uttrycket är ursprungligen infört av Peirce 1878 som beteckning på hans teori om mening. De praktiska konsekvenserna ligger som grund för pragmatismens sanningbegrepp. Hos James och Dewey betecknar pragmatism tanken att sanningen skall förstås som ett slags nytta eller instrumentellt värde. Senare en allmän beteckning på den huvudströmning i 1900-talets filosofi i USA som vidare utvecklade den tidigare pragmatismen. Karaktäristiskt för pragmatismen är att de begrepp och teorier varmed vi försöker beskriva och förklara verkligheten inte betraktas som givna, passiva återspeglingar av verklighetens oföränderliga beskaffenhet.
