(av lat. humanus, mänsklig). Humanism betecknar för det första en lära som sätter människans bildning som mål. Människan skall bildas - bilda sig själv - för att helt och fullt bli människa. Till grund för bildningskravet ligger det således en ideal bestämning av vad det innebär att vara människa (jfr. [[humanitet]]). Detta ideal kommer primärt från antiken. Man skiljer traditionellt mellan tre former av humanism. Som historisk beteckning används humanism primärt om renässanshumanismen företrädd bl.a. Petrarca, L. Valla, Pico della Mirandola, Erasmus, Thomas More, en europeisk strömning som i uppgörelse med skolastiken uttrycker den frigörelse av mänskliga livsområden som sker under renässansen (jfr. [[sekularisering]]). Dessa områden eller aktiviteter (konst, litteratur, politik osv.) har som mänskliga fenomen sina mål i sig själva och skall därmed förstås utifrån sig själva. Människan framhävs som skapande centrum. Målet sätts i hennes utveckling av de möjligheter som karaktäriserar henne som människa, efter ett ideal om "universal-människan".
