[1]
Åbo,
Den 24. oktober 1932
Käre vän!
Tack så mycket för
Ditt vänliga brev och förlåt
mitt dröjsmål att besvara
det. Såsom ägnar och anstår
en gentleman, följde jag
prinsens av Halls exempel och
ådrog mig – på hemresan
från Sverige – en förkylning
som nådeligen föreföll mej
ganska beskedlig men föran-
ledde min försiktiga dotter
att lägga mig till sängs
och hålla mig där betydligt
längre än nödigt var.
De tio dagarna i Sverige
var rent av förtjusande.
Vädret i Lund var sommarhett
[2]
och människorna glada och
rörande älskvärda. Det var ett
hå i sus och dus, med
banketter från morgon till
kväll, eller från morgon till
morgon, med föredragen, tre
till antalet inträdda under
pauserna. På femte dagen
begav jag mig direkt till
Uppsala, där festandet fort-
sattes redan samma dag på
aftonen och sedan de två
följande dygnen. På söndagen
höll jag mitt föredrag,
som efterföljdes av kollation
på Gästis och nachspiel hos
Uggla till kl. ½ 4 f.m.
På måndagen lunchade jag
hos Nordenstrengs och dinerade
hos prof. Gerhard Lindblom
i Stockholm före avresan med
ångbåten. Alltsammans förtju-
sande – överallt vänlig glättighet
[3]
i stället för den surmulna
trumpenheten här hemma.
Du skrev om Ernst Harms,
som jag anträffade på ångbåten
mellan Köpenhamn och Helsingfors.
Han for sedan direkt till Åbo,
dit han sade sig vara inbjuden
av Yliopisto att hålla två före-
läsningar á 500 mark, och där han
också hoppades få något upp-
drag av akademien. Jag var
ytterst reserverad i det samma
hänseendet, men då jag omnämnde
saken för Andersson sade han
att det fanns pengar i hand-
kassan som gjorde att han kunde
inbjudas att hålla tre föreläs-
ningar á 500 mark varje också vid
akademien. De blev sedan de
enda föreläsningarna för honom
här i Åbo och hölles under
den tiden jag var i Sverige –
de var väl besökta och blev
väl vitsordade. Prof. Salomaa,
som han till reste och borde talat
[4]
om på ångbåten, förklarade att
Yliopisto inga pengar hade.
Harms påstod att hans in-
bjudan varit daterad den 23.
augusti, men huru härmed
förhålla sig förefaller mig
mycket osäkert. Harms fick
den idén att det rådde ani-
mositet mot honom också
på svenskt håll, men vägrade
att giva några skäl därför.
Med sitt auditorium var han
belåten och med mig har
han varit mycket hövlig –
han har varit ett par gånger
hemma hos mig, har åhört mina
föreläsningar och använt Humanistiska
institutet. Men nu är slut också
med den saken, enligt brev
som han skrivit mig. Han lider
av förföljelsemani och ämnar
nu lämna Åbo så fort som
han får sitt pass i ordning.
Jag har just skrivit till honom
att jag dock hoppas få se honom innan
han reser, och har bett honom
hit i morgon på kvällsvard, men
[5]
tvivlar på att han kommer.
På liknande sätt tyckes han
ha burit sej åt i andra
nordiska universitetsstäder. Här
hade man varit nog vänlig att
inbjuda honom till middagen hos
Rindell. Det var troligen där
som han upptäckt ”animositeten”.
Han hade ej blivit placerad
vid hedersgästens bord utan
tillsammans med dekanus och
andra professorer. Det enda han
hade yttrat vid middagen påstås
ha varit en tillrättevisning åt
sin bordsgranne fru Pehrson,
som, då hon kallade honom
”herr doktor” – fick till svar:
”jag vill att man skall kalla
mig professor.” – Sedan försvann
han från middagen.
I dag har jag tre rikssvenskar
på middag: docenten Meurling
har varit här med stipendium
för att följa med undervisningen
i filosofi, doktor Breig som
är en belevad och intelligent
[6]
man, samt Montgomery. På
onsdag håller Meurling föredrag
på superseminariet om ”etik
och värde.” Han är elev till
Hägerström och kommer, efter
vad jag tror, att söka pro-
fessuren som blir ledig i
Uppsala. Han är redan en
medelålders man.
Tack för det trevliga
korrekturet. Jag hoppas Du
fick den hela boken som
jag sände Dig i förrgår. Jag
är mycket angelägen om att
träffa Dig och skall under-
handla med Dig om lämpliga
tider därifrån och reda min
Helsingforsresa därefter.
Till dess farväl!
Tillgivne vännen
Edv. Wck