Framstegsmyten

Metatiedot
Julkaistu: 
1991
Kuvaus: 
Published in/Publicerad i/Julkaistu
Dialoger 26, 1992, (5-25). Translation/ Översättning/ Käännös Leif Janzon.

© The von Wright Heirs/ von Wrights arvingar/von Wrightin perikunta

The Georg Henrik von Wright Online Collection, Filosofia.fi (Eurooppalaisen filosofian seura ry) <http://filosofia.fi/vonWright> ed./red./toim. Yrsa Neuman & Lars Hertzberg 2009. Inskanning & transkribering/Skannerointi & litterointi/Scan & transcription: Filosofia.fi Tommi Palosaari | Sonja Vanto

Framstegsmyten

Ett bidrag till debatten om moderniteten

Till Jürgen Habermas, kritiker och förkämpe för "det moderna projektet"

1.De senaste årens debatt kring "kulturella vär­den" har främst kretsat runt begreppet moderni­tet. För att få grepp om debatten måste vi först för­söka precisera själva begreppet.

Med det klassiskt moderna kommer jag fram­deles att mena en tidsanda som blev rådande i Eu­ropa på 1700-talet och början av 1800-talet. Den är till sitt ursprung besläktad med den rörelse som blivit känd som upplysningen — men också med dennas efterföljare, romantiken. Dess infly­tande bestod i en gradvis frigörelse av mänsklig­hetens krafter från auktoritetens och traditionens bojor, samt i motsvarande förändringar av människors seder och av sociala och politiska livsmönster. Två av nyckelbegreppen var frihet och förnuft.

Liksom de flesta djupgående förändringar i tänkandet så förkunnades också upplysningens modernitet av epokens stora tänkare. Tre höjer sig över de övriga. Det är Rousseau, Kant och Hegel. Av dem tycks mig Kant vara den renaste före­trädaren för den anda som här kallas den klassis­ka moderniteten.1 Redan hos hans äldre kollega Rousseau och hans yngre kollega Hegel ser vi moln dra upp vilka kommit att kasta skuggor av tvivel över en senare tid, den som av somliga fak­tiskt anses vara slutet på hela modernitetens epok.

Kants verk kulminerar i hans tre stora Kritiker: de av det rena och det praktiska förnuftet, samt av det som Kant benämner "omdömesförmågan" (Urteilskraft). Om vi förenklar det hela något, kan vi säga att de handlar om respektive kunskap, moral och konst. Eller alternativt: Sanning, Godhet och Skönhet. Deras gemensamma budskap är att skilja de tre begreppen eller sfärerna från var­andra samt att hävda deras självständighet i för­hållande till krav på dem "utifrån", så att säga. Så­lunda blir kunskapen frigjord från det som kan kallas Ordets auktoritet, varmed förstås auktori­teten hos antika författare och hos Bibeln. Mora­len, dvs människan som självständigt handlande subjekt, frigörs från den påtvingade lydnaden un­der andliga eller världsliga makters heteronoma imperativ. Konsten slutligen skall befrias från tvånget att antingen underhålla publiken eller hylla de makthavande. Upplysningen innebär — för att använda Kants ofta citerade ord — "der Ausgang des Menschen aus seiner selbstverschuldeten Unmündigkeit" [människans utträde ur hennes själv-pålagda omyndighet], eller, som han säger i en kortare sats: "upplysningen innebär att följa maximen att alltid tänka själv" [Die Maxime, jederzeit selbst zu denken, ist die Aufklärung].

2. Framväxten av den tidsanda som jag kallat mo­derniteten i dess klassiska form är en process som i tiden går tillbaka långt bortom upplysningen. Dess början brukar av tradition förläggas till re­nässansen. Vad beträffar frigörandet av kunska­pen kan faktiskt modernitetens ursprung spåras tillbaka till den trevande begynnelsen av en exakt naturvetenskap under senmedeltiden. Det var en turbulent tid av sammanbrott för en gammal ord­ning och prövande försök att skapa en ny. Det kan ibland vara lärorikt att betrakta våra egna pro­blem i denna "fjärran spegel".2
Frigörandet av människan som moraliskt

5

handlande (subjekt) var en ännu långsammare och mer smärtsam process än frigörelsen av kun­skapen från den pålagda auktoritetens förmynderskap. Även dess rötter sträcker sig tillbaka till den utklingande medeltidens kaotiska sekel. Kätterier bröt fram överallt inom Västerlandets kris­tendom och resulterade vid tiden för reformatio­nen i ett slutligt sammanbrott för den väster­ländska kyrkans enhet. I och med detta började det tilltagande förvärldsligande av ursprungligen kristna trosföreställningar och värden som vi kal­lar "sekularisering". En av dennas tidiga utveck­lingsfaser var den individcentrerade form av eko­nomisk företagsamhet som är känd under nam­net "kapitalism". Senare ledde processen till en gradvis urholkning av religiösa övertygelser samt till ett försvagande av religionens inflytande över uppfostran och livsmönster.

Också inom konsten kan man spåra en lång his­toria av "emancipation". Det har hävdats,3 att me­deltiden endast kände konsten i dess tillämpade former, vilka mestadels tjänade övervärldsliga, transcendentala syften, ad maiorem gloriam Dei [till Guds större ära]. Med renässansen börjar en om­svängning från det övervärldsliga till det inre­världsliga, syftande till samhällets sekularisering. Men det var först med den rörelse som kallats upplysningens romantik som tanken föddes på konstnären som skapare av verk präglade av ut­trycksfullt självförverkligande, vilka enbart skulle bedömas med en neutral estetisk måttstock. Det­ta var från början en något problematisk uppfatt­ning av konstens autonomi. Utan den skulle emellertid den avantgardistiska och experimen­tella anda som varit karaktäristisk for den utpräg­lat "moderna" konsten inte ha blivit så fram­trädande.

3. Den store tyske sociologen Max Weber skapa­de termen "upphävd förtrollning" [Entzauberung] för den europeiska kulturens och livsstilens frigö­relse från att vara underkastad kristen tro och tra­dition, liksom termen "rationalisering" för de gradvis sekulariserade formerna för handhavandet av sociala och politiska angelägenheter. Det förefaller också ha varit Weber som först karaktä­riserade moderniteten i termer av självständighet för de tre kantianska sfärerna kunskap, moral och konst. Denna karaktäristik är således av ett senare datum: när moderniteten redan mist sin ung­domliga charm och antagit ett uttryck av tankfull självreflexion.

Men låt oss gå tillbaka till ursprunget. Den unga moderniteten blickade förhoppningsfullt mot framtiden. Mänskligheten såg fram emot en kosmopolitisk värld av fria och jämlika männi­skor. Den klassiska modernitetens människobild var den i Shelleys "Prometheus Unbound" [Den be­friade Prometeus]:

The loathsome mask has fallen, the man remains
Sceptreless, free, uncircumscribed, but man
Equal, unclassed, tribeless, and nationless
Exampt from awe, worship, degree, the king
Over himself; just, gentle, wise — — —

[Masken har fallit, människan står kvar
fri, jämlik, oinskränkt, på egna fötter,
ej skild av klass och folkstam och nation.
löst från all skräck och kult och rang, en
konung
över sig själv, rättfärdig, ädel, vis . . .]
(tolkning: Anders Österling)

Det mest karaktäristiska hos denna optimistiska syn är tron på framsteget. Inte bara tillfälliga framsteg eller framsteg beroende av god vilja hos människorna, utan obegränsade och eviga fram­steg, framsteg som någonting "naturligt" och nödvändigt. Detta är en ny uppfattning inom idé­historien. Jag kallar den här för "den moderna myten om framsteget". Som denna idés locus classicus brukar man ofta ange en essä, "Digression sur les anciens et les modernes", av den franske veten­skapsmannen Fontenelle från 1688. "Männi­skan", skriver Fontenelle där, "kommer aldrig att

6

degenerera, tillväxten och utvecklingen av hen­nes visdom skall inte ha något slut." Vad som kan kallas den nya trons kanoniska skrift är emeller­tid ett århundrade yngre. Det rör sig om Condorcets "Esquisse d'un tableau historique des progrés de l'esprit humain” [Utkast till en historisk teckning av människoandens framsteg], skriven vid tiden för franska revolutionen.4

För Condorcet är framsteget inte begränsat till kunskapen. Det innebär också ett moraliskt full­komnande av människan. På den politiska nivån kommer det att befrämja medborgarnas jämlik­het och så småningom också jämlikhet alla natio­ner emellan. Vägen till framsteg känner inget slut i tiden, annat än "la durée du globe où la nature nous a  jetés5 [varaktigheten hos det klot på vilket natu­ren utkastat oss].

Condorcet tvivlade inte för ett ögonblick på att "toute découverte dans les sciences est un bienfait pour l’humanité6 [varje upptäckt inom vetenskaperna är en välgärning för mänskligheten]. Men samti­digt hade han intressant nog en stark känsla för vårt ansvar för kommande generationer.7 Vi får inte förslösa naturens resurser genom att tank­löst mångfaldiga vårt eget antal, varnar han. Con­dorcet var emellertid övertygad om att denna skyldighet mot de ännu ofödda skulle komma att respekteras tack vare en upplyst insikt om vårt eget sanna bästa.

Condorcet avslutade sin Esquisse på flykt undan skräckväldets blodhundar. Han dog ett dygn efter det att han tillfångatagits av dem — om det var av utmattning eller därför att han dödades är osä­kert. Det är en historiens sorgliga ironi att den man som med sådan emfas förkunnade och fast trodde på framsteg för den frigjorda mänsklighe­ten själv skulle offras på den Moloks altare som senare, i förnuftets, frihetens och jämlikhetens namn, krävt ett oräkneligt antal liv, från det skräckvälde som följde på den stora franska revolutionen till de GULAG-arkipelager som följde på den stora ryska.

4.  Condorcets framstegsfilosofi fick eminenta efterföljare under hela 1800-talet. I Frankrike var de främsta företrädarna Comte och Taine samt (den unge) Renan, i England Mill och Buckle och Spencer, för att bara nämna de mest inflytelseri­ka namnen. I dessa bägge länder är den tankeströmning som är mest intimt förbunden med idén om framsteg och mest karaktäristisk för mo­dernitetens anda känd som positivismen.

Fallet Tyskland är något annorlunda. Positivis­men blomstrade aldrig i 1800-talets Tyskland. Och här fann moderniteten och tron på framste­get många av sina tidigaste kritiker.

Den store tyske framstegsfilosofen är Hegel. Hans sätt att tänka skiljer sig från den anda i vilken kunskap av det slag som engelsmännen kallar science [vetenskap] har gått framåt sedan upplys­ningstiden. Hegels filosofi är högst spekulativ. Man kan ytligt karaktärisera den som en doktrin om frihetens självförverkligande genom utveck­lingsstadier hos människoanden [Geist]: den sub­jektiva, den objektiva och den absoluta. Som be­kant kom Hegels idealism att "inverteras" av Marx och Engels till en uttalat materialistisk filosofi om successiva faser i det dialektiska samspe­let mellan produktivkrafter och produktionsför­hållanden. Denna utveckling antogs genom en inneboende logik föra människan och hennes samhällen från nödvändighetens herravälde till frihetens. Den hegelianskt inspirerade framstegs­filosofin har fortsatt att utöva ett starkt inflytande på samhällelig teori och praktik långt fram i vårt århundrade. Nu förefaller dess potential till stor del vara uttömd — åtminstone tills vidare.

5.  Aldrig förut har Europa spelat en så domine­rande roll i förhållande till den övriga världen som under de tretton decennier vilka skiljer de bägge största revolutionära omvälvningarna i his­torien. Det "stolta tornet" — för att begagna Barbara Tuchmans välfunna uttryck8 — restes i en optimistisk tro på framsteg för hela mänsklighe­ten genom spridning av det civiliserande infly-

7

tandet från europeiska kulturella, kommersiella och religiösa värden över kontinenterna Afrika, Amerika, Asien och Australien.

Detta korståg fick sitt slut i första världskrigets katastrof. Men fågeln som föddes ur dess aska fortsatte att flyga in i framtiden med väsentligen oförändrade förhoppningar. Världen antogs ha gjorts "safe for democracy" [trygg för demokratin]. Det reaktionära habsburgska väldet hade fallit samman. Och den bolsjevikiska revolutionen i Ryssland hade inte bara svept bort de mest föråld­rade lämningarna av förupplysningstidens Euro­pa, den hälsades också — liksom en gång revolu­tionen i Frankrike — av en generation förhäxade intellektuella i väst som gryningen av en ny och än ljusare dag för mänskligheten under Förnuf­tets och Frihetens baner. Den klassiska moderni­tetens anda levde upp i de "modernistiska" rörel­ser som sköljde fram över världen i första världs­krigets kölvatten. Man skulle också kunna kalla dem för neomodernitet.

1920-talet var ett märkligt årtionde. Det fick skåda en renässans för den positivistiska filoso­fin. Denna gång inträffade den dessutom på tysk mark. Den nypositivistiska rörelsen spred sig se­dan västerut och kom så småningom att erövra och — under namnet "analytisk filosofi" — be­härska den angloamerikanska kultursfären, ända fram till våra dagar. Hegelianismen och dess marxistiska avläggare drog i sin tur österut och blev — under namnet "marxism-leninism" — den officiella "framstegsfilosofin" i det nya sam­hälle som föddes ur oktoberrevolutionen.

Wien, nypositivismens födelseort, var också psykoanalysens vagga. I det modernistiska efterkrigs-Europa sträckte sig dess befruktande inflytande långt utöver den terapeutiska medici­nens och det psykologiska teoretiserandets grän­ser, in på konstens och litteraturens område. Den påskyndade också en "liberalisering" av moralis­ka attityder vilken fortsatt under följande genera­tioner.
             20-talet var därtill decenniet för Bauhaus-rörelsen, Charlie Chaplins och Sergej Eisensteins stora filmer, Erwin Piscators och Max Reinhardts teater, Brechts version av Tiggaroperan, den mo­dernistiska lyriken, liksom också för nya experi­ment inom musiken och de plastiska konsterna.9 Ett intressant vittnesbörd om neomodernitetens anda och det implicita sammanhanget mellan de olika modernistiska tendenserna i mellankrigsti­dens Europa är förordet till ett av de stora verken inom tidens filosofi, Rudolf Carnaps Der logische Aufbau der Welt. Det utkom 1928. Här skriver Carnap:

Vi anser att det finns en inre släktskap mellan den inställning på vilken vårt filosofiska verk bygger och den intellektuella inriktning som nu förmärks inom helt andra livsfält. Vi kan märka denna inriktning inom konsten, särskilt inom arkitekturen, liksom i de rörelser som strävar efter meningsfulla former för indivi­duellt och kollektivt liv, för uppfostran, och för yttre organisation i största allmänhet. Vi kan överallt omkring oss igenkänna samma grund­läggande tendens, samma mönster för tänkan­de och handlande. — — — Det är en inriktning som erkänner banden mellan människor, men som samtidigt strävar efter individens fria ut­veckling. Vårt arbete bärs av tron på att denna inställning kommer att segra i framtiden.

6. Naturligtvis kunde första världskriget, liksom de snart stäckta förhoppningar som de revolutio­nära omvälvningarna i dess kölvatten hade väckt, inte heller undgå att framkalla tvivel på framsteg genom ökad "rationalisering" av livet och sam­hället. Det hade under hela 1800-talet uttalats kri­tik — t ex av Kierkegaard, Dostojevskij, Nietzsche och den store historikern Jacob Burckhardt. Spenglers Västerlandets undergång påverkade de intellektuella stämningarna både efter första och efter andra världskriget. På 1920-talet förekom också en antimodernistisk och nykonservativ in­tellektuell strömning. Några av dennas företräda-

8

re förirrade sig till och med in i den politiska reaktionens irrationalistiska djungler. I utkast till ett förord till ett annat filosofiskt verk från sam­ma tid — vilket emellertid skulle komma att för­bli outgivet -— karaktäriserar dess upphovsman Ludwig Wittgenstein sitt verks anda på följande sätt:10 "Denna anda är, tror jag, en annan än an­dan i den europeiska och amerikanska civilisatio­nens huvudströmning. Andan i denna civilisa­tion som kommer till uttryck i vår tids industri, arkitektur och musik, i dess fascism och socia­lism, tycks författaren främmande och osympa­tisk." Och: "Vår civilisation karaktäriseras av or­det 'framsteg'. Framsteget är dess form — Dess verksamhet består i att bygga en ständigt mer komplicerad struktur. — — Jag är inte in­tresserad av att uppföra en byggnad så mycket som att få en klar bild av grundvalarna för möjli­ga byggnader. Mitt syfte är alltså ett annat än ve­tenskapsmännens, och min tankerörelse annor­lunda än deras."

Fastän det inte finns belagt i skrift, förefaller det uppenbart att Wittgensteins ord är avsedda som svar på Carnaps tidigare citerade rader. Vid den tid då de skrevs, 1930, representerade de en underström som, under den tid som gått, höjt sig alltmer mot ytan.

7. Det är anmärkningsvärt att dessa bägge filoso­fer, Carnap och Wittgenstein, nämner arkitektur i de citerade avsnitten. Den senare hade dess­utom själv varit verksam som arkitekt.

Den modernistiska rörelsen inom arkitektu­ren — även kallad "funktionalism" — förkropps­ligar samma avantgardistiska anda som moder­nismen inom musik, bildkonst och lyrik. Men fal­let arkitektur är, ur "tidsdiagnostisk" synpunkt, speciellt intressant. Det problematiserar, kan man säga, själva idén om moderniteten. Detta hänger samman med det faktum att arkitekturen — till skillnad från t ex musiken eller måleriet — inte uteslutande ryms inom konstens område. Den hör också till teknikens, och därmed till vetenskapens område. Den har dessutom en mora­lisk, dvs social, dimension, från vilken den till skillnad från de "rena" konstformerna inte kan frigöra sig.

Den mångdimensionalitet som innebor i arki­tekturen speglas i själva benämningen "funktio­nalism". Att vara funktionell är att tjäna ett ända­mål. Det är ett instrumentellt begrepp. Därför in­ställer sig omedelbart frågan: Vilket ändamål? eller Vems ändamål? Ett hus eller ett bebyggt om­råde som är funktionellt för familjernas liv är i allmänhet inte funktionellt för administrativa, kommersiella eller industriella ändamål. En en­staka byggnad kan naturligtvis vara funktionell för ett eller annat av dessa ändamål. Men när det gäller planering kan det komma till konflikter. I Habermas välfunna terminologi kan detta be­skrivas som en konflikt mellan människornas Livsvärld (Lebenswelt) och Systemet. 11 Koncentra­tionen av offentliga byggnader, banker och kon­tor i stadskärnor må vara funktionell för byråkra­tin och storföretagen. Men inte ur stadsinvånar­nas egen synvinkel. De stigande tomtpriserna och hyrorna tar död på småbutiker och verkstäder och driver bort de boende, ut mot periferin. Kon­sekvensen blir att de som arbetar i staden kan få genomlida timmar hopträngda på resor varje dag, från den plats där de sover till sin arbetsplats. Detta är förvisso allt annat än "funktionellt". Det föranleder oss att fråga, om livet i den sköna nya värld, där byggnader, landskapsarkitektur och stadsplanering utgör den yttre ramen, verkligen vittnar om de "framsteg" som den moderna arki­tekturens teoretiker, en Le Corbusier eller en Gropius, förespråkade och trodde på.

Bakom denna fråga ligger en annan: Vad är framsteg? Vad betyder ordet? De som begagnar det tar tyvärr ofta svaret för givet. Faktum ar att det inte alls är klart vad ordet står för. Eftersom vi inte kan förbigå frågan här, måste vi stanna ett ögonblick och reflektera över den.

8. Av de tre sfärerna kunskap, moral och konst

9

 har de två sistnämnda det gemensamt att de är förknippade med värden, medan den förstnämn­da sysslar med fakta. Liksom upplysningen ville skydda dessa tre sfärers självständighet mot in­trång från yttre auktoriteten ville denna epok också göra en skarp åtskillnad mellan fakta och värden, mellan Är och Bör. Sålunda markerades en begreppslig motsättning vilken inte förut no­terats på samma skarpa sätt. Huvudansvarig för detta var David Hume — den filosof om vilken Kant sade att han väckt honom ur "den dogmatis­ka slummern". Det har på senare tid blivit vanligt att benämna denna distinktion — särskilt i for­men Är kontra Bör — "Humes giljotin". Man kan undra om uppfinnaren av benämningen12 var medveten om den ironi som ligger implicit i hän­syftningen på bödelsredskapet. Detta härstam­mar ju också från upplysningstiden och har blivit den dystra symbolen för den "dialektik" som led­de till skräckväldet och krönandet av en sköka till Förnuftets drottning.

Nu är ju framsteg klart och tydligt ett värdeord. Däri skiljer det sig från besläktade begrepp som förändring och tillväxt — liksom från utveckling. De senare är (eller kan behandlas som) rent base­rade på fakta. Att ett tingens tillstånd represente­rar framsteg i förhållande till något annat är emellertid inte något som kan fastslås genom ve­tenskapliga argument eller på annat sätt utifrån fakta rörande tingen ifråga.

Här är emellertid en kvalifikation på sin plats. Det kan vara ett etablerat faktum att någonting är bättre än någonting annat som medel för att upp­nå ett mål. Detta innebär att det första är mer ef­fektivt, mer användbart, för sitt ändamål. Det har, som vi säger, större instrumentellt värde. Omdö­men om instrumentellt värde är baserade på fak­ta och därför inga "äkta" värdeomdömen. Att för­klara målet eller ändamålet för gott är ett (äkta) värdeomdöme. Och detsamma gäller för alla om­dömen som säger om något att det i sig självt är gott eller dåligt, bättre eller sämre än något annat.

Värde tillskrivs eller tillmäts någonting av ett värderande subjekt. I detta hänseende är värde något subjektivt. Endast faktaomdömen är objek­tivt sanna eller falska. Denna syn på värden kan sägas innebo i Humes distinktion. Det är en ty­piskt modern åsikt, skulle jag vilja säga. Det är in­te samma syn på värden som hos Platon eller Den helige Augustinus eller Tomas av Aquino. Och det är inte alla filosofer som omfattar den ens i dag.

Ur det som sagts följer att det enda kriteriet på att framsteg ägt rum i människors livsvillkor är hur de berörda värderar sin egen situation. Den moderna framstegsmyten är en förmodan att människan och hennes samhällen kommer att nå större välbefinnande om de är fria att följa Kants maxim att lita till förnuftet i stället för till auktori­teten. Inga fakta i form av minskad analfabetism, förbättrad hälsostatus eller ökad per capita-inkomst kan i sig bevisa att denna förmodan är sann. Om det ligger i modernitetens idé att det in­te finns några objektiva mått på godhet (värden), då är tron på framsteget enligt ett upplyst sätt att tänka bara en trosartikel. Den kan visa sig äga lika litet rationellt berättigande som en som påve el­ler kejsare eller någon annan premodern aukto­ritet en gång försökt inprägla hos människorna.

9. Motsatsen till framsteg är tillbakagång. Till­bakagång betyder försämring och förfall. Det som följer är inte lika gott som det som kom före. Precis som det existerar ett åsiktsklimat som ut­trycker tro på framsteg, så finns det ett som tror på tillbakagång. Det första är optimistiskt, fram­åtblickande och välkomnar förändringar. Detta är vad vi kallar en "progressiv" attityd. Det andra lutar mer åt det pessimistiska, nostalgiska och konservativa. I sina extrema former är det vad vi kallar "reaktionärt" eller "bakåtsträvande".

Det är värt att notera att de två stora civilisatio­ner av vilka vår västerländska kultur utgör en "amalgamerad fortsättning" - den grekisk­romerska och den judiska — inte vid något sta­dium i sin historia stått för tanken på linjärt,

10

 ohämmat framsteg. Än mer anmärkningsvärt är att bägge kan sägas ha delat en implicit tro på att världen försämras. Från den grekiska mytologin känner vi berättelserna om en guldålder i mänsk­lighetens barndom. Efter den följde i tur och ord­ning en silverålder, en kopparålder och en järnål­der. Dessa karaktäriserades av tilltagande knapp­het och materiella umbäranden. Moralen förföll också. Svek och oenighet uppkom människor emellan, och det bröt ut fler och fler krig.

Typiskt var att de som berättade denna historia, från Hesiodos och framåt, placerade sig själva i järnåldern, den sämsta av alla. Men en upprättel­se fanns också i sikte. Världen kommer att återgå till en ny guldålder. Även den är dömd att urarta, men också att återfödas — i en ständig följd av världscykler.

Modellen för grekernas uppfattning av förfall och återfödsel i historien är förstås livscykeln. In­dividuella växter, djur och människor föds, växer upp och mognar, för att sedan åldras och dö. Men de producerar också avkomma. Varför skulle denna rytm inte också gälla ett folk eller en kultur eller till och med för den mänskliga rasen som helhet?

Det finns andra välbekanta processer av cyklisk karaktär i naturen. Vissa är förbundna med livs­cykeln genom analogi, andra genom kausala band. Exempel är de fyra årstiderna, månens fa­ser, det regelbundet upprepade tidsspannet mel­lan att stiga upp för att arbeta på morgonen och att gå till vila vid solens nedgång.

Dessa analogier må vara effektfulla och suggestiva, men det är inte lätt att se hur de kan tilläm­pas på historien. Berättelsen om guldåldern och dess gradvisa förfall kräver ett tillägg, nämligen en berättelse om hur denna tidsålder återupprät­tas genom en gradvis förbättring av saker och ting. Denna historia har, såvitt jag vet, aldrig be­rättats av antikens folk. Vi får höra hur den fallna människan sveptes bort av vredgade gudar — en grekisk motsvarighet till Bibelns syndaflod. Detta ska ha hänt under kopparåldern. De fåtaliga överlevandes tid var järnåldern. Vid dess början före­kom tillfälliga framsteg. Den primitiva männi­skans uppstigande till civilisering beskrivs välta­ligt av Lucretius i hans stora dikt De rerum naturæ. Lucretius trodde inte på myter. Men också i hans berättelse är de vunna framstegen dömda till till­bakagång, ja världen själv kommer en dag att gå under. Sålunda har den grekiska historiebetrak­telsen en övervägande pessimistisk ton.

Denna pessimism är ingenstans mer slående än i Platons Politeia (Staten). Efter att ha beskrivit idealstaten, byggd på förnuft och styrd av filosofkungar, skildrar Platon i åttonde och nionde böckerna av dialogen de successiva stadierna av statens urartning. Hans framställning är ett mäs­terstycke av sociopsykologisk insikt. I andra rum­met, efter det (hittills) ingenstans förverkligade idealet, kommer ett aristokratiskt styre. Detta kal­las för timokrati av ordet time som betyder fruk­tan eller respekt. Det bygger inte på förnuftsgrunder, utan upprätthålls av medborgarnas lysta accepterande av en nedärvd ordning, vars över­lägsna visdom inte ifrågasätts. Dess härskare är äldre och mer erfarna män. Denna ordning er­sätts sedan gradvis av en oligarki där några få rika och mäktiga män eller släkter har makten. De är ofta avundsjuka eller fientliga mot varandra, och de har en benägenhet att driva sina egna intres­sen snarare än att bry sig om det gemensamma bästa. Samhället är nu uppdelat i rika och fattiga. När de rika inte längre kan styra massorna upp­står ett samhälle av mer egalitär typ. Det kallas de­mokrati. I detta dominerar individernas självin­tresse över medborgarnas solidaritet. Laglöshet och oordning tilltar. Slutligen tar en karismatisk ledare eller stark man över, och utnyttjar för sina syften de fattigas elände och de rikas fruktan för anarki. Han blir tyrann. Tyranni eller diktatur bygger varken på förnuft eller på respekt för den legitima auktoriteten eller på samförstånd mel­lan fria och jämlika medborgare, utan på rå styr­ka. Den samhälleliga ordningen har nått sitt lägs­ta stadium och blivit så usel som den kan bli. När

11

saker och ting inte kan försämras ytterligare, kan man hoppas att ur kaoset ska utkristalliseras en bättre ordning, kanske till och med en idealstat. Men hur denna återupprättelse ska ske, därom ti­ger filosofen — liksom myten.

En praktisk följd av denna dystra politiska filo­sofi skulle synas vara extrem konservatism. Om varje stor förändring i samhällskroppen innebär en förändring till det sämre, då måste ju det bästa receptet för en härskare vara att bevara maximal stabilitet. Bara en orubblig politisk ordning kan vara en god ordning.

Realisten Platon står så långt vi kan komma från den västerländska modernitetens politiska anda. Men utopisten Platon hyste idén om en stat byggd på förnuftet, en idé som inspirerat just denna anda från dess första uppträdande fram till nutiden.

10. Den judiska myten om tillbakagång uppvisar intressanta skillnader gentemot den grekiska. Den är inte cyklisk. Den förutser en enkelriktad väg av gradvist förfall för den syndiga människan. Dess bägge poler är syndafallet respektive, i den kristna versionen, Yttersta domen. Dessa två bil­dar en transcendental, övernaturlig eller över­världslig ram för världsskeendet. Häri ligger den största skillnaden mellan de grekiska och de judisk-kristna "historiefilosofierna". Den pol som motsvarar Guldåldern är förlagd till paradi­set, vilket oaktat skapelseberättelsen inte är "av denna världen". Yttersta domen igen betecknar slutet för världen och förvandlingen av livet till antingen evig plåga för de fördömda i helvetet el­ler slutlig förening med Gud för de frälsta i det återvunna paradiset.

Det ändliga tidsspannet mellan polerna är vä­sentligen ett fortskridande förfall. Den helige Au­gustinus — den kristne Platon — skildrar detta i sitt monumentala verk De Civitate Dei (Om Guds­staten). Historien genomgår sex stadier. I likhet med de grekiska sagoberättarna finner Augusti­nus sig leva i den sista och värsta perioden. Denna inleddes i själva verket med Kristi ankomst. Se­dan dess har människosläktet inväntat världs­branden som förebådar Frälsarens andra an­komst.

Väntan på världens förestående undergång var ett nästan konstant tillstånd under medeltiden. Det intensifierades mot slutet av perioden när enorma olyckor drabbade mänskligheten i form av digerdöden, turkarnas invasion, hundraårskri­get, samt kätterierna och den slutliga schismen inom kyrkan.

I denna värld kan människan sträva efter slut­giltig frälsning i nästa värld. Hon kan arbeta för sin själ genom att prisa Guds godhet och vishet el­ler genom ett liv i Kristi efterföljd. Men hon kan inte hoppas på en gradvis förbättring av sina livs­villkor genom förändringar i styrelseformer eller i den sociala ordningen. Tron på världsliga fram­steg är en illusion.

11. I den värld som sålunda inväntade sin under­gång förekom emellertid framsteg i kunskap och teknik. Nya krafter började forma samhällena. Med denna utveckling tändes ett nytt hopp. Så småningom började människor drömma om framsteg som de själva åstadkommit också i den­na vår värld.

Detta skedde i renässansens och reformatio­nens omstörtande era. Kunskap, som tidigare an­sågs nödvändig främst för att frälsa själen, kom mer och mer att omformas till ett nyttigt redskap för att klara sig häl tre i denna världen. De föränd­rade attityderna hämtade inspiration och bekräf­telse från element både inom den judiska och den grekiska mytologin. Gud hade ju när allt kom omkring skapat människan till sin avbild och skänkt henne herravälde över den övriga natu­ren. Prometeus hade ingjutit självförtroende i människan och bibringat henne de kunskaper och färdigheter som hon behövde för att öka sitt materiella välbefinnande och arbeta på sin civilisering. Prometeus bestraffades visserligen för sin hybris. Men den gud som bestraffade honom var

12

inte den kärleksfulle Fadern för alla kristna, utan en avundsjuk och misstrogen gestalt skapad av en hednisk fantasi.

Ändå måste också denna kristenhetens Gud skjutas något i bakgrunden innan den föränd­ring i tidsandan kunde ske som betecknar födel­sen av vad jag kallat den klassiska moderniteten, med dess tro på en era av linjära och oändliga framsteg för den frigjorda människan.

12. För att rätt kunna värdera det nya och överty­gande hos denna moderna idé om framsteget, måste vi se den mot bakgrund av det kanske vikti­gaste draget i 1800-talets kulturella landskap: idén om utveckling eller evolution. Den är inga­lunda begränsad till biologin. Inte heller fick den sin inspiration från den levande naturen liksom den grekiska uppfattningen av växande och ned­gång. Dess rötter bör snarare sökas i en vaknande känsla av historicitet. Härmed förstår jag ett ("se­kulariserat") intresse för tingens ursprung, samt en syn på historien inte som ett slumpbetonat flö­de av osammanhängande tilldragelser, utan som en utveckling, dvs som en riktad och ordnad suc­cession av "genetiskt" besläktade studier. En syn på det närvarande som ett barn av det förflutna.

Långt före Darwin skrev Goethe sin Metamorphose der Pflanzen och Lamarck sin Philosophie zoologique. Rasmus Rasks och Jacob Grimms arbeten rörande det talade ljudets utveckling är också predarwinistiska. De lade grunden till 1800-talets mäktiga tradition av språkhistoria, Sprachgeschichte. En paradigm för Darwin själv var Lyells verk om Jordens historia. Men höjdpunkten i denna idéernas biografi är förstås Darwins The Origin of Species (Om arternas uppkomst) samt The Descent of Man (Människans härstamning). Darwin och darwinismen fick återverkningar inom alla kulturens och vetenskapens fält, i paradigmatisk styrka jämförbara med effekten av Newton och newtonianismen ett drygt århundrade tidigare.

Tidens evolutionism och historicism återspeg­las naturligtvis också inom filosofin. De tre huvudfigurerna här är Hegel, Comte och Spencer. De är också goda illustrationer till de karaktäris­tiska skillnaderna mellan de tre nationella hu­vudfårorna inom 1800-talets kultur: den tyska, den franska och den engelska. Hegels "andens fenomenologi" är en spekulativ och rätt så "teuto­nisk" berättelse om människans väg uppför frihe­tens stege. Comtes tre stadier: från det religiösa via det metafysiska till det positiva kan sägas re­flektera den "galliska" andan av ordning och för­nuft. Spencer är mindre spekulativ än Hegel och mindre rationalistisk än Comte. Han represente­rar snarast den brittiska empirismens sunda förnuft.

Spencer är också den förste som försökt sig på vad som kan kallas en vetenskaplig analys av inne­börden i själva begreppet evolution eller utveck­ling. Enligt Spencer är en helhet mer utvecklad ju mer differentierad den är i delar med specialise­rade funktioner. Dessutom är den mer utvecklad ju mer integrerade dess delar är för de funktioner som är specifika för helheten. Bortsett från vissa problematiska aspekter är Spencers karaktärisering av evolution som differentiering och inte­grering — Spencer lade senare till en tredje egen­skap som han kallade determinering — antagli­gen så bra man kan önska sig.

Men vad har allt detta med framsteg att skaffa? Framsteg är ju, som vi påpekat, ett värdebegrepp. Varför, i vilket hänseende, är den i Spencers be­märkelse mer invecklade helheten bättre än den mindre utvecklade? Kan inte den process vi kallar evolution lika gärna vara en nedgång och ett förfall?

Spencer själv var medveten om att här fanns ett problem. Men han tvivlade inte på att evolution stod för framsteg, stod för något gott. (Darwin de­lade också underförstått denna åsikt.)13 "Omda­ningen av det homogena till det heterogena är vad framsteg väsentligen består i", skriver Spen­cer.14 Lagen om organiskt framåtskridande är till yttermera visso för honom lagen om allt fram­steg. Här innefattar "allt framsteg" också mora-

13

lisk förbättring, gradvist uppstigande mot det go­da samt "the evanescence of evil” [det ondas för­svinnande].15

Framsteg är vidare inte något slumpartat. Det är ett slags naturlag. Spencer kallar det vid uppre­pade tillfällen en "välsinnad nödvändighet". Det­ta innebär att ondska och omoral måste försvinna och människan bli fullkomlig. Fullkomlig också som samhällsmedlem. Därför att, som Spencer hävdar, "förvisso måste människans egenskaper formas till fullständig anpassning för samhällelig existens".16

Att moraliska framsteg är en (natur)nödvändighet är givetvis en ren illusion. Men i ett avseen­de kan frågan om utveckling innebär förbättring besvaras jakande. Ju mer utvecklad en art är, desto bättre anpassade till sin omgivning är — i regel — dess individer. Dvs: desto mer kapabla är de att tillfredsställa sina behov av föda, trygghet och fortplantning. Vad som gäller för relationerna ar­ter emellan gäller också, mutatis mutandis, för grupper och individer inom arterna. Att vara mer utvecklad betyder således att vara bättre utrustad, starkare i det som brukar kallas "kampen för överlevnad". Utveckling har ett överlevnadsvärde, dvs värde för målet att överleva. Detta är en instrumentell innebörd av att vara bättre (god).

Är överlevnad då inte något gott i sig? Från den överlevandes synpunkt är det ju så. Detta, tror jag, är "definitionsmässigt sant". Men är arten, eller gruppen, eller individen, eller den organisation som överlever i konkurrensen bättre, mer värde­full, än den som dukar under? Det framstår inte som självklart att svaret på den frågan måste vara jakande. Det enda som är klart är att frågan inte kan avgöras på basen av vetenskapliga eller på an­nat sätt "naturalistiska" kriterier för utveckling.

Vi har nu trängt in till själva kärnan av frågan Vad är framsteg? Och vi har också blottlagt en av huvudorsakerna till förvirringen och famlandet i försöken att besvara den. Denna orsak är en benä­genhet att förvandla frågor om värdet hos målen till frågor om värdet hos medlen (att nå dessa mål). Man skulle kunna kalla detta en benägenhet att faktualisera eller instrumentalisera eller reifiera värden. Den har uppmuntrats av darwinismen och andra evolutionistiska doktriner, men också av den allmänna utvecklingen inom vetenskapen överhuvud. Det kan man inte klandra vetenskapen för. Men man kan beklaga tendensen. Därför att den gör oss blinda för de verkliga frågorna om värden och därför också framsteg.

13. Det framstår som något av en ironi i idéhistorien att det århundrade som — i form av darwinistisk evolutionsteori — tycktes skänka veten­skapligt stöd åt tron på framsteg, gjorde detsam­ma för tron på tillbakagång. Denna andra form av kvasivetenskapligt stöd härstammar ur en annan av seklets vetenskapliga bedrifter, i betydelse jämförbar med Darwins. Det är lagen om energins oförstörbarhet, samt dess "komplement" (om jag så får säga), termodynamikens andra huvudsats, också känd som lagen om (tilltagande) entropi. Enligt dessa principer kommer, grovt uttryckt, alla former av energi slutligen att omvandlas till ekvivalenta mängder värme (termisk energi). Vidare har temperaturskillnader en benägenhet att utjämnas tills ett stadium uppnås där den molekylära rörelsen, som ju bestämmer temperatu­ren, upphör. Universums "urverk" stannar vid temperaturen (egentligen icke-temperaturen) ab­solut noll. Detta tillstånd kallas värmedöden. Det är ett odifferentierat "egalitärt kaos", utan ord­ning eller struktur. Den process som leder till detta tillstånd är antitesen till utveckling i spenceriansk mening. Värmedöden betraktas som det yt­tersta tillstånd mot vilket hela universum går. Evolutionen är bara en tillfällig rörelse i motsatt riktning inom begränsade avsnitt av rum och tid.

Få vetenskapliga teorier, om ens någon, har ut­övat en starkare fascination på den intellektuella fantasin än termodynamikens andra huvudsats.17 (Darwins teori vädjar inte så mycket till fantasin som den uppmuntrar till pseudovetenskaplig vidskepelse rörande framsteg.) Många

16

kritiker av samtidens civilisation, vilka med far­hågor betraktat tendenserna till jämlikhet, kultu­rell nivellering, standardisering och internatio­nalism, har i dessa rörelser sett en historisk ana­logi till verkan av den store "utjämnaren", termodynamikens andra huvudsats, i universum som helhet. Så gjorde t ex Nietzsche, och Spengler, och bröderna Adams: Brooke och Henry. Hos Nietzsche kom dessa spekulationer att leda till en variant av antikens lära om världscykler. Enligt denna variant kommer universum, inom enorma tidsspann, att om och om igen återgå till identiskt samma tillstånd ("Den eviga återkomsten").

Det behöver väl knappast påpekas att dessa analogier mellan termiska processer och historien, hur suggestiva och snillrikt konstruerade de än må te sig, är rena fantasier. Termodynamiken är precis lika värdelös som stöd för tron på till­bakagång och förfall som evolutionsteorin är för tron på framsteg.

Det förtjänar här emellertid att nämnas att be­greppet entropi har kommit att inta en framskju­ten plats i nyare vetenskaplig utveckling i vårt år­hundrade. Jag syftar på forskningar, främst för­knippade med namnet Ilya Prigogine, om energiflöden i vad som kallas "dissipativa system långt från jämvikt". Levande organismer exempli­fierar sådana strukturer. Denna forskning har också genom analogi inspirerat till tillämpning på mänskliga företeelser. Prigogine själv har blivit något av en vetenskaplig guru för många samhällsteoretiker. Jag tror vi har goda skäl att betrak­ta fenomenet ifråga med försiktig skepsis. Men det är också uppenbart att idéer om ökad entropi kan ges en sund och värdefull tillämpning på forskning kring energiförbrukning, återanvändning och avfall inom jordbruks- och industrisystem. Sådan forskning kan visa sig vara av praktisk betydelse för hantering av problem som nu kraf­tigt tynger det som jag skulle vilja kalla "miljösamvetet" hos den moderna människan.

14. Jag har försökt skingra den dimma av pseudovetenskap som svävar över tron på framsteg så­väl som tillbakagång. Låt oss nu ta en titt på de ra­tionella grundvalar som kan ha berättigat tidiga trosföreställningar om att den frigjorda männi­skans väg in i framtiden skulle bli en framstegets väg.

Jag skall i en snabb tillbakablick granska frågan utifrån de tre sfärer vilka upplysningen betrakta­de som självständiga och ville befria från auktori­tetens förmynderskap. Alltså sfärerna kunskap, moral och konst.

Inom kunskapens område betyder utveckling i första hand tillväxt, ackumulerande av mer och mer nedtecknad sanning. Inom naturvetenska­pen betyder det också att enhetligheten inom kunskapen ökar med hjälp av förklarande teo­rier. Newtons teori om tyngdlagen och Darwins om det naturliga urvalet är goda exempel. Det kan hända att vetenskapens framåtskridande inte är en linjär och stadigt ackumulativ process. Paradigmskiften, ibland kallade "vetenskapliga revo­lutioner", betecknar brott i kontinuiteten och för­ändringar i riktningen. Men sådana språng och kast ogiltigförklarar inte det som redan uppnåtts. De följer snarare det schema som Hegel gett namnet Aufhebung och Aufbewahrung. Detta innebär att fakta blir kvar "i protokollet", även om de tolkas på ett nytt sätt eller om deras position inom det teoretiska ramverket skiftar.

Är ackumulation av kunskap lika med fram­steg? Ar det något gott att veta mer? Många filoso­fer har ansett att kunskap är ett värde i sig. Följaktligen kunde man anta att en större mängd kun­skap är mer värdefull än en mindre. Jag förnekar inte att det ibland förhåller sig så. Om det alltid förhåller sig så förefaller mig mindre säkert.

Vad som emellertid är säkert är att (tillväxten av) kunskap i allmänhet och vetenskaplig kun­skap i synnerhet kan ha instrumentellt värde för ändamål som ligger utanför den ackumulativa processen själv. "Kunskap är makt", som Francis Bacon sade. Han menade makt att frambringa det önskade och förhindra det oönskade genom att

17

manipulera de kausala mekanismer som styr na­turliga processer. Eller som de franska positi­visterna efter Comte uttryckte det: "Savoir pour prévoir pour pouvoir" [Veta for att förutse för att kunna]. Bägge satserna speglar kunskapens tek­nologiska målsättningar, om vi med "teknologi" menar vetenskapsbaserade tekniska innovatio­ner i människans tjänst.

Det instrumentella värdet, dvs nyttan, hos ve­tenskapen har stadigt ökat sedan Bacons tid. Inte minst under andra hälften av vårt århundrade har detta värde lyfts fram oerhört. I så hög grad att det hotar alla våra andra värdebegrepp med en motsvarande "reifiering". Ett frapperande exempel är kommersialiseringen av konsten och av kreativa prestationer överhuvudtaget.

Är denna ökning av vetenskapens instrumentella värde, dvs av människans makt över naturen, lika med framsteg— något gott i sig? Condorcet ansåg, som vi sett, att alla landvinningar inom ve­tenskapen ipso facto är av godo. Men vi måste för­visso inta en mer försiktig attityd. Om vetenskap­lig kunskap är av godo eller inte beror på de ända­mål för vilka den utnyttjas. Och att vetenskapen kan ställas i tjänst för destruktiva och orättfärdiga ändamål bör numera stå klart för var och en.

En sak som makten över naturen kan åstad­komma är att öka människors materiella välbe­finnande. Det ger den industriella och tekniska utvecklingen imponerande bevis på. Det är inte fråga om annat än att förhöjt materiellt välbefin­nande, högre levnadsstandard, i många, ja kanske de flesta fall, utgör framsteg i ordets verkliga be­märkelse. Detta betyder att de värderas som en förbättring av livets villkor. Men därav följer inte att denna värdering består när tillväxten gått över en viss nivå, eller när dess återverkningar på mil­jön eller på den sociala ordningen måste tas med i beräkningen.

Detta om kunskapens sfär. Vad gäller då för moralens?

Moraliska framsteg, såsom förspråkarna för moderniteten såg dem, består i ett fullkomnande av människan. Vad som avsågs var inte så mycket framsteg inom individens liv som framsteg från generation till generation. Liksom ackumulerad kunskap inte betyder att individer vet mer och mer utan att den opersonliga och totala "kun­skapsmassan" ökar när vetenskapen går framåt.: på samma sätt blir människan, den mänskliga ra­sen, inte nödvändigtvis individerna, med tiden bättre och bättre, mer civiliserad, mer "human" som det avslöjande uttrycket lyder.

Denna idé om fullkomning eller framsteg äger knappast någon mening utanför ett socialt eller politiskt sammanhang. Att den fullkomnats människan är mer civiliserad än sina mindre full­komliga förfäder borde betyda att hon är mer to­lerant, mindre självisk och girig, mer benägen att i sin nästa se en kärleksfull broder än en främ­mande fiende. Då kommer också den sociala ord­ningen att fullkomnas på ett motsvarande sätt. Den kommer att gå mot ett rättvist samfund av fria och jämlika medborgare. Framsteg fattat på detta sätt är länkat till något som i vid bemärkelse kan kallas en demokratisering av institutioner och styrelsesätt. Idealiskt sett är ett demokratiskt samhälle en ordning i vars tillkomst och vidmakt­hållande varje samhällsmedlem också deltar. Det är mycket svårare att finna fäste för tanken på framsteg inom konstens sfär än inom kunska­pens och moralens sfärer. Det är till och med tvi­velaktigt om begreppet framsteg överhuvudtaget är tillämpligt på konsten.
Den närmaste analogi till framsteg som jag kan se i frigörelsen av konstnärlig verksamhet från den religiösa trons eller moraliska uppfostrans förmyndarskap är ökad möjlighet för konstnären att uttrycka sin tids stämningar, dess hopp och fruktan, dess visioner av skönhet, men också dess leda och äckel.

Schiller förutsåg en "estetisk fostran av männi­skan" i modernitetens anda. "Alle Menschen werden Brüder", sjunger kören i Beethovens nionde sym­foni. Detta är upplysningens stora hymn till fram­steget. Men konstens speciella roll inom moder-

18

niteten kanske i det långa loppet inte så mycket var att besjunga dess förhoppningar som att riva ned dess illusioner, avslöja dess ångest och sålun­da bana vägen för en tidsanda som efterträder den moderna.

15. Den moderna framstegstanken uppvisar allt­så två huvudfåror, bägge av delvis samma ur­sprung. Den ena är idén om framsteg genom ac­kumulation av kunskap samt landvinningar för vetenskap och teknik. Den andra förknippar framsteg med fullkomnandet av människan och samhällsordningen.

Vetenskapen utgör grundvalen för männi­skans teknologiska behärskande av naturen. Inom ramen för ett industrialiserat produktionssätt har detta herravälde kommit att främja eko­nomisk tillväxt och högre levnadsstandard. Alli­ansen mellan vetenskap, teknik och industri kan kallas ett teknosystem. Det tenderar att bli globalt och transnationellt. Därmed blir det också allt­mer oberoende av det sociopolitiska systemet, som organiserats i nationalstater baserade på släktskap i kulturellt och etniskt hänseende.

Den ökade spänningen mellan det nationella och det transnationella, dvs mellan det politiska systemet och teknosystemet, är ett av de karaktä­ristiska dragen i det sena 1900-talets civilisation.

Ekonomisk tillväxt är en mätbar kvantitet. Den kan formuleras i BNP, per capita-inkomst, volym på varuproduktionen och på många andra sätt. Ekonomisk tillväxt har blivit ett huvudmotiv för teknosystemets expansion. Som konsekvens där­av har det framsteg som tänktes följa på vetenska­pens landvinningar (ackumulation av kunskap) en benägenhet att identifieras med ekonomisk tillväxt som sådan. Jag vill kalla denna identifika­tion för kvantifiering av framsteget. Framsteg mätt på detta sätt är inte längre ett värdebegrepp. Det är ett "faktualiserat", värdeneutralt begrepp, eller vad filosoferna kallar en värdereifiering.

Den andra stora framstegstanken, fullkomnan­det av människan, var tänkt att innebära en demokratisering av den sociopolitiska ordningen. Denna process, som påbörjades i England år­hundraden tidigare, fick en avgörande impuls av de amerikanska och Franska revolutionerna. Den kom, efter en stagnationsperiod, att ytterligare påskyndas genom händelserna 1848 samt genuin Italiens och Tysklands enande. Den blev global, världsomspännande, i spåren av första och andra världskrigen. I det som vi kallar västerlandet tog den sig formen av parlamentariskt styrelsesätt, allmän rösträtt, medborgerliga rättigheter, pressfrihet m m. I andra delar av världen, först Ryssland och sedan Kina, antog processen andra former. Folkdemokratierna i öst var mycket olika de liberala demokratierna i väst. I så hög grad att den ena sidan hade en benägenhet att anse bru­ket av termen "demokrati" av den andra sidan som en begreppsförvrängning eller som ett hån. Oaktat dessa skillnader gällde frågan i grunden en och samma stora process: modernisering (ra­tionalisering) av samhällena, uppbrytandet av gamla sociala ordningar och formandet av nya, präglade inte minst av tro på industrialiseringens och de tekniska landvinningarnas välsignelser för människorna.

Precis som det föreligger en tendens att identi­fiera framsteg genom ackumulering av kunskap med ekonomisk tillväxt, finns det en motsvaran­de tendens att identifiera framsteg genom sociala reformer med de yttre formerna för rationell ad­ministration (byråkrati) och lagstiftning i folkets namn. Jag vill kalla detta en formalisering av de­mokratin. Det är ytterligare en reifiering av värdebegreppet framsteg. Liksom idén om ekono­misk tillväxt i relation till teknosystemet har idén om demokratisering utgjort ett huvudmotiv för det politiska systemets modernisering av samhäl­let under de senaste tvåhundra åren.

Om ett sålunda "demokratiserat" samhälle är den mer rättvisa, den mer humana ordning som upplysningsfilosoferna såg stiga fram ur en ratio­naliserad värld löst ur sin förtrollning förefaller alltmer problematiskt. Det kan till och med ligga

19

en inneboende motsättning mellan två av huvud­aspekterna på demokratin, jämlikheten och fri­heten. Ett maximalt jämlikt samhälle kan kanske inte existera utan att individens frihet beskärs kraftigt, och ett maximalt frihetligt samhälle inte utan att skapa ojämlikhet mellan medborgarna. Utvecklingslinjerna i öst bekräftar existensen av det förstnämnda, de i väst existensen av det andra av dessa bägge hinder för förbättring av männi­skans villkor.

16. Det enda måttet på framsteg som värde är alltså, som vi sagt, människors välbefinnande under de omständigheter de lever i. Dessa omständighe­ter — den yttre ramen för vår livsvärld — formas av utvecklingslinjerna inom de bägge systemen, teknosystemet och det politiska systemet. Som vi sett, har dessa system sina karaktäristiska mått på framsteg; ökad rikedom i det ena fallet, formaliserad demokrati i det andra. Dessa mått är base­rade på fakta och inte på värderingar.

Det är en tillfällighet om de två typerna av mått på framsteg, det värdebaserade hos människorna själva och de reifierade hos de bägge systemen, ger samstämmiga resultat. Ökar ekonomisk till­växt och formaliserad demokrati livskvaliteten? Eftersom svaret kan vara ja eller nej, beroende på omständigheterna, kan man tala om en underlig­gande spänning mellan livsvärlden och systemvärlden.18 Det är dessutom oklart i vilken ut­sträckning de bägge systemens egna mått på framsteg är ömsesidigt förenliga. Är ekonomisk effektivitet och vidgad demokrati kompatibla el­ler inte? Tjänar t ex medinflytande i företagen för alla anställda till att befrämja eller hämma pro­duktiviteten? Frågan blev till slut ett allvarligt problem i det enda samhälle som har gjort en all­varlig ansträngning att införa ett system av själv­styrande ekonomiska kollektiv: Jugoslavien. Där­för kan man också tala om en underliggande spänning mellan de bägge systemen. Vartdera har en tendens att gå sin egen väg och bli domine­rande i förhållande till det andra. Vi lever i en epok då teknosystemet är på väg att ta överhan­den över det politiska systemet. Besluten i det se­nare är ofta inget annat än en bekräftelse av full­bordade fakta som åstadkommits inom det förra.

Kvantifieringen av framsteg i ekonomiska ter­mer har sitt avlägsna ursprung i frigörandet av kunskapen (vetenskapen) från den yttre auktori­teten hos kyrka och stat. Analogt har reifieringen av framsteget i den formaliserade demokratin si­na historiska rötter i frigörelsen av människan som moraliskt subjekt. Vad som nu sker, är att de bägge systemen destruktivt slår tillbaka mot sina egna ursprung.

Teknosystemet hotar den självständiga strävan efter kunskap för kunskapens egen skull. Den vetenskapliga sanningen ifrågasätts inte, som förr, av ett annat anspråk på sanningen, det som restes av religiösa eller andra auktoriteten. Men forsk­ning och akademisk utbildning är i allt högre grad inriktade på målen ekonomisk tillväxt, kon­kurrenskraft och tekniska innovationer. I stater­nas utbildningsprogram ersätter begreppet skol­ning (för ett yrke) begreppet bildning (indivi­dens fostran).

På motsvarande sätt hotas subjektets självstän­dighet av nödvändigheten att anpassa sig till opi­nionstryck samt regler vars tillkomst han eller hon inte fått medverka i och vars betydelse han el­ler hon ofta inte kan falla. Individen alieneras från den opersonliga sociala apparaten, som styrs av självrättfärdiga byråkrater. Hans livsvärld blir kringskuren, och därför kommer hans "verk­liga frihet" att reduceras till narcissistisk dyrkan av de yttre symboler för status och välfärd som konsumtionsvaror och materiella ägodelar er­bjuder.

Således hotar människans frigörelse och själv­ständighet, både som kunskapande subjekt och som fritt handlande varelse, att gå förlorade på grund av det deformerande inflytande på livs­världen — dess "kolonisering" för att begagna Habermas term19 — från de bägge systemen. Om hotet materialiserades skulle det innebära bank-

20

rutt för den klassiska modernitetens höga ideal liksom ett slutgiltigt avslöjande av dess stora framstegsmyt som en illusion. Tron på "myten" är fortfarande förhärskande, och förkunnas av reklammakares och propagandisters tusende stämmor. Men det framsteg som dessa de yttersta da­garnas sirener besjunger är inte den fullkomning som upplysningen drömde om, utan dess reifierade identifikation med ekonomisk tillväxt och allt större formalisering av socialt beteende.

17. Den andra stora chocken för det moderna samfundet kom med det fascistiska barbariet i Europa och kriget 1939—1945. Reaktionen efter andra världskriget var mycket olik den efter det första. Slutet på kriget väckte varken stora förhoppningar om fredlig utveckling i framtiden el­ler utlöste ett övermått av skapande energi. Det sistnämnda är mycket anmärkningsvärt om vi jämför 1920-talet med slutet på 40-talet och 50-talet. Det första mellankrigsdecenniet var kan­ske århundradets mest kreativa, såväl inom veten­skapen som konsten. Detta gäller särskilt det be­segrade Tyskland (Berlin), det upplösta Habsburgväldet (Wien) och — för en kort period — också del revolutionsdrabbade Ryssland. Där­emot är en ovanlig sterilitet inom konsten och — åtminstone vad gäller teoretisk utveckling — även inom vetenskapen20 karaktäristisk för den andra efterkrigstiden. Ingenting jämförbart med modernismen inom arkitektur eller lyrik, eller med nypositivismen inom filosofin, uppträdde efter det andra världskrigets kaos.

Vad vi hittills bevittnat under århundradets lindra hälft har varit häpnadsväckande teknolo­giska framsteg: användningen av kärnkraft, dato­riseringen inom alla arbetslivets områden, gen­manipulation — för att bara nämna några av de mest revolutionerande nyheterna. Inom konsten har vi fått skåda ett vilt experimenterande parat med en nostalgisk och pastischerande stilbland­ning, inte minst inom arkitekturen.

Hand i hand med denna utveckling har gått en integration av praktiskt taget hela jordklotet i ett nätverk av industriell teknologi, internationell handel samt bankväsende. I väst har vi åtnjutit en exempellös ökning av den materiella levnads­standarden. I jordens "underutvecklade" delar förekommer svält och växande relativ fattigdom — men också en desperat kamp för en ökad bit av den kaka som erbjuds av "framsteg genom mo­dernisering". På alla fält, avancerade såväl som efterblivna, vittnar utvecklingslinjerna om en stän­digt pågående kvantifiering och formalisering av framstegstanken, med ett motsvarande deforme­rande inflytande från industrialiseringen och kvasidemokratin på traditionella livsmönster. Denna deformering är särskilt frapperande i de delar av världen som eufemistiskt kallas för "utvecklingsländer".

18. Som jag ser det är tidsandan, der Zeitgeist, i vår epok främst en oro och ett obehag som vållats av att två av de mest typiska "moderna" systemen, nämligen det industriella produktionssättet och de byråkratiskt-paternalistiska formerna av de­mokrati, inkräktat på människans livsvillkor. På den kritiska reflektionens nivå manifesterar sig denna oro som en problematisering av den klas­siska modernitetens idéer om frigörelse (emanci­pation) och som förlorad tro på de "framsteg" vil­ka menades följa på deras förverkligande. Jag skulle vilja kalla denna tidsanda, för senmodernitet.

Är detta inte också den anda vi kallar postmo­dernism? När den karaktäriseras på det sätt som jag gjort, förefaller benämningen inte adekvat. Den tidsanda som jag syftar på präglas av kris och kritik. Det är en kris för en storslagen tanke som föddes under upplysningens epok, som svävade över västerlandets civilisation i ett och ett halvt århundrade, och som nu självkritiskt vänder sig mot sina egna antaganden och löften.

Det är inte förvånande att det i kölvattnet av så­dan självkritik dyker upp fenomen som signale­rar ett medvetet brott med moderniteten och för­kunnar något nytt. Det är de företeelser som vi för

21

under rubriken "postmoderna" — en synnerli­gen brokig samling. Vi känner dem från arkitek­turen, litteraturen, filosofin — liksom från expe­riment i nya livsstilar. Det är kanske inte någon tillfällighet att arkitekturen — som ju utgjorde avantgardet för det jag kallar neomoderniteten eller modernismen — var det område där benäm­ningen "postmodernistisk" i dess nuvarande be­tydelse först etablerades.

Om senmoderniteten i första hand är en mörk stämning, är stämningen hos den underström som kallar sig postmodernism företrädesvis hoppfull. Den ser moderniteten som något i hu­vudsak passerat, överskridet, och i postmoderni­teten en begynnelse och ett löfte om förnyelse in­om kultur och livsmönster.

En skeptiker ser kanske snarare de postmoder­na fenomenen som symptom på modernitetens sjuka än som boten för den. Jag är själv böjd for att se dem så. Då kan de betraktas som återspeg­lingar i den kulturella överbyggnaden av hur livet påverkats av teknosystemets och den sociopolitiska ordningens utveckling. Även om detta är rätta sättet att se dem, utesluter det inte att dessa feno­men också kanske förebådar en anpassning i rela­tionerna mellan "livsvärld" och "system". Att av­göra om detta kommer att innebära en "transcendens" av moderniteten till något som kommer efter den, eller snarare bör betraktas som en fortsättning på det som kallats "det moderna projek­tet",21 är kanske en smaksak. Tidsperspektivet för ett mer definitivt omdöme saknas fortfarande.

En sak tycks mig emellertid säker. Det är att vis­sa stora berättelser ("grands récits") har dött; ter­men har myntats av Jean-François Lyotard, den fi­losof som gjort det kanske bäst artikulerade för­söket att lokalisera postmodernismen på den kulturella kartan.22 De premoderna epokernas stora berättelser återfinner vi i förgångna kultu­rers mytologier och religioner, liksom i filosofer­nas ansträngningar att i rationella "tankesystem" fastlägga tillvarons väsen och människans be­stämmelse. Moderniteten kan sägas ha ersatt dessa allomfattande skapelser av människans an­de med andra, men inte mindre absolutistiska be­rättelser om "mänsklighetens fostran" till det förlovade land av frihet och förnuft där den skulle ingå sedan de gamla avgudarna störtats. En av dessa stora berättelser var den som jag har kallat den moderna framstegsmyten. Den kommer inte att överleva krisen för moderniteten i dess sena skede.

19. Jag ska avsluta med en plädering för vad jag ville kalla en "avmytologiserad rationalism". Att överge tron på framsteg som en historisk nödvändighet är inte lika med att överge arbetet för fram­steg som en uppgift. Denna uppgift är, som jag ser det, väsentligen kritisk. För också om den ur­sprungliga myten är död, lever den vidare i de derivativa former som identifierar framsteg anting­en med ekonomisk tillväxt eller med formaliserad demokrati. Dessa förstenade lämningar av en ursprungligen optimistisk tro fortsätter att utöva ett starkt inflytande som motiverande krafter för teknologisk och samhällelig utveckling. De moti­verar handlingar och beslut från teknokrater å ena sidan och politokrater å den andra, delvis i samklang, delvis i motsättning till varandra.

Att demaskera dessa falska mytologier är, en­ligt min mening, den största tjänst som vår tids intellektuella kan göra framstegets sak. Att demas­kera dem är att visa att systemets lemlästande in­verkan på livet saknar rationellt berättigande. Det innebär också att mana maktutövarna att be­sinna värdet av de mål för vilka deras göranden och låtanden utgör medlen. Det är därför en plä­dering för en form av rationalitet som tenderat att atrofieras på grund av en omåttligt ökad instrumentell användning av förnuftet. I weberianska termer skulle man kunna kalla det en plä­dering för Wertrationalität, värderationalitet, i en kultur som blivit fixerad vid och vanställd av en abnorm tillväxt av sin förmåga till Zweckrationalität, ändamålsrationalitet.
De tre nyckelorden för den stora omvälvning

22

som markerar den moderna erans början var liberté, égalité, fraternité — frihet, jämlikhet, broder­skap. Motsatsspelet mellan de krafter med vars hjälp man försökt förverkliga de två första idea­len har gradvis underminerat och urholkat den framstegstro som förknippats med deras förverk­ligande. Vi behöver inte förkasta idealen, men vi har lärt oss att med skepsis betrakta tanken på att de skulle vara fullständigt och ömsesidigt förenli­ga. Av de tre slagorden är det som fortfarande er­bjuder ett oförbrukat hopp fraternité, idén om ett universellt mänskligt broderskap. I en värld på väg att enas, tack vare teknisk och industriell ut­veckling sann rationalisering (demokratisering) av de sociopolitiska systemen, har kraven på soli­daritet människor emellan fått nya dimensioner. Solidariteten kan inte längre begränsas till en trång krets av blodsanförvanter eller gemensam­ma professionella intressen. Den måste överskri­da alla gränser för nationer, ras och religion och bli till en global ansvarskänsla — "global" också i den bemärkelsen att den sträcker sig till dem som kommer att vandra på denna jorden efter oss. I grund och botten är detta inget annat än ett upp­fyllande av det kristna budet att älska vår nästa som oss själva.

Kommer detta bud att efterlevas, kommer de förhoppningar som utsågs i modernitetens tred­je slagord att bli verklighet? Det är fåfängt att grubbla över frågan. Att svara ja eller nej skulle va­ra att ge efter för de illusioner som innebor i myterna om framsteg respektive förfall. För dem måste vi ta oss i akt. Det enda svar man kan ge på frågan om det finns hopp för människans fram­lid, lyder: Låt oss arbeta för att det skall uppfyllas!

(Översättning från engelska: Leif Janzon)

Noter

1. Kants berömda lilla uppsats ”Was ist Aufklärung?” återfinns, tillsammans med kommentarer kring dess frågeställning av Erhard, Hamann, Herder. Lessing, Mendelssohn, Riem. Schiller och Wieland. i Reclam, Universal-Bibliothek, nr 9714. Se även Jürgen Habermas essä om Foucault "Mil Pfeil inst Herz der Gegenwart. Zu Foucaults Vorlesung über Kants ’Was ist Aufklärung?’”. i J Habermas, Dir neue Unübersichtlichkeit, Suhrkamp, Frankfurt 1985. Foucaults essä om Kants frågeställning återfinns i Magazine Littéraire, nr 287, 1984.
2. "Distant  mirror". Efter Barbara Tuchmans A Distant Mirror, the Calamitous 14th Century: sv övers En fjärran spegel; det stormiga 1300-talet, Stockholm 1981.
3. Av J Huizinga. Hans klassiska verk om "medeltidens höst", som först inkom 1919 (på svenska 1927), inne­håller en mycket lyhörd analys den estetiska käns­lan under medeltiden.
4. Citerad här från upplagan i Les Classiques du peuple, Editions Sociales, Paris 1971.
5. A a. s 77.
6. A a, s 27. Citatet är hämtat ur Condorcets ”Discours de réception à l’Académie française".
7. A a, ss 269ff.
8. "The Proud Tower", uttrycket är hämtat från en dikt av Edgar Allan Poe.
9. Det som går under namnet "rnodernistiska" rörelser inom poesi, bildkonst och arkitektur hade i själ­va verket framträtt redan under årtiondet före första världskriget. Detta faktum är enligt min mening avgörande för förståelsen av deras genombrott under efterkrigstiden.
10.  Citerade enligt Ludwig Wittgenstein, Särskilda anmärkningar, utgivna av G H von Wright i samarbete med Heikki Nyman, översatta till svenska av  Lars Hertzberg, Doxa 1983.
11.  Se Habermas essä, "Moderne und postmoderne Architektur" i samlingen av essäer Die neue Unübersichtlichkeit, Suhrkamp, Frankfurt am Main 1983.
12.  Professor Max Black i essän "The Gap between 'Is' and 'Ought' ", första gången publicerad i The Philosophical Review 73, 1964, omtryckt i Blacks essäsamling Margins of Precision, Cornell University Press, Ithaca, N Y 1970.
13.  The Origin of Species (Arternas ursprung), omtryckning av sjätte upplagan, Oxford University Press, London 1951; på svenska 1871, ny upplaga 1919). Se särskilt kapitel fyra. "Natural Selection; or the Survival of the Fittest”, A a, s 85, ” — — — natural selection can act only through and for the good of each being” [— — — det

23

naturliga urvalet kan endast verka genom och för varje individs bästa].
14.  Spencer, Essays, Appleton & Co, New York 1891, s 10.
15.  Citatet är rubriken på ett kapitel i Spencers verk Social Statics.
16. Spencer, Social Statics, Williams and Norgate, Lon­don 1902, s 31. Citatet fortsätter: "so surely must evil and immorality disappear; so surely must man become perfect" [lika säkert som ondska och omoral måste ut­plånas, lika säkert måste människan bli fullkomlig].
17.  Rörande detta, se den intressanta boken av fysikern Stephen G Brush, The Temperature of History. Phases of Science and Culture in the Nineteenth Century, Burt Franklin & Co, New York 1978.
18.  Idén om en kontrast mellan "livsvärlden" och "systemvärlden" är ett huvudtema i Jürgen Habermas mogna verk. Habermas skrifter har utgjort en inspi­rationskälla for mina egna försök att nå en kritisk förståelse av den värld vi lever i. Det är emellertid möjligt att jag ger termerna "livsvärld" och "system" en något annorlunda konnotation än den innebörd de har hos Habermas.
19. die Kolonisierung der Lebenswelt durch Imperative verselbständigter wirtschaftlicher und administrativer Handlungssysteme ". I "Moderne und postmoderne Architektur", a a, s 28.
20.  Denna åsikt väcker säkert många protester. Men jag anser att de som hyser motsatta åsikter missleds av den ofantliga ökningen i betydelse och därmed ock­så social prestige för vetenskapen under de senaste decennierna. Detta är till stor del en konsekvens av en snabb och spektakulär teknisk utveckling och den effekt denna haft på nutidens liv.
21.  J Habermas, "Die Moderne — ein unvollendetes Projekt", i Kleine politische Schriften I—IV, Suhrkamp, Frankfurt am Main 1981.
22. Jean-François Lyotard, La condition  postmoderne, Éditions de Minuit, Paris 1979.

24