Minnestal till Erik Stenius
Ledamoten av Societeten, professor emeritus Erik Gunnarsson Stenius avled den 2 januari 1990 i en ålder av 78 år.
Åren 1936-48 var han lärare i fysik och matematik vid Zilliacuska skolan i Helsingfors; 1949-54 verkade han som docent och t.f. professor i filosofi vid Åbo Akademi och ordinarie professor där 1954-63; 1963-74 innehade han den svenskspråkiga professuren i filosofi vid Helsingfors universitet.
Det var hans avsikt att skriva en doktorsavhandling i matematik vid sidan av sitt arbete som läroverkslärare. Eino Kailas bok Personlighetens psykologi väckte emellertid hos honom filosofiska intressen. Han sökte upp Kaila och blev i mitten av 30-talet medlem av Kailas filosofiska klubb. I denna förde man livliga diskussioner om logiska, kunskapsteoretiska och vetenskapsfilosofiska frågor. Någon avsikt att avlägga betyg i filosofi hade Stenius inte då, den formades senare. Efter kriget slog han om till filosofi, sedan det visat sig att hans utkast till doktorsavhandling betraktades som filosofi snarare än matematik. 1949 disputerade han med avhandlingen Das Problem der logischen Antinomien i vilken han lämnar bidrag till lösningen av paradoxer i logisk och matematisk teoribildning. Hans starka intresse för logikens och matematikens filosofi resulterade 1952 i Das Interpretationsproblem der formalisierten Zahlenteori und ihre formale Widerspruchsfreiheit och i en rad senare publicerade artiklar av bestående värde. I dessa arbeten, liksom i många andra, ådagalade Stenius sin originalitet, sitt skarpsinne och sin analytiska kraft.
I samband med sin forskning rörande matematikens formala karaktär koncipierade Stenius en bildteori för språket. Han lade den till grund för sin tolkning av Wittgensteins bildteori och språkfilosofi i Tractatus LogicoPhilosophicus. Tolkningen presenterades år 1959 i boken Wittgenstein's Tractatus. A Critical Exposition of Its Main Lines of Thought. Arbetet föregicks av ett antal artiklar på samma tema av förberedande karaktär och efterföljdes av artiklar i vilka han griper in i den debatt som boken gav upphov till, samtidigt som han preciserar sina ståndpunkter rörande likheterna och olikheterna mellan sin egen bildteori och Wittgensteins och i olika riktningar breddar sin språkfilosofi.
Filosofins historia fängslade honom mycket. Efter att ha slagit om till filosofin beslöt han att försöka sätta sig in i ämnet ”från början”. Detta projekt ledde bl.a. fram till boken Tankens gryning (1953), en studie över den försokratiska filosofin. I förordet till andra upplagan av boken berättar han att han med sin matematisknaturvetenskapliga utgångspunkt kände sig som en turist i filosofernas land, men som en turist som blev alltmer förtjust i dess sevärdheter. Det var inte enbart sevärdheterna i filosofernas land i den västerländska filosofins ursprungsskede som fascinerade honom. De intellektuella landskapen hos t.ex. Aristoteles, Descartes, Leibniz och Kant hade för honom samma lockelse.
Fascinationen bestod bl.a. i en delvis ny syn på den process som kan kallas vetenskaplig teoribildning. I varje teoribildning antas vissa ting som självfallna, och att man betraktar något som självfallet betyder ofta att man inte kan föreställa sig något annat alternativ. Med det kan inträffa att en med vetenskaplig fantasi begåvad forskare kan föreställa sig ett alternativ som ingen kunnat föreställa sig förut. Exempel på detta har vi i övergången från den klassiska fysikens uppfattning av tid och rum till den som gavs av Einstein i relativitetsteorin.
Benägenheten att ifrågasätta det som i en etablerad vetenskaplig teori antas som självklart och att försöka finna fruktbara alternativ präglade Stenius forskning.
Han fängslades starkt av de filosofiska konsekvenserna av den moderna fysikens teorier. Han upplevde mystiken som inneligger i att naturens lagar överhuvudtaget är tillgängliga för förnuftet. Han upphörde aldrig att förundra sig över naturens sköna men oförklarliga intelligibilitet. Han använde en gång följande dikt av Pär Lagerkvist för att uttrycka sin upplevelse av den moderna vetenskapen som en källa till andlig rikedom:
Jag vet att bortom det jag dunkelt anar finns nya ting mer sällsamt underbara
än de jag höll förundrad i min hand.
Jag vet. Och jag är rik som ingen.
Jag håller i min hand de gåtfullt vissa tingen och deras bröder
vänta mig i dolda land.
Klarhet genom problemanalys var det mål som Stenius eftersträvade i sin verksamhet som filosof. I sin installationsföreläsning i Åbo, hållen den 29 oktober 1954, konstaterar han att vad filosofi går ut på är en filosofisk fråga, i vilken åsikterna går isär. Och han fortsätter: ”För min del ville jag försöka mig på följande approximativa förklaring. Vad som utmärker ett filosofiskt problem till åtskillnad från specialvetenskapliga problem är att vi inte riktigt vet vari problemet består. När jag framlagt denna karakteristik för naturvetenskapsmän har jag fått till svar ett småleende: ”Ja”, säger de, ”jag har fått det intrycket.” Och bakom småleendet ligger en förstucken axelryckning, filosofen löser inga problem utan uttalar sig i dunkla ordalag om saker som han inte riktigt förstår. Men axelryckningen är korttänkt. Det är visserligen sant att den vetenskapliga filosofin så länge den förblir filosofi egentligen inte ”löser” några problem ty detta är inte dess uppgift, dess uppgift är att fixera problem, inte att lösa dem. Med fixeringen upphör filosofens arbete som ”filosof” i trängre bemärkelse. Är problemet fixerat, så försvinner det antingen av sig självt – det visar sig ha bara kuriositetsintresse eller det övergår i ett specialvetenskapligt problem, en väg, vilken som bekant redan många filosofiska problem har vandrat – eller så övergår det i en fråga som blott kan avgöras genom att man fattar ett beslut, att man väljer ett av olika till buds stående alternativ. Hur mycket kunskaper en filosof än kan behöva i sin verksamhet, så är hans egentliga uppgift inte kunskaper i vanlig mening utan klarhet, och hur många problem han än kan ha behov av att lösa, så är hans egentliga mål som filosof inte så mycket problemlösning som problemanalys.”
När han en gång i samband med en projektansökan blev ombedd att specificera den metod som skulle användas i projektet svarade han kort: ”omsorgsfull kritisk granskning av varje moment i analysen”. På institutionen i Helsingfors fick han namnet Erik Critica1 Stenius för sin hållning till sitt eget och till andras arbete.
Han verkade tålmodigt och flitigt för förverkligandet av sitt filosofiska program. Resultaten föreligger som betydande bidrag till filosofin och många har fått internationellt erkännande. 1989 publicerade Filosofiska Föreningen i Finland en samling omfattande sexton av hans uppsatser från perioden 1973-85. Han gladde sig mycket över denna volym, som han fick i sin hand några månader innan han dog. Jag vet att han tillmätte den det värde som hans självrespekt krävde och därför i den såg en värdig avslutning på sin forskargärning.
I sitt handlande hyste han bekymmer, oro och ångest i ärenden under hans kontroll eller inflytande; i dem ville han ha en välförstådd vilja, samvetsgrant och okränkbart iakttagen, samt en klar bild av alla omständigheter som kunde inverka på ärendets utgång. Om man som vän frågade honom till råds fick man råd därefter. Med dem kunde man befria sig från mycket som störde ens sinne. I stället fick man blick och känsla för andra saker, vanligen djupare saker som man inte hade kommit att tänka på och som fängslade sinnet på ett annat sätt. Som vän var han generös och underhållande, men i den glada samvaron fanns alltid hans skarpa iakttagelser och djupa insikter.
Han efterlämnar en närmare tjugo tusen sidor omfattande dagbok som speglar hans breda filosofiska intressen samt hans intresse för politiska, samhälleliga och kulturella företeelser.
Musik, skönlitteratur och segling hörde till hans fritidsintressen.
(Ingmar Pörn)