Ei nimeä

(en bildning av gr. theos ”gud” och dik ”rätt(visa)”), Leibniz införde termen för att beteckna det problematiska med förenligheten av existensen av ondska i en värld skapad av en god och allsmäktig Gud. 

(lat.), från tidigare skrift renskrapad vaxtavla, tavla utan skrift, tom tavla. Uttrycket användes redan av stoikerna men förknippas vanligen med [[Locke__John|Lockes]] kritik av läran om medfödda idéer.

i vardaglig användning syftar stoicism på en karaktärsfast och behärskad livshållning. Inom filosofin betecknar stoicism en skola under antiken. Stoicismen grundades av Zenon från Kition (300-talet f.Kr.) och brukar indelas i tre perioder: den äldre, den mellersta och den senare. Det är främst företrädare för den senare perioden (de två första århundradena e.Kr.), vilkas skrifter bevarats i sin helhet (Seneca, Epiktetos och Marcus Aurelius). Bl.a. förknippas med stoicism idén om [[naturr__tt|naturrättsliga]] principer och kosmopolitisk hållning.

(eng.) En term som först användes av den brittiske psykologen Richard Ryder i början av 1970-talet. Termen har ingen etablerad svensk motsvarighet och översätts såväl med artdiskriminering, artpartiskhet som artism. Specisesism förknippas främst med utilitaristen Peter Singers bok Animal Liberation (1975, Djurens frigörelse).