Tolstoj som tänkare

Tolstoj som tänkare

»Om nu ljuset, som är i dig, är mörker,
 huru stort varder då icke mörkret!»
        Matt. VI, 23.

1952-54
I.   Förbindelser

Maxim Gorkij skriver om Tolstoj:
»Om han vore en fisk, skulle han simma bara i Oceanen och aldrig upp­söka innanhaven eller de jordiska flodernas fadda vatten. Runt omkring honom stimma småfiskarna. Vad han säger, angår dem inte. De behöva honom inte. Hans tystnad varken rör eller skrämmer dem. Ändå är hans tystnad talande, liksom tystnaden hos en eremit som vänt ryggen åt denna världen. Han talar mycket om sina ofrånkomliga ämnen, men man märker att han tiger om ännu flera. Det är saker, som man inte kan säga åt någon. Han hyser saken tankar, som skrämma honom.»¹

*

Min första bekantskap med Tolstojs skrifter för ungefär tio år sen lämnade mig ganska oberörd. I författaren till »Krig och fred» såg jag en monumental berättare, som var litet för långrandig för att verkligen vara underhållande och alltför enkelt rätlinjig för att uppfordra till eftertanke och ställningstaganden. Jag vet inte riktigt, varpå detta intryck berodde, men antar att utom min egen omogenhet också dåliga översättningar hade en andel i saken.

När jag för några år sen återvände till Tolstoj, verkade han på mig med styrkan hos en uppenbarelse.    »Anna Karenina» är det djupaste skönhetsintryck, som jag mottagit från litteraturen.²   Men i Tolstojs berättelser och romaner fann jag inte bara en stor poesi, som fick sin friskhet av att den i sig upptagit all livets fullhet, utan också reflexer av ett intellekt av sällsam styrka och självständighet.    Sistnämnda omstän­dighet förmådde mig att börja studera Tolstojs filosofiska skrifter och detta studium väckte i sin tur tanken att i några uppsatser³ behandla hans idéer.

Ju mera jag fördjupade mig i ämnet, desto väldigare och mera svåröverskådligt tedde det sig. Det blev småningom klart för mig, att vad Tolstoj säger är av underordnad bety­delse i jämförelse med hans förmåga att sätta vår tanke i rörelse, väcka tvivel och frammana ställningstaganden. Tolstoj pekar med en energisk och uppfordrande gest på problem i alla väderstreck. Men det han säger om dem hjälper oss ofta inte långt på vägen mot en lösning. Om sitt eget misslyckande har han varit smärtsamt medveten. Ibland ger han läsaren en vink härom, — mest verkningsfullt tragiskt i det ofull­bordade skådespelet från hans ålderdom »Ljuset lyser i mörkret».

*

Mot det intresse, som här skall visas Tolstojs tankar, kunde man tänka sig en del invändningar. Någon ville kanhända säga:

Det är sant, att Tolstojs idéer på sin tid väckte stor upp­märksamhet, medan Dostojevskijs verk av samtiden tillmättes föga mer än »skönlitterär» betydelse. Men detta beror på att Tolstojs tänkande är mycket mera tidsbundet än Dosto­jevskijs. Tolstojs problem äro starkt betingade både av de

speciella förhållandena i tsartidens Ryssland och av tids­andan i Europa vid tiden för »naturalismens» genom­brott och högkonjunktur. Ju mera tidsavståndet växer, som skiljer oss från Tolstoj, desto mindre aktuella bli därför många av hans problemställningar och desto mindre originella och stimulerande måste hans synpunkter te sig. »Hopplöst föråldrade» är väl en etikett som man gärna klistrar på några av hans på sin tid mest uppmärksammade inlägg i debatten — t.ex. om äktenskapet eller egendomsproblemen.

Man kunde också framhålla, att från Tolstojs plattform i tiden den mest framträdande idéhistoriska förbindelsen går bakåt, till 1700-talet, medan från Dostojevskij den intres­santa förbindelsen går framåt, till vårt århundrade. Tol­stoj är i många avseenden en senfödd son av upplysnings­tiden. Man kan gott säga, att Tolstoj var en »förhärdad rationalist» — om detta komma vi att få tala mera i fort­sättningen — ehuru en som i likhet med Rousseau med för­nuftet som vapen bekämpar olika former av förnuftsdyr­kan. Tolstojs hat mot kyrkan och prästerna har mer än en beröringspunkt med Voltaires »écrasez l'infâme».

Jag skall inte försöka bemöta dessa och liknande argument mot att betrakta Tolstoj som en aktuell gestalt. (Men jag hoppas kunna visa, att det finns andra sidor hos honom än de typiskt 1700- och 1800-talsmässiga.) Ty Tolstoj är inte »aktuell» i den betydelse, som vi vanligen inlägga i ordet och som föresvävar oss, när vi kalla Kierkegaard, Dostojevskij eller Nietzsche nu »aktuella» gestalter från det förra år­hundradet. Tolstoj hör inte till dem, som profetiskt förut­sett och behandlat den moderna människans dilemma. Han saknade, i det stora hela, de sanna siarnas förmåga att upp­leva inre konflikter, som äro främmande för deras samtid men som ett sekel senare eller så visa sig vara just de problem, som alla tänkande människor erfara som oavvisliga och även i yttre avseende (på grund av krig, revolutioner, sociala för-

ändringar) av tidsläget betingade. Också hos Tolstoj finns det profetiska drag. Men hans förutsägelser — t.ex. om revolutionens oavvislighet i Ryssland — bygga mera på skarp­synt iakttagelse av omvärlden än på djupa inre upplevelser.

En annan sida av begreppet »aktuell» måste också nämnas. Den har att göra med den vid en viss tidpunkt förhärskande smaken. Det är knappast en otillbörlig generalisering att säga, att den seriösa smaken i vår tid favoriserar vad man kunde kalla »problemlitteratur» (i motsats t.ex. till »berät­tande» litteratur). Nu kan man säga, att Dostojevskij är i högsta grad en problemdiktare, medan Tolstoj inte alls är det. Detta betyder naturligtvis inte, att Tolstoj vore en dik­tare utan problem. (Jag har redan sagt och hoppas i fortsätt­ningen kunna övertygande visa, att Tolstojs verk är fullt av problem.) Utan det betyder här, att Tolstoj i allmänhet inte skildrar problemen som inre konflikter, som en drag­kamp mellan olika på vår tanke verkande motiv eller som ett växelspel mellan skäl och motskäl. Han är, både som skönlitterär och som filosofisk författare, absolut ingen d i a l e k t i k e r. Dostojevskijs verk kunde kallas fragment av ett dialektiskt perpetuum mobile: vi följa aldrig tankegången till en slutpunkt, ett sista svar på frågorna.⁴ Tolstoj där­emot är en moralist och läromästare, som efter ihärdigt och skarpsinnigt tänkande över olika problem bildat sig en upp­fattning om vad som är rätt eller orätt, bra eller illa och denna uppfattning serverar han sina läsare med en ofta för­färande dogmatism och fullkomlig blindhet för invändnin­gar. Jag föreställer mig, att det måste ha varit odrägligt eller helt omöjligt att i ordets djupare mening »diskutera» med Tolstoj. Han har egentligen bara två litterära metoder: berättelse och predikan.

Sålunda är Tolstoj inte en »aktuell» författare, vare sig i

den mening att hans frågor skulle vara den typiskt moderna människans livsproblem eller i den mening att hans sätt att ge sina tankar form skulle vara i den typiskt moderna män­niskans smak.

Vill man överhuvud använda ordet »aktuell» om Tolstoj, så kunde man säga att han är »evigt aktuell». Han intres­serar oss på samma sätt som Platon eller Shakespeare eller Goethe intressera oss och — sannolikt — komma att intres­sera alla tider. Detta är inte menat som ett jämförande värde­omdöme, Tolstoj står oss alltför nära i tiden för att man med rimliga anspråk på allmängiltighet skulle kunna »mäta» hans storhet. Avsikten är bara att antyda, att vi måste i vår uppfattning lösgöra Tolstoj från tillfälliga förbindelser med en bestämd historisk miljö för att få korn på det värde­fullaste hos honom. Här är det på sin plats att med några ord beröra förhål­landet mellan Tolstoj och tolstojanismen eller den tolstojanska rörelsen.

Tolstoj hade en stark ambition att framträda som social och religiös reformator. Luther har spelat en stor roll för honom som förebild. Men Tolstojs ambition var falsk; for det första därför att den är alltför uppenbart dikterad av hans omättliga fåfänga — om denna mera senare — , och för det andra därför att den bygger på ett missförstånd av hans egna idéers värde för mänskligheten. Jag tror inte det är snusförnuftigt att här tala om missförstånd, — och Tolstoj är i gott säll­skap. Platon hade också en stark, först i den sena ålder­domen avsvalnad ambition att reformera det politiska livet i Grekland. Två gånger lockades han ut på politikens glanskis av dem, som ville på jorden förverkliga hans idealstat. Båda gångerna blevo fiasko. Men i över två tusen år ha idéerna i »Politeia» och »Nomoi» givit näring åt tänkandet

över den mänskliga samlevnadens problem, och vår uppfatt­ning om dessa idéers värde påverkas inte av utgången av Dions blåögda försök att omsätta dem i praktiskt handlande. Jag vill inte spå ett lika långt och rikt liv för Tolstojs idéer. Men jag tror det är viktigt att förstå, att dessa idéers livs­kraft och betydelse inte mätes av den omfattning och väx­lande framgång, varmed människor i olika hörn av världen under några årtionden försökte — enskilt och kollektivt — omsätta i levande liv patriarkens på Jasnaja Poljana läror om kyskhet och nykterhet, om vägran att bära vapen och betala skatt eller om avskaffandet av privat egendom. Hur efemär tolstojanismen som rörelse var, bevisas väl bäst av att den knappast ens överlevde sin inspiratörs timliga existens. Vi ha ingen anledning att betvivla, att Tolstoj haft ett djupt förädlande inflytande på många av dem som kallade sig hans anhängare. Men jag tror inte det är orättvist, om vi låta vårt intryck av den tolstojanska rörelsen domineras av de inskränkta, smålöjliga och livsfrämmande dragen hos den­samma. Detta intryck bestämmer också vårt omdöme om Tolstoj som världsförbättrare. Men det säger ingenting om värdet av hans tankar om samhälle, moral och religion, utan lösgör dem endast från ett sammanhang, där några med orätt velat söka en prövosten på deras hållbarhet.

Det är lärorikt att fundera över orsakerna till Tolstojs miss­lyckande som reformator. Jag tror, att de främst ligga på det psykologiska planet. Tolstoj var en ofantligt samman­satt, dubbelbottnad och av ständiga tvivel frätt personlig­het. Hans lära kan ses som ett försök till självförenkling eller — utifrån — som ett försök att konstruera ett livsplan, där de flesta etiska och sociala normer som komplicera livet i ett kultursamhälle, slopats. Där man kan leva »enkelt och naturligt». Det är klart att ett dylikt prospekt måste te sig särdeles lockande for många »enkla själar», som av en eller annan orsak vantrivas i civilisationen men inte orka

göra klart för sig, hur smärtsamt svårt det är att bli den »enkla och naturliga» människa, som Tolstoj framställer som ett ideal. Deras lösning av livsproblemen har så gott som intet gemensamt med Tolstojs egen. Den är misslyckad, emedan den är för lättköpt. Tolstojs lösningsförsök bär vat­ten, emedan uppgiften är honom övermäktig.

Tolstoj är för komplicerad för att kunna bli enkel. Men hans längtan efter förenkling är inte bara en längtan bort från honom själv. Den är också en längtan m o t en naturvuxen ursprunglighet, som finns på bottnen av hans själ. Tolstoj är inte bara Olenin i »Kosackerna» utan också far­bror Jerosjka. Det är frånvaron av denna polaritet — tänk­bar hos en individ, otänkbar hos en massrörelse — som gör tolstojanismen till en blodlös skugga av profetens kraftfulla gestalt. Mellan Tolstoj och tolstojanerna finns det sålunda bara ett minimum av själslig kontakt. Vi ha talrika belägg på att Tolstoj insåg detta och kände avsky för plattheten, den inre tomheten i den väckelse, som han ansträngde sig att åstadkomma.

Tolstoj saknade helt och hållet de nödvändiga begräns­ningarna, övertygelsen och hängivenheten hos de reformato­rer, som sätta världen i gungning. Han hade ingenting av Luther i sig, men mycket av Voltaire. Och det bästa man kan säga om den utåtriktade sidan av hans gärning är, att vishetsläraren på Jasnaja Poljana i likhet med satirikern i Ferney var sin tids samvete, en man till vars ord en hel mänsklighet lyssnade och som aldrig tröttnade att gissla dum­heten och missförhållandena i den värld, som är.

Men — efter Voltaire och Rousseau kom den franska revo­lutionen och efter Tolstoj den ryska. Det är fullt rimligt att i bolsjevismen se en form av tolstojanism. Och det är värt att begrunda, att de stora rörelser i tiden, som världs-

förbättrare av Tolstojs och Voltaires slag omedvetet kommit att stå fadder till, haft en brutal omänsklighet som tragiskt svar mot det ädelt humana i deras egen förkunnelse.

*

I nyare tid är det knappast någon annan än Goethe, som i fråga om anlagens rikedom och personlighetens på en gäng mångsidiga och intensiva gestaltning kan jämföras med Tolstoj. Jämförelsen har ofta gjorts, och det är inte utan fruktan för att bli banal som jag här upprepar den.⁵

En inte oväsentlig likhet ligger redan däri, att båda beva­rade sin vitalitet obruten in i den sena ålderdomen. Goethe blev 83. Tolstoj var 82, när han bröt med sitt tidigare liv och sökte transfiguration frän människa till helgon, men mötte sitt öde på Astapovo järnvägsstation.

»Hans över mänskliga mått utvecklade individualitet är en monstruös företeelse.» Orden äro Gorkijs om Tolstoj, men kunde lika väl ha gällt Goethe. Vi stå här inför ett drag, som på grund av sin släktskap med egenkärleken och högmodet måste verka frånstötande på många. Kan man läsa »Dichtung und Wahrheit» och Goethes tänkespråk utan att någongång retas av geheimerådets oerhörda belåtenhet med sin egen begåvning och förträfflighet, hans ständiga medve­tande om att vara en lyckans guldgosse, mannen som »vet», gudarnas gunstling och frände? Det är denna förgudning av det mänskliga som gör Goethe så okristen, till den enda stora hedningen under hela den kristna eran frestas man säga. Hos Tolstoj finns samma »Aristokratismus der Icherfülltheit» för att tala med Thomas Mann. Därför råder det en pin-

sam inkongruens mellan hans kristendom, d.v.s. hans strä­van till ödmjukhet och självutplåning, och hans naturanlag. Han drar sig inte för att jämföra »Krig och fred» med »Iliaden», för att omarbeta (!) evangelierna, för att be­teckna som löjligt och dumt nästan allt som skrivits om konst, historia, nationalekonomi och politik innan han grep till pen­nan. Ju mera medveten hans strävan att undertrycka sin individualitet är, desto grellare faller hans självtillräcklighet i ögonen. Faktiskt är Tolstojs egenkärlek minst stötande, när han mest medvetet för fram sitt eget jag, t.ex. i sin »Dichtung und Wahrheit»: de tre böckerna »Barndom», »Pojkår» och »Uppväxtår», i de självbiografiska gestalterna i de stora romanerna, och — med vissa reservationer — i »En bekännelse». Detta är fullt naturligt. Ty det bästa Tolstoj haft att ge, hans mest oegennyttiga gåva, är bilden av sin egen ofantligt rika mänsklighet.

Jag påminner mig ha läst hos någon fransk kritiker, att om livet kunde tala skulle det tala så som Tolstoj i sina roma­ner. »Vitalitet» är väl det ord som bast täcker det intryck Tolstoj gör på sina läsare. Hans böcker och hans personlig­het uttrycka liksom i förtätad och renare form alla de sidor av den mänskliga tillvaron, om vilka vi spontant utbrista: »naturligt», »friskt», »levande», »intensivt». Man må tänka på kapplöpningen eller höbärgningen eller Mitjas födelse i »Anna Karenina», på jakten på Otradnoe eller slaget vid Borodino i »Krig och fred». Det är mycket begripligt, att samma författare skrivit »Kosackerna» och »Hadsji Murat», dessa två stora lovsånger till livet. Men det är nästan ofatt­ligt, att mellan dem ligger ett tidsspann om nära ett halvt århundrade. Man förvånas inte, om Tolstoj ibland lekte med tanken, att naturen gjort ett undantag i hans fall och skänkt honom också fysisk odödlighet. (Om Tolstojs förhål­lande till döden skall talas senare.)

Det är väl riktigt att se ett samband mellan den överflö-

dande vitaliteten hos en Goethe eller Tolstoj och dessa mäns nästan ofattbara mångsidighet. Den visar sig både i deras liv och i deras verk.

Goethe gjorde som känt i högsta grad skäl för Aristoteles berömda karaktäristik av människan som ett zoon politikon, ett politiskt djur. Han var djupt engagerad i den sociala, politiska och ekonomiska verkligheten. Fausts diktare har ägnat många år av ihärdig möda åt planering och reform inom industri och hantverk, folkundervisning och fattigvård, vatten- och vägbyggnad i hertigdömet Weimar. Hans vetenskapliga ambitioner gällde naturen. Ett av hans magna opera är hans »Farbenlehre», hans stora uppgörelse med en annan andens gigant, Newton. Och i den biolo­giska morfologiens historia är Goethe en av klassikerna.

Ingen inställning till samhälle och stat kunde vara mera motsatt Goethes än Tolstojs. Tolstoj är den stora anarkisten. Hans »politiska» intresse är negativt, det går ut på att för­neka allt bestående. Men det är för den skull inte mindre intensivt än den tyske olympierns. Ett framträdande drag hos dem båda kan kallas »paideitiskt». Det är viljan att lära och uppfostra. Nästan ett kvart sekel innan Tolstoj med sina religiösa, moraliska och sociala skrifter började fram­träda som en lärare för hela mänskligheten, reste han i Europa för att studera folkundervisningen i olika länder och grun­dade och ledde han en skola för böndernas barn på sitt gods Jasnaja Poljana. Mellan arbetet på »Krig och fred» och »Anna Karenina» ägnade han två år åt en ABC-bok, som i miljoner exemplar under årtionden lästes i Ryssland; den innehåller f.ö. några av Tolstojs bästa berättelser. I sina filosofiska skrifter har han behandlat nästan alla former av mänskligt liv ur sina egenartade och ofta bisarra, men alltid djupt och kraftfullt genomtänkta synpunkter. Han har skapat en historiens filo­sofi och konstens teori. Han arbetade i sex år praktiskt taget utan avbrott på en »kritisk» översättning av evangelierna

från originalspråket till ryska jämte tillhörande filologiska kommentarer och uttolkningar samt på en monumental »veder­läggning» av den dogmatiska teologien. Därtill kommer ett omfattande skriftställarskap i socialetiska, nationalekono­miska, pedagogiska och politiska frågor.

Skola vi säga, att Goethe var »dilettant» i naturveten­skap och Tolstoj i praktisk filosofi? Och anger man därmed, att vad de skrivit utanför sitt »fack» inte förtjänar att tagas på allvar?

Givetvis är Goethes färglära på mer än ett sätt dilettantisk. Den kommer inte i fråga som en vetenskaplig konkur­rent till Newtons optik. Goethes lära om de morfologiska analogierna är inte heller »exakt» vetenskap i samma mening som Darwins eller Mendels teorier. Men så länge det finns en vetenskap om naturen i europeisk mening är det ganska säkert, att alla forskare som se till de större perspektiven i sitt ämne skola ha behov att jämföra sina vyer med den stora skådarens intuitioner.

Jag tror, att man bör se på Tolstojs filosofi ungefär som man har anledning att se på Goethes naturvetenskap. Pedanteriet, den »torra» lärdomen, ofördragsamheten och yrkeshögfärden komma alltid att förhålla sig likgiltigt, oförstående eller för­aktfullt till Tolstojs idéer. Tyvärr frodas dessa negativa egenskaper, misstänker jag, i minst lika hög grad på de om­råden — estetik, teologi, filosofi och s.k. humaniora i allmän­het — vilka Tolstoj beträdde som »dilettant», som på dem där Goethe rörde sig i ett liknande ärende. Men förstockningens förekomst upphäver inte faktum, att Tolstojs tan­kar om konst, historia, uppfostran, moral och religion för en­var som försöker tänka allvarligt och uppriktigt om dessa ämnen äro en oöverträffat effektiv sporre till fördjupade ställ­ningstaganden, självkritik och omprövning av vedertagna sanningar och värderingar.

*

Det är inte möjligt att ta ställning till Tolstoj utan att hela tiden påminnas om Dostojevskij. Påminnelsen är en lek­tion i olikheter. Vi ha redan några gånger snuddat vid ämnet. Här må ännu en jämförelsepunkt lätt beröras, bl.a. emedan den är så belysande för mångtydigheten och svårigheten hos de frågor, som vi syssla med.

Man frågar gärna: vem är den mera europeiska och vem den mera ryska av de två? Utan att gå in på det vanskliga problemet, vad som skall anses vara »ryskt» och »europeiskt», är det lätt att se att frågan kan besvaras på två sätt.
Både om man ser till de estetiska aspekterna och till den idé­historiska samhörigheten med det förflutna måste man säga, att Tolstoj är europé och Dostojevskij en främmande. Tolstojs konst låter sig lätt inordna i europeiska litterära tradi­tioner och bedömas med nedärvda estetiska mått. Det är inte långsökt att med Spengler kalla »Anna Karenina» toppunk­ten i den europeiska romanens utveckling. Det är lätt att uppleta jämförelsepunkter med Dickens och Thackeray, Stendhal och Flaubert, med Gottfried Keller och Thomas Mann, så olika dessa författare än äro varandra och Tolstoj. Och Tolstojs socialetiska patos uppbärs av en förnuftstro, som vi känna igen hos Ibsen, Zola eller — Marx, och vars rötter via upplysningstiden gå tillbaka till renässansens och reformatio­nens väldiga protest i förnuftets namn mot auktoritetstro och vidskepelse.

I de traditioner, som nyss antytts, hör Dostojevskij inte hemma. Det är belysande, att ansedda kritiker vägrat att erkänna honom som skönlitterär författare. (Detta är en otidsenlig, men inte nödvändigtvis dum inställning. Var går gränsen mellan »skön» litteratur och annan?) Man har sagt, att hans böcker äro detektivromaner med psykologisk krydda. Karaktäristiken tar sikte på något väsentligt. »Deckaren» är den breda genre i litteraturen, med vilken Dostojevskijs

konst närmast är släkt.    Det sagda får inte uppfattas som ett försök till nedvärdering.

Dostojevskij är självfallet inte utan beröringspunkter i Europa. Man tänker strax på Kierkegaard, Nietzsche och Freud. Men det är belysande, att vi här ha att göra med stora frondörer i europeiskt idéliv. De skriva alla »otids­enliga betraktelser». Och deras otidsenlighet av i går är grun­den för deras aktualitet i dag. Vi ha redan tangerat denna fråga. Dostojevskij skapar en del av postamentet för den typiska 1900-tals européns andliga verklighet. Han fyller s.a.s. ett tomrum i den moderna tidens idébakgrund i europeisk tradi­tion. Och sålunda blir han just på grund av sitt främlings­skap en av de största européerna.

Det är intressant att lägga märke till den position, som Dostojevskij och Tolstoj hålla i det moderna Ryssland. Om jag inte alldeles misstar mig, står den förra mycket lågt i kurs. Kan man vänta sig annat om författaren till »Onda andar»? Det har förklarats, att Dostojevskijs människa är en morbid produkt av tsarismens Ryssland, som inte längre påträffas i Sovjet. Detta är väl inte sant, men nog belysande för det som man på en del håll vill att skall vara sant. Samma människa omtalades av europeiska kritiker före det första världskriget som en kuriös uppenbarelse från det ryska folk­havets djup. Numera känna vi honom alla på nära håll.

Att Tolstoj fortfarande är profet i sitt fädernesland, beror givetvis inte bara på politiska orsaker. Men man kan inte bortse från att Tolstoj ideologiskt står bolsjevismen mycket närmare än Dostojevskij. En skarpsynt iakttagelse ligger till grund för Spenglers formulering, att Tolstojs kristendom var ett stort missförstånd: han talade om Kristus, men menade Marx.⁶ Frågan om Tolstojs religion är ett mycket invecklat

kapitel. Men det är lätt att se, att Tolstojs historiefilosofi och konstlära (för att inte tala om hans åsikter om egen­dom) stå marxismens teorier nära.

*

I stora mäns liv se vi ofta uppbrott från den vardagliga omgivningen, vilka på grund av sin häftighet och radikalism kunna förliknas vid flyktförsök. Berömd är Goethes »flykt» ­till Italien, som tillika blir en lång och givande resa i tiden tillbaka till vår kulturs urbilder i antiken. När livet i Ryss­land blir outhärdligt för Dostojevskij, går han i landsflykt till Europa, som för honom är de stora minnenas kyrkogård.

Tolstojs två långa besök i Europa äro högst ordinära stu­dieresor. Det är ingenting patetiskt över dem. Tolstojs många »flykter» gå i annan riktning än Goethes och Dostojevskijs. De äro flykter undan civilisationen, undan europeismen i hans omgivning. Från societeten i Petersburg, platsen för hans tidiga ungdoms lättsinne, flyr han till krigs­tjänsten i Kaukasien. Från familjen på Jasnaja Poljana, som håller honom fången i den sociala konventionens comme il faut, ger han sig ut på den eremitvandring, som förde honom i dödens armar. Märklig är också hans »flykt» till basjkirernas land efter det misslyckade uppdraget som fredsdomare i samband med livegenskapens upphävande 1861.

I Tolstojs kärlek till primitiva livsformer och hans försök att bryta sig ut ur civilisationen har man sett något »asia­tiskt» och »hedniskt», en symbol för anarkiska och civilisa­tionsfientliga tendenser på bottnen av den »ryska» folksjälen. (Så Gorkij och Thomas Mann.) Detta är säkert delvis riktigt. Men i Tolstojs attityd att vända ryggen åt Europa kan man också se något annat. Man kan tala om hans mondialism.

Tolstoj var starkt medveten om att Europa var bara ett

litet hörn av världen — geografiskt och historiskt. Den som vill förstå mänsklighetens situation av i dag måste lära sig inse, att många av de föreställningar vi gjort oss om »framåt­skridande», »frihet» och »upplysning» inte äga den univer­sella tillämpning som vi, och i ännu högre grad 1800-talets människor, önskat tillmäta dem. Vi måste lära oss se utöver den europeiska horisonten också i det som kunde kallas be­greppens geografi. Detta betyder inte detsamma som att se till barbariet likaväl som kulturen. Ty vad som är »barbari» och vad som är »kultur» är inte så entydigt i vår relativerade värld.

Det är ett ledmotiv för Tolstojs tänkande, att det finns etiska, religiösa och sociala ideal av en större allmängil­tighet än de europeiska. I de katolska, ortodoxa och re­formerta kyrkorna såg han förvrängningar, »provinsialiseringar» av den kristna lärans grundtankar. När kristendomen avklädes sin europeiska dräkt, blir det kvar en kärna av visdom, som också kan utkristalliseras ur t.ex. Buddhas eller Konfutses religioner. Till detta få vi återkomma. Tolstojs religiösa synkretism kan förefalla oss »platt». Jag vill inte heller förneka, att den är det. Men den är också en sida av hans enastående förmåga att tänka i »mondiala» kategorier. Tolstoj tillhör hela världen på ett annat sätt än någon stor kulturpersonlighet före honom. Voltaire i Ferney brevväxlade med Europas alla monarker, har det sagts. Goethe i Weimar besöktes av eliten inom sin världsdels kulturella och politiska liv. Till Jasnaja Poljana vallfärdade ryska anarkister, ameri­kanska senatorer, indiska frihetsmän, skriftställare och jour­nalister från alla världens länder. Han hade en menings­frände i Gandhi, denna egendomliga tolstojan i världspoli­tiken⁷, och en beundrare i Lenin, som satte i gång det jord-

skred som förändrat maktförhållandena på jorden grundligare an något som skett sedan korstågstiden. Vill man se Tolstoj i »aktuellt» perspektiv, bör man se just till denna »mondialism» hos honom. Den är ett förebud om de stora förändringar i världens fysionomi, som inträffat under de senaste fyratio åren.

II   Bakgrunder

Den psykologiskt och biografiskt orienterade litteratur- och konstforskningen har i nyaste tid seglat i motvind. Den har beskyllts för att avleda uppmärksamheten från huvudsaken, konstverket, till biomständigheter i bakgrunden. Den s.k. nya kritiken är (bl.a.) ett försök att ändra detta förhållande.

Så berättigad den nya kritikens principiella kritik än är, så får man inte glömma, att det är det enskilda fallets egenart som bestämmer de olika metodernas lämplighet. Man på­minns om detta, när man sysslar med Tolstoj och jämför honom med Dostojevskij.

För förståelsen av Tolstojs verk är kännedom om den psy­kologiska bakgrunden synnerligen givande. Däremot tror jag att den psykologiska analysen har mycket litet att ge oss i Dostojevskijs fall. Detta kan förefalla som en paradox. Dostojevskij är en av de största psykologerna i litteraturen och hans verk en guldgruva också för den vetenskapliga själs­forskningen. Också Tolstoj är en skarpsynt psykologisk iakttagare. Men på ett helt annat sätt än Dostojevskij, — på ett omodernt sätt frestas man säga. Dostojevskijs psykologi är a v s l ö j a n d e, den är en djuppsykologi för att använda en omtyckt term. For att understryka en motsats kunde man kalla Tolstojs själsskildring en y t p s y-                    

k o l o g i. Det är inte något nytt påpekande, att Tolstoj ser allt skeende, också sina karaktärers tankar och stämningar, »utifrån», Dostojevskij »inifrån». Men detta hindrar inte att vi förstå det mesta Tolstoj skrivit bättre, se det i ett nytt perspektiv, när vi beakta den psykologiska bakgrund, ur vilken verket vuxit fram. Tolstoj har en enastående förmåga att gestalta rätlinjiga och samtidigt fullt trovärdiga karaktärer. Hans människor äro alltid fulla av liv, men man kan knappast om någon enda av dem säga, att hon skulle vara »komplicerad». Dubbelbott­nade figurer som Stavrogin, Versilov, fadern Karamasov ligga helt utanför Tolstojs gestaltningskraft. Men att därav dra slutsatsen, att Tolstoj själv vore en enkel och rätlinjig ka­raktär är fel. Han är just så förtvivlat och outgrundligt inveck­lad som Versilov. Och samtidigt är det riktigt, att hans hjältar ha del av hans eget kött och blod. Vi ha redan nämnt Olenin och farbror Jerosjka i »Kosackerna». Den outtöm­liga rikedomen i »Krig och fred» beror väsentligt på att Tolstoj har lyckats ge tre autentiska versioner av sitt eget jag i furst Andrejs, Peter Besukhovs och Nikolaj Rostovs gestal­ter, — ett klyvningsfenomen till vilket jag inte känner något motstycke.                                                         

*

Tre elementarkrafter i Tolstojs psyke äro egenkärlek, tvi­vel och dödsfruktan.

Vi ha redan talat om det drag hos Tolstoj, som Mann kal­lar hans »Aristokratismus der Icherfülltheit». Dess negativa sida är en otrolig egenkärlek och fåfänga, ett uppskruvat be­hov att hävda sig själv som, när han av kritiker och publik 1 alla länder hyllats som »världens största författare», rubb och stubb vill bli ett helgon, mer än människa. Sagan om gumman Ilsebill har en djupsinnig tillämpning på Tolstoj.                    

Man kan säga att Tolstoj ägde all världens rikedomar och ändå, i viss mening, slutade i djupaste armod.

Turgenev har sagt, att det hemskaste med Tolstoj var, att han kunde älska bara sig själv. Tolstojs kristendom, det uni­versella broderskapets religion, måste förstas som ett försök av Tolstoj att bota ett svårt lyte hos honom själv. Jag skall senare försöka visa, varför hans försök misslyckas.

Tolstojs egenkärlek och fåfänga är nära släkt med hans skepticism. Så är visst ofta fallet hos högt begåvade männi­skor. Tolstoj var på ett sällsynt sätt medveten om sin egen psy­kologiska mekanism. Och han var mycket snar att döma andra efter sig själv. Han misstror allt och alla, litar på ingenting utom — sporadiskt — sitt eget förnuft. Den självsäkra ton, som utmärker Tolstojs filosofiska skriftställarskap och som många finna så retsam eller rent av en­faldig, är bara den andra sidan av en djup medvetenhet om sanningens relativitet. Härom ger han f.ö. sina läsare en värdefull fingervisning på ett ställe i »Krig och fred», där han talar om olika nationella former av självsäkerhet. Efter att ha nämnt tysken, fransmannen och engelsmannen tillägger han ironiskt: »Ryssen är självsäker just därför att han ingen­ting vet och ingenting önskar veta, emedan han inte tror att man kan veta något.»

Tolstojs självsäkerhet är den tillfälliga stödjepunkt, där hans tanke vilar i förtvivlat sökande efter en fast grund för människan att stå på. Få ha tvivlat så mycket och funnit så litet som Tolstoj. Evangeliets löfte till den som klappar infriades inte för honom. Från hans »cogito, ergo sum» leda inga fruktbara deduktioner bort från det egna jaget såsom hos två andra stora tvivlare i tänkandets historia, Augustinus och Descartes. Vilken innebörd man än inlägger i ordet »frälst», så måste man säga, att det inte passar på Tolstoj.
Det kan tyckas paradoxalt, att en man, som kanske mer än någon annan förkroppsligat Livet, till den grad sysslat med
   

tanken på Döden, att man med Thomas Mann kan säga om Tolstoj »att ingen mästare i världslitteraturen upplevat och skildrat döden såsom han — upplevat den så fruktansvärt inträngande och skildrat den så omättligt ofta». Tolstoj kunde kallas det kroppsliga dödsmotivets mästare. Man glöm­mer aldrig skildringen av Levins broders död i »Anna Karenina» eller av furst Andrejs i »Krig och fred». (Den senare »dör» två gånger: först skenbart vid Austerlitz och sedan verkligt efter Borodino.) I »Ivan Iljitjs död» beskriver han med pinsam noggrannhet en människas månadslånga sjukdom och slutliga död under fruktansvärda smärtor.

Det är något bestialiskt och sadistiskt i Tolstojs dödsfrosseri. Dödsmotivet behandlas ofta med kuslig realism t.ex. i medeltidens kristna konst. Men här är det kroppsliga bara en sida av saken. Dödsögonblicket är för den kristne en över­gång, inte ett slut; döden är en påminnelse om kroppens förgänglighet, men också om själens eviga liv. I de stora döds­scenerna hos Tolstoj finns sällan något andligt och aldrig något försonande, någon vila. Död är pinsam förintelse, ett memento om tillvarons meningslöshet.

I skildringen av furst Andrejs död har Tolstoj, vid knappt fyratio år, profetiskt föregripit utgången av sin egen livslånga brottning med de yttersta frågorna. När vi följa den lidande furstens utveckling på dödsbädden, komma vi gåtornas lösning förunderligt nära. Hur vacker och övertygande är inte den kärlekslära, som här förkunnas! För att övervinna döden måste vi lösa de band som fästa oss vid allt »enskilt»: vid vara närmaste, vår egendom, vår ära och framgång. Vi måste uppgå i en kärlek till allt och alla, som identifierar v å r t liv med livet s j ä l v t. Då når oss döden inte längre. Var död är bara en fysisk förändring i en kropp, som — djupast sett — angår oss lika litet som något annat enskilt ting i tillvaron. I det kosmiska kärleksruset ha tidens och rummets söndrande krafter upphört att verka. I dessa tan-

kar söker den döende furst Andrej sinnesfrid. Med dem söker Tolstoj trösta sig och sina läsare, när han tjugo år efter »Krig och fred» skriver om livet, kärleken och odödligheten i sitt mest djuptänkta filosofiska verk »Om livet». Men: innan döden släcker livslågan i furstens utpinade kropp, inser han med skrämmande klarhet, att hans trösterika tankar äro — bara tankar. »Något saknades i dem, de voro inte klara nog, de voro alltför ensidigt personliga och hjärnspunna. Och hans tidigare oro och förvirring kom igen.» Samma sak skulle Tolstoj själv få erfara varje gång han trodde sig ha lyckats stilla sin egen tankes oro.

Man kan säga, att Tolstoj hatat döden, betraktat den på något sätt som sin personliga fiende. Det är inte alls under­ligt, att en person så full av liv som Tolstoj skulle förnimma döden som en egendomlig naturvidrighet, en anomali i världs­ordningen. Hur är det möjligt, vill han utbrista, att det som i dag är en levande människa med intryck, tankar, förhopp­ningar och begär, i morgon skall vara en livlös kropp, där­till dömd att snart och på ett vidrigt sätt upplösas? Tolstojs hela filosofi är utsprungen ur tanken på döden och mycket i densamma är ett försök att godtaga dödens faktum. Levins funderingar och stämningar i slutet av »Anna Karenina» äro Tolstojs egna ungefär vid den tidpunkt romanen skrevs. Att tänka är för Tolstoj att påminnas om alltings förgänglighet.    »När en människa lärt sig tänka», säger han åt Gorkij, »så tänker hon — vad det än må gälla — alltid på sin död. Alla filosofer voro sådana. Hur kan det finnas sanning, när det finns död.»

Att finna en mening i tillvaron är för Tolstoj att finna något, som övervinner döden. Och frågan om livets mening är för Tolstoj religionens huvudfråga. Religion och död äro nära befryndade saker. Religionen är för Tolstoj den makt, som gör det möjligt för en människa att leva med dödens

faktum för ögonen utan att hon av egen vilja gör slut på sitt liv.

Denna syn på religionen är långt ifrån originell. Men den är inte den enda möjliga. En religiös åskådning kan uppnås på många vägar, t.ex. metafysisk spekulation, intresse för »övernaturliga» företeelser, eller estetiskt svärmeri. Det är anmärkningsvärt, att Tolstoj så ensidigt vandrat denna ena väg och att han med största energi och den monumentala föraktfullhet, som utmärker honom, avvisar alla andra. Så­lunda blir Tolstojs religion, trots dess skäligen enkla grund­tema, ett egenartat och svårbedömt försök av en nykter och skeptisk, med ovanlig intelligens utrustad hjärna att lösa en gåta, som den inte rår med.

*

Om man med en reformator menar en människa, som vill omforma en bestående ekonomisk, politisk eller religiös ordning, ersätta den gamla ordningen med en ny och bättre, så var Tolstoj ingen reformator. Han är emot all ordning, all planmässig organisation för samfällda mänskliga ändamål. Jag undrar, om någon stor ande i historien varit en lika gruv­lig anarkist som Tolstoj.

Tolstojs anarkism sammanhänger nära med hans tvivel och hans fångenskap i jaget. Han visste av smärtsam erfarenhet, hur svårfunnen sanningen är. Därför såg han bara humbug och skrymteri hos dem som ge sig ut för att veta, hur saker och ting böra vara. Han sticker aldrig under stol sitt hat till alla representanter för auktoritet och ordning på jor­den: generaler, ministrar, domare, präster och deras veder­likar.

Men Tolstojs anarkism kan också ses mot en annan bakg­rund än den psykologiska. Man har rätt att, med försiktighet, tala om en nationell bakgrund. Det är svårt att tänka sig att en intellektuellt och etiskt betydande människa hade

kunnat vara så utan public spirit som Tolstoj, om han växt upp och verkat i ett europeiskt land. I England hade Tolstoj varit otänkbar. Också i Frankrike är kritik och revolution, vågar man säga, bara den andra sidan av ett utvecklat ord­ningssinne. Det är ingen tillfällighet, att anarkism och nihi­lism under 1800-talet äro typiskt, om också inte uteslutande, ryska företeelser.

Spengler kallar den ryska historien från Peter till revolu­tionen en pseudomorfos.⁸ Härmed menar han, ungefär, att europeiskt samhälls- och statsskick påtvingats ett folk, vars inneboende potenser för att komma till sin rätt måste förverk­liga sig inom ramen för en helt annan ordning än den euro­peiska. När man fördjupar sig i rysk litteratur eller historia, har man ofta ett levande intryck, att det ryska samhället var ett stort »missförstånd». Och detta intryck har man i eminent grad, när man läser om Tolstojs ideliga trassel med världsliga och kyrkliga myndigheter. Tolstojs ordningshat är kanske därför inte så mycket ett hat av ordning i allmänhet som av en onaturlig ordning i den miljö han själv tillhörde. Vill man se sakerna i spenglerskt ljus, kan man uppfatta Tolstojs anarkism som en illustration till den »ryska kultursjälens» revolt mot pseudomorfosens tvång.

I »Krig och fred» målar Tolstoj med monoman ihärdighet tesen, att ett militärt händelseförlopp aldrig styres av på för­hand uppgjorda krigsplaner. En general, som tror sig »leda» ett fälttåg, är offer för en illusion. Enligt Tolstoj är det sna­rare fälttåget, som leder befälet: går det bra får generalen äran, går det illa får han stå med skammen — i båda fallen lika oförtjänt. En god general finner sig i det oundvikliga och försöker inte länka händelserna efter sin vilja, men är genom personlig tapperhet och taktfullt uppträdande ett före­döme för sina män. Som den stockdumme Bagration i slaget vid Schöngrabern.

Om Tolstojs motivering för dessa åsikter, som äro en för­virrad blandning av djupa insikter och orimliga formuleringar, skall jag tala senare. Här må bara konstateras, att hans syn på generalerna och krigföringen i stor utsträckning grun­dar sig på egna erfarenheter som militär, främst under Krim­kriget. Jag vet inte, om också den ryska armén — liksom utan tvivel det ryska samhället — var ett typexempel på ord­nade förhållandens avigsidor. Tolstoj kom i varje fall till uppfattningen, att ledningens inflytande på det som hände i Sevastopol och annorstädes på Krim var antingen skadligt eller lika med noll. Men alla som läst hans mästerliga skild­ring från Sevastopols belägring vet, att det inte var hans me­ning att ge underbetyg åt den ryska arméns prestation som sådan. (Som krigsskildrare har Tolstoj lärt av Stendhal, vars tes om omöjligheten att överblicka ett slag varit gefundenes Fressen för Tolstojs krigsfilosofi.)

Två gånger åtog sig Tolstoj ett publikt uppdrag. Vardera gången blev en besvikelse. Det ena uppdraget var som freds­domare i samband med livegenskapens upphävande 1861. Här gällde det att visa prov på den sorts samhällsanda, som Tolstoj mest av allt saknade och som kan sägas vara en av de psyko­logiska grundvalarna för demokrati i västeuropeisk mening: kompromissens anda. Det förvånar oss inte, att uppgiften att sammanjämka de frigivna böndernas och de förra ägarnas »rättmätiga krav» blev Tolstoj djupt förhatlig och slutligen övermäktig. Efter ett års slitande arbete tog han avsked — och reste till basjkirerna.

Några år senare åtog sig Tolstoj uppdraget att försvara en soldat, som dödat sin förman.⁹ För ett sådant brott stadgade lagen dödsstraff. Emellertid var det tydligt, att brottslingen var mentalt undermålig. I dylika fall gav lagen rum för lind-

ring av straffet. Tolstoj ansåg, att en dödsdom stridit mot lagens anda. Han synes ha övertygat två av krigsdomstolens tre medlemmar om riktigheten av sin ståndpunkt. Den ena av de två föll likväl undan för påtryckning. Sålunda dömdes den anklagade med en rösts övervikt till döden. Tolstoj väd­jade till kejsaren. I nådeansökan glömde han emellertid att utsätta regementets namn. Detta tog krigsministern, Miljutin, till förevändning för att uppskjuta ansökningens framläggande för kejsaren till dess dödsdomen verkställts.

Att övertygelse fick vika för påtryckning och huvudsaken stupa på oväsentligheter var väl inte ovanligt i det tsaristiska Rysslands rättsliv. För Tolstoj var detta en grund för åsik­ten, att domstolar överhuvud böra avskaffas, emedan de mera tjäna orätten än rättvisan. (»Där lag finns, finns orättvisa», suckar Platon Karataev i »Krig och fred».) I domstolssce­nen i »Uppståndelse» har han tecknat en oförglömlig bild av ruttenheten i en rätts- och samhällsordning, där formerna leva sitt eget liv utan hänsyn för de mänskliga värden som de väl i förnuftets namn äro avsedda att tjäna.¹⁰

Om Tolstoj undvek kontakt med myndigheterna, så blan­dade sig myndigheterna med desto större ogrannlagenhet i Tolstojs liv. — Under hela sin bana som författare fick han känna av vad censur vill säga i dess dummaste och mest pin­samma form. Redan hans första alster »Barndom» och »En attack» vanställdes av censorns hartass. När Tolstoj senare framträdde som författare i sociala, religiösa och politiska ämnen, blev situationen outhärdlig. En del av hans alster kunde tryckas bara i utlandet. Annat trycktes och spriddes i hemlighet i Ryssland. I det företal, som Tolstoj skrivit till Maudes engelska översättning av »Vad är konst?», få vi en

grym bild av hans förtvivlade försök att kompromissa med censurmyndigheterna och med sitt eget samvete som förfat­tare. Han berättar här för sina anglosaxiska läsare, hur det gick till, när boken utkom i hans eget land. Tolstoj hade beslutat att inte gå med på fortsatta kompromisser och därför att inte längre underställa sina verk censuren. Han lät sig likväl övertalas att anhålla om imprimatur i Ryssland för sin bok om konsten, då man låtit honom förstå att på sin höjd obetydliga ändringar skulle komma att krävas. Detta var upptakten till en serie förödmjukande kompromisser. Till slut avsade sig Tolstoj fortsatt medverkan. Censuren tog saken i egna händer. Då hade det hela redan avancerat så långt, att författaren — enligt egen utsago — inte mera kunde retirera från sina löften till förläggaren. Följden var, att en bok såg dagen, som Tolstoj inte ville vidkännas och som ger en falsk bild av några av hans viktigaste tankar. Av allt detta drar Tolstoj en slutsats, som är utomordentligt belysande för hans inställning till alla de institutioner han hatar och nagelfar:

»Jag har beskrivit förloppet i detalj, emedan det så ypperligt illustrerar den obestridliga sanningen, att alla kompromisser med institutioner, som ditt samvete ogillar, — kompromisser som vanligen göras med det allmänna bästa för ögonen — i stället för de goda följder, man motsett, leda till att du inte bara kommer att erkänna en inrättning, som du ogillar, utan också att befordra det onda, som denna inrättning gör.»

Konklusionen gäller inte endast för Tolstojs förhållande till censuren, utan jämväl för hans inställning till kyrka, dom­stolar, parlament och ordningsmakt. Man måste medge, att den ryska censuren gjort sitt bästa att styrka Tolstoj i hans avvisande och fördömande attityd till samhället.

(Faktum, att så många av Tolstojs verk utkommo censurbeskurna, skapar en viss förvirring i källorna. Den som har förmånen att kunna läsa Tolstoj på originalspråket gör klokt i beakta, att de äldre upplagorna inte alltid äro »autoriserade» uttryck för Tolstojs tankar. Också en god del av

översättningarna, särskilt de äldre, ge en förvirrad eller orik­tig bild av Tolstojs verkliga åsikter.)

Censuren var inte den enda myndighet, som gjorde livet surt för Tolstoj. När han på 60-talet ledde en skola för bond­barnen på Jasnaja Poljana, väckte hans pedagogiska nyskolemetoder misstankar. En husundersökning av brutalaste slag gjordes på godset med korsförhör, uppbrytning av golv, draggning i parkdammen och andra lika pinsamma som löjliga detaljer. Detta var under Alexander den andres »liberala» era. Att Tolstoj sedermera blev exkommunicerad och för­klarad för Anti-Kristus av Den heliga synoden i Alexander den tredjes och Nikolaj den andres »reaktionära» kejsardöme, kan synas oss nog så spexaktigt men förvånar ingen.

*

En själslig drivkraft hos Tolstoj, som hänger samman med både den individuella och den nationella bakgrunden till hans tänkande, är skuldkänsla. Medvetandet att vara en onyttig lyxvarelse och en parasit på en sjuk samhällskropp är mycket levande hos honom. Sin börd, sin rikedom, sin bildning måste han »återgälda» till den massa, vars fattigdom och obildning — så måste det synas — var en av grunderna för den ryska överklassens välstånd. Redan i unga år skrev han under Proudhons tes, att egendom är stöld. Tolstoj tar till livsuppgift att »tjäna folket». Om denna uppgift gör han sig växlande, ofta mycket diffusa föreställningar.

Det kan verka egendomligt, att Tolstoj inte insåg, att den största tjänst han kunde göra »folket» var med sin konst. Att han med »Kosackerna», »Krig och fred» och »Anna Karenina» långt mera förtjänat också »proletärers i alla länder» tacksamhet än med något annat som han åstadkommit. Han kände konstnärsskapet som en stöld, ett missbruk av sin fri­tid och en flykt undan verkligheten. Det är dumt att morali­sera häröver och lönlöst att sörja de romaner, som han k u n d e

ha skrivit, om han inte ägnat två av sina bästa år åt en ABC-bok för det ryska folket och sex av dem åt att vederlägga ortodox, katolsk och protestantisk teologis systematiska per­versioner av Kristus lära. Men man kan, med försiktighet, säga att det var tragiskt.

I Tolstojs filosofiska författarskap har man således rätt att se ett utslag av dåligt samvete, ett försök att betala en skuld till människorna. Men detta är bara en sida av saken.

Turgenev skrev en gång om Tolstojs förhållande till filoso­fien: »Filosofien, som han hatar, har hämnats på honom på ett egendomligt sätt: den har smittat honom, så att han, en fiende till alla rationaliseringar, huvudstupa givit sig in på att rationalisera.»

Turgenev, som själv på ett sällsynt sätt förenade en klar hjärna med en högt uppdriven artistisk sensibilitet, ansåg att Tolstojs filosofiska strövtåg voro villfarelser, avsteg från hans naturenliga bana som författare. Detta kan vara riktigt. Men om Turgenev ville påstå, att Tolstoj inte hade en genuin spekulativ begåvning, så måste han motsägas.

Det finns knappast någon bättre skildring av det som kunde kallas »filosofisk pubertet» än Tolstojs berättelse i »Barndom», »Pojkår» och »Uppväxtår» om sina tidiga filo­sofiska intryck och tankar. De funderingar, som här beskrivas, är inte i och för sig så märkliga och kännas säkert igen av många, som senare i livet inte alls känt någon dragning till filosofien. Men att lyckas skildra dem så väl som Tolstoj gör, är redan något av en filosofisk prestation. Och dessutom visa de med full evidens, att den grubblande själ, som vi möta i Tolstojs senare skrifter, alltid funnits inom honom. Tolstoj som filosof och moralist är inte en botfärdig syndare som, när vitaliteten börjar vissna, anställer svårmodiga betraktel­ser över sitt förspillda liv och sin ungdoms dårskaper. Lika litet som ordet »frälst» passar ordet »omvänd» på Tolstoj. (Jag skall tala mera om den saken senare.)

I »Pojkår» (kap. 19) skriver Tolstoj:

    »Men ingen av mina filosofiska böjelser grep mig lika djupt som skepti­cismen, som vid en tidpunkt ledde mig till vansinnets rand. Jag inbillade mig att ingen och ingenting utom jag själv fanns i världen, att föremål inte alls voro föremål utan föreställningar, som uppträdde bara när jag riktade min uppmärksamhet på dem och som omedelbart försvunno, så snart jag slutade att tänka på dem. —  —  — Det fanns ögonblick då jag, under inflytan­de av denna fixa idé, råkade i ett slags vanvett och med en blixtsnabb rörelse på huvudet hoppades kunna överraska tomma intet (néant), där jag icke var.
— — —
    Alla dessa mödor ledde inte till något annat resultat än att mitt intellekt fick en rörlighet, som försvagade min viljestyrka, och att jag lade mig till med en vana att hela tiden analysera mitt moraliska medvetande, som för­därvade alla genuina känslor inom mig och ödelade all reda i mitt tänkande.
— — —
    Min förkärlek för abstrakta resonemang utvecklade min medvetenhet i så onaturlig grad, att jag ofta, också när jag tänkte på de allra vardagligaste saker, råkade in i den kretsgång, som uppstår när man börjar analysera sina tankar. Jag tänkte inte längre på den fråga som först kommit för mig, utan jag tänkte på vad jag höll på med att tänka på. Jag frågade mig själv: 'Vad tänker jag på?' och svarade 'Jag tänker på vad jag håller på med att tänka på. Och vad tänker jag nu på? Jag tänker på att jag tänker på vad jag håller på med att tänka på' och så vidare. Jag hade tänkt mig förvirrad.»

Detta är en utmärkt skildring av vissa välkända tankemeka­nismer. Men det är också ett utmärkt porträtt av Tolstoj, sådan han var från det ögonblick hans tanke vaknade till dess den slocknade.

Man kan ställa Turgenevs tes på huvudet och säga, att Tolstojs konstnärskap var ett avsteg från en filosofisk och moralistisk kallelse. Detta får inte förstås som något slags värdeomdöme. (Tolstoj är förvisso mångfalt starkare när han skriver romaner än när han skriver filosofi.) Det är ett klar­läggande påpekande om förloppet av vissa huvudlinjer i hans livs historia.

Redan vid 26 års ålder koncipierar Tolstoj idén »att grunda en ny religion, som motsvarar mänsklighetens nuvarande stånd-

punkt; en kristendom, befriad från dogmer och mystik, en praktisk religion, som inte utlovar belöningar efter döden utan ger välsignelse på jorden». Följer man Tolstojs utveck­ling, sådan den återspeglas i hans dagböcker och hans verk­samhet, har man ett livligt intryck, att de 14—15 åren från »Kosackerna» (1863) över »Krig och fred» (1869) till »Anna Karenina» (1877) äro en uppskovsperiod i Tolstojs liv. För uppskovet spelar Tolstojs äktenskap, som ingicks 1862, en avgörande roll. Om det inte »kommit emellan», hade Tolstoj sannolikt långt tidigare fördjupat sig i de religiösa, moraliska och socialetiska grubblerier, som från hans femtionde år defi­nitivt bli huvudinnehållet i hans liv.

*

Tolstoj hade två filosofiska gudar i ungdomen: Rousseau och Voltaire. Vid 21 år hade han läst alla Rousseaus skrif­ter, ett tjugotal digra volymer. För Rousseau, säger han i dag­boken, var han »mer än entusiastisk», han »dyrkade» honom. »Vid 15 års ålder bar jag ett medaljongporträtt av honom närmast kroppen i stället för det ortodoxa korset. Många sidor hos honom äro så nära släkt med min egen ande att det tyckes mig som om jag skrivit dem själv.»

Tolstoj och Rousseau äro på många sätt väsensbefryndade. Särskilt utmärkande för båda är föreningen av rationalism och civilisationskritik. Tolstojs tankar om uppfostran äro starkt influerade av Rousseau, i någon mån också hans reli­giösa idéer, men inte i nämnvärd grad hans estetiska och his­toriefilosofiska.

I 40-års åldern, medan Tolstoj lade sista handen vid »Krig och fred», hade han en andra filosofisk »uppenbarelse», som lämnat ännu starkare språk än Rousseau i hans filosofiska författarskap. Det är Schopenhauer. Han berättar, att han sommaren 1869 levde i en oavbruten extas över Schopen­hauer och upplevde andliga fröjder som han aldrig tidigare

erfarit. Han kallar Schopenhauer det största geni, som funnits, och förvånar sig över att Schopenhauer är så litet känd.¹¹ — Vid samma tid läste Tolstoj Kant, som också spelat en stor roll för hans utveckling som tänkare.

Tolstojs stil som filosofisk skriftställare påminner slående om Schopenhauers. Man frågar sig, om man kan tala om »påverkan». Väsentligare än likheter, som kunna skyllas på­verkan, äro dock de likheter, som bottna i väsens frändskap. Framställningens otroliga luciditet och övertygande kraft också när tankegången i grund och botten är dunkel, den självsäkra tonen och det »fnysande» föraktet för andras meningar, den »torra» humorn och »bitande» ironien äro i lika grad utmär­kande for dem båda.

Utom paren Rousseau-Voltaire och Schopenhauer—Kant finns det ännu ett tredje par av filosofer, i vars närhet man är hos Tolstoj. Det är Marx—Hegel.

Hegelianismen är den strömning i europeisk filosofi, som avsatt de djupaste spåren i ryskt tankeliv. De ryska »för­revolutionärerna» äro så gott som utan undantag starkt Hegel-påverkade. Därför är steget från dem till de marxistiska revolutionärerna ett naturligt steg vidare inom ramen för en enhetlig tanketradition.

Tolstojs förhållande till denna linje är svårt att bestämma. Ytligt sett är han helt avvisande. Han sympatiserar varken med Hertzen eller Tjernysjevskij eller nihilisterna.¹² Han pole­miserar mot framstegsidén hos Hegel. Om marxismen synes han inte ha haft någon djupare kännedom. — Socialismen är för Tolstoj liksom för Dostojevskij i stort sett lika med Saint-

Simons, Proudhons och Fouriers läror. Detta är anmärkningsvärt med tanke på hur djupt båda författarna äro engagerade i socialismens världsåskådningsproblem.

Det låter sig säga, att Tolstoj är starkt fientlig mot allt hos Hegel och Marx, som är »progressivt», »civilisatoriskt», och »västligt». Men det oaktat kan man inte undgå att märka slående likheter, särskilt mellan Tolstoj och marxismen. Tolstojs kommunism och stats fientlighet påminner om Marx lära om det statslösa sluttillståndet för samhällsutvecklingen. Tolstojs religiösa idé om det universella broderskapets jordiska tusenårsrike är släkt med stridsropet till »proletärer i alla län­der». Tolstojs historiefilosofi har beröringspunkter med den dialektiska materialismens nödvändighetslära. I Tolstojs este­tik slutligen känner man igen fraseologien om »överklassens njutningsmedel», den borgerliga konstens fjärmande från »fol­ket», »obegriplighetens» och »formalismens» fördärvlighet i poesi och måleri, etc.

I den enorma litteraturen om Tolstoj har jag inte lyckats uppleta någon enda betydande undersökning av Tolstojs ställ­ning i förhållande till de idéströmningar, som för det revolutio­nära Ryssland spelat en allt överskuggande roll. Här finns en uppgift av största intresse för den idé-historiska forsk­ningen.                                                               

*

Stora delar av det som kunde täckas av rubriken • »Tolstoj som tänkare» skall inte vidare beröras i fortsättningen.    De delar av Tolstojs »filosofi», som sålunda falla utanför framställningen, äro i stora drag följande:

1. Tolstojs pedagogiska experiment och åsikter. — Vi ha tidigare nämnt Tolstojs skola på Jasnaja Poljana. Som i allt Tolstoj företog sig, lade han hela sin själ också: i sina försök att undervisa. Sina idéer och erfarenheter som skolman gav han litterär gestalt i en pedagogisk tidskrift, som han ut-

gav under ett år. Hans artiklar äro utomordentligt livfulla och tankeväckande, — särskilt de som beskriva själva arbetet i skolan och barnens karaktärer. Som pedagog var Tolstoj en lika övertygad motståndare till all formbunden ordning som i sin samhälls- och religionskritik. Den ledande idén i hans skola var, att barnen skulle ha full frihet att förhålla sig till arbetet så som de själva funno för gott. Läxor och bestraffningar skulle inte få finnas. »Krabning» tilläts i obegränsad utsträckning. Tolstoj synes ha lagt huvudvikten vid det som kunde kallas formell skolning: uppsatsskrivning, matematik och teckning. Däremot förhöll han sig skeptisk till realämnena, en attityd som nära sammanhänger med hans avsky för strävan att i lättsmält form till allmänheten utportionera s.k. vetenskaplig kunskap. »Populärvetenskapen» har knappast haft en mera bitande vedersakare än Tolstoj. Denna inställning får inte förväxlas med vetenskapsfientlighet.

2. Tolstojs läror om egendom, familj, samhälle och stat. Denna del av Tolstojs förkunnelse är mera tidsbunden och därför dömd att snabbare glömmas än de flesta andra sidor av hans författarskap.¹³

3. Tolstojs kritik av den kristna teologien i de stora ver­ken »Kritik av den kristna teologien» (2 delar 1880), »över­sättning och harmoniering av de fyra evangelierna, jämte för­klaringar» (3 delar 1881 — 2) samt »Den kristna läran» (1897). Det mesta i dessa arbeten ligger helt utanför min kompetens att bedöma. En stor del är visst efemärt, inte minst som en följd av det dråpslag som revolutionen gav Tolstojs fiende nummer ett, den ortodoxa kyrkan i Ryssland.

Vad blir kvar av Tolstojs filosofi, när dessa delar subtra­heras bort?  I korthet följande:

4.   Tolstojs historiefilosofi. Den hör samman med »Krig och fred». Den utlägges i själva romanen och, mera »systema­tiskt», i efterskrifterna. I sina artiklar om uppfostran har Tolstoj kritiserat Hegels tes om förnuftet i historien och fram­stegsidén hos Hegel, Macaulay, Buckle och andra författare.

5.   Tolstojs konstfilosofi. Huvudkällorna äro »Vad är konst?» (1898) och den monumentala essän om »Shakespeare och dramat» (1906).14 Av intresse är också en förstudie till det förstnämnda arbetet, kallad »Om konst» (1895—7). I Maxim Gorkijs erinringar om Tolstoj återges uttalanden i estetiska frågor, som på ett värdefullt sätt komplettera de åsikter och omdömen, som Tolstoj framlägger i sina egna skrifter. Spe­ciellt av förhållandet till Dostojevskij får man en annan och troligen riktigare bild hos Gorkij än i »Vad är konst?»

6.   Tolstojs »livsfilosofi». Härmed menar jag kärnan i hans etiska och religiösa förkunnelse, hans säregna form av kristendom, och hans syn på förhållandet mellan moral och religion. De viktigaste källorna äro här hans berömda »En be­kännelse»  (1882)  samt  »Vari min  tro består»  (1884),  »Om livet» (1887), »Religion och moral» (1894) och »Vad är reli­gion?» (1902).15 Man kan inte redogöra för Tolstojs kristen­dom utan att i någon mån beröra hans exegetik av Nya Testa­mentet och därmed problemen under punkt 3 ovan.

Mycket verkningsfulla uttryck för Tolstojs etiska och religiösa åskådning efter hans »kris» i 50-års åldern äro några

av hans små berättelser.¹⁶ De utmärkas av barnslig omedelbar­het och genomskådande visdom i en förening, som bara påträffas, på två »motsatta» håll i litteraturen: den anonyma folksagan och det avklarnade utflödet ur en åldrande skalds ådra.

Mindre tillfredsställande som uttryck för Tolstojs »livsfilo­sofi»» är hans sista stora roman »Uppståndelse». Här är predikotonen störande, balansen mellan konstverk och saklig utläggning rubbad. Boken har värderats lågt också av framstående kritiker. Som helhet är den kanske svag. En­staka scener i den höra dock till det bästa Tolstoj skapat. Den som älskar Tolstoj kan inte undgå att röras djupt också av »Uppståndelse» — kanske just på grund av dess ofullkomlighet. — Liknande omdömen kunna fällas om Tolstojs skådespel. De skrevos på hans ålderdom och ha nära sam­band med hans moralistiska förkunnelse.

Noter

1 Gorkijs »Erinringar om Leo Tolstoj» äro säkert en av de bästa närbilder av en stor man, som finnas. Det har också sagts, att de äro det bästa, som Gorkij skrivit. Det sista är en överdrift. Men det är riktigt, att några av Gorkijs bästa egenskaper som författare och människa vackert framträda i den lilla skriften om Tolstoj. Den har nyligen utgivits på danska i Hasselbalchs Kultur-Bibliotek (nr. 43). Vid översättningen ha några i mitt tycke omoti­verade uteslutningar gjorts.
2 Vilket inte hindrar, att »Krig och fred» är mig ännu kärare.
3 Ursprungligen tänkta för Nya Argus.   Jmf. förordet.
4 Här finns en likhet mellan Dostojevskij och Platon. Bådas verk är g å t ­f u l l t. Tolstojs är det inte.
5 Jämförelsen mellan Goethe och Tolstoj är temat för en berömd essay av Thomas Mann med underrubriken »Fragmente zum Problem der Humanität». Den bygger i stor utsträckning på Gorkij. Några av de ledande idéerna i Manns essay återfinner man f.ö. i Meresjkovskijs svamliga och svulstiga, men av djup inlevelse präglade verk om Tolstoj och Postojevskij. (Värdefullast i Meresjkovskijs arbete synas mig de estetiska analyserna vara, — både de som gälla Dostojevskijs och i synnerhet de som gälla Tolstojs diktning.)
6 Jmf. ov. s. 174.
7 Gandhi kallar sig »a humble follower of that great teacher whom I have long looked upon as one of my guides».   
8 Jmf. uppsatsen Den historiska pseudomorfosen öv, ss.  171—174.
9 Tolstoj studerade några år juridik i Kasan och Petersburg, efter att först ha ägnat sig åt orientaliska språk. Han avbröt sina studier före examen och övergick till den militära banan.
10 Jmf. förhören med Peter Besukhov i fransk fångenskap i "Krig och fred» (bok xii, kap. 9 o. 10). En mästerligt dramatisk skildring av »systemets» förmåga att döda alla personliga känslor och mänskliga hänsyn är beskriv­ningen av fransmannens uppbrott från Moskva (bok xii, kap. 13 o. 14).
11   Schopenhauer dog 1860.  Han blev först efter sin död föremål för större uppskattning.
12  Furst Kropotkins åsikter (i dennes fortfarande mycket läsvärda inledning i rysk litteraturhistoria »Ideals and Realities in Russian   Literature») om Tolstojs ställning till nihilismen och revolutionärerna äro alltför schema­tiska för att göra rättvisa åt Tolstojs invecklade psyke.
13 Tolstojs politiska skriftställarskap har hos oss uppmärksammats av K.S. Laurila i arbetet   »Leo Tolstojs  politische Ansichten»   (Ann.  Acad.  Scien Fenn. B XVII, 1923). Samma författare har också behandlat den religiösa problematiken hos Tolstoj i ett arbete som enligt min mening inte kan kallas inträngande. Arbetet heter »Leo Tolstoj und Martin Luther als Ausleg der Bergspredigt.» (Ann. Acad. Scient. Fenn. B LV, 1944).  Som estetiker var Laurila påverkad av Tolstojs lära om konstverket såsom känslouttryck.
14 De flesta av Tolstojs uppsatser i estetiska ämnen ingå i Maudes utmärkta översättning av Tolstoj till engelska i  den kända serien i  fickformat The Classics. »Vad är konst?» finns i nr. 331 och »Shakespeare och 'dramat» i nr. 459 av nämnda serie.
15 Dessa och andra av Tolstojs skrifter i etiska och religiösa ämnen äro tillgängliga i volymerna 239 och 426 av The  World's Classics.
16 »Twenty-three Tales». The World’s Classics 72.

***