(av lat. transcendere, överskrida), vanligen syftande på det som överskrider den mänskliga fattningsförmågan. Under antiken och medeltiden hade termen framförallt en ontologisk innebörd; de så kallade transcendentalia var de egenskaper eller grundbestämningar som tillkom varat som sådant t.ex. sanning, godhet och skönhet. Sin moderna kunskapsteoretiska användning får termen med Kant då han skiljer mellan de erfarbara föremålen och de transcendentala förutsättningarna för att något skall vara erfarbart. Motsats: immanent.
