Termen är präglad av Horkheimer, Adorno och Habermas, med vilken menas ett förnuft, som uteslutande betraktar världen som ett föremål för teknisk manipulation i överensstämmelse med ett mål-medel-schema. Enligt Habermas strävar det instrumentella förnuftet ensidigt mot att göra-till-föremål och behärska verkligheten. Det instrumentella förnuftet är därför oacceptabelt som grund för samhällsvetenskaperna, som i stället måste bygga på ett ideal om ömsesidigt kunskapstagande.
