Georg Christoph Lichtenberg. Ett tvåhundraårs minne.

GEORG CHRISTOPH LICHTENBERG

    För olika tidevarvs andliga storheter kunde man föreslå föl­jande typologiska karakteristik: Barocken var de banbry­tande universalgeniernas, rococon de talangfulla universaldilettanternas, den viktorianska eran de allsidigt bildade special­vetenskapsmännens tid. Och vårt sekel skall man måhända engång karaktärisera — även med tanke på dess yppersta in­tellektuella förmågor — som de ensidiga specialisternas epok.
   Som en av de bästa representanterna för det typiska 1700-tals snillet kan Georg Christoph Lichtenberg anses. Med en mångsidig lärdom förenade han en naturbegåvning av högst ovanlig kvalitet, vartill ännu kommer ett allvar och ett djup i den intellektuella lidelsen, vilket man påträffar hos långt­ifrån alla av hans samtids celebriteter på det andliga området. Lichtenberg har visserligen icke befruktat mänsklighetens and­liga utveckling med epokgörande insatser i något av de många fack, där hans ande var aktiv. Men såväl egenarten i hans geni som värdet av hans bidrag till litteraturen och vetenska­pen borde berättiga honom till en plats bland dem, vilkas namn som kulturbärare icke av tiden och andens förvandlin­gar bringas i glömska.
   Till sitt intellektuella kynne är Lichtenberg ett barn av upp­lysningstiden. Hos honom framträda tillika markant de egen­skaper, som utmärka den tyska upplysningsandan i motsats till den franska. Lichtenberg är en utpräglad esoteriker, han skriver icke för de många — det är betecknande, att han till­ägnar en av sina skrifter glömskans guddom —, och hans kri-

238

    I år ha jämt två sekel förflutit sedan Lichtenberg föddes.¹ Då litteratur på svenska om Lichtenberg icke torde finnas, har det synts motiverat att här i korthet presentera hans liv och verk. Dessutom har författaren velat uppmärksamma en sida av Lichtenbergs filosofiska tänkande, i vilken han framstår som föregångare till vissa moderna idéströmningar.

   I sina självbiografiska anteckningar Charakter einer mir bekannten Person säger Lichtenberg, att om himlen funne det nödigt och nyttigt att förlägga en andra upp­laga av hans liv, så skulle han upplysa sin höge förläggare om några icke oväsentliga förbättringar till den förra editionen. Dessa skulle framför allt gälla teckningen av författarens por­trätt. Med denna självironiska anmärkning anspelar Lichtenberg på det faktum, att han i sin barndom till följd av en olycks­händelse blivit puckelryggig och fått leva återstoden av sitt liv som krympling. Sjukdom förenad med svåra kroppsliga smärtor synes ha hemsökt honom under hela hans levnad och för långa tider tvungit honom att fullständigt isolera sig från omvärlden. Han ägde emellertid en ovanlig förmåga att icke låta de jordiska kvalen förbittra sitt sinne och att med sin an­des styrka spränga materiens fjättrar kring sin själ. »När min ande reser sig, böjer min kropp knä» lyder en av hans självbio­grafiska aforismer. Lichtenberg är ett vackert exempel på det bland rika begåvningar icke sällsynta fall, då av en fysisk de­fekt blivit en kompensatorisk kraft, som förmått själen att eftersträva och uppnå den högsta fullkomning.
   År 1763 inskrevs Lichtenberg vid universitetet i Göttingen för studier i matematik och exakt naturvetenskap. Sju år se­nare erhöll han en extra ordinarie professur i matematik, och
   ¹ Själv har Lichtenberg uppgivit 1744 som sitt födelseår. Det står lik­väl utom allt tvivel, att det rätta årtalet är 1742.

239

    England, den europeiska upplysningskulturens moderland, blev för Lichtenberg liksom för så många av hans samtids and­liga storheter ett Mecka, där han fann stoff och inspiration för sin upplysningsgärning i hemlandet. Lichtenbergs randanteck­ningar till engelsk kultur blevo emellertid mera än popularise­rande presentationer, den tyska publiken till nyttig kunskap och andlig stimulans: de äro även i sig själva skapelser av självständigt och bestående värde. Detta gäller såväl hans utförliga karakteristik och analys av den celebra Shakespeare-tolkaren Garrick, som i all synnerhet hans levnadsaftons stora arbete, förklaringarna till Hogarths kopparstick. Det är för­visso ingen tillfällighet, att Hogarth, denna bland konstnärer oöverträffade satiriker och sedeskildrare, fascinerat Lichten­berg. Den engelska målaren och den tyska upplysningsman­nen äro i mer än ett avseende befryndade själar. Hos båda finna vi samma utmärkta människokännedom, parad med en nästan okuvlig lust att karrikera, hos båda samma humor och självironi, vilka befria deras satir från det drag av cynism och självtillräcklighet, som stundom ingår förening med en ge­nomskådande kunskap om människors dårskap och laster. Utmärkande för dem båda är slutligen ett serent allvar, som skyr allt frivolt och krystat, och en lidelsefull sanningskärlek, som gör naturstudium och psykologisk iakttagelse till deras konstnärskaps första förutsättningar.
   Sin mest uppmärksammade insats i samtidens liv gjorde

240

Lichtenberg som satirisk kritiker av strömningar i tysk litte­ratur under 1700-talets tre sista decennier. Med skärpa och kvick ironi vände han sig mot den litterära riktning, som sam­tiden benämnde den kraftgenialiska, men som för eftervärlden blivit mest bekant under namnet Sturm und Drang. Han uppreser sig framför allt mot de unga »geniernas» falska anspråk på originalitet, mot den smak, som ser det säkraste tecknet på att man har ett huvud i att man ett par gånger om dagen ställer sig på det. I opposition mot Goethes åsikt i Götz von Berlichingen, att en översvallande känsla allena vore tillräcklig för att skapa stor konst, finner Lichten­berg föreningen av ett varmt hjärta och ett tomt huvud ur konstnärlig synpunkt högst tvivelaktig. Att Lichtenbergs kritik av känslosamheten och svärmeriet i litteraturen likväl icke var framsprungen ur en ensidig förnuftsdyrkan och banal upplysningsmentalitet, utan dikterats av en överlägsen litte­rär smak, bevisas bäst av det han har att säga om de »stora» författarna, om Milton och framför allt om sin liksom även kraftgeniernas idol Shakespeare. Överhuvud torde man få anse, att Lichtenbergs satir träffat just de drag i den kraftgenialiska litteraturen, vilka jämväl eftervärlden varit enig om att beteckna såsom oäkta och överdrivna.
   Enkelhet och exakthet i uttrycket är det stilideal, som Lich­tenberg uppställer mot »geniernas» strävan att till det obegrip­liga översätta det sunda människoförnuftets språk. Sann ori­ginalitet når den som lärt sig att iakttaga sakerna sådana de verkligen äro och att uttrycka sina iakttagelser klart och tyd­ligt i deras individualitet och pregnans. I denna konst har Lichtenberg själv nått det högsta mästerskap och därmed även den djupaste egenart.
   I nära samband med Lichtenbergs kritik av den kraftgenia­liska strömningen står hans mest frejdade polemiska inlägg, skriften Ueber Physiognomik wider die Physiognomen. Den schweiziske prästen Johann Kaspar Lavater hade väckt uppseende med ett arbete P h y s i o g nomische Fragmente zur Beförderung der Menschenkenntnis und Menschenliebe

241

 (1775-78), där författaren gjorde gällande, att en människas karaktär enligt bestämda regler kunde utläsas ur hennes fysiognomi, d.v.s. hennes kroppsliga egenskaper, främst an­letsdrag. Detta celebra verk, som förskaffat sin upphovsman rykte såsom en av den empiriska karaktärsforskningens grundläggare, är likväl av synnerligen tvivelaktigt vetenskapligt värde såväl på grund av sin religiöst-svärmiska tendens som sina logiskt svaga beviskedjor och rätt så godtyckligt upp­ställda, mekaniska regler för karaktärstydningen. Lichten­bergs polemik mot Lavater och dennes talrika anhängare visar oss skillnaden mellan en charlatanmässig karaktärskunskap, som bygger på spekulation och förhastade generaliseringar, och en äkta människokännedom, grundad på iakttagelse och konkret jämförelse. 
   På tal om Lichtenbergs litterära sysselsättningar må även nämnas, att man misstänkt honom, för att ha betydande del i ett av den komiska litteraturens klassiska verk, Baron Münchhausens underbara resor och även­tyr. Om riktigheten i denna förmodan, som av litteratur­forskare betecknas såsom sannolik, kan författaren till denna uppsats ej uttala sig. Psykologiskt är den likväl icke oantaglig.
   Flertalet av Lichtenbergs publicerade alster, även förkla­ringarna till Hogarth, ingingo ursprungligen i G ö tt i ngischer Taschenkalender och Göttingische Magazin der Litteratur und Wissenschaft. Monografier har han icke författat. Många av sina litterära planer kom han under sin relativt korta levnad — Lichtenberg dog 1799 — aldrig att förverkliga. Sedan 1785 sysselsatte ho­nom tanken på en satirisk roman, som skulle behandlat tidens dårskaper; dess huvudperson hade varit en »dubbel» prins, d.v.s. något slags siamesisk tvilling. Till romanen finnas tal­rika situationsbilder, men ingen fortlöpande text.

   Lichtenbergs största gåva åt mänskligheten är den del av hans litterära produktion, som han icke publicerade, ej heller författade med tanke på publicering, men som likväl efter hans

242

död utgivits och blivit känd som hans »aforismer». I dessa koncentrerade idénedslag lyser hans andes ljus klarast, i dem uppenbarar han för oss sin tankes djupaste intentioner och sin iakttagelses skarpsyntaste rön.
   Som författare av aforismer hör Lichtenberg till världslittera­turens klassiker. Man kan jämföra honom med La Roche-foucauld, Schopenhauer eller Nietzsche, utan att dock finna nå­gon påfallande väsenssläktskap mellan den tyska upplysnings­filosofen och de tre nämnda mästarna i förkunnandet av lev­nadsvisdom. Snarare påträffar man en djupare frändskap mellan Lichtenberg och Spinoza. En anmärkningsvärd likhet med Lichtenbergs sätt att uttrycka sina tankar uppvisar även österrikaren Ludwig Wittgensteins i aforismer skrivna, högst egenartade och betydelsefulla logisk-filosofiska avhandling, känd under namnet Tractatus logic o-p h i l o s op h i c u s.
   »Hemligheten» med Lichtenbergs aforismer är deras absoluta omedelbarhet. De äro icke, som s.k. »aforismer» ofta, utstu­derade eller tillspetsade formuleringar för en tanke, som för­fattaren genom att ikläda en dräkt, vilken väcker vår upp­märksamhet, velat inrista i människornas medvetande. De äro tvärtom från alla stilistiska pretentioner fria, enkla och rakt på sak gående uttryck för någonting, som roat författa­ren eller som han funnit värt att minnas. Detta sakförhållande åter sammanhänger med sättet för aforismernas uppkomst.
   Lichtenberg hade för vana att nästan dagligen sätta till pap­pers märkligare iakttagelser och infall. Sålunda uppstod med åren en diger samling anteckningar av det mest skiftande inne­håll: tankar i filosofiska och psykologiska ämnen, aforismer i levnadsvisdom, moral och uppfostran, estetiska och. littera­turhistoriska anmärkningar, politiska maximer, påpekanden om språk och ortografi, om olika folk, seder och bruk ävensom ett stort antal komiska uttryck och humoristiska situations­beskrivningar. Lichtenberg förliknade dessa rapsodiska an­teckningar vid de konceptböcker (Sudelbücher, på en­gelska waste books), i vilka köpmännen på hans tid plägade anteckna dagens utgifter och inkomster i den ordning

243

 de timade för att sedan ordna posterna under bestämda rub­riker i kontoböcker: på samma sätt, tänkte sig Lichtenberg, skulle hans egna anteckningar, systematiskt ordnade, bilda stommen i sammanhängande litterära verk. Dessa planer på systematisering blevo emellertid i flertalet fall aldrig utförda.    Den friska naturligheten, omedelbarheten i Lichtenbergs aforismer bör sålunda ses mot bakgrunden av sättet för deras till­blivelse. Det geniala i aforismerna är dock icke härmed »för­klarat». Vi måste ännu konstatera förefintligheten av en ena­stående naturbegåvning för att förstå, huru anteckningar, som äro fragment av en inre monolog och därför i normala fall le­vande endast i relation till det skapande subjektet, när de for­mades av Lichtenbergs penna fingo den sällsynta egenskapen att ha ett av sin upphovsman oberoende liv, — att bära vidare till andra subjekt sanningar av universellt och tidlöst värde. Om denna gestaltningskraft torde man vara berättigad an­taga, att den är besläktad med det drag i den stora dikten, som plägar kallas uttryckssättets »naivitet». Ty vad är det »naiva», som tjusar oss hos en Homeros, Shakespeare, Goethe eller Kivi, annat än gudagåvan att i språkets former infånga och bevara det omedelbara upplevelse- och tankeinnehåll, som för oss vanliga blott likt en flyende ström passerar vårt med­vetande.     
    Lichtenbergs aforismer ha icke endast litterärt intresse. En stor del av dem äro även av värde såsom bidrag till vetenska­pen. De psykologiska anteckningarna befästa oss i uppfatt­ningen, att den moderna forskningens avslöjanden om män­niskan och hennes »undermedvetna» själsliv varit välkända sanningar för gångna tiders stora människokännare. Lichten­bergs talrika självbiografiska kommentarer till sina lärda stu­dier och litterära sysselsättningar åter giva ett betydelsefullt, ehuru föga beaktat bidrag till forskarkallets psykologi. Märk­ligast äro likväl de filosofiska aforismerna. För dem skola vi i det följande något utförligare redogöra.

244

   Lichtenbergs insats på filosofiens område har ingalunda för­blivit obeaktad av filosofihistorikerna. Tidigare har man fram­för allt fäst sig vid Lichtenbergs förhållande till Kant, vars lära om åskådningens former tangerade Lichtenbergs egna spekula­tioner om förhållandet mellan våra förnimmelser och verklig­heten. Det är av kulturhistoriskt intresse att fastslå, att Lichtenberg var en av de första som insågo det revolutionerande i Kants förvisso mycket svårtillgängliga transscendentalfilosofi och förstod att rätt uppskatta Königsberg-filosofens storhet som tänkare. Men man torde även våga påståendet, att Lichtenbergs veneration för sin stora samtida i viss mån stäckt vingarna på hans eget tänkande och hindrat honom från att radikalt fullfölja sina idéer i punkter, där han faktiskt sett längre och djupare än Kant.
   En annan sida av Lichtenbergs filosofiska gärning, som forsk­ningen tidigt uppmärksammat, är hans skarpsinniga kritik av Descartes' berömda sats Cogito ergo sum. Ernst Mach påpekar i sitt märkliga arbete om sinnesförnimmelserna, att Lichtenberg i sin kritik av Descartes kommit till resultat, som överensstämde med Machs egna idéer om förhållandet mellan kroppsligt och själsligt i tillvaron. Lichtenbergs ställ­ning som en föregångare till den s.k. empiriokriticismens be­handling av det psyko-fysiska problemet har under hänvisning till detta uttalande av Mach stundom av moderna filosofihis­toriker parentetiskt framhållits. Från en djupare analys av frändskapen mellan Lichtenberg och Mach har forskningen lik­väl avhållit sig, förmodligen delvis emedan Mach i det nämnda uttalandet även betonat, att Lichtenberg nått sina resultat från andra utgångspunkter än han själv, och man sålunda an­sett sig böra förmoda, att överensstämmelsen mellan de två tänkarna varit mera en tillfällighet än ett uttryck för en ge­mensam filosofisk grundinställning. Denna uppfattning har vetenskapen likväl skäl att revidera.
   Redan en flyktig överblick av Lichtenbergs filosofiska aforismer ger vid handen, att verklighetens uppdelning i en själslig

245

och en materiell sida är det filosofiskt betydelsefulla sakför­hållande, i vilket Machs och Lichtenbergs kunskapsteoretiska sökande har sin gemensamma utgångspunkt. Descartes såg i vår erfarenhet av den egna tankeverksamheten ett bevis för existensen av den psykiska enhet eller andliga »substans», som vi kalla vårt jag. Mot denna slutsats från den omedelbara upplevelsen till en bortom upplevelsen existerande »själ» op­ponerar sig Lichtenberg. Vi borde, påpekar han, beskriva den omedelbara erfarenhet, som vi ha av vår egen psykiska verk­samhet, genom att säga »det tänker», på samma sätt som vi beskriva vårt omedelbara intryck av ett åskväder genom att säga »det blixtrar». Visserligen tillskriva vi tankeverksamhe­ten en »psykisk», åskvädret åter en »fysisk» verklighet, men denna tudelning av tillvaron, väl att märka, har icke sin grund i beskaffenheten hos våra erfarenheter. Vår erfarenhet av det psykiska är av samma slag som vår erfarenhet av det fysiska och består i de skeenden, som vi, när de betraktas i relation till vårt nervsystem, kalla våra förnimmelser.
   Fysiskt och psykiskt, kropp och själ, ande och materie mot­svaras sålunda icke i verkligheten av tvenne väsensskilda »sub­stanser», utan äro blotta »abstraktioner», d.v.s. sammanfat­tande beteckningar för olika slag av förnimmelsestruk­turer. I sin egenskap av abstraktioner äro de nämnda be­greppsparen utomordentligt nyttiga språkliga hjälpmedel och tillmötesgå därför ett påtagligt praktiskt behov. Då man nått denna insikt, försvinner emellertid det metafysiska problemet om »förhållandet» eller »växelverkan» mellan tillvarons fysiska och dess psykiska sida såsom varande en skenfråga. Ty efter­som uppdelningen i ande och materie icke återspeglar någon väsensklyvning av tillvaron i tvenne olikartade hälfter, finnes det icke heller någon annan »växelverkan» mellan kroppsligt och själsligt att utreda än den, om vilken den empiriska psyko­logien och sinnesfysiologien ger oss besked.
   Det är av vikt att beakta, att den Mach-Lichtenbergskaut­redningen av förhållandet mellan kroppsligt och själsligt icke är en teori, jämförbar med de traditionella metafysiska lärorna i denna fråga: materialism, spiritualism, parallellteori, mo-

246