parmenides och hans anhängare i nödvändigheten, att yrka såsom synvilla, all inskränkning, all särskildhet och föränderlighet. – Han och hans tid kunde icke fatta Ideen i sin innersta lefvande, ursprungskälla, Begreppet, derifrån den såsom det rena varandets rena negatifvitet och derigenom första objektifvitet,  börjar och fortsätter den oändliga keden af sina bestämningar; utan då han genom abstraktion fixerat begreppets (Jagets) första Allmänna reflexionsmoment, till ett oändligt eller absolut, evigt sjelfbestående, sig sjelf alltid likt, oföränderligt och orörligt varande, och såsom sådant konstituesat det, att utgöra sjelfva det tänkande väsendet (Begreppet), måste han ock antaga den dess objektifvitet, hvilken i den yttre existensen –

-35-

kande principens orsak. Allt något derföre som icke kunde tänkas var icke-reelt (μη όυ), eller ett sådant intet och omöjligt, som ej ens med ord kunde uttalas. Det ursprungligt reella, eller tänkandets princip (υώς), blef derföre det samma med det rena varandet, och hade såsom sådant, aldrig kunnat börja eller uppkomma, lika litet som någonsin upphöra, eller någonsin förändras, såsom sådant. I följd häraf åter, var tänkandets nödvändiga och derför reella objekt – naturen eller verlden – såsom tillsammans med sin grund utgörande realiteten, lika litet med den tänkande principen sjelf, någonsin uppkommen, och

_________

naturen eller verlden, framställde sig såsom realitet – nödvändigt vara, med sin eviga, oföränderliga, subjektifva grund, fullkomligen öfverensstämmande, och alla erfarenhetens intyg om upphof, undergång, föränderlighet och rörelse, för blotta illusioner af sinnena. – Ideen på sådant sätt, blott i sina yttersta, motsatta extremer, uppfattad, öfvergick för honom, nästan kunde det sägas, icke till annat än en liflös och orörlig, ifrån evighet och i evighet hopfrusen, genomstelnad, oändelig isklump.

-36-

någonsin upphörande, eller på något sätt föränderlig. Men ytterligare följde häraf, att allt upphörande , all föränderlighet äfvensom delbarhet och rumsföreställning, all rörelse  var blott ett sken, blott en sinnenas irring. Men alla dessa sistnämnda yrkanden voro förmycket stötande och för mycket orimliga, för att icke finna talrika antagonister och till och med bespottare – bland den stora hopen, som, utan att kunna höja sig till principerna hvarifrån systemet utgick, blott fäste sig vid de resultater – der det råkade i strid med deras hvardagserfarenhet, ZENO, Parmenides’ tillgifna lärjunge, om sanningen af sin Lärares åsigter öfvertygad, sökte derföre, med lika skarpsinnighet som konsequens, utreda och försvara hans satser. Det sökte han, både med direkta, ur principerna sjelfva härledda bevis, och med indirekta, (apagogiska). Och då de förra, oaktadt sin konsequens, ej erforo antaglighet; stannade han, i hänsigt till de senare, ej blott i att bevisa, lika orimligheter såsom uppkommande ur sina motståndares, ifrån naturens yttre materiella sida härledda, principer, utan han ville, och lyckades

-38-

vishet, godhet o. s. v. vara Urintelligensen tillhörande.

    Här visar sig således först, i ANAXAGORAS system, andeutvecklingen, såsom filosofisk bildning, hafva kommit till den ståndpunkt, der anden kände sitt sammanhang med naturen, Jfr. Ofvanf. §.  I. p. I.) icke mera som ett blott sammanhang, utan som en motsättning, men endast kände den, såsom en omedelbar yttre verklighet – insåg  den icke – i sin innersta  absolut första identiska verklighet, d.v.s. i Begreppets sjelfbestämning – såsom sin egen. Till detta inseende fordrades, att han ifrån denna ståndpunkt, dit han nu, blott upp om de första stegen af sin oändliga utvecklingsbana hade lyft sig, skulle ytterligare, medelst sitt filosofiska bildningsarbete – tanken – liksom de särskildta trappstegen uppföre, d.v.s. de särskildta systemernas långa skala igenom, upphöja sig, icke blott till vetandet och vissheten om sitt eget absolut fria, identiska väsende, utan ock till uppfattande af sig sjelf i sitt ursprungliga egna, fria, konkreta, i de absoluta sjelfbestämningarna.