(gr. psyche; lat. anima), flertydigt begrepp i antik och nyare filosofi:
1. Hos Aristoteles är själen lika med kroppens form (gr. eidos), eftersom själen är det som ger kroppen ett ändamål. Allt levande (växter, djur och människor) har en själ, men det finns olika former av själar. För Aristoteles är det således meningslöst att tala om en "individuell odödlig själ", där själ uppfattas som en självständig storhet som kan lämna kroppen vid dödens inträde.
2. Människans själ kan också identifieras med hennes psykofysiskt bestämda personlighetskärna.
3. Enligt Descartes dualistiska synsätt är det själsliga (= medvetandet) och det kroppsliga väsensskilda och av varandra oavhängigt existerande delar av verkligheten. Det kroppsliga, utsträckta, existerar i rum och tid, medan det själsliga, icke utsträckta, däremot inte existerar i rummet, utan är strängt privat (subjektivt). De är således två helt väsensskilda substanser. Den [[cartesianism/cartesiansk|cartesianska]] uppfattningen om själen har haft ett starkt inflytande på den moderna diskussionen om själens natur även om hans syn på förhållandet mellan kropp och själ kritiserats starkt.
