(av gr. hedone, lustkänsla, njutning)
1. Den psykologiska teorin att mänskliga handlingar först och främst är motiverade av strävan efter lustkänslor och undvikande av smärta och olustkänslor.
2. Lycko-etik. Den etiska uppfattningen, att mänskligt behag eller lust är det enda som är gott i sig själv, och olust och smärta är det enda som är ont i sig själv. Alla andra s.k. goda eller onda ting har endast betingat värde eller saknad av det samma, nämligen i den utsträckning de framkallar lust eller olust. Teorins mest berömda förespråkare är Epikuros och Bentham.
Hedonism ingår också i J. S. Mills [[utilitarism]], men Mill skiljer dock mellan olika typer av av lust, som inte är omedelbart jämförbara med hänsyn till intensitet, varaktighet osv. Andlig glädje - förståelse, insikt, kärlek och annat - är t.ex. en högre form av lust än kroppslig glädje, och även en lägre intensitet av andlig lust är därför att föredra framför en hög intensitet av en lägre lust.- Bl.a. G. E. Moore har påpekat, att de två hedonistiska teorierna, den psykologiska och den etiska, strängt taget är oförenliga. Det skulle vara utan poäng att anbefalla lust som ett eftersträvansvärt värde, om människan rent faktiskt av sin natur eftersträvade lust och endast lust. Kritiken är särskilt riktad mot Mill, som direkt använder psykologisk hedonism för att ge sin version av etisk hedonism en grund.