Finsk Tidskrift, nummer 1, år 1904.
Harald Höffding.
Af
Th. Rein.
Då det besök, hvarmed professor Höffding sistlidne vår på inbjudan af det finska universitetet hedrade vårt land och de föredrag han härstädes höll tvifvelsutan bidragit att hos den litterärt vakna delen af vår allmänhet öka och till vidsträcktare kretsar sprida intresset för den framstående danske tänkaren, torde några meddelanden om honom och hans idéer ej vara ovälkomna för Finsk Tidskrifts läsare. En utförlig framställning af hans vetenskapliga lifsgärning, hvilken ej blott inom hans eget fädernesland utan äfven långt utom dess gränser tillvunnit sig en stor och förtjänt uppmärksamhet, kan naturligtvis här ej ifrågakomma, blott ett försök att i korthet karakterisera dess hufvudriktning och viktigaste sidor.
Höffdings filosofi är ej en utifrån vunnen och af mottagaren ihärdigt fasthållen lära, utan en hans personliga lifsåskådning, till hvilken han genom ett länge fortsatt, energiskt sträfvande efterhand kommit. Långt ifrån att ständigt vidhålla ett och samma åskådningssätt, har han genomgått en utveckling, under hvilken han varit påverkad af mycket skiljaktiga tankeriktningar, dem han oaflåtligt pröfvat för att af dem behålla hvad som synts honom vara det bästa. I företalet till en af sina skrifter (Ethik) säger han, att det intresse, filosofiska studier för honom haft allt från hans första ungdom, sammanhänger med att de ämnen de angå stå i närmare förhållande till forskarens egen personlighet än fallet är med andra vetenskapliga ämnen. Höffding anser öfver hufvud att i filosofin tänkarnes personligheter äro af större bety-
4
delse än på andra vetenskapers områden och att de skilda systemen gifva uttryck åt deras individuella egendomlighet. Filosofins historia är ej en ständig kamp mellan stridiga meningar, af hvilka den ena slår den andra omkull, utan de olika systemen hafva alla haft sitt relativa berättigande, så vidt som de hvart och ett på sitt sätt uttryckt en typisk tänkarpersonlighets behof att betrakta tillvaron. Höffdings eget filosoferande har haft denna karaktär.
Harald Höffding, som härstammar från en förmögen köpmanssläkt, föddes i Köpenhamn den 11 mars 1843. Vorden student, ägnade han sig till en början åt teologi i afsikt att blifva präst, därtill drifven af ett varmt religiöst behof, som den tiden hos honom fann sig tillfredsställdt af kyrkans lära. Länge kunde han dock ej stanna på denna ståndpunkt, utan aflägsnade sig från densamma steg för steg, ej utan svåra, inre strider. Han påverkades tidigt af den genialiske danske mystikern Sören Kierkegaard, som, själf djupt kristligt religiös, framställt åsikten att den ursprungliga, sanna kristendomen, nya testamentets kristendom, alls icke är detsamma som kyrkans vedertagna lära. Själfva kärnan af kristendomen ligger, enligt Kierkegaard, i »paradoxet», det för förnuftet ofattliga, som just därför måste med blotta tron omfattas. De konsekvenser, till hvilka ett sådant återvändande till urkristendomen tycktes leda: bortvändhet från den reella världen, ringaktning för vetenskap och kultur under förväntan på det tusenåriga rikets snara ankomst väckte dock snart hos Höffding betänkligheter. Efter att i medlet af 1860-talet hafva aflagt sin teologiska ämbetsexamen, beslöt han öfvergifva denna bana och vända sig till studium af filosofin, i hopp att här finna en lösning af de problemer, öfver hvilka han grubblade.
Han tog härvid till en början intryck af den danske hegelianen professor Rasmus Nielsen, som ville stifta fred mellan religion och filosofi på sådan grundval, att enär båda stå främmande för hvarandra och ej ha med hvarandra att göra, de just därför ej kunna komma med hvarandra i strid. Höffdings första publikation: Philosophie og Theologie (1866) är hållen i denna anda. Snart tyckte han sig dock
5
finna, att häri låg mera ett yttre mäklande än en egentlig försoning, ett vapenstillestånd men ingen verklig fred. Han öfvergaf denna diplomatiserande ståndpunkt och vände i stället sin uppmärksamhet på en annan dansk tänkare Fredrik Christian Sibbern, representant för en realistisk, med den nyare engelsk-franska filosofin besläktad riktning, hvars banerförare varit en Comte, J. Stuart Mill, Spencer. Med denna riktning gjorde sig Höffding ytterligare förtrogen under en vistelse i Paris, 1868—1869, och den blef i väsentlig mån bestämmande för hans senare uppfattningssätt. En skrift »Den engelska filosofin i vår tid» (1874) kan sägas
beteckna detta genombrott i H: s filosofiska utvecklingsgång. Dock har han aldrig kunnat nöja sig med en rent positivistisk uppfattning, en sådan som dröjer blott vid de yttre fenomenerna utan att efterfråga tillvarons egentliga mening och betydelse. Den åder af idealism, som hos honom förefunnits, har, trots allt, ej utsinat utan gjort sig fortfarande gällande, och han har mottagit inflytande jämväl af tänkare sådana som en Lotze och Fechner, hvilka, ehuru utgångna från naturvetenskapliga forskningar och fullt erkännande de »exakta» forskningsmetodernas nödvändighet, dock energiskt framhålla det andliga lifvets själfständiga betydelse och egenskap att vara det, för och genom hvilket den fysiska naturen först får en mening och ett värde.
Den världsåskådning, som fått sitt uttryck i Höffdings förnämsta filosofiska arbeten, kan sägas bestå i en förbindelse af realism och idealism. Noggrann empirisk forskning skall ligga till grund för all vetenskaplig kunskap, äfven för filosofin. Ett naturligt orsakssammanhang råder i all tillvaro, äfven den psykiska, och det gäller att utreda detta sammanhang. Utvecklingsläran i dess moderna form erkännes af H. såsom ett af forskningen vunnet resultat. Men han vill ej dogmatiskt förneka och ej tillspärra hvarje utsikt till en sådan verklighet, som går utöfver sfären af vår erfarenhet. Tvärtom betraktar han såsom en uppgift, hvilken det särskildt tillhör filosofin att söka så vidt som möjligt närma oss till, en slutlig förklaring af det empiriskt gifna, om vi än på grund af vår erfarenhets begränsning häri ej kunna
6
komma längre än till mer eller mindre sannolika hypoteser. Filosofin kan häri ej komma till en definitiv afslutning; en första orsak ligger städse utom området för det vetenskapligt vetbara. Men religionen inträder här som ett slags komplement till vetenskapen, hennes tro kan omfatta äfven sådant som vi icke kunna veta.
Sedan Höffding öfvergifvit tanken att blifva teolog och en tid verkat som skollärare, vände han sig definitivt till filosofin såsom sitt egentliga lefnadskall och blef docent och 1883 professor i denna vetenskap vid Köpenhamns universitet. Han har på denna plats utvecklat en stor och fruktbärande verksamhet, och hans personliga inflytande på den studerande ungdomen har varit högst betydande, dels genom offentliga föreläsningar, dels genom privata kollegier och öfningar, vid hvilka äfven en och annan finne torde fått med honom träda i närmare beröring. Framför allt har han dock verkat som filosofisk författare, och hans alstring i detta afseende har varit mycket stor. Hans skrifter äro utmärkta genom grundlighet och skarpsinne, men tillika genom en klar och populär framställning, hvarför de blifvit mycket lästa, bland annat äfven i vårt land. I Sverige har han vunnit stort erkännande och varit inbjuden att hålla föreläsningar. Men äfven i andra än de nordiska länderna har hans namn blifvit berömligen kändt.
Till Höffdings grundläggande arbeten hör hans Psykologi (1882), hvaraf sedermera utkommit en mängd upplagor och öfversättningar och som blifvit allmänt erkänd som ett verk af framstående värde. Den bygger helt och hållet på empirisk grund, men är för ingen del materialistisk, i ty att den erkänner själslifvet såsom en särskild art af realitet, hvilken, genom människoandens inre erfarenhet af sig i själfmedvetandet, kommer till vår kunskap. Själslifvet betraktas icke af H. såsom ett osjälfständigt bihang till eller en frambringelse af de fysiologiska processerna i hjärnan. Han ansluter sig till den åsikt af förhållandet mellan »kropp» och »själ», enligt hvilken de äro jämsides med hvarandra gående serier eller grupper af fakta, de där inbördes samstämma, emedan det är samma ur-reale, som i dem
7
framträder på ett dubbelt sätt, å ena sidan såsom fysiskt, å andra sidan såsom psykiskt. Det är alltså egentligen den uppfattning som framställts redan af Spinoza och som i nyare tid vanligen kallats »parallel-teorin» eller, såsom H. hellre vill hafva sin åsikt benämnd, »identitetshypotesen». Man kan måhända ifrågasätta riktigheten af denna teori, mot hvilken äfven under senare tid åtskilliga inkast blifvit gjorda, och fråga sig om ej förhållandet mellan kropp och själ kan enklare och naturligare förklaras såsom en växelverkan mellan skilda realiteter. Här är dock ej rätta stället att ingå på denna beniga fråga. Emellertid erkänner H. det psykiska, det medvetna föreställande, kännande och viljande lifvet såsom den mest betydande delen af tillvaron, eller den, för och genom hvilken ensam denna kan äga ett värde, desto högre ju större grad af intensitet det psykiska lifvet äger. Själf betecknar han sin ståndpunkt såsom »humanistisk». Höffding har i sitt arbete i ymnigt mått tillgodogjort sig de resultat, till hvilka den s. k. »experimentella» psykologin kommit, samt äfven ägnat uppmärksamhet åt det »undermedvetna» själslifvet. Någon absolut motsats mellan medvetet och omedvetet själslif finnes icke, de beteckna blott olika grader af själslifvets energi.
Höffdings psykologi utmynnar i en betraktelse af de etiska lifsprinciperna. Uti en redan 1876 utgifven liten, men märklig skrift »Grundlaget till den humane Ethik» hade han gjort en början till deras utredning, men hans hufvudarbete öfver ämnet, med titeln »Ethik», utkom 1887 och har sedermera upplefvat flera upplagor, delvis omarbetade, men med bibehållande af de ursprungliga principerna. Den filosofiska etiken skall, enligt H.; icke inskränka sig till att historiskt och berättelsevis framställa, hvad människorna på skilda tider hållit för sedligt och osedligt, utan framför allt söka utreda orsakerna till att människorna fälla etiska domar, bedöma handlingar såsom sedliga eller motsatsen däraf, samt till att de bedöma dem såsom de det göra. För sin del vill han ej härleda det sedliga medvetandet ur vissa, på ett yttre, öfvernaturligt sätt af en transscendent guddom människan meddelade föreskrifter, utan söker
8
förklara det ur människans egen natur och allmänna lefnadsvillkor. Likasom — säger han i företalet till etiken — aflägsna snöberg vid första anblicken tyckas sväfva i luften, men vid närmare betraktande befinnas hvila på jordens fasta grund, så få de etiska grundsatserna vid närmare undersökning sin naturliga förklaring ur människolifvets faktiska beskaffenhet. Dessa grundsatser hvila på den fordran, att all mänsklig handling skall vara ägnad att så vidt möjligt bidraga till befrämjande af allmänt mänskligt väl — ej blott den handlandes eget utan äfven andras. En handling uppfattas såsom i sedligt afseende prisvärd, om den öfverensstämmer med en handlingsregel, hvilken anses säkerställa så många människors välfärd som möjligt. Men uppfattningen af hvari allmän välfärd består och hvad den erfordrar är på skilda tider, vid olika kulturgrader olika. Kulturutvecklingen medför att äfven de sedliga idealerna utvecklas och förändras. De plikter till iakttagande af rättvisa och välvilja, som på en lägre kulturgrad anses bindande blott i förhållande till den egna familjens, stammens, nationens medlemmar, utsträckas vid en högre kultur att gälla gentemot alla människor — ja till en viss grad mot alla medvetna väsenden, inberäknadt djuren. Och förändringen gäller ej blott det subjektiva uppfattningssättet; ty hvad som på en ståndpunkt faktiskt är villkor för allmänt väl, är det faktiskt icke alltid på en annan.
Mig synes att Höffding gått en lycklig medelväg mellan, å ena sidan, den (Kant’ska) formalism, som anser sedlighetsnormerna bestå blott i så kallade »kategoriska imperativer» af förnuftet: du skall handla så och så, utan all hänsyn till hvad genom ett sådant handlingssätt åstadkommes, samt å andra sidan den af en del moralister hyllade lära, som lägger egoismen till grund för all sedlighet, i det individen alltid i grunden eftersträfvar sitt eget väl, och andras blott emedan och så vidt som han finner sitt eget väl bäst befrämjas i och med deras. I verkligheten godkänner vårt samvete icke ett sådant rent egoistiskt motiv för våra handlingar. Höffding framhåller med rätta, att den rena egoismen icke är det för människan enda »naturliga», eftersom ju äfven naturliga
9
sympatikänslor finnas människor emellan, känslor i följd af hvilka den ena individen själfvilligt kan uppoffra sig för den andra — t. ex. de känslor som råda mellan föräldrar och barn eller mellan syskon eller medlemmar af samma stam inbördes.
Höffding är determinist, han anser att individens beslut bero af hans viljas, hans karaktärs beskaffenhet, och att denna beskaffenhet ej står isolerad från kausalsammanhanget i universum. Och en personlighet kan han vara endast så vidt som sammanhang och kontinuitet råder i hans sätt att vilja. Vore viljandet orsakslöst, skulle själslifvet hos individen upplösas i en mängd från hvarandra isolerade moment. Sann frihet består i att människans handlingar bestämmas af hennes innersta öfvertygelse. Determinismen hindrar icke H. att erkänna individens ansvarighet för sina handlingar. Han anser att sedelagen måste af den enskilde i hans handlingar i viss mån individualiseras, efter de förhållanden under hvilka han lefver och verkar, hvarvid äfven hans personliga egenskaper, naturligtvis inom vissa gränser, kunna göra sig gällande, så att man på visst sätt kan säga att hvarje personlighet har sin etik. Den etik, filosofen omfattar, bör hos honom själf utveckla sig till en lifskonst, en praktisk lefnads-visdom, hvarpå han själf lefver.
Inom den del af etiken, han kallar »social etik», behandlar H. flera viktiga nutidsfrågor, städse humant, frisinnadt och med ett för tidens kraf öppet sinne. Så exempelvis frågan om förhållandet mellan kyrka och stat. Ehuru han icke anser sedlighetens grund och norm ligga i en uppenbarad eller religiös tro såsom ett dess oumbärliga villkor, erkänner han dock att kristendomen genom sitt etiska uppfattningssätt lämnat väsentliga bidrag till det humana sedlighetsbegreppet samt att människor allt än i otaliga fall erhålla hela sin sedliga uppfostran i och med religionen. Men han fordrar religionsfrihet, emedan i den moderna staten lefva människor med högst olika religiösa öfvertygelser och emedan många former af det moderna kulturarbetet för att hafva framgång måste vara oafhängiga af kyrkan. Mot religionsfrihetens princip strida sådana institutioner som den religiöst affattade eden, äktenskapets obligatoriska ingående i en kyrklig form,
10
begrafningsskicket. Skilsmässan mellan stat och kyrka skall lända kyrkan själf till gagn. Staten kan ej vara likgiltig för kyrkan, så länge denna fortfar att vara en viktig kulturmakt; den måste därför skydda, men tillika kontrollera kyrkan.
I fråga om äktenskapet anser H. detsamma böra ingås för lifstiden och ej på uppsägning, såsom från en del håll nuförtiden påyrkas. Äktenskapets hufvudmotiv måste vara den ömsesidiga kärleken; men en verklig kärlek fördrager ej att föreningen ingås med baktanken att åter kunna upplösas. Om parterna önska ingå en uppsägbar förbindelse, bevisar det att de själfva icke tro på sin kärleks uthållighet, deras kärlek är då icke äkta och de gjorde bäst i att icke förena sig. För »flug-erotiken» med dess momentant ingångna och strax åter upplösta förbindelser hyser H. ingen sympati och han är ej en beundrare af den moderna esteticism, som förer denna erotiks talan. Med en ensidig, för det etiska främmande intellektuell och estetisk kultur följer, anmärker han med rätta, ej sällan ett blaseradt och raffineradt tänkesätt, som finner näring på det sexuella området.
För socialismen är Höffding ej utan sympati, så vidt som den af ser att på frihetens och rättvisans grund undanrödja bestående sociala missförhållanden, men han gillar icke den frihetsfientliga lära, som vill åt staten öfverlåta dispositionen öfver allt kapital. Äfven den kroppsarbetande proletären erkännes af den nutida staten såsom en fri medborgare, men faktiskt står han fortfarande för mycket i beroende af arbetsgifvaren, i hvars intresse ligger att hålla lönen möjligast låg och som häri understödes af en genom folkökningen allt mera stegrad konkurrens mellan de arbetssökande inbördes. Om än kroppsarbetarens ställning faktiskt är snarare bättre än sämre nuförtiden än förr, är hans missnöje större, emedan han kommit till mera själfmedvetenhet och reflexion och därför påyrkar sin rätt att ej blott i princip, utan i verkligheten, behandlas så som han i sin egenskap af person har rätt att fordra, nämligen såsom ändamål och ej blott såsom medel. Problemet skall enligt H. lösas på etisk grund under alla klassers samverkan och med tillhjälp af staten medels lagar angående betryggande af lif och hälsa under arbetet, maxi-
11
mal arbetstid, ålders-, sjuk- och olycksfallförsäkring m. m. dylikt. Han håller före, att arbetarne själfva bäst kunna medverka därtill genom bildande af fackföreningar af den art som uppstått i England, hvars arbetarrörelse går i hvad han kallar »den empiriska socialismens» riktning, och den han anser i allmänhet sund. Däremot sympatiserar han icke med den »spekulativa socialismen», d. ä. den från Marx utgångna formen af socialism, hvilken tyvärr blifvit rådande bland annat i vårt land. Han gillar ej denna hatets dogmatik, som predikar idel klasskamp och som tror att, blott arbetaren håller ut härmed, samhällsskicket af sig själft genom någon plötslig katastrof skall slå om till ett bättre. Tvärtom måste den sociala evolutionen, såsom all organisk utveckling, ske steg för steg, så att det nya bygger på det beståendes grund. Åtskilliga af de reformer, H. i sin etik ansett önskvärda, hafva som bekant senare genomförts eller hålla på att genomföras i kulturländerna.
Beträffande frågan om konstens förhållande till öfriga ideella lifsmakter, särskildt de etiska, anser H., att den estetiska känslan får etisk betydelse redan därigenom att den vänjer oss att betrakta tingen, sådana konsten framställer dem, utan egoistiska baktankar, att den vänjer oss att glömma oss själfva i glädjen öfver hvad vi förnimma. Den renar och harmoniserar våra känslor i det den, utan att betaga sina bilder deras konkret-individuella be{s}kaffenhet, framhäfver i dem det väsentliga, det karakteristiska, hvarigenom vi befrias från det osammanhängande och förvirrande som företeelserna ofta erbjuda, och få ett på en gång intensivt och helgjutet känslointryck. Han tillägger vidare: »det kan icke vara någon strid emellan hvad estetiken verkligen fordrar och hvad som är etiskt berättigadt. Allt som verkligen har estetiskt värde måste också vara etiskt berättigadt.» Konstens uppgift är icke att direkt moralisera. Men den äkta konsten vill icke heller demoralisera. Konstnärens geni är oskiljaktigt från hans personlighet, och därför kommer en ovillkorlig värdering af lifvet och tillvaron in i hans verk, äfven om han ej haft en sådan för afsikt. Beskaffenheten af denna värdering beror på, hvad för en personlighet han är;
12
och hans personliga blick på lifvet kan vara skef. H. gillar ej det åskådningssätt, som ställer sig öfverlägset och ironiskt till hvarje praktiskt förhållande och som vill i konsten behandla alla lifsvärden ur en uteslutande estetisk synpunkt. Detta leder till konstens förfall. Till och med en stor och betydelsefull konst, såsom den italienska renässansens, kan komma att stå utan sammanhang med de verkliga i tiden kämpande makterna och utan sammanhang med hela folkets lif. Renässansen hade sprängt de medeltida bojorna, men förmådde hvarken på det etiska sinnelagets eller det arbetande tänkandets väg utforma ett nytt människoideal. Det var en tidsålder utan fasta sedliga begrepp och förebilder och blef därför ett lätt byte för den kyrkliga reaktionen.
Det religiösa problemet torde i grunden vara det som städse mest intresserat Höffding, äfven efter det han frångått sin ungdomsståndpunkt. Sina senare åsikter har han framlagt i sin Religionsfilosofi (1901). All religions kärna är tron på ett värde i tillvaron, på att det som förtjänar vara verkligt också har eller får verklighet, äfvensom på en makt som upprätthåller och säkerställer värdets bestånd. En sådan tro behöfver människan för att kunna lefva lifvet. Såsom värdefullt erkänna de etiska religionerna, framför allt kristendomen, vår egen sedliga fullkomlighet; då vi finna oss ej hafva nått den, uppstår synd- och skuldkänslan, som åter framkallar behofvet af och tron på en försoning. Anhängarne af en religion pläga anse denna gifva den enda rätta förklaringen af tillvaron öfver hufvud. Men vetenskapen uppstår och emanciperar sig småningom från religionerna. Så har vetenskapen i många stycken ställt sig i strid med kristendomens läror och rättat mycket i hennes föreställningssätt, eller förklarat för symbol och myt, hvad hon plägat betrakta som realitet. Vetenskapen betraktar allt tillvarande såsom behärskadt af orubbliga lagar och erkänner inga underverk. Hon behöfver dock ej komma i strid med det väsentliga i religionen, ty hon kan på grund af vår erfarenhets ofullständighet ej ernå en afslutande förklaring af tillvaron. Skulle vetenskapen kunna direkt uppvisa, att och på hvad sätt det värdefulla har eller får verklighet, så vore religionen öfverflödig,
13
vetenskapen skulle då göra tillfylles. Men religionen behöfves såsom en tro, en förvissning om hvad vi icke se och icke kunna bevisa. Utöfver den allmänna tanke, att det som verkligen har värde står i ett inre förhållande till de krafter, som behärska tillvaron, och att det under en eller annan form skall fortfara att där bestå, kunna vi icke komma. Vi kunna lika litet vetenskapligt uppvisa ett högsta värde som en högsta orsak, vi kunna öfver hufvud hafva kunskap endast om det relativa. Men i det relativa finna vi dock anledningar till ett fortsatt sökande efter nya, allt mer omfattande synpunkter för dess begripande. I vår värdering måste vi stanna vid värden som för oss människor äro de högsta. Men det kan ju hända, att våra högsta värden själfva blott äro elementer i en än mera omfattande tingens ordning, ett värdenas rike, hvars grundlagar och omfång vi lika så litet kunna föreställa oss, som vi kunna föreställa oss den naturliga ordningens helhet, hvaraf vetenskapen lär oss känna blott ett fragment. Höffding hänvisar till Spinozas lära, att den högsta världsgrunden eller »substansen» har, utom utsträckning och tanke, fysiskt och psykiskt, ännu otaliga andra attributer, dem vi icke hafva någon erfarenhet af. Kanhända har Spinoza rätt.
Höffdings lära har sålunda en optimistisk grundsyftning, om än erkännas må att dess betraktelsesätt är nog skeptiskt. Hans framställning af religionsfilosofin är emellertid högst intressant, på en gång lättfattlig och djupsinnig. Frisinnad motståndare till all blind auktoritetstro, vill han att religionen skall vara en personlighetens egen lifssak, — något som ju icke behöfver hindra att den tillika kan vara en gemenskapssak. Hans bemödande att städse iakttaga opartiskhet har verkat, att hans religionsfilosofi liksom hans etik fått röna aktningsfullt erkännande äfven af sådana, som hylla meningar motsatta hans egna, däribland af ortodoxa teologer. En bland dessa, den inre missionens i Danmark förman, slutar en lång polemik emot Höffdings »Religionsfilosofi» med att personligen tacka författaren »for den Beläring, Gavn og Förnöjelse, jeg har haft af at laese hans Bog. Jeg kan till Slutning hilse ham som en Modstander, som jeg i mange Maader ser op til og höjagter, med den Kaarde som
14
jeg vilde önske at jeg kunde bruge med långt större Dygtighed end jeg har gjort til at bekjämpe hans Livsanskuelse med».
En mindre skrift af Höffding, »Religion og Videnskab», 1910, utgörande första delen af en serie religionshistoriska småskrifter, innehåller i populär form en sammanfattning af H:s uppfattning af religionens väsende och dess förhållande till vetenskapen. I tidskriften »Tilskueren» för 1889 hade Georg Brandes infört en uppsats full af beundran för Nietzsches filosofiska skrifter med deras talrika originella paradoxer. Härtill skref H. ett genmäle, »Demokratisk radikalisme», tadlande Nietzsches ultra-aristokratiska idéer om »öfvermänniskan» såsom den där skall vara berättigad att trampa den svaga under fötterna, hans inhumana etik, som beklagar att genom kristendomen de fattiga och undertryckta lyckades bringa till anseende en »slafmoral» gent emot de höges »herremoral», äfvensom hans påstående att den mänskliga utvecklingens mål blott bör vara frambringandet af stora, genialiska personligheter. Höffding framhåller med full rätt, att verklig »storhet» kan tillmätas endast den människa, som arbetar för värdefulla mål som komma alla, eller så många som möjligt, till godo, att ett rättvist uppskattande af kraften och genialiteten måste bero af huru dessa användas och af värdet hos den sak, för hvilken de arbeta, samt att ett »genialitets»-begrepp, som egentligen betyder blott egenskapen att afvika så mycket som möjligt från det sedvanliga och allmänt antagna, är alldeles för tomt och formalistiskt. Bakom Nietzsches estetiskt intressanta idéspel, där ju äfven sanna och träffande tankar stundom framblixtra, finner H. det sjukligt förvridna, och hans »Geistreichheiten» finner han ofta likna granna såpbubblor, som snart brista sönder. — Uti en senare utgifven samling af sina förut publicerade uppsatser, »Mindre Arbeider» (2 delar, 1899, 1901) har H. bortlämnat denna polemik liksom äfven andra uppsatser af rent polemiskt innehåll. Han erinrar dock om densamma i förordet, sägande sig hafva uppträdt mot den i hans ögon öfverdrifna betydelse man tillagt Nietzsches idéer. I än senare uttalanden har H., angelägen som alltid att ej göra orätt mot någon, sagt sig
15
hafva i nyssnämnda polemik bedömt Nietzsche i viss mån orätt, i det han ej nog framhållit dennes egentliga grundtanke, yrkandet på »Livets Kraft og Fylde». Nietzsche är såtillvida icke någon motståndare till den af H. omfattade »välfärdsmoralen». Likväl har H. nödgats (i arbetet »Moderne filosofer», 1904) erkänna motsägelsen hos Nietzsche mellan grundtanken och de konsekvenser han vill därur härleda i sin lära om herre- och slafmoralen, med dess till rysk byråkratism och preussiskt junkerdöme sig närmande förhäfvelse öfver »massan» eller »hjorden». Till och med har H. medgifvit, att en del genialiteter i Nietzsches senare skrifter ej kunna förklaras annorlunda än ur hans öfverdrifna bruk af kloral. Nietzsche blef, som bekant, under senare delen af sitt lif sinnesrubbad.
Till G. Brandes har Höffdings förhållande varit det bästa, och i »Mindre Arbeider» (2:dra delen) ingår ett år 1891, kort efter det de stått i polemik om Nietzsche, hållet tal, fullt af erkännande för Brandes’ förtjänster. Denna å sin sida har uttalat sig mycket lofordande om Höffding som tänkare och personlighet.
Bland uppsatserna i »Mindre Arbeider» finnas flere af stort intresse, såsom den hvilken med mycken värme behandlar H:s danske föregångare på den filosofiska realismens väg: F. Chr. Sibbern. Äfvenså »Hedenske Sandhedssögere» med intressanta paralleler mellan de senare stoiska filosoferna i hedendomen (Seneca, Epiktet, Marcus Aurelius) och den då sig utbredande kristendomen, med hvars anda deras läror, utan att hafva varit af den påverkade, erbjuda en märklig inre släktskap. Hos dessa stoiker finner man idén om en allmän människokärlek, hvilken bör omfatta äfven fiender, klart uttalad, hvarjämte de framhålla hurusom det är det inre sinnelaget, som väsentligen betingar människovärdet, icke intelligensen eller den yttre handlingen. Redan från sin början hade den stoiska filosofin i religiöst af seende haft en monoteistisk riktning.
Ett arbete af framstående värde är »Den nyere filosofis historie» (i 2 band, 1894—1895), hvari de filosofiska systemerna framställas i deras sammanhang med den allmänna
16
bildningen och de inom denna på skilda tider rådande olika strömningar, samt särskildt med utvecklingen af öfriga vetenskaper, i synnerhet naturkunskapen och historien. Filosofins historia fattas sålunda som en del af den allmänna kulturhistorien. Man erhåller jämväl skildringar af de enskilda filosofernas personlighet, hvilket i förening med den icke torra och schematiska utan trefligt berättande stilen gör boken i hög grad läsbar. Författaren ger i densamma sitt erkännande äfven åt riktningar som helt och hållet afvika från hans egen, såsom exempelvis medeltidens skolastik, framhållande dess formella skarpsinne och fasta, helgjutna världsåskådning.
Ännu helt nyss har H. utgifvit ett större filosofiskt arbete »Den menneskelige Tanke» (1910), en utförlig framställning af förf:s filosofiska grundåskådning, angående den mänskliga kunskapens villkor och gränser. »Kritisk monism» benämner han själf denna sin grundåskådning. Med Kant är han kritisk, ty om det som ligger bortom all erfarenhet kunna vi intet veta, men med Spinoza är han monist, i ty att han, om än utgående från erfarenheten, sträfvar till en sammanhängande och förklarande världsåskådning genom att söka medels tänkande såvidt möjligt närma sig den enhet, i hvilken vi måste antaga allting slutligen vara sammanfattadt.
En samling »Udvalgte Skrifter af Harald Höffding» har utgifvits i Köpenhamn på »Nordisk Forlag» i ett antal mindre häften sedan år 1902, innehållande de mera populära bland hans arbeten och sålunda ägnad att låta äfven en större allmänhet göra den framstående tänkarens bekantskap. Och en sådan är väl värd att göra. Höffding är en modern tänkare, man finner hos honom varm sympati för nutidens idéer och sträfvanden, men han hör icke till de »moderna andar», som betrakta idéernas utvecklingsgång i historien ungefär såsom en trupp i leder efter hvarandra frammarscherande soldater, hvarvid betraktaren pliktskyldigast alltid bör ägna sin beundran just åt det led som för ögonblicket passerar förbi och skänka de nyss förut passerade sin ringaktning. Höffding förstår bedöma idéers värde ur andra synpunkter än den, att de nyaste alltid måste vara de bästa. Han är realist, men
17
därför ej en förnekare af lifvets ideella värden. Han framhåller personlighetens betydelse och individens plikt att tillvarataga densamma i dess egendomlighet samt göra den gällande jämväl utåt, men han är human, han ställer ej som ideal den enskildes pösande själftillräcklighet, utan anser att individen bör hålla på sin egen personlighet, redan för att kunna i sin mån bidraga till det allmänna valet, hvars förverkligande uti en möjligast mångsidig form utgör människans högsta sedliga uppgift.