In memoriam.
För ett par år sedan var jag som gäst närvarande vid en bankett, som de engelska unitarierna gåfvo för Rudolf Eucken, den bekanta Jenaprofessorn, med anledning af det festföredrag han på inbjudan hållit vid deras årsmöte. I de tal, som förekommo vid detta tillfälle, berördes äfven hans lifliga humanitära sträfvanden och den hängifna verksamhet han utöfvat som en förkämpe för internationell rättvisa. Det framhölls, att det var Eucken, som väckt förslaget om de adresser, vilka kulturens främste målsmän i Europas olika länder år 1899 riktade till Finlands storfurste. Och genom att på detta sätt häfda den bildade opinionens rätt att oberoende af all politisk samhörighet göra sin stämma hörd i en fråga af det slag, som i allmänhet betraktats som ett rikes »inre angelägenheter», hade han nära nog inledt ett nytt tidsskede i de mellanfolkliga relationernas historia.
I sitt svarstal uppehöll sig Eucken länge vid Finlands sak — så länge, att de tre följande talen på programmet måste utelämnas. Han sade vackra ord om vår kultur och talade med djup förståelse om vår rättskamp. Med en hänförelse, hvars efterklang ännu ljuder i mina öron, inskärpte han hos de närvarande nödvändigheten af att protestera och åter protestera, när en blomstrande kultur hotas med undergång och rätten förtrampas af styrkan. Men det erkännande, som kommit honom till del, kunde han icke behålla för sig allena. Han hade visserligen tagit initiativet till adressen för Finland, men den tanke, som låg till grund därför, hade inspirerats af en i England bosatt kvinna, en nära anförvant till hans hustru - Mrs. Gertrud Coupland.
Denna uppgift bekräftas till fullo af ett par, flere år förut skrifna bref, af hvilka jag fått del. I ett bref dateradt den 21 september 1899 skref Eucken till Mrs. Coupland bl. a. följande:
122
»Jag anser det föga lämpligt att i detalj fastställa, från hvem idén till den internationella adressen först utgick. Ty det stora ligger just däri, att alla folk samtidigt grepos af denna tanke . . . Just det hemlighetsfulla i den hastigt uppträdande samstämmigheten hos alla nationer, denna plötsliga urladdning af indignation, gör saken betydelsefull och gripande. Det är enligt min mening tillräckligt att fastslå för det första, att initiativet icke utgått från Finland, och för det andra, att frågan ungefär samtidigt kom upp bland alla kulturfolk . . . För öfrigt kan jag, hvad beträffar vår ömsesidiga korrespondens, endast bekräfta Din framställning. Denna tanke om ett internationellt uttalande framställdes direkt af mig, men jag kom på densamma genom Din bevekande, verkligt gripande skildring af läget därborta.
I ett annat bref, skrifvet till Mrs. Coupland af hennes svägerska fru Passow i Jena den 19 september 1899, heter det:
»Du har onekligen rätt när Du säger, att tanken på en internationell protest till förmån för Finland upprann i Rudolf Euckens hjärna. Rudolf har för öfrigt gjort sig mycken möda med denna sak, i Tyskland var han den verksamma och kraftiga driffjädern på sitt initiativfulla sätt . . . Men Du har i alla fall indirekt och omedvetet framkallat denna tanke hos Rudolf, genom att Du skrifvit till honom och bragt på tal Finlands hjälplöshet. En sådan tanke brukar, innan den liksom Minerva framspringer ur någons hufvud, ha en förhistoria, och att Du tagit en verksam del i denna förhistoria får Du — då det ju var ett "kvinnoarbete" — af kärlek till vårt kön hvarken dölja eller sätta under ena skäppo.»
Det är kanske icke ur vägen att i detta verk med några ord hugfästa minnet af den ädla kvinna, hvars varma sympati för vårt land kan betecknas som den källa, ur hvilken den internationella adressen hade sin första upprinnelse. Sedan den 7 april 1902 tillhör hon icke mera de lefvandes antal.
Hon var till börden tyska och föddes i Berlin den 15 augusti 1828. Hennes far var Carl Friedrich Rudolph Passow, professor i klassisk filologi vid Kungl. Joachimsthal Gymnasium i den preussiska hufvudstaden och bror till den berömde lexiko-grafen Franz Passow, och hennes mor Sidonie var dotter till den ryktbare naturforskarn Thomas Seebeck, bördig från Reval, vän med Goethe, Hegel och Schelling. Som exempel på det anseende den Passowska familjen åtnjöt kan anföras,
123
att Mrs. Couplands bror som gosse uppfostrades tillsamman med prins Fredrik, den blifvande tyske kejsaren, som i ett bref till sin barndomsvän kallar sig »en gammal bekant till Passowarna.»
I några själfbiografiska anteckningar, som föreligga från Mrs. Couplands ungdom, skildrar hon det lyckliga hem, i hvilket hon uppväxte. Hon framstår här som en ideellt, nästan svärmiskt anlagd natur, uppfylld af varm tillgifvenhet för sina närmaste, starka etiska känslor och ett lifligt verksamhetsbegär. Hon ingår ett intimt vänskapsförbund med en jämnårig engelska, dotter till den berömde unitariern och filosofen James Martineau, och medföljer honom och hans familj på hemresan. till England. Martineau skildrar i ett bref, huru »outsägligt kär» hon blef sina nyförvärfvade engelska vänner under det år hon vistades i deras hus; vid afskedet var det som om de förlorat »en dotter eller en syster.» Men det var icke endast i egenskap af en faderlig vän, som Martineau kom att spela en roll i hennes lefnadssaga. Då den unge uni-
124
tariern William Ghatterton Coupland år 1861 efter af lagd dimissionsexamen med ett Hibbert-stipendium på fickan begaf sig till Berlin för att där fortsätta sina studier, försedde Martineau honom med ett rekommendationsbref till filosofen Trendelenburg. Genom dennes bemedling blef han bekant med Fräulein Passow, som ansågs särskildt lämplig att undervisa honom i tyska både på grund af sin kunskap i engelska och sitt nära förhållande till den Martineauska familjen. Bekantskapen mellan engelsmannen och hans tio år äldre lärarinna fortsattes sedan genom brefväxling efter den förres återfärd till sitt hemland, och ett par år senare sammanträffa de åter, denna gång i London, men endast för en dag.
I oktober 1865 mottar Fräulein Passow i Berlin ett bref från Coupland, hvilket föranleder följande svar från hennes sida: — »Ert bref i dag på morgonen kom som en fullkomlig öfverraskning, ty jag hade ingen idé om, att Edra känslor gentemot mig voro mer än vänskapliga . . . Min älskade vän, jag är icke allenast så mycket äldre än Ni, utan jag är också tyska, och skall det bli möjligt för mig att sätta mig in i Ert lif? . . . Mitt lif här i Berlin är mycket rikt på många sätt, och jag vet, att endast ett lif med Er och för Er kunde rycka mig bort från mitt gamla hem . . . Jag var mycket, mycket bedröfvad, när Ni icke kom tillbaka för tre år sedan, men det föreföll mig så naturligt att fortfarande meddela Er allt som hände mig. Mitt öde tycktes vara besegladt, jag tänkte aldrig på giftermål, och äfven nu kan jag knappt förstå mig själf. Mitt hjärta har aldrig tänkt på att tillhöra en enda själ allena, uteslutande. Det känner svaret, men mitt förstånd har många om och men; och jag befarar, att vi böra bägge taga hänsyn till förståndet mera än vi det göra . . . Jag räknar på, att Ni än en gång öfverväger Edert steg och skrifver till mig så fort som möjligt:» En vecka efteråt skrifver hon: — »Hela sista veckan ha dessa rader från Fidelio förföljt mig, 'Mir ist so wunderbar, Er liebt mich es ist klar, wir werden glücklich sein'. Dessa få ord förklara allt, och Ni kan lätt förstå, huru jag fröjdades och darrade, när jag öppnade Ert bref i dag . ... Ni ser, ni kära stygga vän, hvilken revolution Ni har framkallat, och huru Ni har större makt öfver en själ, som befinner sig så långt borta från Er, än denna själ har själf haft reda på.» Längre fram i brefvet beröres olikheten i deras religiösa åsikter — han är unitarier och hon lutheran; men hon tröstar sig
125
med att olikheten hufvudsakligen ligger »in den Mitteln und Wegen». Och för resten har hennes bror Arnold, som själf är unitarier, ofta sagt: »Det är mycket bättre, om ni fruntimmer äro strängare än vi, det skadar alls inte.»
Följande vår sammanvigas Coupland och Fräulein Passow i Berlin. De nygifta begifva sig därefter till England för att slå sig ned i Bridgwater, där Coupland har anställning som själasörjare inom unitariernas församling. Men vistelsen därstädes blir icke långvarig. Misshälligheter inom försam-lingen föranleda honom att lägga in om afsked, hvarpå han med sin hustru öfverflyttar till London. Här får han till en början anställning som predikant vid ett unitariskt kapell i västra delen af staden, men af brist på understöd upplöser sig den lilla kongregationen inom kort, och härmed är hans karriär som unitarisk själaherde af slutad. Han lifnär sig nu genom privatundervisning och litterär verksamhet — han öfversätter sålunda, till engelska Eduard von Hartmanns »Philosophie des Unbewussten» för Trübners »Philosophical Library», — medan Mrs. Coupland flitigt bidrar till husets underhåll genom att ge lektioner i tyska. Om hennes undervisning och förmåga att intressera sina elever föreligga de vackraste vittnesbörd. James Martirieau talar om hennes »klara och sympatiska intelligens, hennes samvetsgrannhet, tålamod och flit, och den skicklighet, hvarmed hon vet göra bruk af sin omfattande kännedom af litteraturen . . . Hon har lefvat midt uppe i intellektuella intressen, har hållit jämna steg med reformrörelserna på uppfostrans område och har aldrig tröttnat att förkofra sitt vetande och utvidga sin smak.» Hon samlar omkring sig en skara intelligenta elever, med hvilkas tillhjälp hon uppför tyska skådespel, mestadels under det nyinstiftade »Goethe Societys» egid. Att utbreda kännedomen om den tyska litteraturen och särskildt Goethes skrifter betraktade hon som sin speciella mission i England, och man kan förstå hennes förtjusning, när »Goethe Society» grundlades i februari 1886, med Max Muller som förste president och hennes man som sekreterare. Den senare hade gjort sig känd som Goethe-forskare genom sitt året förut utgifna arbete »The Spirit of Goethe's Faust», där han tvärtemot den gängse uppfattningen inom Englands litterära kretsar häfdar betydelsen af andra delen af mästerverket. Han framhåller, att det varit hans hustru, som riktat hans uppmärksamhet på dess skön-
126
heter; och sida vid sida arbeta nu också man och hustru på det nya sällskapets förkofran. En filial däraf grundas i norra delen af London, där de äro bosatta, och Mrs. Coupland är här verksam på många sätt; bland annat håller hon fyra föredrag hänförande sig till Goethes lif och hans förhållande till England, hvilka äfven utgifvits i tryck. Förbindelserna med Tyskland underhållas också genom sommarresor, som hon företager i sällskap med sin man, och under hvilka Eucken och hans familj besökas såsom nära fränder.
Under sina senaste lefnadsår får Mrs. Coupland ett nytt lifsintresse vid sidan af Goethe: det är Finland. Redan tidigare har hon hyst varma sympatier för vårt land, men efter februarimanifestet slå de ut i full låga. I en minnesteckning öfver sin hustru, ur hvilken jag hämtat en del af ofvanstående biografiska uppgifter, säger hennes man, att hon af sin morfar Seebeck, som emigrerade från Reval, ärft sin afsky för den ryska despotismen, och att hon var en sann Passow i sin sympati för alla äkta nationella sträfvanden. Jag har redan framhållit, hurusom tanken på en internationell adress väcktes genom hennes inspiration, men det återstår att tillägga, att sedan initiativet därtill var taget, hon äfven uppbjöd all sin energi för att göra företaget bekant bland de många framstående och inflytelserika personer hon kände. Det var bland annat genom hennes förmedling som den berömda och vördade åldringen Florence Nightingale med klar och vacker handstil tecknade sitt namn under adressen.
Djupt besviken kände sig Mrs. Coupland, då underrättelsen kom om Tsarens vägran att mottaga den europeiska deputationen. Liksom andra främjare af företaget hyste äfven hon den uppfattningen, att de olika ländernas adresser utgjorde en fullkomligt korrekt och lojal vädjan till Finlands storfurste. Eucken hade uttryckligt framhållit, att »man måste afgjordt undvika allt som kunde synas som en agitation mot Ryssland; hvarje samband med radikala och revolutionära partier måste undvikas. Ty till sist kommer ju allt an därpå, att saken gör intryck i Ryssland å högsta ort, och att man aktar sig för att väcka allmän förargelse.» Men Mrs. Couplands vanliga optimism förnekade sig icke heller nu. Hon skrifver i ett bref, att utgången är henne hardt när obegriplig, men hon hoppas dock, att folkens vädjan på ett indirekt sätt skall komma Finland till godo; en sådan kraft som bor hos dess
127
folk »kan icke dö, utan måste kämpa sig fram trots förtrycket.»
Det är omöjligt att afgöra i hvad mån hennes förutsägelse om den internationella adressens indirekta betydelse gått i fullbordan. Huruvida den utöfvade någon inverkan på den ryska regeringens politik känna vi icke; men så mycket är säkert, att den i högre grad än någonting annat riktade Europas uppmärksamhet på vår politiska ställning, att den förskaffade vårt land många nya vänner, som äfven framgent på olika sätt uppträdde till dess försvar, och att den här hemma väckte glädje och tillförsikt. Den var i alla händelser en ljusstråle, som bröt sig fram genom molnen vid det nittonde seklets dystra solnedgång.