[1]
den 4. april 1902.
Käre Vän,
Det var icke utan en viss oro jag öppnade Ditt senaste
bref, samvetsoro, förstås. Jag tror att jag nu har att
tacka Dig för tre obesvarade bref, som beredt mig mycken
glädje såsom bevis på att vara ihågkommen, och dock har
min tröghet varit sås stor att jag dag efter dag uppskjutit
att skrifva till Dig. I din senaste skrifvelse, som jag
mottog för ett par dagar sedan, väntade jag att finna ut-
tryck av moralisk indignation öfver min försumlighet, men
till min glädje tyckes Du hafva ett visst undseende med
denna, liksom med många andra, svagheter. Jag skulle gerna
se mig vara i stånd att bistå Dig på sätt Du antyder, och
närsluter för den skull några rader till M. René Worms, som
är sekreterare för Institut int. de Sociologie, och dessu-
tom utgifvare af Revue de Sociologie. Jag har icke träffat
honom mannen, men har ofta haft korrespondens med honom för tidskri-
ftens räkning. Det förefaller mig som om han möjligen kunde
skaffa plats för Ditt arbete i någon af dessa serier som
numera äro så moderna. Jag tror att han sjelf är utgifvare af
för en eller flere dylika serier, väsentligen sociologiska,
men kanske dock tillgängliga äfven för närbeslägtade arbe-
ten. I alla händelser hoppas jag att han skall hjelpa dig.
Du bör icke slå vårt universitet ur hågen. Dit bör
Du återvända förr eller senare, och icke låta afskräcka Dig
af små motgångar. Vi behöfva i sanning arbetare med upplysta
idéer, och om vägen synes spärrad af tistlar och törnen, så
går det väl an att rensa bort dem. Tack för Euterpe, som Du
sände mig. Det gläder mig att se att de unga ha godt mod,
och sjunga ut. Sjelf plågas jag ofta af tanken att stå all-
deles utom allt som försiggår der hemma, och att detta lands-
flyktingslif ännu för någon tid måste fortfara. Jag kan icke
hjelpa det. Mitt arbete måste bli färdigt innan jag återvän-
der, och jag tröstar mig med att detta beslut icke är ute-
slutande sjelfviskt, utan måhända äfven kan medföra ett visst
gagn för andra. Under de senaste månaderna har jag uteslutan-
de hållit på med moralen, om jag undantar en längre arti-
kel som jag insändt till en engelsk tidskrift. Och nu har
jag flyttat ut till landet, med hela mitt bibliotek – om-
kring fem hundra volymer – och min skrifmaskin, och här sit-
[2]
ter jag och skrifver dagarna i ända i skuggan af ett stort
mandelträd, under hvars krona jag spändt upp ett tält. Men
jag har ett hus, ett riktigt snyggt och trefligt litet till-
håll, der jag har mina böcker uppradade och der jag sofver
om natten och arbetar om aftnarna. Det har tyvärr inga fön-
ster, hvarför det är svårt att skrifva der om dagen. Men
det går nog så bra att arbeta i ett tält, jag har lång öf-
ning deri. Och jag tycker att jag här har all önsklig be-
kvämlighet. Mitt Tusculum är verkligen ett litet paradis,
beläget högt uppe bland bergen, på tre eller fyra timmars
afstånd från Tanger, i en by som tillhör en sheriff-familj,
med snälla menniskor och bräkande fårhjordar, och höga träd
öfverallt längs bergets sluttningar. Här tänker jag stanna
ett par eller tre månader, hufvudsakligen sysselsatt med
moralen, ehuru naturligtvis på samma gång genomgående mitt
marockanska program beträffande religion och vidskepelse.
Min adress förblir Tanger, Poste Restante, eller än bättre
Deutsche Post, Tanger. Måhända reser jag hem till sommarn,
och sedan i höst till London för att börja trycka på moralen
Ännu har jag icke manuskriptet på långt när färdigt, men
hoppas att fem eller sex månader skola bringa det derhän.
Då jag tänker på den lätthet hvarmed jag skref mitt Äktens-
kap och det bråk som detta arbete ger mig, vet jag icke om
det gått bakut med intelligensen eller om svårigheterna äro
så mycket större. Emellertid är jag glad öfver att jag icke
störtat till tryckpressen, utan låtit arbetet ligga till sig.
Jag har omskrifvit ett par inledande kapitel som jag skref
för tre år sedan, och finner att jag dock lärt något under
mellantiden. Men ännu återstår många kardinalfrågor, på hvil-
kas lösning jag icke är säker. Ämnet är ju också ohyggligt
svårt, d.v.s. de yttersta generaliseringarna och förklaring-
arna, ty det historiskt-psykologiska detaljarbetet vållar
icke mycken svårighet nu då jag har materialet samladt.
Det värsta är att det moraliska medvetandet sjelft befinner
sig i ett sådant oerhördt kaos, att man ofta icke vet om
det alls kan bringas i ordning. Jag önskar Dig all framgång
med Dina trägna sträfvanden. Låt icke modet falla, bry Dig
icke om andras omdömen om Du, efter noggrant pröfvande, finn-
er att Du har rätt, och var säker på att ämnet är så svårt
att det icke kan falla på någons lott att uppdaga hela san-
ningen. Detta säger jag nästan för att trösta mig sjelf, ty
det händer ibland att jag bringas nästan till förtviflan då
jag stöter på en knut som jag icke kan lösa, huru än jag brå-
kar dermed. Farväl och skrif snart.
Din vän
Edv. Westermarck
P. S. Jag har förlagt M. Worms’
adieu, men Du kan erhålla den
hos Giard & Brière, 16 rue Soufflet.
E. W.