Finsk Tidskrift 1901.
Slutord i Nietzsche-frågan. Fröken von Mickwitz har i nästföregående uppsats ytterligare sökt förklara sin uppfattning i frågan om Nietzsche. Jag ville ogärna säga något som kunde försvaga intrycket däraf, för den händelse att någon läsare skulle funnit sig af hennes försvar öfvertygad. Dock tror jag mig skyldig att, för ytterligare belysande af en del principfrågor, bifoga några ord, hvilka i förevarande polemik må å min sida vara de sista.
Fröken M. vidhåller sin ,,absoluta skepticism”, men förklarar nu att hon därmed menar endast: ,,att utaf kärlek till sitt system och till sina egna tidigare uttalanden icke tillsluta sina ögon för skäl som tala i motsatt riktning, utan ärligt erkänna deras betydelse —.” Är det blott detta fröken M. förstår med sin ,,absoluta skepticism”, så är ju mot hennes ståndpunkt intet annat att invända, än att hon
Finsk Tidskrift 1901, II. 31
458
särdeles illa valt benämningen för densamma; hvarje samvetsgrann forskare vore då ,,absolut skeptiker”. Men med detta namn har man plägat förstå något helt annat, nämligen anhängarne af den lära, som i forntiden hyllades af sofisterna och än bestämdare af en Pyrrhon och hans lärjungar, hvilka påstodo att ingen objektiv sanning finnes och ingen bevisning är möjlig, emedan intet allmängiltigt kännetecken på sannig existerar; en lära som öfverensstämmer med Nietzsches: intet är sant. Då fröken M. tillägger: ,,denna oafbrutna kritik, främst riktad mot en själf, alstrar naturligtvis insikten om att hvarje ståndpunkt — äfven den egna — endast äger ett relativt berättigande, att ingen är den absolut rätta”, så kan man äfven häri gifva henne rätt. Men insikten om att hvarje vetandets ståndpunkt endast äger relativt berättigande utesluter icke erkännandet att objektiv sanning är möjlig. ,,Objektiv” sanning är icke detsamma som ,,absolut” sanning. Ty man kan erkänna att det mänskliga vetandet utvecklar sig endast steg för steg och att hvarje dess ståndpunkt innefattar blott ett närmande till den absoluta sanningen, men det oaktadt vidhålla, att den sanning, till hvilken utvecklingen för tiden hunnit, är verklig — icke blott personlig — sanning. Äfven en relativ sanning är sanning, och bör af en hvar som sådan erkännas. Det är ju t. ex. mer än troligt att ingen vetenskaplig sats, som uttrycker något af de högsta resultat, till hvilka den fysikaliska eller kemiska forskningen i våra dagar ledt, återgifver sakförhållandet precis så, som detta skulle te sig för en absolut intelligens, ett allvetande väsende. Men det oaktadt är den, som i våra dagar vill taga sig talan i dithörande vetenskapliga frågor, skyldig att erkänna nämnda satser, så vidt som de äro bevisade och han icke själf förmår försvaga kraften af denna bevisning. Det beror icke af hans personliga godtfinnande att här jaka eller neka.
Emellertid stannar man äfven nu i en viss osäkerhet om fröken M:s egentliga mening. Hon har erkänt att, om en diskussion skall leda till resultat, en gemensam måttstock måste finnas, hvilken erkännes af de skilda parterna och som kan vara af mycket olika slag. Detta förklarar hon nu närmare så, att innan man börjar en diskussion, man måste komma öfverens om en gemensam „tillfällig” ståndpunkt, från hvilken argumenternas värde bör bedömas — t. ex. man besluter se saken antingen från en psykologisk eller en historisk eller religiös o. s. v. ståndpunkt. Men frågan om de olika ståndpunkternas inbördes värdeförhållande förklarar hon vara omöjlig att lösa, emedan den personliga uppfattningen där blir den allena afgörande. — I detta synes oss föreligga en konfusion. Må vara att parterna, vid början af en diskussion, kunna öfverenskomma om att betrakta frågan ur den eller den synpunkten — ehuruväl den lämpligaste synpunkten ofta plär utan vidare framgå ur diskussionens själfva anledning och syfte. Men hufvudsaken, den vi önskade till fröken M:s behjärtande framhålla, är att när en gång synpunkten, med eller utan öfverenskommelse, är gifven, parterna äga underkasta sig de objektiva, ingalunda ,,tillfälliga”, grunder och bevis, som för frågan, ur den synpunkten sedd, blifva de afgörande. För en bestämd fråga, betraktad ur psykologisk synpunkt, blifva vissa grunder de objektivt afgörande, för samma fråga, sedd ur historisk synpunkt, blifva vissa andra grunder de objektivt afgörande o. s. v. Bestrider fröken M. detta, så har hon helt enkelt återfallit till den pyrrhoniskt-skeptiska ståndpunkt, från hvilken hon velat frisäga sig.
Fröken M. låter oss numera veta, att de små elakheter, hon i sin förra artikel tillåtit sig om Plato, Aristoteles m. fl. store tänkare, icke varit så illa menade, som ordalagen tycktes gifva vid handen.
459
Detta är ju angenämt att erfara och saken kan därmed gärna lämnas därhän, så mycket hellre som ju anfallet i själfva verket icke torde vållat någon nämnvärd skada. Angående Kant måste jag vidhålla, att fröken M. misstager sig, då hon påstår att Kant grundat sina moraliska postulater på ,,nyttighetsskäl”. Han grundar sina postulatet därpå, att plikten utan vidare ställer på oss vissa kraf af en ovillkorligt bindande natur, och att vi måste antaga såsom verkligt hvad som är förutsättningen för möjligheten af pliktuppfyllelsen. Det pliktenliga handlingssättet åter är enligt Kant icke det nyttiga, utan endast det som har karakteren af allmängiltighet, d. v. s. som är sådant att den handlande kan vilja att ett liknande handlingssätt må tillämpas i hvarje dylikt fall. Om Kant härmed fattat pliktbegreppet riktigt är en fråga för sig; man kan ju hålla före att hans pliktbegrepp blir tomt och formalistiskt. Men man får icke därför såsom fröken M. påbörda Kant meningar dem han icke hyst, utan tvärtom uttryckligen bestridt.
Fröken M. framhåller, med godkännande, att enligt Nietzsche öfvermänniskans plikter äro sådana som hon själf valt och föreskrifvit sig. Häri skall öfvermänniskan skilja sig från de vanliga pliktmänniskorna, moralkamelerna, som låta lasta på sig hvad som helst. — Vill hon härmed säga att plikten skall vara insedd och erkänd af individen själf för att vara plikt för honom, så är det alldeles riktigt, men gäller icke blott för ,,öfvermänniskor”, utan för hvarje till förmåga af själfbestämning hunnen, moraliskt fullmyndig människa. Menar man åter, att plikten för en människa kan vara uteslutande hennes eget val, så att det beror blott af hennes godtycke om ett visst handlingssätt skall vara för henne plikt eller icke, så är påståendet orimligt och motsägande, emedan egenskapen att vara godtyckligt vald står i strid med själfva begreppet plikt. Öfvermänniskan som skall välja sina plikter visar sig redan därigenom vara blott ett fantasifoster. Individen kan lika litet i moraliskt afseende själf skapa sin lag, som hennes kropp kan i fysiskt afseende själf innehålla sin stödjepunkt. Münchhausen, som drager sig upp ur kärret vid sin egen hårpiska kunde lika väl hafva verklighet som Nietzsches öfvermänniska, hvilken i sin egen vilja besitter yttersta grunden till sin plikt.
Åt det af mig anförda stället ur ,,Jenseits von Gut und Böse”, afor. 23, där Nietzsche förklarar att hat, afund m. m. icke böra försvinna ur mänskligheten, vill fröken M. gifva en mildrande tydning. Det skall nämligen endast betyda att psykologen icke bör sky att fördjupa sig uti studiet äfven af dylika moraliskt motbjudande egenskaper. Och i denna fordran, menar hon, har ju Nietzsche rätt. Men i själfva verket är det icke endast detta som Nietzsche yrkar på anförda ställe, hvilket jag hoppas att fröken M. själf vid en förnyad uppmärksam genomläsning skall finna. I sin fördomsfulla motvilja mot moralen beskyller Nietzsche denna bland annat för att hafva hindrat en grundlig psykologisk forskning. Psykologen bör vid studiet af affekterna frigöra sig från hänsyn till moralens värdesättningar. Men icke nog härmed: forskaren bör äfven, säger Nietzsche, öfvervinna den moraliska motvilja som tilläfventyrs hindrar honom att erkänna, att affekterna hat, afund, vinningslystnad etc. äro lifsbetingande affekter, något som i lifvets totalhushållning grundsatsenligt måste finnas till och som t. o. m. bör stegras, om lifvet skall stegras. Blott genom erkännandet häraf kan forskaren nå en djupare insikt. — För opåkallade hvitmeningsförsök af sina beundrare tror jag icke att Nietzsche skulle varit dem tacksam. Och i själfva saken vågar jag hålla före, att lifvets intensitet hos människorna skulle stegras, icke minskas, om mellan dem inbördes rådde mindre hat och afund.
460
Det förhåller sig med hatet och afunden som med alkoholen, att den skenbart stegrar, men i själfva verket nedsätter lifvets intensitet.
Ihärdigt upprepar fröken M., att Nietzsche med sin ,,omvärdering af alla gamla värden”, menat någonting så oskyldigt som att vi förändra våra begrepp och däribland äfven våra etiska begrepp, allt efter som vi göra nya erfarenheter. — Naturligtvis inträffar ju sådant, om det också å andra sidan lika ofta eller oftare händer, att nya erfarenheter tvärtom bekräfta riktigheten af vår tidigare etiska uppfattning. Men skulle då verkligen Nietzsche haft anledning anställa hela detta grandiosa larm och uppträda med anspråket att anses ungefär som en ny religionsstiftare, i hvilken egenskap han äfven blifvit erkänd af sina lärjungar, om han endast haft att förkunna människorna den gamla triviala sanningen, att våra etiska begrepp äro underkastade utveckling? Det är icke härom som diskussionen angående Nietzsches etik rört sig, utan därom, huruvida verkligt skäl finnes att underkasta våra gällande etiska begrepp en sådan ombildning — rättare sagdt en sådan fullständig revolutionering — som Nietzsche fordrar. Det är denna fordrans berättigande som han icke lyckats ådagalägga.
Fröken M. tillägger här följande egendomliga påståenden : ,,Den som helt och hållet står au niveau med de allmänt rådande begreppen om godt och ondt, i alla sina handlingar följer den allmänt rådande seden, är ju hvarken god eller ond. D. v. s. gör han något godt, som allmän sed och uppfattning påbjuder, är han därför ännu icke god, gör han åter något ondt, är han därför icke ond. — Den individuella, d. v. s. den verkliga godheten eller ondskan börjar först bortom råmärkena för den rådande moralen, de allmänt gällande begreppen af godt och ondt”. Vi antaga författarinnans egentliga mening vara, att om någon handlar enligt de gällande sedliga normerna blindt, utan att själf hafva upptagit dessa i sitt medvetande, hans handlingssätt hvarken kan sägas vara sedligt eller osedligt. Detta kan dock icke obetingadt medgifvas. Hos individen måste föregå en sedlig utveckling, som börjar därmed att han i yttre måtto underkastar sig moralbud, hvilkas betydelse han ännu icke inser, men hvilka föreskrifvas honom genom yttre auktoritet. Han är på denna outvecklade ståndpunkt god eller ond genom att handla i enlighet med eller strid mot auktoriteten. Småningom, med en normal utveckling, upptager han sedebuden i sitt inre, gör dem till beståndsdelar af sitt sedliga medvetande, införlifvar dem med sitt samvete. Hans handlingars moraliska karakter fördjupas sålunda, i det den beror äfven af deras förhållande till hans eget samvete. Det härmed samstämmande är numera godt, det häremot stridande är ondt, men detta innebär ingalunda att individen, då han upptog de allmänna sedebuden som sina egna skall hafva förändrat deras innehåll. Det är falskt att fråga skulle kunna uppstå om handlingars moraliska godhet eller ondska; först om de till sitt innehåll, sin beskaffenhet stå utom allt förhållande till den allmänt gängse moralen. Om fröken M. menat detta — och hennes ord kunde gifva anledning till en sådan tolkning — så har hon tvifvelsutan orätt. Den gängse moraliska uppfattningen fordrar t. ex. att människan skall afhålla sig från att stjäla och ljuga. Af en honett person väntar man att hon gjort dessa allmänt gängse grundsatser till sina. Icke behöfver hon i dessa stycken vara originell för att hennes handlingar skola kunna bedömas såsom goda eller onda. God, d. ä. tadelfri, är hennes handling, om hon i dessa fall handlar enligt en grundsats, som både är allmänt gängse och tillika hennes enskilda. Att en samvetsgrann individ kan komma att i en eller annan punkt bilda sig en etisk upp-
461
fattning, som afviker från den allmänt gängse, förnekas naturligtvis icke. Men att endast sådana individer, hos hvilka detta ägt rum, skulle kunna handla sedligt eller osedligt, är ett ur luften gripet påstående.
Att i Nietzsches idéer ligger ett berättigadt moment, nämligen i framhållandet af den individuella personlighetens betydelse och rätt gentemot de allt utjämnande sociala sträfvandena, detta har jag förut framhållit. Men han drifver sitt sak in absurdum då han, förledd af sitt kontsnärslynne, vill kasta moralen öfverbord för att bereda rum för sin af ensidigt estetiska, men alls icke etiska beståndsdelar hopkonstruerade ,,öfvermänniska.” Fröken M. tror att man icke behöfver frukta Nietzsches dåliga inflytande på den allmänna moralen, då ,,denna är byggd på en helt annan grund än den på hvilken den geniala individen står, och går efter sina egna bestämda lagar, som lyckligtvis ingen enskild tänkare kan rubba.” För min del är jag icke lika säker om oskadligheten af Nietzsches etiska idéer. Visserligen kunna de knappast bli allmänt gällande, då de vända sig direkt fientligt mot flertalets naturliga anspråk. Men den undantagsmoral de vilja göra gällande för genierna eller de så kallade öfvermänniskorna kan nog vålla förvirring i mången hjärna, hvars innehafvare i all hemlighet smickrar sig med tanken att kanske hos sig hafva ett grand af öfvermänniska, och således vara berättigad taga sig diverse friheter, som med rätta förnekas den stora hopen. För det andra kan ett dylikt förgudande af storheten, kraften, genialiteten, med bortseende från alla sedliga valörer, blifva särskildt skadligt i en tid sådan som vår, hvilken äfven eljes är blott alltför benägen för öfver-skattning af dessa egenskaper. Det är sannerligen icke i realpolitikens tidsålder som menniskorna behöfva stärkas i sin beundran för dessa ,,praktfulla rofdjur” à la Cesar Borgia, hvilkas „vilja till makt” ej pålägger sig några skrankor och ej skyggar tillbaka för några medel, som anses kunna leda till målet. Det är icke af sådana idealer, som vår tid göres behof. Hvad som behöfves är tvärtom att återupplifva de sedliga idealerna, att gifva ny kraft åt rättvisans, frihetens och humanitetens idéer, åt aktningen för mänskliga rättigheter, äfven de svages, äfven deras som höra till den stora så kallade ,,hjorden.” För det 20:de seklet ställer sig, så vidt vi förstå, uppgiften att med ny kraft återupptaga 18:de seklets frihets- och rättsidéer, om än fördjupade och riktade genom den klarare syn på realitetens kraf, den bättre förståelse af den historiska utvecklingens villkor, som det 19:de seklet utbildat och lämnat i arf åt sin efterföljare. Nietzsches filosofi har i många afseenden ställt sig fiendtlig mot denna höga uppgift, röjande sig häri såsom ett alster af den idealfientliga realism och naturalism, hvilka blomstrat mot slutet af det nyss förgångna seklet. För honom, Schopenhauers lärjunge, är lifvet till själfva sitt grundväsende ett lidande. Han tror icke på möjligheten af en ändring häri, därför icke heller på de etiska ideal, hvilka bjuda människan att arbeta på ett bättre och lyckligare tillstånd än det bestående. I stället tillgriper han ett surrogat: konsten, som för oss skall dölja och komma oss att glömma det verkliga lifvets elände. Konsten skall uti inbillningens värld bereda oss en försoning med verkligheten, men naturligtvis stannar det då vid en blott inbillad försoning. Men för dem, hvilka, i likhet med oss, tro att människornas tillvaro kan blifva väsentligen bättre, ej blott i fantasin utan i verkligheten, genom deras egna tillgöranden — för dem kan, lifvets högsta uppgift icke blifva att i en estetiserande drömtillvaro förespegla sig bilder af en högre mänsklighet, hvilkas ihålighet och motsägelsefullhet gör deras verkliggörande i lifvet otänkbart. För dem måste såsom högsta uppgift
462
gälla att i praktisk verksamhet, med blicken fästad på de etiska idealen, sträfva för mänskliga tillvarons möjligaste förbättring. Och för ett sådant sträfvande kan icke Nietzsche erkännas som den lämpliga ledaren, om man ock ville erkänna att äfven hos honom ett och annat finnes att lära.
Th. Rein.
Härmed torde meddelandena i denna fråga anses afslutade.
Finsk Tidskrifts redaktion.