(av gr. ethos, sedvana, seder), moralfilosofi, den gren av filosofin som behandlar moraliska frågor och fenomen. Inom etiken kan man skilja mellan tre ämnen eller problemområden.
1. Normativ etik, som undersöker vilken moral som är den rätta.
2. Moralvetenskap, som undersöker de moraliska fenomenens psykologiska, biologiska och historiska grundval. Moralvetenskap har bedrivits av en lång rad filosofer; men det är inte ett speciellt filosofiskt ämne. Den hör med rätta hemma under de olika fackvetenskaperna som t.ex. biologi, psykologi, sociologi och historia.
3. Metaetik, som behandlar det sätt på vilket moraliska fenomen skall avgränsas från icke-moraliska, och vilken den kunskapsteoretiska, språkfilosofiska och ontologiska grundvalen för moraliska värderingar är. Det är dock långt ifrån alla filosofer som skiljer skarpt mellan dessa tre ämnen.
Den normativa etiken föreskriver moral. Det är kännetecknande för den filosofiska etiken att den förutom att föreskriva också bemödar sig om att ge stöd för och systematisera sina moraliska värderingar. På moralens område hänger argumenten och systematiseringen ofta intimt samman. Motiveringen består för det mesta i att alla moraliska värderingar återförs på en eller flera fundamentala principer, som själva underbyggs genom hänvisning till deras självklara karaktär och/eller förmåga att fånga in alla relevanta drag hos människans moraliska värderingar. Många filosofer hävdar att de inte föreskriver en ny moral, utan blott ger stöd för och systematiserar den redan gällande moralen, medan andra medvetet gör upp med den gällande moralen och föreslår en annan i stället.- Moraliska värderingar kan av två skilda typer; de kan antingen föreskriva plikter, eller de kan föreskriva, vilka handlingar som är goda eller åtråvärda. Det är möjligt att dela upp filosofer efter vilken av de två frågorna de anser vara den fundamentala. De filosofer som hävdar att handlingar uteslutande skall värderas efter hur goda eller åtråvärda deras konsekvenser är, kallas för konsekvensetiker eller teleologer (av. gr. telos, ändamål). De filosofer som däremot anser att mänskliga handlingar inte uteslutande skall värderas efter vilka konsekvenser de resulterar i, kallas sinnelagsetiker el. [[deontologisk etik|deontologer]] (av gr. deon, plikt). Deontologer kan t.ex. betrakta det övervägande som ligger till grund för en handling som avgörande, medan teleologer hävdar att ett riktigt övervägande i sig själv aldrig gör en handling god (men möjligen berömvärd). Den mest utbredda formen av teleologisk etik är [[utilitarism|utilitarismen]]. Bland teleologerna skiljer man ofta på om det är de enskilda handlingarna som skall bedömas efter sina konsekvenser eller om det finns generella handlingsregler. De som hävdar att det är konsekvenserna av de enskilda handlingarna som räknas, kallas för handlingsetiker (handlingsteleologer), medan de som menar att man skall se på konsekvensen av att bryta regeln, kallas för regeletiker (regelteleologer). På motsvarande sätt kan man bland deontologerna skilja mellan dem som menar att plikterna kan anges med allmänna regler (Kant), och dem som menar att plikten visar sig i den enskilda handlingssituationen.