(1712-1778), schweizisk-fransk författare och samhällsfilosof. En av de centrala [[upplysningsfilosofi|upplysningsfilosoferna]]. Även om han med de övriga upplysningsfilosoferna delade uppfattningen att människan till sin natur är god, kritiserade han en överdriven tilltro till förnuftet som en källa till framsteg. Till skillnad från Hobbes och Locke menar Rousseau i sin samhällsfilosofi att samhällskontraktet snarare utvidgar människans naturliga frihet än begränsar den.
(lat. repraesentatio ”åskådliggörande framställning eller exempel”, av repraesento ”åskådliggöra”, ”återge”), något som står för eller föreställer något annat. Inom filosofin brukar man skilja mellan inre och yttre representationer. Inre representationer betecknar ofta olika former av mentala föreställningar och med yttre representationer t.ex. en bild av ett föremål eller en karta.
term inom medvetandefilosofin som betecknar den subjektiva fenomenvärlden med betoning på hur någonting känns för subjektet.
se [[egoism]].
se [[verifierbarhetskriteriet/verifierbarhetsprincipen]].
en distinktion som utgår från antagandet att världen kan beskrivas ”sådan den är i sig själv”. En tankegång som sammanhänger med naturvetenskapernas framväxt från och med 1600-talet (Galilei, [[Descartes__Ren__|Descartes]], Newton och [[Locke__John|Locke]]). Det som betecknas som primära egenskaper antas tillhöra en av oss oberoende (fysisk) verklighet, som t.ex. storlek, form och rörelse. Till sekundära egenskaper räknas däremot sådant som färg, lukt och smak, vilka anses vara subjektiva i den meningen att de endast existerar i vår upplevelse av tingen.
en slutledning där slutsatsen anger en praktisk rekommendation som tillåter eller förbjuder en viss handling och där minst en premiss är teoretisk. Ex. ”Vitamin C är hälsosamt”, ”Apelsiner innehåller vitamin C” alltså ”Ät apelsiner”. Frågan om praktiska slutledningars logiska giltighet är omstridd.
se [[till__mpad etik|tillämpad etik]].
(av lat. potentialitas) Inneboende och ännu oförverkligad möjlighet. Ordet användes inom den medeltida filosofin som en slags motsvarighet till det [[Aristoteles|aristoteliska ]]begreppet för dynamis (gr. kraft, förmåga).
en term med varierande användningar, som har sitt ursprung i Jean-François Lyotards manifestartade bok om kunskap, vetenskap och teknologi i det kapitalistiska samhället La Condition postmoderne (1979). För Lyotard innebär postmodernismen den era där "de stora berättelsernas tid" är förbi. De stora (arkitektoniska) tankestrukturerna (religiösa, metafysiska eller ideologiska system) tillskrivs inte någon allmän giltighet. I det postmoderna tillståndet finns bara fragmentariska och subjektiva sanningar.