De filsofiska problemen rörande naturrätt gäller särskilt angivandet av naturen som grunden för lag och rätt. Tanken är att ett lands lagar bör stå i överensstämmelse med naturens ordning och är sålunda objektivt förpliktigande. Skall naturrätt vara annat än önsketänkande, måste den också rymma en teori om naturens ordning och denna ordnings objektivitet och förpliktigande karaktär. Enligt stoikerna, som först diskuterade naturrätt, är hela universum en rationell helhet som är styrd av förnuftets lagar, som både är naturlagar och förpliktigande handlingsföreskrifter. Därför är det meningsfullt för stoikerna att följa naturens ordning. De senare naturrättssteoretikerna ställde Gud som naturens skapare och ordnare i bakgrunden och framhävde förnuftet som källa till naturens ordning. Under 1900-talet har naturrättsuppfattningen blivit starkt kritiserad.
