Framtid N:o 4, 28.1.1910, ss. 2-4.
INFÖR VALEN.
Det dagas åter för vårt folk. Människorna röra sig endast i den mån de uppröras, har någon sagt; och nu ha onda anslag eggat även de dåsiga upp till den goda kampen. Åter ha vi att framom allt annat tillvarataga ett livsintresse, som är allas gemensamma; åter måste vi enas om att streta mot reaktionen, som hotar att strypa vår frihet.
Den naturliga försvarslinjen är radikalismen. Den innebär vår livskraft, den föder vår framtid. Den är det stål i viljorna, varom Topelius säger, att den dag det sviker oss, skola vi falla. Och ändå lyder de stundande valens lösen på flere håll – »samling mot socialisterna».
Men gäller det för en frihetskär själ att rösta med socialisterna eller med låt säga svenska folkpartiet, så faller all tvekan.
I de förras syndaregister, som man ideligen får till livs, figurerar fosterlandslösheten i främsta planet: socialisterna sägas ställa klassintressena framom fosterlandets allmänna mål.
Äro då de andra partierna härutinnan utan tadel? Vad är fosterlandet? I politiken är det en samfundets livsordning, en samhällsorganisation. För socialisterna är fosterlandet den drömda rättfärdighetsstaten, för de konstitutionella den nedärvda rättsstaten, för de radikala den framtida, efter mönster av övriga frihetsland; för den finska nationalismen betyder fosterlandet staten och kulturen på finska, makten och härligheten för finnarna, utan konkurrens av svenskar och judar. Alla fraktioner se fosterlandet i dylika på egen fördel byggda samhällsideal och de kunna icke tänka sig fosterlandets väl i annan form än de egna önskningarnas.
Det svenska folkpartiets män ha icke skäl att slå sig för bröstet. Låt så vara att partikularismen bland socialisterna yttrar sig utan omsvep – icke har vår svenska bildade klass att här kasta sten. Den svenska raspolitiken ger ej efter för socialismens klasspolitik, – är kanske icke denna svenska politik också den till god del en skylt för klass- eller kastförmåner? Det svenska folkpartiet byggdes från grunden på särintressen, det syftar i första rummet till att bevaka »rättigheter och privilegier»; de allmänna plikterna skötas mer eller mindre lyckosamt därinvid. Från partimöten och huvudstadsblad finnes exempel på klassegoism, som icke ger socialisternas lastade ofosterländskhet efter. Det är den gamla historien om bjälken och grandet; vi upplevde nyss å ena sidan en maltbevillningspetition, å den andra en eller annan dubiös deputation från utblottade folkhopar. Och som en enda, men bjärt illustration till den svenska fosterländskheten hos oss och som belysning till vår sats, att fosterlandet för hög som låg är ett samhälls- och kulturideal efter partiernas eget sinne, må anföras ett uttalande i Finsk Tidskrift (1907, 1, 7), där en ärad författare förklarar, att »den stund samhällsidealet icke på den torvan (fosterlandets) kan förverkligas, ser han ej mera i den sitt hem; och gör han det, så är han glebæ adscriptus».
Att gå till rätta med den svenska bildade klassens hållning alltifrån storstrejken är för övrigt intet uppbyggligt att göra. Först var det idel offervillighet; man hade burit den värsta tungan under våldets år och självförnekelsens vågor gingo ännu höga. Man var gripen av, att vårt folk ändå mäktat med en endräktig bragd, det kraftprov, tack vare vilket man återvunnit sin maktställning. Måhända bidrog även en viss avspänning efter alla ansträngningar, nog av, man bjöd beredvilligt till att bättra på de sociala villkoren och avstod utan prut från ärvda politiska prerogativ. Men i massornas sinnelag trädde otack och hatfullhet i dagen, liksom i deras ledning åtskillig styggelse; och förfinsknings- och demokratiseringssträvandena kommo endast med mera krav. Inför utsikten att alldeles utestängas från de allmänna angelägenheterna, vilka de finskspråkige slogo under sig, ofta huvudsakligen på språkliga meriters grund, vaknade den mänskliga grunddriften: man fann sig vara sig själv närmast och separerade sig till ett svenskt parti. Det gällde att bevara sin språkliga existens, bevara också åtminstone det ekonomiska livets styre; man gjorde front mot förbudslagen, arrendelagen, de hotande kommunala omvälvningarna och andra rysligheter. I helhetens intresse visserligen, i god tro, men icke minst för egen räkning; man uttalade öppet för föregångsfolket och de radikala reformerna känslor, som påminte om emigranternas under den stora revolutionen. Allvarligare än under den föregående regimen umgicks mången med tanken att flytta ur landet, – om icke förr, så när den progressiva arvs-, inkomst- och kapitalbeskattningen skulle taga vid. Man fann sig främmande under landets nya, mera folkliga styre och sökte avleda sin bitterhet med att förneka sitt folk. Den svenska rasen togs till tröst och ursäkt för den bristande samkänslan, – en ursäkt, lika oren som rasen själv. Det fosterland man under de gångna åren så ärorikt tjänat, var det allenast den tingens bestående ordning, som rikligt tillgodosåg ens enskilda intressen? Kampen för landets rätt, hade den kanske ej minst gällt ens egen?
För den ungdom, som tänkt högt om den svenska stammen, var allt detta en besvikelse, en skam, att likställa med den, vilken de som idealiserat det finska folket ledo inför det förgångnas stackaraktighet och angiverier. Den herremoral man på svenskt håll hävdat under dessa motståndets år, då så mången obestridligen levat för äran allena, hade ingett en tron, att det tillhörde vårt hövdingasläkte att alltfort gå i spetsen, främst i elden också för tidens nya idéer och krav. I banbrytande och bragd skulle vår svenska ätt betyga sina ledaregåvor; slösande skulle vi skänka vår gärning, utan tanke på oss själva, såsom det anstod borna ädlingar, för stolta att söka sitt.
Vilken naiv idealism! I stället för att slå nya slag drog man sig ur leken, skötte, led vid all politik, sina enskilda intressen, sina gamla tänkesätt, gammal god sed, gamla möbler, gammal ära. Lusten att offra eller ens riskera något för hela det finska fosterlandet var alldeles nere; man tvivlade; man frågade: vad båtar det väl oss?
Men att här tvivla är undergången. Där tron saknas sinar all gärning. Det århundradens prövningar sammansmält hotade att gå isär.
Visserligen gjordes osjälviska insatser, men de voro till förmån för rent svenska kulturmål, ofta partiföretag tillika. Vi närmade oss de tyska balternas medborgaranda – med deras donationer till riddarhuskassor som enda samhällsoffer, med deras »Geschäft und Familie» som översta mål.
Så var det man på svenskt håll leddes till den sorgliga reaktion i sinnena, som nu ropar ve över enkammaren och samling mot socialismen.
Men allra minst vi ha rätt att här anklaga, – därav dessa bekännelser. Vi ha retat upp rasfördomar och hållit på egen fördel i föråldrad lag och rätt lika egennyttigt som socialisterna drivit sina klassintressen; men mindre förlåtligt. Och socialisterna må ha också andra synder att svara för; de må ha brustit i hyfsning och hänsyn, förgått sig i vrång agitation och oresonlig taktik; de bilda likväl den sammanslutning, som för närvarande i vårt land inspirerar den största självförnekelsen, den käckaste förtröstan, den vackraste energin.
Vår enkammarsocialism är ännu i den ålder, då man älskar upproret för dess egen skull. Den ungdomliga våldsamheten bär skulden för mycken häftighet och hätskhet, – från vilka de andra partierna icke äro fritagna. Och de yttersta bli icke med ett slag de främste utan en del yra och excesser. Sant är vidare att de socialistiska idealen äro jordbundna; men de ha visat bärkraft nog för en upplysning, en andens revolution, som gladeligt hugger in på alla det förgångnas avgudar. Socialismens ekonomiska yrkanden må synas oss huvudlösa, dess hägrande mål omöjliga; men dessa luftslott rycka massorna upp ur en politisk dödsdvala och med i frihetskampen. Svurna fiender till allt som syftar till säkerställande av »den statliga ordningen» och »det allmänna lugnet» ge socialisterna i sammanhållning och fasthet mot reaktionens anfäktelser ett föredöme för andra och betyga hos folket ett frisinne, en väckelse, som äro vår bästa styrka, vår enda övermakt. Där denna väckelse engång grott, där har dess utveckling och uppfostran alla möjligheter; av gammalt se vi ju i massornas upplysning vårt självstyres yppersta bundsförvant. Icke samling mot socialismen gäller det, utan samling med den: mot reaktionära riksreformer och de landsmän i alla läger, som i nitälskan för en inhemsk »sund reaktion» gå inkräktarnas ärenden.
*
Bland de svenska socialisternas lantdagskandidater finna vi denna gång en man ur vår egen krets, en av de ytterst få som helt frigjort sig från ståndsfördomarna och gjort proletärernas sak till sin livsuppgift: studeranden K. H. Wiik. Hans skarpa huvud, hans isande lugn, hans klara och grundliga övertygelser skola helt visst göra sig gällande i lantdagsmannens värv; man får hoppas att han skall samla alla de våras röster.
Rf Lg.