Westermarck, Edvard (Edward) Alexander
(20.11.1862–3.9.1939)
Olli Lagerspetz
Filosofi, Åbo Akademi
Filosofen, sociologen och antropologen Edvard Westermarck var under sin tid den mest kända finländska vetenskapsmannen på den internationella scenen. Som antropolog anslöt sig Westermarck till evolutionismen och den komparativa metoden, ansatser som främst representerades av James D. Frazer och Edward B. Tylor. Som filosof kan Westermarck närmast beskrivas som värderelativist och -subjektivist. Westermarcks fältstudier i Marocko kan räknas som hans tredje forskningsområde.
1. Livsskeden
Edvard Westermarck föddes i Helsingfors in i den välmående medelklassen, i en familj med solida akademiska kontakter. Hans far Nils Christian Westermarck var kamrer vid universitetet och fadern till hans mor Constance Blomqvist hade verkat både som professor i lärdomshistoria och som universitetsbibliotekarie.
Westermarcks barndom och ungdom överskuggades av sviktande hälsa. Hans svåra astma tvingade honom att avstå från barndomens lekar, och föräldrarna oroade sig för risken att förlora sitt barn i förtid. Westermarck blev ständigt tvungen att avbryta sin skolgång på grund av sjukdom, men lyckades ändå ta studenten tillsammans med sin egen årskurs 1881.
Som en följd kände sig Westermarck både intellektuellt och fysiskt underlägsen. Hans internationella framgång och erkännande mildrade känslan av det förra och det senare befriades han från sommaren 1886 under sina ansträngande fjällvandringar i Norge. I vuxen ålder var Westermarck en stor vän av friluftsliv.
Westermarck förblev ogift hela sitt liv. Han gav aldrig själv några förklaringar till sitt val, men en senare förklaring går ut på att han var homosexuell, något som på den tiden ansågs opassande att tala om.
I sällskap var Westermarck tillbakadragen, vilket ändå inte förhindrade honom att knyta livslånga och nära vänskapsband. Han var känd som en ärlig och anspråkslös person. Han kom väl överens med människor av de mest varierande slag oberoende av samhällsskikt.
Åren 1881–1886 studerade Westermarck i Helsingfors. Han intresserade sig först för estetik, modern litteratur och historia. Filosofi verkar Westermarck ha studerat helt utan att ta del av den dåvarande professorn Thiodolf Reins undervisning. Westermarck sade sig dock ha uppskattat Rein för dennes vidsynthet och det inspirerande sätt på vilket han ledde Filosofiska sällskapets diskussioner. Westermarck tog sin kandidatexamen 1886 med ett laudaturarbete kring temat ”Gör kulturen mänskligheten lyckligare?” Författarens svar var då, som alltid, jakande.
Den av Kant influerade idealistiska metafysiken gav Westermarck ett grumligt intryck. Däremot föreföll de brittiska empiristerna honom klartänkta och realistiska. Även empiristernas felaktiga hypoteser kunde korrigeras med mer djuplodande erfarenhetskunskap.
Den europeiska kulturen på 1880-talet genomlevde starka naturalistiska, evolutionistiska och religionskritiska strömningar, vilka kom att lämna bestående avtryck i Westermarcks tänkande. Han övergav den kristna tron som vetenskapligt ohållbar. Senare verkade han som ordförande för Föreningen Prometheus som arbetade för religionsfrihet. Darwin, Haeckel och Spencer blev utgångspunkten för Westermarcks antropologi och moralteori.
Idén att undersöka äktenskapets ursprung anknöt till frågan varför just sexualiteten, av alla mänskliga funktioner, omgavs av en slöja av mystik och skamkänslor. Enligt Westermarck måste man framför allt undersöka förhållandet mellan könen i biologiska termer. För att kunna läsa antropologiskt material lärde sig Westermarck engelska vid 24 års ålder.
Westermarck spenderade läsåret 1887–1888 i London, där han arbetade på sitt verk om äktenskapets historia. Pengarna för resan fick han då ett oväntat arv tillföll syskonen. Samtidigt skaffade sig Westermarck kontakter inom de engelska vetenskapliga kretsarna. Det var främst psykologen James Sully (1842–1923) som bistod med sitt nätverk. Han och Westermarck hade blivit vänner i Norge. Westermarck var inte intresserad av den fadda engelska universitetsfilosofin, utan det var religionskritiken samt antropologiska och psykologiska perspektiv på moralen som stod närmast hans hjärta.
År 1889 disputerade Westermarck i Helsingfors på avhandlingen The Origin of Human Marriage. Hela verket The History of Human Marriage utgavs av Macmillan i England 1891. Man lyckades också få A. R. Wallace att skriva ett uppskattande förord. Wallace är känd som evolutionsteorins andra upphovsman vid sidan av Darwin.
Verket och den stora uppmärksamhet det väckte var enligt Westermarck den mest betydande enskilda händelsen i hans karriär. Boken utkom under åren 1891–1921 i fem utgåvor och översattes helt eller delvis till åtta språk. På äldre dagar svarade Westermarck på den kritik hans bok mottagit i den utvidgade utgåvan (1921) samt i verken Three Essays on Sex and Marriage (1934) och The Future of Marriage in Western Civilization (1936). Vid blott 28 års ålder var han ett av antropologins hetaste namn. Han valdes till vice ordförande för två engelska kvinnoorganisationer.
Nu kunde Westermarck inleda ett ännu mer omfattande arbete, en översikt över moraluppfattningarnas historia. The Origin and Development of Moral Ideas utgavs i två volymer 1906 och 1908. Materialet utgjordes fortfarande främst av socialantropologiska observationer, men greppet var mer tydligt också moralfilosofiskt.
Åren 1894 och 1897–1899 vistades Westermarck huvudsakligen i utlandet. Dessa vistelser finansierade han med stipendier. Året 1898 knöt Westermarck sitt livslånga band till Marocko. Detta land, ursprungligen bara avsett som en första anhalt på en omfattande forskningsresa, kom att erbjuda honom material för fältstudier under resten av hans liv.
Under sitt liv vistades Westermarck totalt ungefär nio år i Marocko. Han köpte ett hus i Tanger, som han återvände till år efter år och i vars trädgård han ville bli begravd. Westermarcks Villa Tusculum är numera riven och förortsbebyggelse har invaderat den tidigare trädgården.
Sharifen (den helige mannen) Sîdi Abdssalam el-Baqqâli kom att utgöra Westermarcks främsta och livslånga kontakt i Marocko. Den i sin hemtrakt mycket respekterade el-Baqqâli arbetade för Westermarck som guide, men lärde honom också de lokala språken och hjälpte till med materialinsamling. el-Baqqâli kallades för ”professorns sharif” och Westermarck för ”sharifens professor”. el-Baqqâli gjorde honom också sällskap på en resa till Europa 1899.
Westermarck utnämndes till lektor i sociologi vid London School of Economics år 1904. Först besattes tjänsten för tre år, men 1907 omvandlades den till en professur och Westermarck utnämndes till tjänsten, som han sedan behöll ända till år 1930.
Tjänstetillsättningen i Helsingfors var betydligt krångligare. Efter att professuren lediganslagits förespråkade konsistoriet med stor majoritet att Westermarck skulle utnämnas. Tf. vicekanslern J.R. Danielson(-Kalmari) förhindrade dock utnämningen av språkpolitiska skäl. Tjänsten gick istället till den finskspråkiga Arvi Grotenfelt. Som ersättning instiftades 1906 en ny professur för Westermarck, en professur i praktisk filosofi som också innefattade sociologi. Man lyckades också ordna tjänstgöringen så att Westermarck under många läsår kunde dela sin tid mellan London, Finland och Marocko.
Politiskt sett hade Westermarcks agerande en liberal grundton. Han anslöt sig till en början till den kortlivade, på 1880-talet verksamma liberala rörelsen. Då den finländska intelligentian blev allt tydligare delad på språkpolitiska grunder förblev Westermarck i det svensksinnade lägret. Han arbetade aktivt för den svenska folkbildningen i Finland.
Under förryskningsperioden nyttjade Westermarck sina internationella kontakter för att vinna sympati för Finlands sak. Bland annat samlade han in namn för kulturpersonligheternas Pro Finlandia-adress.
Efter att Finland vunnit sin självständighet behandlades Ålandsfrågan 1921 i Nationernas Förbund. Westermarck var medlem av den finländska delegationen. Han betonade Ålands samhörighet med resten av Finland. Argumentet var att det också på det finländska fastlandet finns en betydande svensk befolkning, vars språkliga jämlikhet ändå måste garanteras inom ramen för den finländska staten. Westermarcks arbete till förmån för Åbo Akademi måste ses i ljuset av den ståndpunkten.
Vid årsskiftet 1918–1919 flyttade Westermarck över till den nyinstiftade professuren i filosofi vid Åbo Akademi. Han behöll denna tjänst till år 1932. Han vistades fortfarande en del av året i London och efter 1924 återigen i Marocko. När Westermarck var borta sköttes tjänsten av den närstående vännen Rolf Lagerborg (1874 – 1959).
Boken Ethical Relativity (1932) är en frukt av åren i Åbo. I denna sin mest renodlat filosofiska bok upprepar Westermarck sin ståndpunkt att etiska utsagor baserar sig på emotioner. Christianity and Morals från 1939, Westermarcks sammanfattning av sin moraliska kritik av den kristna tron, kom att bli hans sista verk.
År 1918 kallades Westermarck till Åbo Akademis första rektor. Han ansåg att högskolan måste utvecklas utifrån idén om ett vetenskapsuniversitet. Sejouren som rektor blev dock kortvarig. Matematikern Severin Johansson valdes till rektor 1921, medan Westermarck var bortrest för att representera Finland i Ålandsfrågan. Valet kom som en överraskning. Konsistoriets representanter för Fysisk-matematiska fakulteten utnyttjade en tillfällig majoritet för att besätta både posten som rektor och som prorektor. I bakgrunden fanns också Johanssons ambitioner att utveckla undervisningen längs mer yrkesinriktade linjer.
Westermarck tilldelades ständigt olika hedersbetygelser. Bland annat utnämndes han till hedersdoktor i Aberdeen (1912), Glasgow (1928) och Uppsala (1932). För många finländare, och särskilt för sina elever, framstod Westermarck som en nationalhjälte i klass med kompositören Sibelius.
Mot slutet av sin karriär kom Westermarck att internationellt betraktas mer som en historisk figur än som en aktuell forskare. Den samhällsvetenskapliga forskningen hade lämnat evolutionismen och den komparativa metoden bakom sig. Westermarck var medveten om att hans stjärna var i nedgående, men tröstade sig med tanken att vetenskapens konjunkturväxlingar bildar cykler.
Westermarcks memoarer, som publicerades 1927 (1929 i engelsk översättning), ger en ingående beskrivning av de tidiga skedena av författarens karriär. Vid sidan av Lagerborgs biografi (1951) har detta verk utgjort huvudkällan för de flesta senare översikter.
Den första september år 1939 korsade det nationalsocialistiska Tysklands trupper den polska gränsen. Westermarck hörde nyheten i radio när han vistades på sitt sommarställe i Lappvik på Hangö udd. Han drabbades omedelbart av ett svårt astmaanfall. Hemresan till Marocko framstod nu som spärrad och hans tro på evolutionen hade fått sig en törn. Lagerborg låter förstå att det sist och slutligen var förlusten av Westermarcks hittills orubbade optimism och livsglädje som ledde till hans död bara två dagar senare.
2. Sociologi, filosofi och antropologi
Under 1900-talets första hälft hade gränserna mellan sociologi, socialantropologi och praktisk filosofi inte ännu blivit klart utstakade. Ändå kan Westermarcks arbete indelas i tre delområden: (1) Socialantropologiska översikter; (2) Moralfilosofi; (3) Forskning baserad på fältarbetet i Marocko.
Westermarcks vetenskapliga anseende var grundat på hans böcker om äktenskapets och moraluppfattningarnas historia: The History of Human Marriage (1891) och The Origin and Development of Moral Ideas (1906, 1908). I dessa verk ansluter sig Westermarck till evolutionismen och den komparativa metoden, som annars främst företräddes av James D. Frazer och Edward B. Tylor.
Enligt den komparativa metodens principer skulle olika kulturfenomens ursprung klargöras genom att undersöka hur de visar sig i olika samhällen. Kulturer vars materiella teknologi var mindre komplicerad ansågs befinna sig i ett tidigare skede av mänsklighetens utveckling. Man jämförde olika folkslags seder och trosföreställningar – med utgångspunkt i forskarens egna klassificeringssystem – eller så beskrev man dem helt enkelt. Målet var att finna de instinkter, uppfattningar eller emotioner som låg till grund för dessa skiftande seder och bruk.
Källorna till Westermarcks antropologiska synteser utgjordes av materialet vid British Museums bibliotek, samt av de upplysningar han samlade in från brittiska missionsarbetare världen över. Det främsta arbetsredskapet var pappersremsor som han nedtecknade den insamlade informationen på, och som han sedan numrerade efter ämnesområde. På detta sätt uppkom den oerhörda bredd som präglar Westermarcks verk, men också deras sorglösa hopp från en kontinent till en annan, utan hänsyn till att bakgrundsinformationen ofta var knapp eller bristfällig.
I sina verk om äktenskapets historia försökte Westermarck, tvärt emot den då allmänt accepterade teorin, bevisa att sexualitetens ursprungsform inte var promiskuitet utan engifte (monogami). Bevisen fann han i historiska källor, den tredje världens s.k. naturfolks traditioner samt i jämförelser med djur. Orsakerna till monogamin och incestförbudet sökte Westermarck i de instinkter som vår evolution gett upphov till.
Westermarck sökte med andra ord efter de psykologiska och i sista hand genetiska faktorer som ligger bakom våra moraluppfattningar. Målet var en naturalisering av moralen.
I verket The Origin and Development of Moral Ideas (Moralens uppkomst och utveckling) är metoden snarlik, men ämnesområdet är än mer vidsträckt. Verket är också mer explicit moralfilosofiskt än sin föregångare.
Westermarck ansåg att moraliskt tänkande baserar sig på s.k. vedergällningskänslor (d.v.s. emotioner som uttrycker en tanke om förtjänst – retributive emotions). Dessa delas in i känslor av vedergällande ovilja respektive vedergällande välvilja, och kan till sin natur vara antingen moraliska eller icke-moraliska. Till icke-moraliska vedergällningskänslor hör t.ex. irritation som riktar sig mot en inkräktare.
Vedergällningskänslorna har sin bakgrund i biologiska instinkter, vars funktion är individens och dess avkommas bevarande. Målet är att fjärma sig från varelser som ger upphov till obehag och samtidigt behålla närheten till dem som väcker behagliga känslor. Också känslor av sympati har enligt Westermarck en biologisk grund. Vedergällningskänslorna får en moralisk aspekt i och med att de uppnår en allmängiltig, intresselös och synbart opartisk karaktär. Genom samhällets påverkan stabiliseras de moraliska emotionerna till sedvänjor och senare till lagar.
Enligt boken riktas de moraliska känslorna, i takt med mänsklighetens ökande rationalitet och tilltagande altruism, i allt högre grad mot handlingars motiv istället för det yttre beteendet. Samtidigt utvidgas känslorna till att även omfatta människor utanför det egna samfundet, medan ting, djur, barn och förståndshandikappade befrias från moraliskt ansvar.
Del I av The Origin and Development of Moral Ideas innehåller Westermarcks moralfilosofiska analys, väl underbyggd med en mängd exempel. De svenska och finska översättningarna innehåller bara dessa centrala kapitel, tretton till antalet. I det senare verket Ethical Relativity (1932) framförs i stort sett samma idéer om moralens natur.
Båda verken ansluter till den Humeska emotivistiska traditionen; en samtida referenspunkt vore Hägerströms värdenihilism. Westermarck förnekar möjligheten till en objektiv normativ etik. Moraliska omdömen baserar sig på emotioner. I de två sista kapitlen av Ethical Relativity argumenterar Westermarck skickligt för att också normativa system som skenbart grundar sig i rationellt tänkande, t.ex. utilitarism och kantiansk etik, til syvende og sidst når sina slutsatser just tack vare känslomässiga inslag.
Moraliska utsagor är ändå påståendesatser, anser Westermarck. De innehåller nämligen generaliserande påståenden om vilka känslor de givna fenomenen normalt ger upphov till hos åskådaren. De kan i en viss mening vara sanna (vilket avviker från exempelvis Hägerströms ståndpunkt) – nämligen om man med en moralisk utsagas ”sanning” helt enkelt menar att den ger en sanningsenlig bild av objektets tendens att uppväcka emotioner hos den som fäller omdömet. Den moraliska utsagan förutsätter också riktig (sann) kunskap om objektet, t.ex. huruvida den som utsätts för klander verkligen är skyldig till det han eller hon anklagas för. Mänsklighetens ökande rationalitet och kunskapsnivå innebär alltså att även moralen gör framsteg.
Etiken kan vara en objektiv vetenskap endast om dess målsättning är att producera empirisk kunskap om de moraliska känslornas förekomst i olika mänskliga samfund. Även den begreppsanalytiska frågan om vad som menas med att kalla något rätt eller orätt till etikens område.
Etiska begrepp som rätt, orätt, god, ond o.s.v. uppstår genom en objektivering av de moraliska känslorna. Som egenskaper är de alltså, för att använda modernt språkbruk, ’responsberoende’ (response dependent).
Westermarcks religionskritik anknyter också till moralfilosofins område. Redan i sitt verk kring moralens utveckling hade skribenten argumenterat för att den moraliska utvecklingen skett, inte på grund av, utan trots religionens inflytande.
Westermarcks antropologiska synteser grundade sig inte på eget fältarbete. I detta avseende liknade han den viktorianska antropologins pionjärer, såsom Frazer. Däremot är hans forskning kring Marocko frukten av ett grundligt fältarbete. Till skillnad från andra samtida forskare betonade han vikten av att lära sig de lokala språken. I detta avseende blev Westermarck ett viktigt föredöme för nästa generation antropologer.
Målet för Westermarcks marockanska undersökningar var att kartlägga olika föreställningar och traditioner, deras spridning och sannolika ursprung. Hans källor bestod främst av intervjuer, insamlade under resor i landets olika delar. I detta arbete hade el-Baqqâli en avgörande roll som kontaktperson. Westermarcks resultat presenteras bland annat i verken Marriage Ceremonies in Morocco (1914), Ritual and Belief in Morocco I – II (1926) och Wit and Wisdom in Morocco (1930), där el-Baqqâlis roll uttryckligen uppmärksammas på titelbladet.
I en fotoaffär i Åbo råkade man av en slump på förut okända negativ som Westermarck tagit av bl.a. religiösa ceremonier. Bilderna har numera blivit konserverade och publicerades år 2000 i verket Portraying Morocco.
3. Inflytande och kritik
Kanhända ger Westermarcks emotivistiska moralteori en bra beskrivning på de moraliska omdömenas psykologiska bakgrund. Ändå verkar den inte adekvat om man utgående från den vill få grepp om omdömenas normativa karaktär. För den handlande själv framstår de moraliska utsagornas innehåll inte som något som skulle kunna återföras på hans eller hennes individuella reaktion, och inte heller på faktapåståenden om vilka seder som är rådande i samfundet. Utöver empiriska frågor om reaktioner och rådande seder återstår ju frågan om de moraliska reaktionernas och sedernas berättigande. Dessutom har det påpekats att Westermarck också själv vill bevara tron på moraliskt framsteg i någon objektiv bemärkelse.
Westermarcks moralrelativism kan kritiseras på samma grunder som moralrelativism i allmänhet. Westermarcks relativism behandlas ur denna synvinkel av John W. Cook i boken Morality and Cultural Differences (1999). Samtidigt kan man se Cooks verk som ett erkännande av den Westermarckska teorins fortsatta relevans just som en lyckad framställning av det moralrelativistiska perspektivet.
Westermarck har anklagats för att reducera sociala fenomen till psykologi och biologi. Detta är strängt taget inte fallet eftersom han, som redan konstaterats, anser att kulturen omformar och stabiliserar de ursprungligen instinktiva reaktionerna. De moraliska vedergällningskänslornas allmängiltighet, intresselöshet och synbara opartiskhet uppstår just tack vare samhällets påverkan. Men man kan ändå säga att en stark betoning av människans psykologiska och biologiska grundnatur begränsar Westermarcks möjligheter att förstå den samhälleliga dynamik som präglar förändringarna i våra moraluppfattningar. Han påstods t.ex. ha gett en mycket mer enhetlig bild av äktenskapet än källorna egentligen ger fog för.
Westermarck förklarade incestförbudet med att den närhet som två individer upplever under den tidiga barndomen aktiverar en genetiskt betingad, instinktiv aversion gentemot könsumgänge dem emellan. Sigmund Freud motsatte sig som känt denna åsikt. Han påstod tvärtom att de tidigaste sexuella känslorna riktar sig mot medlemmar av den egna familjen.
Freud använde sig av ett argument han påträffat hos Frazer. Det är ingen mening, tyckte han, med att förbjuda en aktivitet som människor ändå instinktivt uppfattar som motbjudande. I den utvidgade utgåvan av sin bok om äktenskapets historia (1921) genmäler Westermarck att det inte alls är ovanligt att man lagstiftar om handlingar som man instinktivt ogillar. Incestförbudets existens kan sålunda inte i sig anses innebära incestaversionens omöjlighet. Westermarcks teori har i våra dagar försvarats av Arthur P. Wolf (1995). Han anser, med grund i sina mycket omfattande undersökningar i Taiwan, att antagandet om incestaversion har förkastats utan goda grunder.
Man kunde dock anse att instinktiva böjelser eller benägenheter måste hållas i sär från institutioner som antingen stöder eller motarbetar dessa böjelser. Det finns ju trots allt verksamheter som många instinktivt uppfattar som motbjudande utan att man för den skull allmänt skulle ha gått in för att förbjuda dem (exempelvis att äta rå lever eller att rengöra toalettstolar). Westermarck hävdar helt enkelt att det är instinktiva böjelser som leder till förbudets uppkomst. Frågan kvarstår varför ett givet samhälles institutioner stöder vissa böjelser men undertrycker andra. Den rimliga slutsatsen är att existensen av ett förbud eller en institution måste förklaras i dess samhälleliga kontext.
Man kunde eventuellt idag framhålla Westermarck som en tidig pionjär för sociobiologin och evolutionspsykologin. Å andra sidan verkar den kritik som framförts mot evolutionismen och den komparativa metoden till stora delar också vara giltig mot sociobiologin och evolutionspsykologin.
Den komparativa metoden mötte kritiskt motstånd redan i början av seklet. Franz Boas pläderade så tidigt som år 1904 för regionalt mer begränsade forskarinsatser. Sambanden mellan olika kulturfenomen måste studeras inom det givna samhället innan det är någon poäng med jämförelser kulturer emellan. Émile Durkheim kritiserar explicit Westermarck i sin recension av verket The Origin and Development of Moral Ideas. Han anmärker på Westermarcks sätt att jämföra enskilda detaljer i materialet utan hänsyn till sammanhang.
Durkheim skriver: ”För att förklara de variationer som en moralregel genomgått måste man nödvändigtvis sätta dessa variationer i samband med de sociala miljöer där den utarbetats och förändrats. Att skilja dem åt är att skilja regeln från de livskällor därifrån den härflyter. Det är att göra sig oförmögen att förstå den.”
Enligt Durkheim borde man sålunda förklara samhällsfenomen genom deras funktion i samhället, inte genom förmodat allmänmänskliga psykologiska tendenser. I och med funktionalismens växande popularitet inom antropologin, däribland i synnerhet Bronislaw Malinowskis arbeten, övergav man omsider den komparativa metoden.
Snart insåg evolutionisterna själva att en enskild forskare omöjligen kan behärska det enorma material som den komparativa metoden förutsatte. Westermarck föreslog nu att man skulle skriva enskilda monografier som sedan skulle bli underlag för den egentliga komparationen. I sin minnesföreläsning för Huxley, med titeln Methods in Social Anthropology, försvarar han ännu 1936 sin metod och anser att sociologins mål borde vara att utforska traditioners och föreställningars historiska ursprung. Han polemiserar mot den ”nya antropologin”, framför allt mot Durkheim, Radcliffe-Brown och Malinowski.
Westermarck erkände ändå att den ”franska” (alltså funktionalistiska) antropologin hade ett visst fog för sig. De olika riktningarna skulle komplettera varandra. Måhända var den principiella motsättningen starkare än Westermarck var beredd att medge. Det var i själva verket fråga om två helt olika uppfattningar om sociologins/antropologins uppgift. Den nya sociologin/antropologin var inte intresserad av sociala fenomens ursprung, utan av deras roll i en samtida miljö.
Ett problem är att evolutionisternas (och ofta också funktionalisternas) beskrivningar inte uppmärksammar hur de undersökta gruppernas egna medlemmar uppfattar sin kulturs olika moraliska föreställningar och regler, samt de institutioner som stöder dessa. Här kunde man ta lärdom av den kritik som Peter Winch (1953) framförde mot den positivistiska samhällsvetenskapen. Man kan undra om det alls är belysande att granska skiftande kulturinstitutioner, såväl som reproduktion bland djur, under en enda enhetlig rubrik, exempelvis ”sexualitet” eller ”parförhållande”.
Westermarcks etnografiska material från Marocko är historiskt värdefullt. Det belyser folkliga religiösa uppfattningar som västerländska forskare inte var bekanta med från tidigare, och som var okända eller avsiktligt förtegs inom den inhemska marockanska lärda kulturen. I de fall man kunnat kontrollera materialet har det huvudsakligen visat sig pålitligt. Westermarck placerade dock i allmänhet inte in de granskade traditionerna i en referensram av ekonomiska och politiska omständigheter. Han analyserade inte heller kolonialismens inflytande på samhällsrelationerna, även om han ställde sig kritiskt till Frankrikes och Spaniens styvnande grepp om Marocko.
Under sin långa karriär fick Westermarck lärjungar på tre orter – i Helsingfors, London och Åbo. De flesta av Westermarcks omedelbara elever gick uttryckligen in för att utforska vissa kulturfenomens ursprung. Finländarna Rafael Karsten och Gunnar Landtman följde i mästarens fotspår på 1910-talet. Karsten bedrev fältforskning i Sydamerika och Landtman i Nya Guinea. Den finsk-ugriska etnologen Uno Harva gjorde fältstudier bland de finskättade folken i Ryssland före första världskriget. Hilma Granqvist (som egentligen redan var Landtmans elev) undersökte Palestina på 1920-, 1930- och 1950-talen. Granqvists fältarbete röjde redan ett funktionalistiskt inflytande; hon beslöt sig för att stanna inom en enda by för att där, med egna ord, utföra en sorts ”arkeologisk utgrävning”. K. Rob. V. Wikman undersökte det nordiska jordbrukssamhället i gränslandet mellan etnologi och sociologi. Hans elever var socialantropologen Arne Runeberg, samt Knut Pipping som redan hörde till den moderna sociologins anhängare. Westermarcks elever och deras levnadsöden beskrivs av Ragnar Numelin i verket Fältforskare och kammarlärde (1947).
I samband med eleverna bör man också nämna Westermarcks nära kolleger i Finland: konsthistorikern Yrjö Hirn (vars forskningsområde var konstens ursprung) samt filosofen Rolf Lagerborg. Lagerborgs uppfattning om moralens samhälleliga natur närmar sig Durkheim, men i sin gärning var han sin väns lojala vapendragare.
Av eleverna i London kan man nämna socialantropologerna Morris Ginsberg, Gerald Cambden Wheeler och Bronislaw Malinowski. Den internationellt mest betydande var utan tvekan Malinowski, som år 1914 reste för att utföra fältstudier på Stillahavsöarna. I sitt arbete övergav han dock helt den komparativa metoden.
Tyngdpunkten inom samhällsvetenskaperna kom efter kriget att förskjutas allt mer mot synkroniska studier av fenomen i det moderna samhället. Frågeställningarna förändrades så totalt att den forskning som Westermarck kallade sociologi inte längre betraktades som sociologi, utan som socialantropologi, etnologi eller religionsvetenskap.
4. Inflytande i Finland
Westermarcks betydelse som banbrytare inom sitt eget vetenskapsområde har hela tiden varit erkänd i Finland. Ett tecken på detta är det redan år 1940 grundade Westermarck Society som blev det förenande vetenskapliga sällskapet för Finlands sociologer. Just tack vare Westermarcks inflytande fick sociologin tidigt en betydande ställning vid de finländska universiteten. Undervisningen inom det läroämne som kallades sociologi låg ända fram till andra världskriget helt i händerna på Westermarck och hans elever. Under därpå följande generation försvann dock den socialantropologiska traditionen nästan helt i Finland.
I ett internationellt perspektiv är det märkvärdigt att Westermarcks finländska elever så envist höll fast vid hans metoder och frågeställningar. Med undantag av Wikman verkar de inte heller ha tyckt att deras egna studenter behövde ta del av de nya samhällsvetenskapliga strömningarna. Ännu 1945 förkastade Karsten nonchalant Malinowskis insats. Karsten konstaterar att man ”på den sista tiden här [i Finland] gjort mycket väsen av honom och hans ’skola’”. Hans ”verkliga betydelse” inskränker sig dock enligt Karsten ”till att han skrivit några goda monografier över infödingarnas på de Melanesiska Trobriandöarna seder och bruk och särskilt deras sexuella liv”.
Efter att läget ändrats använde Knut Pipping i sin tur, i sin installationsföreläsning 1957, Westermarck och isynnerhet Karsten som varnande exempel på ”hur enkelt kontakterna med den internationella vetenskapen bryts, när man inte kan eller vill erkänna nya strömningar”.
I och med den renässans som socialantropologin i Finland upplevt har intresset för Westermarck ökat. Å andra sidan har det uttryckligen rört sig om ett lärdomshistoriskt intresse. Westermarcks teoretiska ansats bildar inte någon utgångspunkt för ny forskning inom ämnet.
5. Litteratur
Verk av Westermarck:
Westermarck, Edward (1891, utvidgad utgåva 1921). The History of Human Marriage. Macmillan, London; i svensk översättning: Det menskliga äktenskapets historia (Söderström, Helsingfors 1893); i finsk översättning: Avioliiton historia (WSOY, Porvoo, 1932)
--- (1896). Normative und psychologische Ethik. Föreläsning, München; i finsk översättning: Normatiivinen ja psykologinen etiikka. I S. Knuuttila, J. Manninen & I. Niiniluoto (toim.), Aate ja maailmankuva. (WSOY, Porvoo 1979). 430 – 435.
--- (1906, 1908). The Origin and Development of Moral Ideas I – II. Macmillan, London; i svensk översättning: Moralens uppkomst och utveckling (Söderström, Helsingfors 1916); i finsk översättning: Moraalin synty ja kehitys (Werner Söderström, Porvoo 1933).
--- (1914). Marriage Ceremonies in Morocco. Macmillan, London.
--- (1926). Ritual and Belief in Morocco I – II. Macmillan, London.
--- (1927). Minnen ur mitt liv. Schildts, Helsingfors; i engelsk översättning: Memories of My Life. Kegan Paul, London 1929.
--- (1930). Wit and Wisdom in Morocco: A Study of Native Proverbs. By Edward Westermarck, with the Assistance of Shereef ‘Abd-Es-Salam El-Baqqali. Routledge, London.
--- (1932). Ethical Relativity. Kegan Paul, London; i svensk översättning: Etisk relativism (Söderström, Helsingfors 1949).
--- (1933). Pagan survivals in Mohammedan Civilization. Macmillan, London.
--- (1934). Three Essays on Sex and Marriage. Macmillan, London.
--- (1936). Methods in Social Anthropology. Journal of Royal Anthropological Institute, Vol. 66, 133 – 248.
--- (1936). The Future of Marriage in Western Civilization. Macmillan, London.
--- (1939). Christianity and Morals. Kegan Paul, Trubner & Co., London; i finsk översättning: Kristinusko ja moraali. Otava, Helsinki 1984.
Övrig litteratur:
Bourquia, Rahma & al Harras, Mokhtar (eds., 1993). Westermarck et la société Marocaine. Université Mohammed V, Publications de la Faculté des Lettres et des Sciences Humaines – Rabat. Série : Colloques et séminaires No 27.
Cook, John W. (1999). Morality and Cultural Differences. Oxford University Press, Oxford.
Durkheim, Émile (1907). Recension av: Edward Westermarck, “The Origin and Development of Moral Ideas”. L’Année sociologique 10, 383 – 395.
Eskola, Antti (1992). Sosiologian uudistuminen 1950-luvulla. I R. Alapuro, M. Alestalo & E. Haavio-Mannila (toim.), Suomalaisen sosiologian historia. WSOY, Porvoo. 241 – 285.
Haavio-Mannila, Elina (1992). Etnologia ja sosiaaliantropologia. I R. Alapuro, M. Alestalo & E. Haavio-Mannila (toim.), Suomalaisen sosiologian historia. WSOY, Porvoo. 27 – 75.
Ihanus, Juhani (1990). Kadonneet alkuperät: Edvard Westermarckin sosiopsykologinen ajattelu. Kirjayhtymä, Helsinki.
Lagerborg, Rolf (1951). Edvard Westermarck och verken från hans verkstad 1927 – 1939. Schildts, Helsingfors.
Nordström, W. E. (1968). Academia Aboensis Rediviva 1918 – 1968. Ekenäs Tryckeri Aktiebolag, Ekenäs.
Numelin, Ragnar (1947). Fältforskare och kammarlärde. Söderströms, Helsingfors. .
Pipping, Knut (1957). Suomen sosiologian asemasta ja tehtävästä. Suomalainen Suomi 25 (1957), 127 – 134.
--- (1982). The First Finnish Sociologist: A Reappraisal of Edward Westermarck’s Work. Acta Sociologica 25:4 (1982), 437 – 357.
--- (1984). Who Reads Westermarck Today? The British Journal of Sociology 35:3 (1984), 315 – 332.
Salmela, Mikko (1998). Suomalaisen kulttuurifilosofian vuosisata. Otava, Helsinki.
Stroup, Timothy (1982). Westermarck’s Ethics. Meddelanden från Stiftelsens för Åbo Akademi forskningsinstitut nr 76. Åbo Akademi, Åbo.
--- (ed., 1982). Edward Westermarck: Essays on his Life and Works. Acta Philosophica Fennica vol 34.
Suolinna, Kirsti, af Hällström, Catherine & Lahtinen, Tommy (2000). Portraying Morocco. Edward Westermarck’s Fieldwork and Photographs 1898 – 1913. Åbo Akademis förlag, Åbo.
Suolinna, Kirsti & Lagerspetz, Olli (1991). Westermarck samfundet som språkrör för den moderna sociologin. Finsk Tidskrift 1991, H 1, 24 – 36.
--- (1994). Två kriser inom finländsk sociologi. Sociologisk forskning 1994, 3 – 20.
--- (2004). Westermarck-seura ja modernin sosiologian vakiintuminen Suomessa. Sosiologia vol 41 (2004), 337 – 347. Svensk version (2006): Westermarcksamfundet och etableringen av den moderna sociologin i Finland. I S. Sundback och K. Suolinna (red.). I Westermarcks skugga. Sociologins första decennier i miljön kring Åbo Akademi. Meddelanden från Ekonomisk-Statsvetenskapliga Fakulteten vid Åbo Akademi, Sociologi, Ser. A:551, 27 – 53.
Winch, Peter (1958). The Idea of a Social Science and Its Relation to Philosophy. Routledge & Kegan Paul, London; i svensk översättning: Samhällsvetenskapens idé och dess relation till filosofin jämte fyra essäer. Thales, Stockholm 1994.
Wolf, Arthur P. (1995). Sexual Attraction and Childhood Association. A Chinese Brief for Edward Westermarck. Stanford University Press, Stanford.
***
Översättning till svenskan: Joakim Stolpe och författaren