[1]
Marrakesh
den 28 juli 1901.
Käre vän!
Mycket tack skall du
ha för dina begge bref.
Det förra hade bort be-
svaras långt före detta,
och jag är dig synnerligen
tacksam för att du, i stället
för att vänta på svar, före-
kom mig med ett nytt. Du
kan väl föreställa dig huru
man törstar efter nyheter
hemifrån, och du bidrog
nog mycket till att släcka
den värsta törsten.
Jag har nu suttit öfver
två månader i Marrakesh
och arbetat riktigt flitigt
trots hettan. Men så har
jag också händerna fulla
för tillfället. Till mitt
öfriga arbete har kommit
[2]
studier af Atlasberbernas språk,
hvilket mycket intresserar
mig. Jag gjorde en intres-
sant filologisk upptäckt,
och håller nu på att sätta
den till pappers. Det lycka-
des mig att komma öfver
ett riktigt praktexemplar till
karl, hemma från bergen,
och med honom har jag
nu studerat fyra
timmar dagligen i två månaders
tid, och skall taga honom
med mig till kusten
i onsdag då jag ger mig
i väg.
I april och maj gjorde
jag en sex veckors resa
i och längs Atlas, med långa
uppehåll på ett par orter.
Det var en härlig tid,
och dock njuter jag ännu mera
af att i lugn och ro få
sitta med mitt arbete. Här
i Marrakesh har jag åter
igen – för första gången
sedan September – fått bo
[3]
i hus. Äfven det har emeller-
tid sina olägenheter, ty skor-
pioner droppa ned från ta-
ket. En hade gömt sig
under min hufvudgärd – precis
som du förutspådde – en
annan hade gömt sig bakom
mina papper. Men då jag
spände upp ett mellantak af
tyg, i hopp att få göra en
nätt fångst, slutade natur-
ligtvis droppningen, – enligt
den gamla lagen om
regnet och paraplyet.
Ditt bref – det första –
var verkligen profetiskt.
Jag fick det en afton under mitt
långa uppehåll i Duhkala-
stammen, där jag vistades
i en tältby. Följande natt
hade jag känning af röfvare,
som lagt sig på lur bakom
ett stenrös. Det kändes helt
konstigt. Natten var stormig
och becksvart. Byfolket hade
till större delen flyttat med
sina tält till en annan
ort, så att jag endast hade
[4]
ett par grannar kvar. Vi
sköts och väsnades, och det
var icke rådligt att somna
in. Men tala icke om
mina små äfventyr så att
de komma till mina för-
äldrars öron. Jag vill icke
oroa dem i onödan. Rädd
var jag för mina manuskript
och tyckte t. o. m. att de
hade ytterst ett par visa
ord i den moralkaka de
just förut gifvit mig,
ehuru den för öfrigt var
mycket öfverdrifven. Du har
alldeles för goda tankar om
mitt intellekt och du skall
få se att de även skola
komma på skam.
Tack för kinesen. Han
sade många sanna ord.
Det står allt bedröfligt till i
Kina, icke minst vid dess
högskola under hjelteregementet.
Men, vet du, det är
verkligen ljufligt här, i
denna stillhet – nej så alldeles
stilla är det icke – men i
denna frihet. Trycket af små
[5]
förhållanden är olidligt, men
den fria ensamheten, den
är storartad. Så länge jag
ännu har en rad oskrifven
af min bok, har jag icke
så ledsamt, (Och det räcker
ännu länge innan jag
kommer till sista raden).
Marocko-studierna intresserar
mig nog också i hög
grad, men
dagens högtidsstunder
är dock de som egnas
åt moralen. Jag önskar af
allt hjärta att äfven du
må, trots de oroliga för-
hållandena, finna ro att
arbeta på din bok.
Din uppsats om Nietzsche
har jag icke fått. Jag
längtar mycket att få se
den. Nu god natt! Veder-
gäll åter ondt med
godt och skrif snart om
[6]
hvad som förfaller der
hemma och om hvad
du sjelf håller på med.
Din vän
Edv. Westermarck