(gr. hermeneua, "tolka", ”förklara”, ”utlägga”, ”uttyda”), tolkningskonst eller förståelselära. Ursprungligen innebar hermeneutik en uppsättning regler (kanon) för antik-kristen sanningssökande i bibliska texter. Med Friedrich Ast (1778-1841) får den moderna användningen av hermeneutik sin första utformning som en allmän filologisk tolkningslära, främst i syftet att förstå antika texter. Han fastställer tre principer för att förstå antika texter: 1) att förstå den historiska kontexten, 2) att förstå den språkliga grammatiken och 3) en förståelse av tidsandan och individens själsliv (Geist). I kontrast till Asts filologiska hermeneutik såg Friedrich Schleiermacher (1768-1834) som sin uppgift att skapa en enhetlig hermeneutisk metodlära för tolkning av texter. Hos Wilhelm Dilthey (1833-1911) fullföljs denna inriktning till att skapa en självständig metodlära för människovetenskaperna (Geisteswissenschaften) till skillnad från naturvetenskapliga metoder. Han myntade den kända satsen “naturen förklarar vi, själslivet förstår vi”. Från att huvudsakligen ha varit en strävan att skapa en metodlära för människovetenskaperna utvidgades hermeneutiken i början av 1900-talet under inflytande av Martin Heidegger (1889-1976) till en undersökning av de allmänna betingelserna för förståelse.
