Beteckningen "analytisk" som används om omdömen eller utsagor står i motsats till "syntetisk" och markerar en distinktion som har varit central inom kunskapsteorin alltsedan Kant. Emellertid finns det olika åsikter, både om hur distinktionen skall dras, och vilken hållbarhet den har.
Enligt Kants ursprungliga definition är ett omdöme analytiskt om föreställningen om predikatet redan finns i föreställningen om subjektet, och därmed inte tillför något nytt. T.ex. är omdömet "alla kroppar har utsträckning" analytiskt, då föreställningen "utsträckning" finns i föreställningen "kropp". Däremot är "Några kroppar har tyngd" syntetiskt, då föreställningen "tyngd" inte finns i föreställningen "kropp". Denna definitions brister - definitionen gäller endast för omdömen i subjekt-predikatform, och uttrycket "finns i" är oprecist - försöker Kant senare uppväga genom att komplettera definitionen med kriteriet att förnekandet av ett analytiskt omdöme leder till en självmotsägelse. Således är "alla ungkarlar är ogifta" analytiskt, ty dess förnekande "några ungkarlar är inte ogifta" är samma som "några ogifta män är inte ogifta", vilket är klart självmotsägande. Däremot är omdömet "alla ungkarlar är lyckliga" syntetiskt, då det kan förnekas utan självmotsägelse. Med hjälp av det nya kriteriet kan Kant visa att analytiska omdömen är sanna med nödvändighet; och då en självmotsägelse nödvändigtvis är falsk kan förnekandet av av den eller det motsatta omdömet vara nödvändigt sant. Analytiska omdömen är alltså absolut säkra sanningar, i sista hand garanterade av motsägelselagen.
För syntetiska omdömen finns ingen motsvarande garanti, och ett sådant omdöme kan därför vara antingen sant eller falskt. I Kants fortsatta kunskapsteoretiska argumentation ingår emellertid bevis för att vissa syntetiska omdömen, bl.a. orsakssatsen, på samma sätt är sanna med en slags nödvändighet (syntetisk a priori), men av ett helt annat skäl än för de analytiska sanningarnas vidkommande. För Kant är det en viktig punkt, att medan alla analytiska sanningar är nödvändiga sanningar, finns det nödvändiga sanningar som inte är analytiska. Denna punkt förnekas av den empiristiska traditionen. Enligt den bör nödvändiga sanningar vara detsamma som analytiska sanningar: det enda sätt på vilket något kan vara sant med nödvändighet är att det motsatta utgör en logisk motsägelse. Nödvändiga sanningar formulerar regler och sammanhang i det språkliga beskrivningssystemet, i stil med "alla ungkarlar är ogifta" och "det är sju dagar i en vecka". De betalar för sin säkerhet genom att som analytiska vara helt intetsägande om de faktiska förhållandena.