också kallad logisk empirism eller nypositivism, en framträdande riktning i 1900-talets filosofi, som växte fram ur den så kallade [[Wienkretsen]] efter första världskriget. Utgångspunkten för den logiska positivismen är en uppgörelse med uppfattningen att filosofi [[a priori/ a posteriori|a priori]], dsv. endast genom tänkandet, kan nå kunskap om världens beskaffenhet. Filosofiska påståenden är inte falska, utan [[kognitiv|kognitivt]] meningslösa. De traditionella filosofiska problemen uppfattas av den logiska positivismen som pseudoproblem som är lika meningslösa som de påståenden de ger upphov till. När det gäller den positiva uppfattningen om kunskap och språket, finns det betydliga divergenser inom den logiska positivismen. Grundtanken är att det med hjälp av [intersubjektiv|intersubjektiva]] sinneserfarenheter är möjligt att avgöra sanningsvärdet hos varje sats som säger något om världen. Denna grundtanke kallas ofta för [[verifierbarhetskriteriet/verifierbarhetsprincipen|verifierbarhetsprincipen]]. Enligt den logiska positivismen strävar alla de olika vetenskaperna efter att finna lagbundenheter mellan observerbara fenomen, och det finns inte någon avgörande logisk eller metodologisk skillnad mellan vetenskaperna. Det är därför möjligt att sammanföra de olika vetenskaperna till en [[enhetsvetenskap]]. Etikens satser har enligt den logiska positivismen ingen [[kognitiv]] mening, utan de tjänar endast till att uttrycka hållningar och känslor (jfr. [[emotivism]]).
