Af
G. G. Rosenqvist.
I Finsk Tidskrifts juli-augusti häfte redogör en ung naturforskare vid vårt universitet för Haeckels »monistiska världsåskådning», på samma gång han själf afgjordt tager parti för eller visar sig vara en varm beundrare af densamma. Vi få sålunda lära känna den s. k. monismens ställning till en stor mängd af de problem, hvilka i årtusenden sysselsatt mänsklighetens tänkare, siare och skalder, men hvilka äfven på det närmaste beröra hvardagsmänniskans djupaste lifsintressen. På de urgamla frågorna om själens väsen och fortvaro efter döden, om förhållandet mellan det absoluta och det relativa, Gud och värld, om skapelse och utveckling, kausalitet och teleologi, om Guds handlande och lagens herravälde m. m. erhåller man bestämda, katekesmässiga afgöranden eller deklarationer, sådana som dessa: Naturforskarna, särskildt fysiologerna »kunna i den mänskliga själen icke se annat än kollektivbegreppet för ett antal olika hjärnfunktioner». Naturvetenskaperna kunna icke endast icke skänka något som helst stöd åt dogmen om själens odödlighet, utan »motsäges den tvärtom af alla de resultat, hvilka den empiriska naturforskningen uppnått». En »Deus extramundanus» gifves det icke, utan »gudsbegreppet är identiskt med naturen i vidsträcktaste mening». »Det gifves ingen personlig Gud, som styr och behärskar världen, utan denna är underkastad bestämda lagar af fysikalisk och kemisk art.» »Hela gudsbegreppet är ett uttryck för människans okunnighet.» »Det är främst upplysning och kunskap,
242
speciellt om naturlagarna, som behöfves för att afskaffa människans tro på öfvernaturliga makter.» Monismen tillbakavisar ock med bestämdhet all ändamålsenlighet eller teleologi. »Lika litet som det numera faller någon in att tro på förekomsten af en teleologisk utveckling i den döda naturen, lika litet vill monismen höra talas om en sådan i den lefvande.» Likaså måste denna lifsåskådning utmönstra »föreställningen om en sedlig världsordning» o. s. v.
Men det är icke endast ofvan antydda grundfrågor, beträffande hvilka monismen vet att gifva besked. Den har klara papper äfven i en mängd religionshistoriska, teologiska, etiska och sociala spörsmål. Den känner de primitiva folkens religion, de religiösa och etiska begreppens utveckling, samhällsutvecklingens gång, bibelkanons uppkomst, evangeliernas historiska värde, kristendomens väsen och egenart, vetenskapens förhållande till religionen o. s. v. Härtill kommer bestämda »politiska mål», hvilka monistförbundet ställt upp för sig.
Det som emellertid väsentligen skiljer »monismen» från naturalistiska lifsåskådningar i allmänhet, är att den förklarar sig vara alltigenom »baserad på empirisk forskning». Haeckels världsåskådning »har — heter det — direkt utvecklat sig ur hans vetenskapliga verksamhet» såsom naturforskare. Han har »bragts till en allt lifligare öfvertygelse om att en världsåskådning måste uppbyggas uteslutande på erfarenhetsrön», d. v. s. inom naturvetenskapen gjorda erfarenheter. Sitt arbete »Lifsundren», hvilket omedelbart ansluter sig till »Världsgåtorna», kallar ock Haeckel själf en »biologisk filosofi». Monisterna göra därför äfven anspråk på att ligga inne med en världsåskådning, som är en bindande konsekvens af naturforskningens resultat, som är byggd på »erfarenhetsrön» i motsats till alla andra, hvilka äro »rent subjektiva». Monismen är m. a. o. utslaget af »det naturvetenskapliga tänkesättet», resultatet af »naturvetenskaplig forskning», i motsats till subjektiva och abstrakta fantasterier. Den är ock enligt vår författare i Finsk Tidskrift framom många andra lifsåskådningar »alltigenom ärlig» och absolut »tolerant».
243
Denna på erfarenhetsrön hvilande, af vetenskaplig forskning skapade, alltigenom ärliga och absolut toleranta världsåskådning, med dess klara besked i alla tänkbara metafysiska, psykologiska, religionsfilosofiska, teologiska och sociologiska frågor, ställes af författaren i Finsk Tidskrift upp såsom en protest, en lysande gensaga, icke endast mot den »intoleranta ortodoxa kristendomen», såsom det i början af uppsatsen heter, eller mot den »religiösa fanatismen», den »kyrkliga maktlystnaden», den »kyrkliga öfvertron och den gamla vidskepelsen», utan äfven mot religionen och kristendomen såsom sådana, hvarvid man särskildt om kristendomen får veta åtskilligt, som helt säkert är absolut nytt för dess bekännare, såsom att den förnekar all utveckling i etiken, att den är fientlig mot allt sanningssökande och all vetenskaplig forskning, att den i likhet med Kristus och apostlarna fullkomligt saknar sinne för naturens skönhet, att den drifver till dådlöshet och kvietism o. s. v.
Man måste emellertid fråga sig: hvarför ställes den biologiska filosofins absolut ärliga lifsåskådning såsom motsats till den ortodoxa teologin, den fanatiska kyrkan och den dådlösa, kulturfientliga kristendomen? Redan en flyktig blick på monismens ofvan berörda dogmer visar uppenbart, att motsatsen sträcker sig långt utöfver och väsentligen utanför allt specifikt kristligt och kyrkligt. Icke är det väl den ortodoxa och fanatiska kristendomen i människovärlden, som ensam håller på en immateriell verklighet, ett själfständigt andelif, mening och ändamål i tillvaron, en sedlig världsordning o. s. v.? Också är det ett kändt faktum att Haeckels biologiska filosofi, särskildt hans sätt att åberopa naturvetenskapen till stöd för de naturalistiska dogmerna, framkallat de skarpaste protester icke från teologiskt, utan från filosofiskt och naturvetenskapligt håll.1)
1) Man läse t. ex. Fr. Paulsens uppsats: »Ernst Haeckel als Philosoph», i Preussiche Jahrbücher VII 1900. — Den som åter vill lära känna Haeckels klassiska ströftåg på teologins område, på hvilka äfven förf. i Finsk Tidskrift i stadig tro lämnat några belysande exempel, läse t. ex. Fr. Loofs, »Anti-Haeckel».
244
Författaren i Finsk Tidskrift tyckes ock icke vara alldeles okunnig om denna opposition. Han säger nämligen i förbigående: »Klart är att monismen utsatts för kritik från många håll. Bland annat hafva filosoferna framhållit att den icke är ett genomarbetadt filosofiskt system, hvartill emellertid må invändas, att den aldrig gjort anspråk på att vara annat än en andlig strömning, framkallad af den kristna kyrkans intolerans och fanatism.» Författaren har i detta ögonblick glömt, att det enligt hans egen uppsats icke endast är fråga om en andlig strömning, framkallad af intolerans och fanatism, utan om en världsförklaring, som gör anspråk på att vara den vetenskapliga, den på naturvetenskapliga erfarenhetsrön hvilande, i motsats till subjektiva meningar och fantasteri. Det är ock ett misstag att den filosofiska oppositionen mot Haeckels biologiska filosofi skulle väsentligen gälla dess brist på systematik.
Min mening med dessa rader är emellertid icke att på något sätt söka kritisera eller gendrifva den ena eller den andra af den monistiska filosofins dogmer. Äfven Haeckels rätt märkliga ströftåg på den rena teologins område skola af mig helt lämnas obeaktade. Jag har anhållit om plats i Finsk Tidskrift för att med några ord beröra den af författaren till uppsatsen: »Den monistiska världsåskådningen», helt och hållet förbigångna principfrågan om förhållandet mellan naturvetenskap och världsåskådning och sålunda från en bestämd sida komplettera nämnda uppsats.
Frågan om förhållandet mellan naturvetenskap och lifsåskådning, naturvetenskap och världsförklaring, naturvetenskap och tro är ett mycket omdebatteradt problem, beträffande hvilket, såsom jag, och väl mången med mig, trott, i hufvudsak en principiell lösning inom den vetenskapliga världen uppnåtts, i det att filosofer, teologer och naturforskare i stort sedt i denna fråga kommit till ett samstämmigt resultat. Naturvetenskapen såsom sådan står numera beträffande metoder och resultat fullkomligt oantastad från såväl filosofiskt som teologiskt håll, på samma gång naturforskarna själfva öppet erkänt sin vetenskaps begräns-
245
ning. Hvad särskildt teologin beträffar, från hvilken förr så många falska gränsbestämningar angående förhållandet mellan naturvetenskap och tro och så många fruktlösa och onödiga försök att bringa i bibeln förekommande utsagor i samklang med naturvetenskapliga resultat utgingo, så har den gamla inspirationslärans och den ohistoriska bibeluppfattningens störtande gjort ett slut på konflikterna mellan den och naturvetenskaperna. Ett renare religions- och kristendomsbegrepp har gjort den verkliga naturvetenskapen med dess metoder och resultat fullkomligt ofarlig för religionen, liksom för hvarje ideell lifsåskådning öfver hufvud. Detta erkänner på sitt sätt äfven vår författare i Finsk Tidskrift, då han säger: »Numera blandar sig religionen [skall väl vara teologin] öfverhufvudtaget icke mer i logikens eller de exakta vetenskapernas arbete. Äfven biologin är så tillvida fri, att religionen [teologin] icke hindrar den att framkomma med sina resultat; ja, kyrkan erkänner utvecklingslärans riktighet.» Naturvetenskapens ofarlighet i berörda afseende har ock vunnit en stark bekräftelse i filosofiska utredningar af begrepp sådana som naturlag, kausalitet, teleologi, utveckling m. m., på samma gång de mest betydande naturforskare energiskt betonat gränserna mellan naturvetenskap och biologisk och annan naturalistisk filosofi.
Då undertecknad för mer än tjugo år sedan ansökte professuren i systematisk teologi vid vårt universitet, var situationen i berörda afseende, särskildt inom teologin, icke så fullkomligt klar som den nu måste anses vara, hvarför jag med anslutning till den klassiska utredning af hithörande begrepp, som tyska tänkare, främst den från naturforskarnas eget led utgågna Herman Lotze, presterat, och med anförande af kända naturforskares uttalanden, i en afhandling sökte klargöra denna frågas filosofiska och särskildt teologiska innebörd. Sedan dess har jag med intresse följt frågans vidare utveckling och behandling inom Tysklands och nordens filosofiska och teologiska litteratur, med det resultat, att, såsom ofvan antydts, jag kommit till den öf-
246
vertygelsen att problemet väsentligen och principiellt kan betraktas såsom löst, så att, då konflikter ännu här och där uppdyka, de måste anses hafva sin grund i okunnighet eller begrepps-oreda.
Problemet: naturforskning och världsåskådning, har under det senaste decenniet på ett förtjänstfullt sätt behandlats i föredrag och broschyrer. Jag erinrar här blott om Robert Tigerstedts föredrag: Naturforskning och världsförklaring, vid Svenska litteratursällskapets i Finland årshögtid den 5 februari 19051), Vitalis Norströms kunskapskritiska undersökning: Naturvetenskapens själfbesinning, (Stockholm, 1907) och Johannes Petersen, Naturvetenskap och tro (Stockholm, 19072) ). Här må äfven nämnas Johan Reinke, Luonnontieteellisiä esitelmiä (Jyväskylä 1908, öfvers. till finskan).
Redan Viktor Rydberg ansåg sig kunna beteckna det såsom »enfald» att vare sig med tron misstänka det djäfvulen skulle dväljas och verka i naturvetenskapen eller med otron åberopa naturvetenskapen till stöd för den teoretiska materialismens eller naturalismens dogmatik. »För den — säger han i Efterskrift till »Den nya Grottesången» — som känner naturvetenskapens metod, som är tillämplig allena på världens mekaniska aspekt, är det icke underligare att Gud ej påträffas där, än att urmakaren ej påträffas inne i sitt fickur. Naturvetenskapens själfva metod är sådan, att den icke kan sätta häfstänger eller bräckjärn mot något ideellt.» Äfven i sina filosofiska föredrag (IV. Antropologi och Moralfilosofi) bringar Rydberg denna fråga på tal. »Det finnes icke blott — säger han bland annat — fysikaliska krafter utan ock mänskligt andliga krafter, ej endast naturlagar utan äfven idealer. Och dessa ideal äro inga hjärnspöken utan historiska kulturmakter, och det af väldigaste slag. Den inre lag, som nödgar oss att bedöma tingen som sköna eller fula och drifver oss att förverkliga det sköna omkring
1) Skrifter, utgifna af Svenska Litteratursällskapet i Finland. Förhandlingar och uppsatser. 19, 1905.
2) Hör till serien: Religionshistoriska folkböcker.
247
oss, har skapat Egyptens tempel och sfinxalléer, Greklands pelarbyggnader och bildstoder, Roms triumfbågar, medeltidens romaniska och götiska katedraler, de italienska målareskolornas mästerverk, renässansens palatser, alla tidsåldrars och folks litteratur. Den inre lag, som nödgar oss att skilja mellan det goda och det onda, har uppenbarat sig i öfverraskande klarhet redan i de äldsta kulturfolkens samhälls inrättningar och stadgar, tyglande själfviskheten och hindrande den att göra samhällsstadgarna blott och bart till ett nytt vapen i den starkes hand emot den svage.» — »Våra ideal ställa sig — säger Rydberg — stolta och oantastliga vid verklighetens sida eller rättare ställa sig öfver verkligheten och kriticera den.»
Denna grunduppfattning angående förhållandet mellan naturvetenskap och lifsåskådning eller världsförklaring möter oss äfven i de arbeten af naturvetenskapsmän, filosofer och teologer, om hvilka jag här ofvan erinrat. Å ena sidan är man fullt ense om att full frihet bör bevaras åt naturforskningen, frihet icke blott från alla yttre hinder, utan äfven från alla läroriktningar och bisynpunkter af hvad slag de än må vara. Forskarens enda sträfvan bör vara att utforska verkligheten sådan den är, att bestämma och förklara naturlagarna. En finsk teolog har blott uttalat den allmänna meningen inom nutidens vetenskapliga teologi, då han sagt, att ett förnekande af den naturvetenskapliga forskningsfriheten på protestantisk bas är en ren omöjlighet. Å andra sidan är man lika ense om att erkänna den i naturvetenskapens egen uppgift och metod liggande begränsningen. Naturvetenskapen såsom sådan är och måste bli religionslös, då den ju rör sig på den för de yttre sinnena gifna verklighetens område. Det är icke på naturforskningens område vi skola söka plats för vår gudstro. Om en eller annan förment naturlag — säger Johannes Petersen — visat sig vara falsk och om det äfven framgent går så med andra dylika, så är därmed icke det ringaste vunnet, som kunde gifva berättigande åt gudstron. Om vi jämföra naturforskningens gränser med en gärdesgård, så kunna vi säga,
248
att den gärdesgård, som skiljer det, som man vet, från det, som man ej kan veta, här och där visar sig ha hål. Det är ej i dessa gluggar som vi ha att söka Gud, utan på andra sidan gärdesgården. Bortom naturvetenskapens gränser söka vi honom. — Naturforskningen hvilar, framhåller Tigerstedt i sitt ofvan nämnda föredrag, på förutsättningen att vid de företeelser hon studerar, blindt verkande naturkrafter äro ensamt rådande. I och för sig kan hon därför icke lämna något rum åt det öfversimiliga, åt något, som ligger utanför naturen såsom sådan. Men Tigerstedt stämplar afgjordt såsom oberättigadt hvarje försök att vilja utgifva en genomförd världsförklaring såsom en bindande konsekvens af naturforskningens resultat eller såsom naturvetenskapligt bevisad. Såsom sådan kan naturforskningen — säger han — icke lämna en verklig världsförklaring. Naturforskaren måste i afseende å denna vidgå otillräckligheten af sitt vetande. Inför världsförklaringens problem utgör agnosticismen, erkännandet att vi icke kunna komma till klarhet, den enda position, som ur naturvetenskaplig synpunkt är hållbar. Detta innebär icke — framhåller han — att naturforskningen skulle »gjort någon bankrutt», ty hennes uppgift är icke att gifva en fullständig världsförklaring, utan endast att utröna och fastställa den lagbundna ordningen inom den till sinnevärlden hörande naturen. Går hon längre, vill hon gifva en verklig världsförklaring, så har hon lämnat sitt egentliga område och blifvit filosofi. Och hvad hon nu yrkar och lärer skall i afseende å sitt värde bedömas ur filosofisk, icke ur naturvetenskaplig synpunkt. — Vitalis Norström har i sin kunskapskritiska undersökning »Naturvetenskapens själfbesinning» i hufvudsak kommit till ett liknande resultat. Äfven han har klart för sig att en världsförklaring måste hvila på andra data och fakta än de, hvilka den naturvetenskapliga aspekten skänker. En fullständig och tillfyllestgörande vetenskaplig världsbild kan icke vinnas med mindre än att förklaringen af personligheten ur naturen mötes af förklaringen af naturen ur personligheten.»Vi borde lära oss förstå — säger han — att vetenskapen
249
aldrig någonsin har uttalat sitt sista ord med någon som helst beskrifning på föremål. Det finnes alltid ett bortom, ett ofvanför, ett innanför, ett till trots af hvarje beskrifning. Vi borde inse att t. ex. jagets enhet icke upphäfves af dess uppdelbarhet i empiriska faktorer, dess frihet icke af inblicken i själslifvets mekanism, religionens värde icke af de psykiatriska forskarnes attester åt religionstiftarna på att hafva varit epileptiker eller paranoiker. Vi borde verkligen också börja blygas för den brist på djup i bildning, som röjer sig däri, att man genast är färdig med ett antingen — eller, där den mogna eftertanken måste konstatera ett både — och.» Denna vetenskapliga ensidighet, som icke vittnar om djupare bildning, får icke — framhåller Norström — störa forskaren på de humanistiska vetenskapernas område. Efter naturvetenskapens alla sönderdelningar och sammansättningar har han att upptaga den omedelbara och obrutna lifssyn, som i jaget ser enhet, i viljan frihet och i tillvaron mening. Detta kan ske med god vetenskaplig rättsgrund, ty det omedelbaras rehabilitation är ett utslag icke blott af oförvilladt sundt förnuft, utan ock af ett tankearbete, som fortgår i naturvetenskapens egen förlängda linje.
Haeckels biologiska lifsfilosofi eller monistiska världsåskådning utgör själffallet såväl till förutsättningar som resultat en den afgjordaste motsats till ofvan antydda grunduppfattning. Han har därför ock såsom filosof och världsåskådningskonstruktör — om Haeckels förtjänster såsom naturforskare är här naturligtvis icke tal — träffats af den skarpaste kritik från såväl filosofers som naturforskares sida. Om denna kritik gifver oss ock Joh. Reinke, själf naturforskare, i sitt ofvan nämnda till finskan öfversatta arbete en föreställning. Haeckel — säger Reinke bland annat — söker med de mest förkastliga medel såsom naturforskningens resultat påtruga den omdöme saknande allmänheten en fantastisk, bristfälligt begrundad och i många afseenden oriktig världsbild. Om alla de — säger han — hvilka nu i korus prisa hans ära, anade, huru H. drager
250
dem vid näsan, så skulle de råka i raseri och slå i spillror den af gudabild de gjort sig af hans namn.
En fullständig insikt i och en tillräcklig motivering för det kortsynta och ytliga betraktelsesätt, som ligger till grund för och bildar kärnan i en »andlig strömning», sådan som »monismen», vinnes naturligtvis endast genom ett närmare ingående på en mängd metafysiska, kunskapsteoretiska och psykologiska frågor, genom en filosofisk utredning af begrepp sådana som naturlag, kausalitet, teleologi, utveckling m. fl. Här är icke platsen att närmare redogöra för hithörande undersökningar. Tack vare dem är — skulle jag tro — åtminstone i stort sedt den tid förbi, då såväl rätt troende som upplysningsmän satte ett »antingen — eller» mellan gudomlig verksamhet och naturligt kausal-sammanhang, Guds herravälde och lagens herravälde, kausalitet och teleologi; då de icke kunde tänka sig gudomlig verksamhet annorlunda än såsom en orsak i de sekundära orsakernas kedja, och då man blott var oense om huruvida Gud vid vissa högtidliga tillfällen genom brytande af den lagliga ordningen behöfde uppträda på den jordiska eller världshistoriska scenen eller om man, för att bevara denna ordning orubbad, kunde låta honom efter välförrättadt skapelsearbete njuta sitt otium cum dignitate. Mekanismen är — framhåller redan Lotze — öfverallt den ändliga tillvarons form. Såsom vi icke hafva andra gudar jämte Gud, så behöfva vi utom denna naturens allmänna verkningsform icke en annan. Men mekanismen är dock ingenstädes sakens väsende. Dess utsträckning är undantagslöst universell; men betydelsen af den sändning, som den har att fylla i världens byggnad, är fullkomligt underordnad. »Dies war vielmehr der festeste Theil unserer Ueberzeugung, dass jedes höchste, starrste, allgemeinste und nothwendigste Gesetz, welches die Welt uns irgendwo aufzeigte, nur die selbstgewählte Bedingung sei, die das eine schöpferische Unendliche seiner ewigen Entfaltung zu Grunde gelegt habe.» Alla lagar i denna mekanism äro blott världssjälens egen vilja; allt förbindande och skiljande af de verksamma
251
medlen blott dess egna handlingar, dess inre verkningar i den själf.1) Den tid är ock förbi, då man i kristendomen såg en af historien oafhängig förnuftsbesittning eller ett af historien oafhängigt medvetandes innehåll; då man sökte religionens och särskildt kristendomens väsen i vissa läror, vare sig uppenbarade eller rationella. Vill man i vår tid i sanningssökandets, och icke i agitationens intresse, behandla lifsproblemen, »världsgåtorna», då är man otvifvelaktigt skyldig att taga hänsyn till det bestående vetenskapliga läget och på basen af detta utveckla nya synpunkter, i stället för att operera med och mot utmönstrade begrepp och åskådningar. I alla fall bör det vara klart att den egentliga motsatsen till den Haeckelska monismen icke är att söka i intolerant ortodoxism, religiös fanatism, gammal vidskepelse o. d., utan att det här är fråga om lifsproblem och lifsvärden, med hvilka själfva människoväsendets lyftning och utveckling varit och äro förknippade. Snarare torde man icke taga miste, om man ser en viss psykologisk frändskap mellan monismens »andliga strömning» och de nämnda företeelserna.
1) Se slutbetraktelsen till första delen af »Mikrokosmos. Ideen zur Naturgeschichte und Geschichte der Menchheit.»