(gr. dialektike techne, samtalskonst). Term med en rad skiftande innebörder. Gemensamt för alla dessa är att dialektiken grundläggande uppfattas som ett sätt att ställa argument mot argument för att därigenom komma vidare till nya insikter. [[Platon]] såg dialektiken som den högsta vetenskapen. I den befriade man sig helt från sinnenas vittnesbörd och följde rent logiska resonemang. Dialektiken öppnade vägen till all kunskaps yttersta grund, och dess sanningar framgick med omedelbar visshet. [[Aristoteles]], som satte erfarenheten högre än Platon, karakteriserade dialektik som en betydligt beskedligare väg till kunskap. Det var, menade han, blott sannolika slutsatser man kunde komma fram till genom dialektik. Med hjälp av dialektiken skulle den samtida förkärleken för resonemang som byggde på rena spetsfundigheter kunna bekämpas. Jfr. [[maieutik|maieutik och sokratisk metod]].
