sPRÅKVETENSKAP, LOGIK OCH FILOSOFI1)
Från grekerna till våra dagar har filosoferna grubblat över människans väsen. Vad är det som mest skiljer människan från andra levande varelser? Är det att hon lever i organiserade samhällen? Eller att hon dyrkar gudar? Eller är det att hon omskapar den nyttolösa verksamhet, som kallas lek, till sådana från stundens materiella omsorger frigjorda livsyttringar, som kallas andlig kultur? Man kan lägga tonvikten på ett eller flera drag och anse andra för mindre väsentliga. Men e n omständighet, som ingen allsidig filosofisk förklaring av människan har rätt att förbise, är språket. Jag tror man kan säga, att alla livsformer, som vi anser specifikt mänskliga, vore otänkbara om människan inte hade talets gåva. De religiösa bruken och föreställningarna, de organiserade formerna för mänsklig samlevnad, förmågan att för gemensamma ändamål tillgodogöra sig enskilda individers erfarenheter och uppfinningar: allt detta sammanhänger nära med språket.
Man kan därför säga, att människan upptäckte sig själv, när hon började reflektera över språket. Denna upptäckt gjordes i Grekland ungefär fem hundra år före vår tideräknings början. Upptäckarna är de s.k. sofisterna. »Sofist» betyder en vishetslärare. Den visdom sofisterna lärde var konsten att med det talade ordets hjälp vinna andra för sin mening i en politisk församling, inför en domstol eller i en fri diskussion. Sofisterna lärde retorik, det övertygande talets konst. Men denna förutsatte ett studium av talets korrekta uppbyggnad, alltså grammatik, och av meningarnas tankenödvändiga sammanhang, alltså logik.
Det är något nymorgnat och barnsligt men samtidigt imponerande i de grekiska sofisternas förtjusning över »ordens makt». Vi ler åt deras vilda omtumlande med språket i barnsliga felslut, »sofismer» kallade än i dag. Och vi har vant oss att höja ett moraliserande pekfinger inför de användningar, som deras konst fick, när den brukades utan ett hämmande medvetande om det ansvar, som följer med att vara människa, d.v.s. med att kunna tala. Men vi får inte låta dessa negativa sidor överskyla den sofistiska rörelsens världshistoriska betydelse. I bildningens hävder har sofisterna rest en milstolpe. Deras tre konster: retorik, grammatik och logik bildade under namnet trivium grunden för medeltidens skolväsen, ur vilket i sin tur de nutida kulturnationernas undervisningssystem har vuxit fram.
Med dessa inledande betraktelser har jag velat antyda, att studiet av logik och grammatik, alltså av tankens och språkets former, har ett gemensamt historiskt ursprung och att nämnda vetenskapers födelse inte är en liten detalj i lärdomshistorien, utan ett av de avgörande ögonblicken i människans uppvaknande till medvetande om sin egenart. Ordet »logik» kommer från grekiskans »logos». »Logos» betyder ursprungligen ord eller tal, sedermera uttalande, berättelse, ordspråk och slutligen mening, tanke, förnuft. Som synes återspeglas också i etymologien det nära sambandet mellan logik och språk.
För detta samband skall jag i fortsättningen försöka litet närmare redogöra. Uppgiften är omfattande och svår. För att få ett fastare grepp om den tror jag det är klokt att gå en omväg. I stället för att genast ta till granskning förhållandet mellan språk och tanke skall jag först säga några ord om de historiska förbindelserna mellan vetenskaperna om dessa två saker, alltså mellan lingvistik och logik. Vi skall m.a.o. fortsätta där vi redan börjat.
Tyvärr har ingen av sofisternas skrifter i grammatiska och logiska ämnen bevarats. Vi känner dem bara på grund av sparsamma hänvisningar hos senare skriftställare under antiken. Hos sofisternas skoningslösa kritiker och stora arvtagare Platon finner vi många uttalanden i logiska och språkteoretiska frågor. Men Platon är ingen systematiker. Det är i desto högre grad hans lärjunge Aristoteles. Aristoteles brukar kallas den formella logikens fader. Han kunde med lika stor rätt kallas grammatikens fader. Och det är belysande, att Aristoteles' viktigaste bidrag till språkets teori ingår i hans logiska skrifter.
I den geniala boken »Om omdömet» (Peri hermeneias) avhandlar Aristoteles ett antal viktiga frågor på gränsen mellan logik, filosofi och språkvetenskap. Vad är ett ord? Vad är skillnaden mellan substantiv och verb? Vilka villkor måste en sats uppfylla för att uttrycka ett sant eller falskt omdöme? Varför kallar vi inte djurens läten, ehuru meningsfulla, språk?
De flesta av de åsikter, som Aristoteles uttalar i de nämnda frågorna, har införlivats med det som kunde kallas den civiliserade människans grammatikaliska normalvetande. Hit hör åsikten, att varje fullständig sats måste innehålla ett subjekt och ett predikat. Eller att intet ljud- eller
skrivtecken betyder något »i sig självt» utan får sin betydelse tack vare en överenskommelse. I sistnämnda omständighet ser Aristoteles den väsentliga skillnaden mellan djurens läten och mänskligt språk.
Logikens studium under antiken nådde sin höjdpunkt i den stoiska filosofskolan på 200-talet f. Kr. Man kan säga, att den första skapande perioden i logikens historia slutar med Chrysippos' död år 205. Under de sju seklen från Chrysippos till Boethius, antikens sista logiker och filosof, föds inte många nya idéer av betydelse i logiken. Det formella studiet går med den antika kulturens förfall mot en påtaglig mumifiering.
När detta studium efter ytterligare ett halvt millenniums törnrosasömn vaknar till nytt liv, har en fullständig förändring inträffat på den europeiska kulturscenen. Vi är i högmedeltiden: korstågens, de stora katedralbyggenas och högskolastikens århundraden. De två seklen från Abélard, som levde under första hälften av 1100-talet, till Occam är den andra stora skapande fasen i logikens historia. Och liksom under motsvarande högkonjunktur under antiken går studiet av tankens former hand i hand med studiet av språkets. Sambandet är nu kanske ännu intimare. Det formella studiet bland skolastikerna omtalas ofta av historikerna under namnet språklogik (Sprachlogik).
Vår kunskap om skolastikens språklogik liksom överhuvud om den intellektuella kulturen under medeltiden har länge varit mycket bristfällig. Det är först under de sista decennierna, som man allmänt kommit till insikt om de andliga rikedomar, som finns i de skolastiska tänkarnas verk, av vilka många fortfarande bara föreligger i handskrifter.
Det fördjupade intresse, som historiker i våra dagar visar medeltidens andliga liv, sammanhänger med många drag i den aktuella kultursituationen. Ett av dem är den moderna logiken.
Vill man förstå den moderna logiken som kulturföreteelse, måste man se den mot bakgrunden av ca fem seklers stillastående. I mitten på 1300-talet har skolastiken uttömt sin skapande kraft. Med ett enda lysande undantag: 1600-talsfilosofen Leibniz, händer ingenting av stor betydelse i logiken mellan 1349, årtalet för Occams död, och 1847 när den engelska matematikern Boole utger sin »Mathematical Analysis of Logic». Det är belysande för det andliga klimatet under de mellanliggande seklen, att Leibniz logiska skrifter förblev opublicerade till mitten av 1800-talet och att upptäckten att Leibniz varit en av logikens störste gjordes först under innevarande sekel. Efter Boole har den logiska forskningen gått stadigt framåt. Men först från detta sekels början kan man tala om en verklig logikens renässans. I vår tid är logiken igen en central gren av filosofien och den faktor, som kanske mer än någon annan bestämmer filosofiens förhållande till andra vetenskaper. Och jag vågar förmoda, att när man kan se det tjugonde seklet i historiskt perspektiv, kommer logikens pånyttfödelse att te sig som ett av de mest signifikativa dragen i vår tids intellektuella anlete.
68
Med tanke på vad som varit fallet under logikens två tidigare blomstringsperioder: den aristoteliskt-stoiska under antiken och den skolastiska under medeltiden, hade vi rätt att vänta att språket igen skall vara i det filosofiska intressets brännpunkt. Redan en blick på titlarna på några märkligare filosofiska arbeten från de senaste 20 åren övertygar oss om att så verkligen är fallet. Ett av 30-talets tyngst vägande bidrag till den filosofiska diskussionen var Rudolf Carnaps bok »Logische Syntax der Sprache». Några år senare utgav samma författare en viktig undersökning med namnet »Introduction to Semantics». Ett av 40-talets mest omtalade och befruktande arbeten på den praktiska filosofiens område heter »Ethics and Language». Ett betydelsefullt bidrag till den filosofiska konstläran från senare år har underrubriken »A Study in Semantics». »Language, Truth, and Logic», »Language and Philosophy», »Logic and Language» är några andra tidstypiska namn på kända filosofiska arbeten av modernt datum. Om en filosofieprofessor från sekelskiftet återvände till livet och fick i sin hand ett färskt nummer låt oss säga av »Mind», de ledande filosofiska tidskriften i den anglosaxiska världen, så kunde han lätt tro, att filosofien upphört att vara en självständig vetenskap och förvandlats till en gren av lingvistiken.
Filosofiens närmande till språkvetenskapen via logiken är likväl mera skenbart än verkligt. Det är sant att filosoferna tack vare logikens uppsving fått ett nytt intresse för »språkfrågor». Men det är också viktigt att observera, att den moderna filosofiens intresse för språket i väsentliga avseenden är ett intresse av annat slag än lingvisternas. Redan användningen av ordet »språk» hos nutida logiker och filosofer kan förefalla lingvister främmande och onaturlig. Det är fruktlöst att disputera om vems användning av ordet som är riktig. Men det är lärorikt att undersöka, varpå den klyfta beror, som skiljer den logiskt-filosofiska och den lingvistiska språkbetraktelsen åt.
För att förstå orsakerna måste vi igen se till den historiska bakgrunden. — Vi har redan nämnt, att den moderna filosofiens intresse för språket sammanhänger med logikens renässans. Och den moderna logiken har i sin tur vuxit fram ur matematikens moderssköte. Vi nämnde Booles arbete med titeln »A Mathematical Analysis of Logic». Den nya logiken kallades i början »logisk algebra» och kallas fortfarande allmänt »matematisk logik».
Den moderna språkvetenskapen — och härmed menar jag den forskning vars tidigaste klassiker är män som Wilhelm von Humboldt, Jakob Grimm och Rasmus Rask — har alldeles andra historiska traditioner. Dess uppkomst är ett led i den stora islossning på de humanistiska vetenskapernas område, som inledes med romantiken och fortgår under hela 1800-talet. Denna islossning kan sägas syfta till ett självständigt erfarenhetsstudium av människan som kulturvarelse. Den motsvarar på många sätt den omvälvning, som två sekel tidigare skett inom naturvetenskaperna.
Liksom den nya fysikens stora markrödjare, Descartes, Galilei o.a., hade att kämpa mot en aristoteliskt-skolastisk naturuppfattning, så gällde det för den moderna lingvistikens klassiker att göra rent hus med språkvetenskapliga föreställningar, som till väsentlig del härrörde från medeltiden. Ett typiskt exempel på skolastisk efterklang inom språkforskningen är 1600- och 1700-talets intresse för det som ibland kallas »filosofisk grammatik».2) I olika språks grammatiska struktur ville man se en spegelbild av ett och samma allmängiltiga system av tankelagar eller logiska regler. Ett klassiskt uttryck för denna tendens i språkvetenskapen är den s.k. Port-Royal-grammatiken, »Grammaire générale et raisonnée», från år 1660. Arbetet har f.ö. ett motstycke i den likaså mycket celebra och på sin tid inflytelserika s.k. Port-Royal-logiken, »L'art de penser».
Den moderna språkvetenskapens tillblivelse är sålunda förbunden med ett avståndstagande från en lärdomstradition, inom vilken studiet av språk och logik var intimt sammanvävda. Följden blir att de två vetenskaperna för lång tid kommer att gå skilda vägar. Logikens nya orientering är, som sagt, matematisk. Den nya lingvistikens orientering under 1800-talet var i övervägande grad historisk. Dess förnämligaste landvinning är väl läran om språkljudens motsvarighet i de indoeuropeiska språken och det på denna grund byggande etymologiska studiet.
Intresset för språkens historia leder till frågor om språkgruppernas utdifferentiering ur urspråk och till problemet om språkets uppkomst. Det är framför allt i sistnämnda »yttersta» fråga, som 1800-tals lingvistiken tangerar den filosofiska spekulationens sfär. Och det intresserar oss här att lägga märke till att denna tangeringspunkt är långt avlägsen från de med logiken förknippade frågorna i filosofien.
Språkvetenskapens utveckling under det senaste halvseklet brukar ofta schematiskt beskri-
69
vas som en förskjutning av tyngdpunkten från ett historiskt, man brukar också säga diakronistiskt, studium i riktning mot deskriptiva och synkronistiska undersökningar. Termerna är ganska intetsägande och kanske inte så lyckade. I sak betyder de — bl.a. — ett ökat intresse för de existerande språkens grammatiska byggnad och ordskatt; man kunde kanske säga för språkens status quo mera än för deras tillblivelse och för deras egenart mera än för deras inbördes analogier.
Med denna förskjutning av studiets tyngdpunkt kommer nya språkvetenskapliga principfrågor i förgrunden. De gäller — t.ex. — de traditionella grammatikaliska kategoriernas, närmast ordklasser och satsdelar, tillämplighet inom olika språk, eller förhållandet mellan de olika delarna av grammatikens traditionella system: mellan formlära och satslära (morfologi och syntax) eller mellan ljudlära och betydelselära (fonetik och semantik). Och när inom denna grupp av »yttersta» frågor lingvistiken tangerar filosofiens domän, så sker det i omedelbar närhet av det som kunde kallas filosofiens logiska område.
Avsikten med min — givetvis synnerligen bristfälliga — snabbskiss av den nyare språkvetenskapens öden har varit att antyda några omständigheter av betydelse för vårt huvudtema: språk och logik. Det moderna empiriska studiet av språken uppstod i medveten motsättning till en tidigare logiskt-filosofisk språkspekulation. Härav följde, att lingvistikens filosofiska anknytningspunkter länge stod att finna på håll, där varken den äldre logiska forskningen eller den närmast i matematisk miljö spirande nya logiken hade något att skaffa. Men i den mån kontaktytan mellan språkvetenskap och filosofi på senare tid förskjutits, så har detta skett s.a.s. i logisk riktning.
Det är troligen riktigt att säga, att någon verkligt fruktbärande kontakt mellan modern logisk och modern lingvistisk vetenskap ännu inte existerar. Men de två vetenskaperna liksom söker varandra. Deras företrädare har därför anledning att utbyta tankar och försöka förstå varandras speciella synpunkter. Och det ligger i allmänbildningens intresse, att detta meningsbyte noteras också utanför fackmännens krets.
G. H. v. W.
Noter
¹) Denna artikel kommer att följas av två andra om besläktade ämnen. Artiklarna är en utvidgning av ett föredrag om »Språk och logik», som författaren hållit i samband med Helsingfors Universitets studia generalia innevarande termin.
2) Detta intresse har också andra idéhistoriska aspekter. Det är typiskt för barocktidens systembyggande rationalism och universalism.