Risto Vilkko
Georg Henrik von Wright och internationaliseringens tid
Georg Henrik von Wright (1916-2003) inledde sina filosofistudier vid Helsingfors universitet år 1934. Ämnet teoretisk filosofi som leddes av den inom logiken och psykologin meriterade Eino Kaila attraherade von Wright mer än den westermarckska praktiska filosofin. Kaila var anhängare av den nya filosofin som gick under namnet logisk empirism och som tillsammans med vissa andra filosofiska inriktningar i mitten av 1900-talet gav upphov till den analytiska filosofin. Kaila uppmanade tidigt sin elev att inrikta sig antingen på psykologi eller logik. Von Wright valde logiken. Detta val ansåg han vara sitt livs mest vittgående. I sina memoarer gör han följande uppskattning: ”hade jag valt psykologin hade jag knappast blivit en psykolog av betydelse. Däremot är det möjligt att mina estetiska intressen, främst litteraturen, då bättre kommit till sin rätt i mitt fortsatta vetenskapliga liv. Min dragning till det exakt vetenskapliga och matematiskt precisa fällde utslaget.”
Sin magisterexamen slutförde von Wright på tre år. Doktorsavhandlingen som behandlade induktionsslutledningars logik blev klar år 1941.
År 1939 reste von Wright för första gången till Cambridge som vid sidan av Helsingfors blev hans andra filosofiska hemvist. När vägen till Wien på grund av ockupationen var stängd och Wien-kretsens medlemmar flytt till olika länder blev von Wrights infallsvinkel allt mer präglad av den engelska analytiska filosofin. Tiden i Cambridge under 1940-talet blev utslagsgivande för hans karriär.
1900-talets kanske mest inflytelserika filosof Ludwig Wittgenstein (1889-1951) etablerade sig i Cambridge redan i slutet av 1920-tatel men von Wright blev medveten om detta först efter att själv ha anlänt till staden. Inte heller Kaila hade en aning om att Wittgenstein vistades i Cambridge vilket väl illustrerar kvaliteten på den finländska filosofins internationella kontakter under 1930-talet. I Cambridge studerade von Wright under ledning av Wittgenstein och så småningom utvecklades relationen till en nära vänskap. Wittgenstein rensade bort den logiska empirismen från von Wrights tänkande men kvar blev ett intresse för logiken som hjälpmedel för att lösa filosofiska problem. I Cambridge knöt von Wright också vänskapsband till en del andra ledande gestalter inom den tidens anglosaxiska analytiska filosofi såsom C. D. Broad, G. E. Moore, Alan Anderson och Georg Kreisel. Dessa kontakter blev senare även viktiga för hans karriär. Hans bas Trinity College utgjorde den största och ärorikaste vetenskapliga gemenskapen i Cambridge.
Den publik som följer med den internationella filosofin blev bekant med von Wright redan i början av 1940-talet efter att Broad skrivit en artikelserie för Mind i vilken han kommenterar von Wrights doktorsavhandling. Broads artiklar gjorde von Wright känd framför allt i England men också i den övriga filosofiska världen.
I början av sin karriär sökte von Wright sig aktivt utomlands. I slutet av andra världskriget hade han redan hunnit etablera fasta förhållanden till Cambridge och besökt alla de fyra svenska universiteten som då fanns. År 1945 reste han till Köpenhamn och bekantade sig med bl.a. Edgar Rubin, Jørgen Jørgensen och Alf Ross. Jørgensen tillhörde liksom Kaila den radikala logiska empirismens fanbärare. Von Wright har beskrivit Danmark som det land som under denna period ansågs vara de nya idéernas inkörsport från Europa till Norden. Märkväl att av de danska filosoferna var Harald Høffding (1843-1931) sin tids viktigaste förmedlare av nya filosofiska idéer till Finland.
Efter kriget utnämndes den 29-åriga von Wright till professor för den svenskspråkiga filosofin vid Helsingfors universitet. Under slutet av 1940-talet innehade han samtidigt många andra lärostolar i filosofi i Helsingfors och Åbo. År 1948 tillkallades han till Cambridge för att överta professuren i filosofi efter Wittgenstein. Efter Wittgenstein död i början av 1950-talet återvände han till sin tjänst vid Helsingfors universitet utan att senare ha ångrat det. Han upplevde att det efterkrigstida England var en trött nation. I Finland rådde det däremot entreprenörsanda och en gemensam vilja att arbeta för landets självständighet. I sina memoarer skriver von Wright att ”under sådana förhållanden kändes det också som en utmaning att stanna kvar och arbeta för mitt lands framtid”.
I och med verket A Treatise on Induction and Probability som publicerades år 1951 avslutade von Wright en period i sitt filosofiska liv som hade börjat med Kaila på 1930-talet.
Trots att Kaila och Wittgenstein kraftigt påverkade von Wrights utveckling som filosof utvecklades han till en självständig tänkare. I sina memoarer konstaterar han att hans arbetsmetoder avsevärt skiljer sig från Wittgensteins och gissar att Wittgenstein värdesatte hans filosofiska sinnes egenart: ”Grunden för vår vänskap var inte påverkan utan en oberoende, ibland rent tillfällig överensstämmelse i smak och värderingar.”
Wittgenstein berättas å sin sida ha sagt att von Wright var den enda av hans elever som han inte förstörde med sin undervisning, det vill säga den enda som inte försökte efterlikna hans tanke- och uttryckssätt.
Wittgenstein testamenterade sitt skriftliga material att förvaltas av von Wright, Elizabeth Anscombe och Rush Rhees. Organiserandet, tolkandet, redigeringen av samt forskandet i detta material blev en viktig del av von Wrights vetenskapliga bana. I detta sammanhang är det skäl att nämna en annan berömd finländsk filosof, Erik Stenius (1911-1990), vars inflytelserika verk Wittgenstein’s Tractatus publicerades år 1960. Förutom som Wittgensteinforskare var Stenius framgångsrik särskilt inom logiken och språkfilosofin. Han var professor i svenskspråkig filosofi vid Helsingfors universitet under åren 1963-1974 och tjänstgjorde även som gästprofessor i Förenta Staterna.
Till de första betydelsefulla utlandsresor utförda av våra första logiker hör även Oiva Ketonens (1913-2000) vistelse vid universitetet i Göttingen under slutet av 1930-talet. Där arbetade Ketonen med sina fortsättningsstudier handledd av den berömda tyska logikern Gerhard Gentzen (1909-1945). Resan var viktig trots att Göttingens dominans som den matematiska världens centrum redan då höll på att avta. Resultatet av vistelsen blev den förtjänstfulla avhandlingen Untersuchungen zum Prädikatenkalkül (1943). Det andra världskriget tillintetgjorde Ketonens planer på att efter Göttingen resa till Zürich för att studera för Paul Bernays.
I början av 1950-talet uppfann von Wright den så kallade deontiska logiken som behandlar normativa begrepp såsom ”tillåtet”, ”förbjudet” och ”obligatorisk” och deras inbördes relationer. Artikeln ”Deontic Logic” som publicerades i Mind år 1951 blev hans genombrott inom den filosofiska logiken. Från den deontiska logiken förflyttade han sig naturligt till logiken för normer som behandlar regleringen av mänskliga handlingar inom moralen och juridiken. Logiken för normer var ett påbygge till logiken för handlingar som i sin tur grundade sig på logiken för förändringar. På detta sätt intresserade sig von Wright även för handlings- och förändringsbegreppens logiskt-filosofiska problematik, som han behandlar i sitt verk Norm and Action (1963). Von Wright ansåg att hans bästa bok var The Varietes of Goodness, som utkom samma år, där han analyserar olika användningar av begreppet ”god”. Handlingens och förändringarnas logik var huvudtemat för hans forskning och undervisning under hela 1960-talet.
Den deontiska logiken medförde berömmelse även i Sydamerika där han etablerade många vänskaps- och arbetskontakter. Av hans viktigaste sydamerikanska kontakter kan nämnas argentinarna Eugenio Bulygin och Carlos Alchourrón.
I Nordamerika inledde von Wright år 1954 sin vetenskapliga bana som gästprofessor vid Cornells universitet, där han trivdes utmärkt. Efter det första läsåret deltog förutom hans gamla bekanta Norman Malcolm och Max Black bl.a. de på den tiden unga Roger Albritton, Keith Donellan, Carl Ginet och Sidney Shoemaker i hans seminarier. Med Cornell som utgångspunkt besökte von Wright även mariga andra amerikanska universitet. År 1960 bekantade han sig med västkustens akademiska kretsar vid en stor logik-, metodologi- och vetenskapsfilosofikongress som hölls vid Stanford. Denna bekantskap förnyade han tre år senare som gästprofessor vid Los Angeles universitet (UCLA). Det intimaste av hans samarbeten med amerikanska universitet förblev ändå det med Cornell där han i tolv års tid innehade en särskild professur (jmf von Wright: ”det lite konstiga namnet Andrew D. White Professorship at Large. Titeln är svår att översätta till svenska; på finska går ’ulkoprofessori’ bra, i svenska öron låter det snarast som professorn på rymmen”.)
På sommaren 1961 utnämndes von Wright till ledamot av Finlands Akademi. Denna utnämning som tillät honom att fullständigt koncentrera sig på sitt vetenskapliga arbete bidrog avsevärt till att han i fortsättningen höll sig i sitt hemland trots många lockande utländska erbjudanden. Helsingfors karakteriserade von Wright som en utmärkt stad för tänkande.
Från och med 1960 talet var von Wright även aktiv som tidskritiker. Under sin vistelse i Förenta staterna skrev han år 1967 essän ”Kriget mot Vietnam” som förutom i ledande finska och svenska dagstidningar även publicerades i den danska tidskriften Information och som en skild pamflett. Detta ställningstagande i Vietnamfrågan innebar en förändring från yttre iakttagande av händelser till en deltagande debatt. Under årens gång kritiserade von Wright offentligt bl.a. den vetenskapligt-tekniska framtidstron, överbelastandet av miljön, den ökande klyftan mellan rika och fattiga länder, byggandet av tilläggskärnkraft samt krigshandlingar i olika delar av världen. Han ansåg att den västerländska kulturen inte tillräckligt väl förstått de allvarliga följderna av dess egen regression.
Den nya livsinställningen påverkade även von Wrights vetenskapliga verksamhet som han från och med 1970-talet vidgade från den angloamerikanska analytiska inriktningen till den kontinentala filosofin. Denna utveckling accelererade hans intresse för hermeneutik. Ett resultat av detta blev ett av hans mest inflytelserika verk Explanation and Understanding (1971) som bygger på en föreläsningsserie i Cambridge hösten 1969 och i Cornell våren 1970. Detta verk som granskar skillnaderna mellan förklaringar i naturvetenskaperna och i humanistiska vetenskaper har ansetts utgöra ett brobygge mellan den angloamerikanska analytiska filosofin och den kontinentala hermeneutiska filosofin. Explanation and Understanding utgjorde även grunden för bland annat verken Causality and Freedom (1973), Freedom and Determination (1980) samt den längre essän ”Of Human Freedom” (1985).
Under 1980- och 90-talen förflyttades tyngdpunkten i von Wrights tänkande från handlings-, norm- och värdetematiken till begrepps- och medvetandefilosofin. Detta skede som kulminerade i essäsamlingen In the Shadow of Descartes (1998) lämnade han dock och återvände i början av 2000-talet till de värdefrågor som var bekanta från The Varieties of Goodness. Slutpunkten på sin karriär som logiker ansåg han sig ha uppnått med verket Six Essays in Philosophical Logic.
Von Wright var medlem av Finlands Akademi från år 1961 till 1986 och var den så kallade ”gamla akademins” sista ordförande under åren 1968-1970. Under årtionden forskade och undervisade han som gästprofessor vid flera olika universitet runt hela världen. Han var aktiv i många vetenskapliga samfund, föreningar, stiftelser och delegationer. Av ordförandeskap i vetenskapliga föreningar kan här nämnas Filosofiska föreningen i Finland (1962-1973), Internationella unionen för vetenskapens historia och filosofi (1963-1965) och Institut international de Philosophie (1975-1977). Han promoverades till hedersdoktor vid Bergens, Bolognas, Buenos Aires, Helsingfors, Innsbrucks, Leipzigs, Liverpools, Lunds, Saltans, Tammerfors, Tromsös, Stockholms och Åbos universitet samt vid Saint Olafs College i Minnesota.
Von Wright njöt inte särskilt av internationella kongresser och var sällan ivrig att hålla enskilda gästföreläsningar. Däremot gillade han att leda en kurs eller dra en föreläsningsserie som gästprofessor. Många av hans publikationer på 16 olika språk grundar sig just på föreläsningsserier. Till exempel Logik, filosofi och språk (1957) tog form under sommarföreläsningar i Värmland och Norm and Action och The Varieties of Goodness baserar sig på föreläsningsserier vid St. Andrews universitet åren 1959-1960. Deontic Logic and the General Theory of Action (1967) uppkom genom föreläsningar i Pittsburgh och Krakow. Utgångspunkten för Causality and Determination var en föreläsningsserie i New York 1976. Bakgrunden till essän ”Of Human Freedom” är två gästföreläsningar vid Helsingfors universitet.
Det är anmärkningsvärt att två finländska filosofer har fått sitt eget band i den berömda bokserien Library of Living Philosophers. På filosofins område jämförs denna utmärkelse med Nobelpriset eller Fields medalj. Förutom von Wright har hans elev Jaakko Hintikka (1929-) fått denna utmärkelse. Hintikka har varit professor i Förenta staterna sedan 1964, först i Stanford, sedan vid Floridas statsuniversitet och de senaste tretton åren vid Bostons universitet. Han var forskarprofessor vid Finlands akademi åren 1970-1981. Liksom von Wright hör även Hintikka till vår tids ansenligaste filosofer. Hans omfattande och mångsidiga produktion sträcker sig från matematisk och filosofisk logik till kunskapsteori, vetenskapsfilosofi, filosofisk estetik, språkfilosofi, filosofins historia och nutidens filosofi.
Von Wright och Hintikka inledde en ny genuint internationell tid i finländsk filosofi. Trots att många finländska tänkare under de senaste åren rönt internationell berömmelse är von Wrights och Hintikkas mångsidiga vetenskapliga prestationer och den omfattande internationella respekt de åtnjuter det som finländsk filosofi ännu idag är mest känd för.