Blodshämnd bland marockanska berber
Blodshämnd har varit folksed hos alla berberstammar från urminnes tider och fortfor att vara det även efter deras omvändelse till islam, i full överensstämmelse med Koranens lära. Jag skall i det följande giva en framställning av därmed förbundna sedvänjor som jag anträffat hos berber bosatta i det inre av Marocko söder om Fez, en del av vilka jag besökte år 1910.
I stammen Ait Yusi är det brukligt att, då ett dråp begåtts, gärningsmannen och alla hans fullvuxna manliga släktingar på fädernet som äro bosatta i samma eller angränsande byar fly till en annan by antingen inom eller utom stammens gränser. Ett försök att uppskjuta blodshämnden göres sedan av några inflytelserika män som icke tillhöra dråparens släkt. De gå till graven som grävts för den döde och slakta där ett får. Detta är ett offer avsett att verka som ett tvångsmedel. Det hör till en grupp av handlingar, av marockanen kallad cār, som innebär överförande av en villkorlig förbannelse för att tvinga den som utsattes därför att villfara ens begäran; gör han det icke, är han förbannad och löper fara att drabbas av någon svår olycka. Om ett får icke kan anskaffas, tillgripes ett annat slag av cār : tre eller fyra av männen stiga ned i graven, just innan den dräpte skall begravas, och stanna kvar där tills en överenskommelse träffats med hans familj. De fordra att familjen skall lova avstå från all förföljelse inom ett visst område och under en viss tid. Den dödes närmaste anförvanter vägra att giva ett sådant löfte. Men männen lämna inte graven, andra per-soner träda emellan, och man kommer slutligen överens om en tid under
4
vilken alla fientligheter skola vila. Ett likadant parlamenterande äger rum om ett offer anställes.
I intetdera fallet anses emellertid det blotta löftet vara tillfyllestgörande. Den dödes familj måste giva säkerhet för dess uppfyllelse: en pålitlig person måste göras till borgesman, bab umur. Skulle någon av den dräptes släktingar bryta vapenvilan genom att döda gärningsmannen, vore bab umur tvungen att erlägga etthundratjugu tackor i böter. Han skulle naturligtvis försöka indriva dem från den skyldige, men han är i varje händelse ansvarig för böterna. Underlåter han att betala dem, är han vanärad för all tid. Hans grav gräves på en marknadsplats eller vid en allfarväg; i socialt hänseende är han en död man. Han undvikes av alla; kvinnorna sjunga nidvisor om honom; han nämnes icke längre vid namn utan kallas helt enkelt »förrädaren». I stället för en man kan också en kvinna gå i borgen för att den dödes familj uppfyller sitt löfte. En sådan läll umur har samma ansvarsskyldighet som den manlige bab umur, och samma förnedring väntar henne om hon sviker sin plikt. Även för henne gräves en grav — »förräderskans grav».
Löftet som givits av den dräptes anförvanter innebär att banemannen och hans släktingar icke komma att antastas, om de under den överenskomna tiden uppehålla sig inom vissa bestämda gränser. Dessa gränser bibehållas om respittiden efteråt förlänges. Detta kan ske genom att kort före dess utgång en oxe eller ett får offras som cār och, om underhandlingarna leda till önskat resultat, en bab umur åter utses att tjäna som löftesman. Samma förfarande kan upprepas gång på gång, tills den dräptes anförvanter slutligen gå in på att mottaga blodspenningar i stället för att utkräva hämnd. Äro de få till antalet, kan det hända att de ganska snart träffa en sådan överenskommelse. Men det anses knappast passande att göra det, innan ett år förflutit efter dråpets förövande.
Dråparens släktingar kunna emellertid redan dessförinnan för egen räkning försätta sig i säkerhet genom att erlägga en penningsumma, mot löfte att hämnden icke kommer att tagas på någon av dem. De
5
måste då envar betala ett visst belopp, vars storlek är beroende av deras förmögenhetsförhållanden och graden av den förorättade partens medgörlighet; det kan växla mellan ett par moriska dollar och kanske ett hundratal. Så snart denna penningsumma, som kallas abĕrra, erlagts, begiva sig ifrågavarande personer till den dräptes familj, åtföljda av de män som tjänat som underhandlare. De kyssa var och en av familjens medlemmar på huvudet och undfägna dem med en måltid, i vilken alla närvarande deltaga. Vid deras ankomst brista hushållets kvinnor ut i gråt och jämra sig över den skedda förlikningen. I alla underhandlingar spela den dräptes kvinnliga anförvanter en betydande roll genom sin motsträvighet. Den penningsumma varom här är fråga kommer endast familjens egna manliga medlemmar till godo — den dödes fader, bröder och söner; avlägsnare släktingar ha ingen del däri.
Själva gärningsmannens liv kan skyddas endast genom erläggandet av blodspenningar (ddīt), mot garanti av en eller flere borgesmän att överenskommelsen kommer att respekteras. Är han för fattig att betala sin andel av ddīt, försöker han anskaffa det erforderliga beloppet medelst cār eller på annat sätt, och misslyckas han häri, är det sannolikt att han för alltid lämnar sin stam. Sedan blodspenningarna erlagts, beger sig dråparen, åtföljd av en eller ett par ansedda män och några av sina släktingar, till sitt offers familj med en dolk mellan tänderna och händerna på ryggen, kysser de manliga familjemedlemmarna och den dödes moder på huvudet och betygar sin ånger med orden: »Jag är botfärdig för Guds skull, o bröder, Gud pålade mig det enligt sitt beslut.» Alla de närvarande intaga ett mål tillsammans, med kött av ett djur sorn slaktats för tillfället. Och hädanefter kan dråparen gå vart han vill utan fara för livet.
Ddīt och abĕrra äro icke de enda utgifter som dråparen eller hans släktingar ha att erlägga för att komma till förlikning med fienden. En så kallad rrschut, »mutor», måste givas de personer som vidtalats att söka förmå den dräptes familj att mottaga abĕrra och ddīt i stället för att utkräva hämnd. Den erbjudes dem i hemlighet, och beloppet växlar
6
efter omständigheterna. Härtill komma böterna (ddcäirt) som tillfalla distriktets av sultanen utnämnde ståthållare eller, om stammen befinner sig i ett tillstånd av uppror, dess rebellhövding, för att avhålla denne från att hjälpa motparten. Men böterna äro icke höga.
Beloppet av ddīt varierar mellan två- och femhundra dollar, beroende på överenskommelse i varje särskilt fall. Ett undantag från denna regel utgör den avdelning av Ait Yusi som kallas Ait Rrbac, där beloppet en gång för alla är fastställt till trehundra dollar för dråp på en man och etthundrafemtio för dråp på en kvinna, under förutsättning att både banemannen och hans offer tillhöra denna del av stammen. I andra delar av Ait Yusi är ddīt i det senare fallet likaledes betydligt lägre än i det förra. Det är många som fordra att hela ddīt skall erläggas i penningar, men icke sällan får en del därav bestå av jord, fruktträd, husdjur eller en flicka. Det kan hända att den dräptes familj fordrar att dråparen skall giva sin dotter eller syster eller brors-dotter till äkta åt sitt offers närmaste manliga anförvant. Hon värderas då till ett bestämt pris, som avdrages från totalsumman av ddīt. Äktenskapet ingås med de vanliga bröllopsceremonierna. Om mannen dör, övergår hustrun till någon annan av den dödes anförvanter. I den närboende berberstammen Ait Warain är ddīt fyrahundra dollar om dråpet begåtts på en man och tvåhundra om det begåtts på en kvinna, men underhandlarna lyckas ofta nedbringa det till hälften av dessa belopp. Det händer ofta att endast ena hälften av ddīt för dråp på en man erlägges i penningar eller husdjur, och att andra hälften utgöres av en giftasvuxen flicka. Hon får dock icke tagas till äkta av den dräptes närmaste manliga anförvant, men väl av hans son.
Vid erläggandet av ddīt understödes dråparen av sina släktingar. I Ait Yusi betalas endast en tredjedel därav av honom själv och de andra manliga medlemmarna av hans familj — hans fader, bröder och söner —medan de återstående två tredjedelarna betalas av de övriga männen, avlägsnare släktingar på fädernet, som tillhöra hans släkt (ljmact), vare sig de bo i samma by som han själv eller icke. Dessa erhålla likaledes två tredjedelar av den ddīt som betalas då en man tillhörande släk-
7
ten blivit dräpt, medan endast en tredjedel därav tillfaller dennes fader, bröder och söner. Men om en kvinna dödats, tillfaller ingen del därav de avlägsnare släktingarna, emedan släkten som sådan icke anses ha lidit någon förlust genom hennes död. Var hon ogift eller barnlös, mottages hela ddīt av hennes närmaste manliga anförvanter, hennes far eller bror; men var hon gift och efterlämnar söner, delas blodspenningarna mellan dem och deras far, och om hon efterlämnar endast döttrar tillfalla de änklingen, i händelse han är deras far.
I Ait Yusi anses det icke för vanärande att mottaga ddīt i stället för att hämnas, så vida dråparen tillhör den egna stammen, man ser tvärtom gärna att detta sker, då friden härigenom bevaras; men tillhör han en annan stam, kan något sådant alls inte komma i fråga — då leder illgärningen till krig mellan de båda stammarna. Dock kan det trots alla underhandlingar hända att den förorättade parten vägrar mottaga den ddīt som erbjudes. Om den dräptes son sätter sig på tvären, är hans vilja avgörande; men en fullvuxen broder har också mycket att säga i saken, mera än en gammal fader. Ja, om en son till den dräpte ännu är ett barn eller ofödd då förlikning ingås, kan han sedermera hämnas sin faders död, ehuru i så fall den erlagda ddīt måste givas tillbaka. I Ait Warain inträffar det rätt ofta att den dräptes anförvanter vägra att mottaga ddīt, med åberopande av att de inte vilja mätta sina magar med en av de sinas blod, även om de doge av hunger. Det är där den avlidnes far, om han ännu är vid liv och de bott i samma hus vid den förres död, som avgör huruvida ddīt skall accepteras eller hämnd utkrävas. I en annan närboende berberstam, Ait Saddĕn, mottages ddīt endast om släkten är för svag för att kunna hämnas.
Plikten att taga hämnd åligger den dräptes släkt, och företrädesvis vissa släktingar i mån av släktskapsgraden. I Ait Warain är det den dräptes far som det i främsta rummet tillkommer att göra det, såvida han bott tillsammans med sonen och icke är för gammal för ett sådant värv. Eljest äro den avlidnes söner och främst den äldste bland dem de närmaste hamnarna. Om i ett sådant fall flere släktingar samfällt företaga ett hämndetåg, skall den äldste sonen avlossa det första skot-
8
tet; och är han för ung för att deltaga i expeditionen, skola de andra försöka fånga dråparen och, om detta lyckas, föra honom till gossen, som sedan skjuter honom med en bössa som lagts i hans hand, så framt han inte på sin moders inrådan förklarar sig villig att mottaga ddīt. Andra släktingar äro nämnare i följande ordning: bröder, farbröder, kusiner på fädernet. Släktingar på mödernet kunna uppträda som hämnare i brist på sådana på fädernet eller, liksom vem som helst annan, om de särskilt anropas därom genom cār. Dödas en gift kvinna, är det i främsta rummet hennes man som hämnas hennes död. I Ait Yusi ha släktingarna på mödernet såsom sådana likaledes ingenting att skaffa med blodshämnden; de tillhöra icke den dräptes släkt. Men inflyttade främlingar som bosatt sig i en by deltaga i dess blodshämnder, emedan de uppfattas som adopterade medlemmar av den släkt som huvudsakligen utgör byns befolkning. Det bör tilläggas att det inte anses vara hämnarens skyldighet att utkräva hämnd med egen hand eller med bistånd av vissa andra personer, utan han kan leja vem han vill att utföra värvet. Då jag i Ait Yusi frågade om inte detta betraktas som i viss mån nedsättande, fick jag till svar att huvudsaken ju är att dråparen eller någon annan medlem av hans släkt skall mista livet.
I regeln försöka den dräptes släktingar hämnas på dråparen själv, och på någon annan person tillhörande hans släkt endast för den händelse att han icke kan anträffas. I Ait Yusi är det brukligt att om man lyckats döda honom, en formlig förlikning träffas mellan de båda parterna antingen vid en helgongrav eller i någon ansedd mans hus. Detsamma är vanligen fallet, om icke dråparen själv utan någon av hans fränder fallit offer för hämnarens kula. Men då detta skett, kan det hända att blodshämnden fortsattes, om någon av den senares släkt kommer till grannskapet av motpartens by eller av en händelse påträffas annorstädes. Men en sådan utövning av hämnd till gengäld för utkrävd hämnd förekommer knappast, i fall en längre tid förflutit efter dådets förövande; då ingås vanligen formlig förlikning, även om dråparen fortfarande är vid liv, så vida man inte försonats redan dessförinnan. I Ait Saddĕn brukar dråparen erlägga en reducerad ddīt, i hän-
9
delse att någon av hans släktingar dödats, men detta är icke fallet i Ait Yusi. I den senare stammen förbjuder seden att, om ett barn vållat en persons död, hämnd utkräves på ett annat barn i dess ställe; men väl kan en fullvuxen få med sitt liv plikta därför, så vida barnet självt icke dödats.
I Ait Warain är det vanligt att om ddīt icke mottages, dråparen flyr till en främmande stam, men i så fall äro hans släktingar, även de närmaste, fria från fara. Däremot kan hämnd utkrävas på en av dem, i fall han stannar kvar. En annan regel gäller emellertid, om en kvinna förgiftat en person och flyr av fruktan för hämnd, emedan hennes offer före sin död anklagat henne för brottet: då får en annan medlem av familjen dödas i hennes ställe. Ty en kvinna antages icke kunna rymma i väg utan medverkan av sin familj, som därigenom blir indragen i affären. I denna stam avstannar blodshämnden så snart dråparen eller en av hans släktingar bragts om livet, i fall icke mer än en person dödats på någondera sidan; varje förlorat liv kräver sitt vederlag. Sedan hämnd har tagits, försonas parterna genom lämpliga personers förmedling.
Ehuru dråparen själv i allmänhet är den som man i främsta rummet söker få fatt i, finnes det fall i vilka han under alla omständigheter är fri från fara, emedan hämnden — så vida icke blodspenningar antagas — måste, utkrävas på annan person, i noggrann överensstämmelse med regeln lika för lika. I Ait Yusi bjuder seden att om en man dödat en kvinna, icke han utan en av hans kvinnliga släktingar skall drabbas av blodshämnden, och att om en kvinna dödat en man detsamma skall vara fallet icke med henne utan med en man av hennes släkt. Så strängt iakttages denna regel, att om en havande kvinna dödas i en strid mellan stamförvanter, hennes kropp skares upp för att man skall få reda på-om fostret är en gosse eller flicka och följaktligen kunna rätta blodshämnden eller beloppet av ddīt efter dess kön. I Ait Warain är det brukligt att om en kvinna dödats, hämnden åtminstone företrädesvis tages på en kvinna, enligt principen: »du har dödat min hustru eller dotter eller syster, jag skall döda din.»
10
Stark provokation utesluter icke rätten till blodshämnd. I Ait Yusi få släktingarna till en äktenskapsbrytare som ertappats och dödats av den äkta mannen hämnas hans död, ehuru de kanhända nöja sig med att mottaga hälften av den vanliga ddīt; och att döda en tjuv, till och med om han ertappats nattetid, leder antingen till blodshämnd eller till erläggandet av full ddīt. Dödande i krig har samma följder som varje annat slag av dråp, så vida kriget föres inom stammen. Detsamma gäller om dödande av våda. Man resonerar som så, att oavsiktlighet eljest lätt kunde anföras som ursäkt för uppsåtligt dråp; ty vem kan så noga avgöra om gärningen skett av våda eller med avsikt? I Ait Warain får hämnd likaledes tagas för vådadråp, men endast om intet anbud göres att erlägga ddīt. Är den ofrivillige banemannen en nära vän till den dödes familj, kan han sannolikt bilägga saken genom att låtsa dia dennes moder eller någon annan kvinna av hans familj samt erlägga en mindre skadeersättning.
I vissa fall av dråp kommer det alls icke i fråga vare sig att taga hämnd eller att fordra blodspenningar, nämligen om dråparen och den dräpte tillhöra samma familj. Man förklarade detta sålunda, att familjen icke vill mista en annan medlem förutom den som den redan förlorat. I Ait Yusi hörde jag att om en son dödat sin far eller mor -vilket är ingen sällsynthet -- han rymmer från hemmet och stannar borta några dagar, så vida han har fullvuxna bröder, och kan sedan återvända utan att någon befattar sig med saken; men har han ingen fullvuxen bror, behöver han alls inte lämna sitt hem. En man som dödat sin bror behöver åtminstone inte för tillfället frukta för några repressalier, så framt denne icke har en fullvuxen son; men har han en minderårig son, kan brodermördaren senare med sitt liv få plikta för sin gärning. Om en man dödat sin hustru, söka dennas släktingar hämnas på en kvinna av hans släkt, i fall de ej mottaga ddīt. I Ait Warain är en person som dödar sin far eller bror icke utsatt för blodshämnd, om han har endast en bror; han lämnar helt enkelt sitt hem och blir borta en kortare tid. Men om han har flere bröder, och isynnerhet om den avlidne fadern eller brodern var kär för dem och dråparen även
11
eljest är dem misshaglig, ta de livet av honom. Då jag frågade en berber från denna stam vad som inträffar om en far dödar sin son, svarade han att han inte kände till något sådant fall.
Under vissa omständigheter måste den förorättade parten låta blodshämnden vila tills vidare. Detta är fallet både i Ait Yusi och Ait Warain, om stammen ligger i krig med en annan stam; man kan då få se dödsfiender vandra vid varandras sida eller giva krut åt varandra. Men när kriget är slut, uppflammar fejden på nytt. I Ait Warain är all blodshämnd förbjuden under en marknad. Om någon vid ett sådant tillfälle dräper en annan, straffar scheiken honom med att bränna hans hus eller tält och lägga beslag på hans husdjur.
Vissa magiska bruk som stå i sammanhang med ett dråp kunna ännu förtjäna att omnämnas. I Ait Yusi tror dråparen att han kan rädda sitt liv genom att taga tre steg över sitt offers grav natten efter begravningen, men innan han går för att göra detta, måste han förvissa sig om att ingen av den dödes släktingar ligger i bakhåll för honom. I Ait Warain söker en person som dödat en annan utan blodsutgjutelse undgå att upptäckas genom att vända den dödes ansikte mot marken. I samma stam tror man sig på följande sätt få reda på gärningsmannen, om man finner en död person liggande på marken med utgjutet blod. En man eller kvinna av hans familj går till stället med en lergryta som aldrig förut blivit använd, gör upp eld, avlägsnar blodet från marken och lägger det i grytan för att koka. Medan det kokar, anropas den döde tre gånger å rad, med den påföljd att blodet till svar nämner banemannens namn. Detta måste ske nattetid, och ingen annan person får vara närvarande.
I Ait Yusi och Ait Saddĕn kan en person som anklagas för att ha begått ett dråp utan att kunna överbevisas därom svära sig fri, om därjämte fyrtinio andra manliga medlemmar av hans släkt, av vilka inte alla behöva vara fullvuxna, med ed bekräfta hans oskuld. Tio av dessa utses av anklagaren. Om någon av dem som kallats att svära vägrar att göra det, förklaras den anklagade skyldig till brottet — ett resultat som anklagaren ofta lyckas åstadkomma genom mutor. I Ait Warain
12
är antalet av dem som måste gå ed femtinio förutom den anklagade, men denne har rätt att utse dem allesamman. Det är han som svär först, svängande sin högra hand i riktning mot den helgongrav eller moské som valts av anklagaren, varpå de övriga följa hans exempel. Ifrågavarande sed grundar sig på släktskapsorganisationen, på släktingarnas kollektiva ansvarighet och deras plikt att ömsesidigt bistå varandra. Liksom ett dråp utsätter icke endast gärningsmannen utan även hans släktingar för blodshämnd, så utsätter det dem också för faran att begå mened; och ju flere som göra det desto större blir manspillan inom släkten på grund av menedens verkningskraft. Detta förklarar varför till och med små gossar duga för föreliggande ändamål; de äro fullkomligt värdelösa som vittnen, men också de försvaga släkten genom att svära falskt. Det vore intressant att veta om en liknande tankegång ligger till grund för samma institution hos andra folk — araber, greker, germaner, kelter och en del naturfolk.