48
Om förbudet mot äktenskap mellan slägtingar.
Af Edv. Westermarck.
II. Kritik af tidigare hypoteser rörande uppkomsten af ifrågavarande förbud.
Mr. McLennan var den förste, som riktade uppmärksamheten på den allmänna förekomsten af den lag, enligt hvilken stamförvandter äro förbjudna att gifta sig med hvarandra. Denna lag kallade han ”exogami”, i motsats till ”endogami”, hvarmed han förstod den lag, enligt hvilken medlemmarne af en stam äro förbjudna att gifta sig med medlemmar af en an-
49
nan stam. I sitt beryktade arbete Primitive Marriage söker äfven förklara exogamins uppkomst. Alla vilda stammar, säger han, ha haft för sed att döda ett stort antal af de nyssfödda flickebarnen för att derigenom göra existensen lättare. Proportionen mellan könen blef i följd häraf betänkligt störd, och de unge männen tvungos att söka sig hustrur från främmande stammar. Hvad länge varit vana öfvergick småningom till lag, och bruket att gifta sig utom den egna stammen framkallade sålunda förbudet att gifta sig inom densamma. 1)
Mot denna förklaringsgrund kunna flere befogade anmärkningar göras. För det första har Mr. McLennan utan tvifvel i hög grad öfverdrifvit förekomsten af ifrågavarande bruk, hvarigenom qvinnorna blifva männen underlägsna i antal. Barnamord äro visserligen ganska allmänna hos många vilda folk, och i flertalet fall förgöras ett större antal flickor än gossar, då dessa senare äro af större värde för stammen. Men ingenting berättigar oss att antaga, att detta bruk någonsin haft en så vidsträckt utbredning som Mr. McLennan förutsätter. Det är nästan obekant för ett mycket stort antal nu lefvande vilda stammar. I Afrika t. ex. känner jag icke ett enda folk, hos hvilket det vore landssed; men väl berättar herr Valdau att en qvinna i Bakunda dömdes till döden för det hon mördat sitt barn. 2) Och det är mycket osannolikt, såsom Darwin an-märker, 3) att menniskan i forna tider, då hon leddes mera af sina instinkter och mindre af sitt förstånd, skulle ända derhän ha förlorat en af de starkaste instinkter som är gemensam för alla djur, nämligen kärleken till sina unga afkomlingar, att hon utöfvade barnamord. Rev. L. Fison, som under åtskilliga år lefvat bland Australiens vildar, tror äfven att bruket att döda flickebarn förekommer mycket allmännare hos de mera civiliserade stammarna, än hos dem, som lefva i de mest primitiva förhållandena. 4) Rev. T. Bridges meddelar mig att barnamord äro mycket sällsynta bland de ytterst lågt stående eldsländarena. Mr. Powers påstår att en del stammar i Kalifornien alls icke kände till detta grymma bruk före ankomsten af de
1) McLennan, Studies in Ancient History, sid. 75 o. följ.
2) Ymer, band V, sid. 280.
3) Darwin, Menniskans härledning, band II, sid. 265.
4) Fison and Howitt, Kamilaroi and Kurnai, sid. 134 o. följ.
50
hvita. 1) Och Ellis, som är en stor auktoritet i allt, som rör polynesiernas lefnadsförhållanden, anser det sannolikt att äfven denna depraverade folkstam i forna tider utöfvade detsamma i mycket ringare utsträckning än vid tiden för de polynesiska öarnes upptäckande. 2)
Dock äfven om Mr. McLennan hade rätt i sitt antagande att vilda stammar i alla delar af verlden haft för sed att förgöra nyssfödda flickebarn, vore det omöjligt att ur detta bruk förklara exogamins uppkomst. ”Småningom”, säger han, ”kom man att anse det opassande, emedan det var ovanligt, att en man gifte sig med en qvinna af sin egen grupp.” 3) Men hvarför skulle detta någonsin ha blifvit ovanligt? Ett stort antal flickor måste i alla händelser ha lemnats vid lif, eftersom menniskoslägtet existerar ännu i denna dag. Och hvarför skulle då männen ha afhållit sig från att äkta de qvinnor, som icke dödats? Hvarför skulle de ha gjort dessa stackars varelser, som de ansågo så onyttiga, ännu onyttigare än de af naturen voro, genom att hindra dem att blifva mödrar till söner, som hade gifvit stammen ökad styrka? Det är naturligt att männen sökte fylla bristen på qvinnor derigenom, att de röfvade sådana från andra stammar, men det är obegripligt att för den skull äktenskap med qvinnor af egen stam skulle hafva blifvit t. o. m. vid dödsstraff förbjudna.
Lika litet som Mr. McLennan tror Mr. Herbert Spencer att i menniskoslägtet ursprungligen förefans någon känsla af blodskam. Denna känsla är enligt honom en produkt af utveckling. Vilda horder, säger han, äro vanligen fientliga. Öfverallt och i alla tider har seger åtföljts af plundring: alla sa-ker af värde, som eröfrarne finna, taga de med sig. Till dem höra äfven qvinnorna, som hafva värde både som hustrur och arbetsträlar. Men vid sidan af detta inre värde eger den i krig tillfångatagna qvinnan äfven ett yttre. ”I likhet med en infödd hustru tjenar hon som slaf, men i motsats till en infödd hustru tjenar hon äfven som segertecken.” De medlemmar af stammen, som äro gifta med främmande qvinnor, anses följaktligen ha gjort ett mer hedrande parti, än de, som äro gifta
1) Powers, a. o., sid. 183, 207.
2) Ellis, Pofynesian Researches, vol. I, sid. 249.
3) McLennan, a. o., sid. 160.
51
med qvinnor tillhörande samma stam som de sjelfva. I fall en stam ofta har framgång i krig med sina grannar, uppkomer då lätt den föreställningen, att de män, som hafva främmande hustrur, utgöra ett slags adelsklass, medan de, som icke lyckats förskaffa sig sådana, förlora allt anseende och gälla för pultroner. Häraf sporras ärelystnaden, och begäret att erhålla främmande hustrur växer; och då antalet af dem, som icke ega sådana, aftager, blir föraktet för dessa ännu eftertryckligare, tills det i de mest krigiska stammarna småningom blir en oafvislig pligt för en man att taga sin hustru från en fientlig stam.1)
Denna förklaring öfverensstämmer med Mr. McLennans så till vida, som den förutsätter att ett ofta upprepadt bruk småningom öfvergår till lag. Samma invändning kan följaktligen riktas mot hvardera af dessa hypoteser. Äfven om qvinnorof hörde till dagordningen för en stam, finnes intet skäl att antaga, att de infödda qvinnorna derför helt och hållet försmåddes. Att hafva många hustrur är för vilden liktydigt med förmögenhet och anseende, och om han vid sidan af sina främmande hustrur jämväl hade sådana från egen stam, borde han icke på den grund hafva ansetts för en stackare. I sanning, ifall Mr. Spencers förklaring är riktig, huru föga afundsvärd var icke den qvinnas lott, som tillhörde en i krig ofta framgångsrik stam! Hon måste naturligtvis lefva ogift, ända tills hon var lycklig nog att falla i händerna på någon fientlig friare. Men detta torde sällan ha händt, då de närboende stammarna nästan alltid voro de besegrade. Och sådana stammar, säger Mr. Spencer, voro i regeln endogama, i det den af nödvändighetens tvång förorsakade vanan att gifta sig inom stammen hos dem efter hand öfvergått till en lag mot äktenskap utom densamma. 2)
Minst af allt kan Mr. Spencers hypotes förklara uppkomsten af förbudet mot äktenskap mellan de närmaste slägtingarna. Den förutsätter att en stam skall regelbundet hafva haft framgång i krig under en så lång tid, att vana hunnit förhandlas till lag. Men då ifrågavarande förbud är universell inom menniskoslägtet, kan det icke ha uppstått på det af Mr.
1) Spencer, Principles of Sodology, vol. I, sid. 621.
2) Ibid., sid. 627.
52
Spencer angifna sättet redan af den orsak, att der det finnes en segrare måste det äfven finnas en besegrad.
Det vore dessutom i sanning en orimlighet att den mäktiga känsla, hvilken afhåller en far från att äkta sin dotter och en son sin moder, skulle leda sitt ursprung ur mannens fåfänga begär att i sin hustru ega en segertrofé. Detta har äfven Mr. Huth insett, ehuru han för öfrigt är en anhängare af Mr Spencers hypotes. De allmännast förekommande förbuden mot äktenskap mellan slägtingar, säger han, gälla förbindelser mellan personer, som tillhöra olika åldersklasser. Unga qvinnor vilja lika litet gifta sig med gamla män, som unga män vilja gifta sig med gamla qvinnor; och äfven i de lägsta samhällen kan qvinnan vid valet af make ge eftertryck åt sina sympatier och antipatier. I detta faktum ha vi då enligt Mr. Huth att söka ursprunget till den lag, som förbjuder giftermål mellan föräldrar och barn. ”Sannerligen”, säger han, ,”vore qvinnans samtycke icke nödvändigt för ingående af äktenskap, eller hade hon aldrig makt att utöfva något val, tror jag bestämdt att giftermål i första led, liksom öfver hufvud mellan gamla män och unga qvinnor icke skulle anses för blodskam”.l)
Mr. Huth har varit mycket sträng mot flere af sina föregångare och deras ”vilda gissningar.” Här erbjöde sig utan tvifvel ett gynsamt tillfälle för dessa att gifva svar på tal. Det är obegripligt hvarifrån Mr. Huth tagit den föreställningen att äktenskap mellan gamla män och unga qvinnor skulle betraktas som incest. Det kunde anföras snart sagdt oräkneliga bevis för att sådana äktenskap tvärtom äro en alldaglig företeelse bland vilda, ja äfven civiliserade folk. Så t. ex. säger herr Lumholtz på tal om infödingarna i Queensland: ”I allmänhet är det svårt för unga män att få sig hustrur, emedan de gamla, såsom de mest ansedda, nästan ständigt gå dem i förväg. De äro i alla händelser omgifna af de yngsta och vackraste, medan en ung man får skatta sig lycklig, om han erhåller på sin del en gammal käring.” 2) I Victoria händer det ofta, enligt Mr. B. Smyth, att en sextio eller sjutio års man gifter sig med en tio eller tolf års flicka.3) I Winnebah, sä-
1) Huth, a. o., sid. 156 o. följ.
2) Lumholtz, Bland menniskoätare, sid. 205.
3) Smyth, Aborigines of Victoria, vol. I, sid. 76.
53
ger Mr. Duncan, ”köpes mycket sällan en hustru, som är öfver tjugu år; men vanligen är hon fem eller sex år yngre, så att mycket gamla män ofta hafva ett dussin hustrur betydligt yngre än deras egna döttrar.” 1) Och så vidare i oändlighet. Inför sådana fakta förlorar naturligtvis Mr. Huths hypotes hvarje spår af sannolikhet och förblir endast ett bevis på sin upphofsmans totala brist på psykologisk skärpa.
Äfven Sir John Lubbock har i sitt stora arbete öfver civilisationens ursprung sökt förklara exogamins uppkomst. Han anser i likhet med de flesta författare, som undersökt sättet för äktenskapsbandets utveckling, att kommunismen varit den ursprungliga giftermålsformen hos menniskan, d. v. s. att alla karlar och qvinnor i en stam utan åtskilnad voro män och hustrur åt hvarandra. En man kunde följaktligen icke hafva en qvinna för sig sjelf utan att öfverträda stammens lagar, såvida han icke tillfångatog henne från en angränsande, fientlig stam, i hvilket fall hon blef hans ensamma tillhörighet. Seden att röfva qvinnor från främmande stammar har sålunda, enligt Sir John Lubbocks åsigt, sin grund i männens begär att erhålla hustrur för sig sjelfva; och då denna sed utöfvades under en längre tid, rotfäste sig så småningom i folkets medvetande den foreställningen, att giftermål mellan stamförvandter voro icke allenast mindre passande, utan äfven brottsliga. 2)
Då denna hypotes helt och hållet står eller faller med teorin om ”kommunaläktenskap”, behöfver jag icke egna många ord åt densamma, sedan jag på annat ställe 3) sökt göra troligt, att menniskan redan från början leffe i något slags äktenskap, vare sig polygamt eller monogamt, och icke i ett tillstånd af qvinnogemenskap. Men i alla händelser är det svårt att inse, hvarför qvinnor vunna i krig skulle hafva blifvit männens enskilda tillhörighet, i fall de till stammen hörande qvinnorna icke voro det. Såsom Mr. McLennan anmärker, 4) tagas krigsfångar vanligen genom fleres förenade ansträngningar och borde följaktligen äfven blifva fleres gemensamma
1) Duncan, Travels in Western Africa, vol. I, sid. 79
2) Lubbock, The Origin of Civilisation (1889), sid. 135 o. följ.
3) The History of Jluinan Marriage, sid. 50—161.
4) McLennan, a. o., sid. 345.
54
egendom, i synnerhet der kommunistiska principer äfven eljes göra sig gällande.
Vi ha slutligen att omnämna Dr. Tylors, Mr. Morgans1) m. fl:s antagande att förbudet mot äktenskap mellan nära slägtingar beror på förvärfvad erfarenhet om de skadliga följderna af dylika förbindelser. Men de flesta författare, som berört denna fråga, t. ex. Darwin, Spencer, Lubbock och Peschel, tro att en sådan erfarenhet icke kunde hafva vunnits af mycket lågt stående raser, som dock hysa en djup afsky för blodskam.2) A andra sidan anser Sir Henry Maine att människor, som upptäckt konsten att göra eld samt lyckats tämja vilda djur och uppdraga kulturväxter, äfven borde hafva varit i stånd att göra den iakttagelsen, att äktenskap mellan nära anförvandter alstra sjukliga och svaga barn.3) Jag skall i sjelfva verket längre fram anföra exempel på några vilda folk, som synas hafva kommit till en sådan erfarenhet, men jag tror dock att dessa snarare utgöra undantag än regel. Dr. Sims meddelar mig från Stanley Pool, att batekes icke uppgifva någon annan orsak till det gängse bruket att undvika giftermål med närmare anförvandter, än känslan af blygsel. Rev. T. Bridges skrifver att eldsländarena icke kunnat gifva honom något tillfredsställande svar på frågan, hvarför de ej gifta sig med kusiner och småkusiner. Och då Azara sporde några charmas om anledningen till deras afsky för syskonäktenskap, svarade de att de icke visste någon. 4)
I ingen händelse tror jag emellertid, att förbudet mot blodskam är grundadt på något erfarenhetsrön. Äfven om vi kunde förutsätta att vilden egt tillräcklig observationsförmåga att iakttaga de skadliga verkningarna deraf, skulle han dock svårligen ha låtit detta medvetande utgöra en hämsko på sina passioner. Vi må betänka huru sällan den civiliserade menniskan afhåller sig från giftermål på grund af ärftliga sjukdomsanlag. Men äfven om vi medgåfve att menniskan ursprungligen af klok beräkning undvikit äktenskap med slägtingar, och att hon
1) Morgan, Ancient Society, sid. 384.
2) Spencer, a. o., vol I, sid. 629. Lubbock, i Journ. Anthr. Inst., vol. XIV, sid. 300. Darwin, Variation of Animals and Plants, vol II, sid. 123. Peschel, The Races of Man, sid. 224.
3) Maine, a. o., sid. 228.
4) Azara, Voyages dans l'Amérique méridionale, tom. II, sid. 22
55
gjort detta i så många generationer, att bruket småningom öfvergått till lag, komma vi ändå icke ett steg vidare. Sed och lag kunna hindra våra drifter att söka sig ett uttryck i handling, men de kunna icke förqväfva deras tysta tillvara i vår själ. Lagen kan förbjuda en broder att äkta sin syster, men den kan icke förbjuda honom att upptändas af sinlig kärlek till henne. Dock, det är icke lagar, icke seder, icke uppfostran, som håller hemmet rent från brottsliga förbindelser, utan en instinkt, som gör sinlig kärlek mellan syskon till en omöjlighet. Afhållandet från skönhetens njutningar mellan föräldrar, barn och syskon, säger Plato, höra till de oskrifna, i människans eget bröst inneboende lagarna. Jag skall i nästa kapitel undersöka beskaffenheten af denna instinkt samt dess sannolika ursprung.