benämning på en riktning inom tysk filosofi och samhällsvetenskap anknuten till Institut für Sozialforschung i Frankfurt som grundades 1923. (Därför även kallad för Frankfurtskolan.) Sin speciella inriktning fick institutet då Max Horkheimer 1930 tog över ledningen. Till de centrala gestalterna inom Frankfurtskolans första generation hörde också Theodor Adorno, Walter Benjamin, Georg Lukács och Herbert Marcuse. Även om den så kallade kritiska skolan inte utgjorde någon enhetlig skolbildning eller teori, delade man ändå en gemensam strävan att förena marxistisk analys (som tog sin utgångspunkt i den unge [[Marx__Karl|Marx’]] tänkande) med psykoanalytisk teori. I enlighet med Horkheimers programskrift ”Traditionelle und kritische Theorie” (1937) riktade den kritiska skolan sin kritik mot den borgerliga traditionen och positivistisk teori. Kännetecknande för den kritiska skolan är en uttalad samhällskritisk hållning som strävar till att visa på möjligheterna till förändring av rådande omständigheter. Till skillnad från Horkheimer och Adorno som höll fast vid att deras samhällskritik inte var avsedd som ett politiskt program, så uppmanade till exempel Marcuse till politisk handling. Horkheimers och Adornos Dialektik der Aufklärung (1947) är en uppgörelse med idén om det teknologiskt [[instrumentellt f__rnuft|instrumentella förnuftet]] som är inställt på makt, kontroll och effektivitet. Nämnas kan att Marcuses One-Dimensional Man (1964) fick stor betydelse för 1960-talets studentrevolt. Centralgestalt för den senare kritiska skolan är Jürgen Habermas som ägnat sig åt att klargöra frågan om samhällsvetenskapernas metod.
