374
»Herr Statsminister, Herrar medlemmar av Stiftelsens Delegation, Herr Kansler, Herr Prokansler, Högtärade Församling!
Framtida generationer komma att med lätthet minnas tidpunkten for Åbo akademis födelse. Den sammanfaller med tiden för världskrigets bortdöende.
Akademien öppnade sina portar samma år Europa stängde sitt Janustempel. Den står här med kriget som bakgrund och den drömda freden som framtidsperspektiv. Är detta perspektiv en verklighet eller en villa? Den frågan kan ingen besvara. Men låtom oss åtminstone på denna festens dag skjuta åt sidan allt tvivel, all oro, och med tillförsikt blicka mot en framtid då vi få ostört ägna oss åt fredens värv.
Denna framtid skall utan tvivel bära djupa spår av de händelser som uppskakat världen. Kriget har lämnat efter sig ett arv både av gott och ont. Det har skänkt oss det högsta goda ett folk kan äga – friheten. Och det gav oss den icke som en nådeskänk. Friheten föll icke på vår lott endast som en nyck av ödet. Vår befrielse hade visserligen till förutsättning händelser som icke berodde av oss själva, men den var dock vårt eget verk. Huru hade det gått oss, om icke dammarna hållit när ofärdsårens störtsjö hotade att spola bort vårt samhälls-
375
skick, våra lagar, vår tillvaro som nation? Om under världskrigets dagar vår vapenföra ungdom dragits bort från sitt land för att kämpa i arvfiendens leder? Och huru hade det gått oss, om icke samma ungdom med sin fasta tro på Finlands framtid och sin starka känsla av att själv vara ansvarig for denna framtid beslutat utföra befrielseverket med vapen i hand? Och om i det avgörande ögon-blicket det icke funnits en man som samlat den och lett den till seger? Det är sålunda icke endast friheten själv som kriget gav oss. Det skänkte oss medvetandet att inom nationen finnas krafter som kunnat förvärva friheten, och därför tillförsikten att samma krafter, om så behöves, även skola kunna värna denna frihet. Krigstiden och åren därförinnan ha beskärt oss minnet av män som lidit för fosterlandet i fängelse eller landsflykt, av modiga kvinnor som vid mannens sida kämpat för vår rätt, av ynglingar, gossar som ljutit hjältedöden för Finlands frihet. Landshövdingen, Wilhelm von Schwerin, Adlercreutz ha levat upp igen i nya gestalter, och deras bragder behöva icke ens diktens förhärligande för att bevaras i folkets hjärta. Våra ärade gäster från Skandinavien må icke tro att detta säges av nationell självförhävelse. Andra folk skulle helt säkert under liknande omständigheter ha handlat som vårt. Men genom förhållandenas makt ha vi tvungits att härda vårt stål i lidande och kamp. Och härigenom ha vi fått till arvedel en skatt som måhända uppväger flere av fredens välsignelser.
En allmän följd av krigets fasor och förödelse är folkens djupa längtan efter fred. Denna längtan har lett till tanken på ett folkens förbund. Tanken är icke ny. Den framkastades redan för tvåhundra år sedan av Bernardin de Saint-
376
Pierre, men väckte allmänt åtlöje; själve Voltaire kallade dess upphovsman »en person till hälften filosof, till hälften narr ». Men idén om en federation mellan Europas stater dykte upp på nytt — hos Rousseau, Bentham, Kant. Nu omhuldas den till och med av regeringar och statsmän, och uttrycket »folkens förbund» är i var mans mun. På en del håll betraktas det visserligen som en sken-fager fras, avsedd att tjäna den ena eller andra statens egna politiska intressen; och det är ju ej heller att undra på, om man ställer sig misstrogen mot en så radikal förändring i suveräna staters förhållande till varandra som den ett folkens förbund innebär. De moralregler som gälla för individerna ha hittills ansetts vara föga bindande för staterna. Egoismen har varit internationell rättsprincip, och krigets massmord har betraktats som ett rättmätigt medel för slitandet av staternas tvister. Huru, frågar man sig, skall den opartiska rättvisan med ens kunna träda i stället för det själviska intresset, huru skola ulvarna kunna förvandlas till lamm? Framtiden får utvisa huruvida dessa misstankar äro berättigade. Men för så vitt som man från det förflutna kan draga några slutsatser beträffande det tillkommande, ha vi skäl att förmoda att idén om ett folkens förbund dock förr eller senare skall bliva verklighet, och att kriget en gång skall upphöra att finnas till i vår världsdel, åtminstone i annan form än som en av undantagsförhållanden betingad polisåtgärd.
Moralens historia har i en viktig punkt uppvisat ett ständigt och jämnt fortskridande i en och samma riktning: sedebuden ha kommit att omfatta allt vidsträcktare kretsar av människor. Den primitiva stammoralens föreskrifter ha småningom kommit att gälla för hela folk och till och med gentemot individer tillhörande andra folk an ens eget. Denna utveckling har haft sin främsta grund i den tilltagande beröringen mellan olika folkgrupper, som gjort dem mera beroende av varandra, skapat gemensamma intressen dem emellan, gjort dem mera bekanta med varandra och avslipat många egendomligheter som verkat frånstötande och fjärmande. Buckle påstod att okunnigheten är den mäktigaste orsaken till nationalhatet: »då förbindelsen mellan olika nationer ökas, avtager okunnigheten och därigenom minskas även hatet». Nu kan det ju icke råda det minsta tvivel om att denna process kommer att fortgå i framtiden såsom hittills, och visserligen i en förut oanad utsträckning. Må vi betänka att järnvägarna ännu icke äro hundra år gamla, och att rymden först nu öppnar sina omätliga vidder för den mänskliga samfärdseln. Är det då icke orimligt att tro att internationella förhållanden som till stor del berott på den tidigare avsöndringen mellan nationerna skola bestå för alltid? De ha uppstått under vissa givna betingelser och måste småningom förändras, då de omständigheter som betingat dem undergå förändring. I medeltiden, då de olika delarna av ett och samma rike voro endast löst förbundna och hade ringa beröring med varandra, ansågs den ena länsherrn eller staden ha full rätt att föra krig med den andra; och man tänkte sig förmodligen aldrig en tid då dessa småkrig skulle upphöra. Människorna ha en inrotad benägenhet att antaga att det som för tillfället är även kommer att förbliva i framtiden. Detta förklarar måhända även varför idén om ett folkens förbund förefaller mången som en naiv utopi. Men jag medger att det i denna tid av lidelse och hat fordras en mer än vanlig ansträngning av inbillningskraften för att frammana bilden av Europa såsom ett den eviga fredens rike.
377
Ett förbund mellan folken, grundat icke på den brutala makten, utan på den stränga rättvisans princip, skulle skänka särskilt de små nationerna en trygghet som de aldrig känt förut. Och även frånsett den vaknade tanken på ett folkens förbund måste det betraktas som en krigets vinning, att de små nationernas rätt att leva sitt eget liv fastslagits av stormakterna med ett eftertryck som gör varje kränkning därav till ett flagrant brott mot en folkrättsligt bindande norm. Och det är icke endast de små nationernas rätt som högtidligt proklamerats: även nationaliteter som utgöra mindretalet i ett land, bebott av olika folkslag med olika språk, ha uttryckligen tillerkänts samma rättighet att bevara och utveckla sin egen individualitet som den de små nationerna äga gentemot sina mäktigare grannar. Minoriteternas tryggande mot nationalistiskt majoritetsförtryck var, som vi veta, föremål för fredskonferensens förhandlingar och kommer utom all fråga att bliva en uppgift för folkens förbund. Det är ju sant att den praktiska politiken icke låter sig klavbindas av teorier och generella uttalanden. Det har framhållits att redan nu, i den stora uppgörelsens timme, principen om de små nationernas och nationaliteternas självbestämningsrätt blivit långt ifrån konsekvent tillämpad. Men något är ju dock vunnet därmed, att den nationalistiska statsteorien omsider avlösts av principen om de olika nationaliteternas rätt inom staten. Det nittonde seklet lämnade det tjugonde i arv en politik som icke endast i praktiken utan även i teorien gjorde gällande att den härskande rasen eller nationaliteten inom staten icke kan tillåta att andra, till antalet underlägsna nationaliteter, som till äventyrs bygga och bo inom statens gränser, åtnjuta samma rättigheter som den själv, särskilt i användandet av sitt modersmål. För att bli likställd med den härskande nationaliteten måste den svagare uppgå i denna genom att antaga dess språk; ty, sades det, i en stat bör det finnas endast ett språk och ett sinne. Må vi hoppas att kriget givit dödsstöten åt denna lära, och att i länder med olika nationaliteter den ena hädanefter icke skall anses för mindre fosterländsk än den andra därför att den lika varmt älskar sitt modersmål.
Den nya tidens korrigering av de politiska rättsbegreppen är sålunda ägnad att skänka ökad trygghet både åt vårt folk i dess helhet och åt dess svenska nationalitet. Men också det stora befrielseverket har ställt oss svensktalande i ett annat läge än förut. Vi äro icke mera dessa ständigt misstänkta, hatade och förföljda politiska uppviglare som vi voro under det ryska förtryckets tid. Vi ha själva med liv och själ varit med om att uppmura den nya statsbyggnaden, och vi känna att vi äro välbehövliga för dess upprätthållande. Om, såsom vi livligt hoppas, republikens utrikespolitik skall dragas åt väster och samhörigheten med Skandinavien skall bliva icke endast kulturell såsom hittills utan därjämte politisk, då skall vårt svenska språk bli borgbryggan som förbinder utposten i öster med bundsförvanterna i väster. Vi svensktalande vore lyckliga över att sålunda kunna göra fosterlandet nya tjänster, och våra finsktalande landsmän skulle utan tvivel klarare än förr inse att svenskans betydelse för vårt land icke kan mätas efter antalet av dem som ha detta språk till modersmål.
Vi ha nu betraktat ljussidorna i de tidsförhållanden i vilka vi leva. Men ljuset, om icke en ren synvilla, är endast morgonrodnaden av en dag på vilken vi hoppas. Omkring oss äro ännu lagrade de mörka skuggorna från krigets timmar. Vi
378
ha där minnena av fasor utan namn och tal, av brott och våldsbragder som kommit vårt blod att stelna, av brutna människoliv och skövlad människolycka. Vi ha en känsla av människosläktets förnedring, som inga stordåd och hjältedater kunnat skingra, skammen över att den kultur som en gång var vår stolthet visat sig vara en mask för barbariet. Vi se omkring oss en förödelse icke endast av materiella utan av ideella värden, som bragt oss i ett andligt nödläge, icke mindre skrämmande än bristen på livets nödtorft. Vi se en egennytta och vinningslystnad, som känna varken hänsyn eller gränser, gripa omkring sig som en farsot lika förödande för folksjälen som vilken som helst annan av krigets epidemier är det för folkets fysiska liv och hälsa. Bedrägerier och förfalskningar höra till ordningen för dagen, känslan av plikt och heder har förslappats i vida kretsar, och folkets samvete betraktar nästan med likgiltighet förbrytelser mot vilka det förut reagerat med den sunda instinktens urkraft. Och tusenhövdad reser sig en hydra som satt brottet i system, som vill krossa den bestående samhällsordningen och ersätta den med massans anarki, och som vill riva ned hela den kultur som mänskligheten med arbete och möda uppbyggt under loppet av sekler. —
Ungefär sådan ter sig den värld i vilken Åbo akademi nu inträder såsom den yngsta av nordens högskolor. Att den har viktiga uppgifter att fylla, vill väl ingen bestrida. Att den såsom ett stöd for den svenska bildningen och det svenska språket har en fosterländsk uppgift att fylla, vill väl heller ingen förneka. Är svenskan bryggan som förenar oss med grannarna i väster, så är Akademien brovakten som skall se till att bryggan under inga omständigheter får förfalla. Och om någonsin måste i närvarande ögonblick tillkomsten av varje ny härd för vetenskap och andlig odling, vare sig dess språk är svenska eller finska, väcka glädje hos var och en som tänker på Finlands väl.
Det är vår bildning vi ha att tacka för den sympati med vilken Finlands sak omfattats av de stora kulturfolken. Då vi för tjugu år sedan för första gången vädjade till Europa gentemot Rysslands kränkning av våra besvurna rättigheter, ställde vi oss givetvis uteslutande på rättens grund. Men den som vid detta tillfälle kom i personlig beröring med den utländska opinionen fann att vid tillkomsten av den stora internationella adressen de specifika rättssynpunkterna på månget håll spelade en mindre betydande roll än de allmänna kultursynpunkterna. Att politiken icke är så nogräknad i fråga om rätt och orätt, att regeringar bryta givna löften, att ett stort rike söker absorbera små nationaliteter som äro därmed förenade — detta var man alltför van vid för att i högre grad uppröras av. Men att ett litet folk som skapat sig en jämförelsevis hög kultur där borta bland is och snö skulle uppslukas av en halvciviliserad granne — den tanken hade man svårt att förlika sig med. Det må vi inte glömma för framtiden: att akta oss för att bygga våra förhoppningar på vår rätt allena. Den grunden må vara bergfast i idéernas rike, men i denna bristfälliga värld är den dess värre icke tillräcklig att ensam för sig utgöra en garanti för ett folks självständighet. Till och med som medium i ett folkens förbund kan vårt land knappast hoppas på att göra sina anspråk gällande, huru rättmätiga de än må synas oss själva, med mindre vi tillvinna oss de övriga folkens aktning genom vår kultur.
379
Och vad som gäller om vårt folk gäller också om vår svenska nationalitet i dess förhållande till det egna folkets flertal. Den må ej för mycket förlita sig på mindretalets abstrakta rätt att få bevara sin individualitet okränkt. Den må besinna att rättigheter åtföljas av skyldigheter, och att det är dess skyldighet att förkovra det arv av gammal svensk kultur som upphöjt vårt folk bland kulturnationernas antal. Må vi övervinna den allmänna arbetströtthet som råder hos oss liksom annorstädes i världen, där det visat sig att svärden icke så lätt låta smida sig till plogbillar. Ty arbete och mera arbete, andligt såväl som materiellt, är nödvändigt för att vi skola kunna räddas ur vårt nödläge och bevara vår ställning som ett kulturfolk. Den senaste tidens händelser ha på ett förfärande sätt visat huru grund vår bildning i själva verket är och vilken oerhörd fara som ligger däri. Denna brist i vår kultur är en fara icke endast under abnorma tidsförhållanden sådana som de närvarande, utan även i tider då den lagliga ordningen är fullt tryggad mot omstörtningsförsök. Ett statsskick, så demokratiskt som vårt, förutsätter en bildning som vi ännu icke äga, men som vi ovillkorligen måste förskaffa oss.
Den bildningshärd som i dag inviges till ljusets tjänst skall efter förmåga söka fylla sin uppgift att sprida upplysning i Finlands bygder. Genom sin blivande teknisk-kemiska fakultet, som inger de bästa förhoppningar för framtiden, skall den bidraga till att höja det materiella välståndet, den nödvändiga grunden för all kultur. Men de teoretiska vetenskaperna intaga en icke mindre framstående plats i Akademiens arbetsprogram. Detta är av särskild betydelse just i dessa tider, då kriget och vinningslystnaden gjort det ointresserade sökandet efter sanningen, som icke tjänar den materiella nyttan, till ett ringaktat fattighjon som löper fara att dö av svält, om icke en förbarmande hand räckes ut till dess räddning.
Man hör ofta olika åsikter uttalas om en högskolas huvudsakliga uppgift. Somliga anse att den främst bör meddela fackinsikter, som göra de studerande skickliga till samhällsnyttig verksamhet på livets olika områden. Andra förmena att dess viktigaste mål äro bibringandet av allmänbildning och karaktärens utveckling, en uppfattning som anträffas särskilt i England och i sin mest typiska form förverkligats i Oxford. Men jag vågar tro att huru utomordentligt betydelsefulla dessa uppgifter än äro, det dock finnes en annan som genom sin allmänna och grundläggande natur går framom alla de övriga. Högskolan skall uppfostra sina elever till metodiskt, vetenskapligt tänkande. Besittningen av fackinsikter är i och för sig icke någon garanti för deras riktiga eller mest fruktbringande användning. Allmänbildning kan förvärvas ur böcker. Och karaktären utvecklas troligen mera i hemmet och livet än vid universitetet och mera i umgänget med kamrater än genom lärarnas undervisning. Men det metodiska tänkandet, som undviker förhastade slutsatser och ser företeelserna i deras rätta sammanhang — det erfordrar träning och skolning. Det finnes ju exempel på begåvade individer som, utan att ha åtnjutit någon högre undervisning, med egna krafter till och med utbildat sig till vetenskapsmän och tänkare; men för de flesta gäller det nog som regel att deras intellekt är i stort behov av en läromästares tuktan. Och en skolad tankekraft är icke endast nödvändig för forskaren och fackmannen utan är även av betydelse för den vanlige medborgaren,
380
vilken hans verksamhet än må vara. Det är visserligen icke förnuftet som i sista hand är bestämmande för en människas handlingar: den egentliga drivkraften utgöres av hennes känslor och drifter. De forma henne både till gott och ont. De sporra henne till de ädlaste gärningar, de förleda henne till de avskyvärdaste brott. De sätta sig till och med till doms över sanningen: vi ha en outrotlig benägenhet att tro det som vi vilja tro. Men känslor och drifter äro dock på samma gång beroende av våra föreställningar, och förnuftets bildning inverkar därför på handlingen. De vanvettiga tilltag som en obildad folkhop kan göra sig skyldig till visa oss passionernas otyglade herravälde hos människor som aldrig lärt sig att tänka.
Åbo akademi har för avsikt att i mån av sina krafter tjäna kulturen även på annat sätt än genom undervisning. Benämningen »akademi» har ju en historisk grund, men den förpliktar. Första paragrafen av Akademiens grundstadgar lyder: »Åbo akademi har till uppgift att främja vetenskapernas utveckling samt meddela vetenskaplig undervisning på svenska språket.» Den skall söka främja vetenskapernas utveckling bland annat genom att utgiva en vetenskaplig skriftserie, »Acta Academiae Aboensis», indelad i två avdelningar, »Humaniora» och »Mathematica et Physica». De latinska titlarna angiva att Akademien tänkt sig skriftserien internationell till sitt språk, och vi hoppas att den skall bliva i viss mån internationell även med avseende på författarna.
För att Akademien skall kunna på ett tillfredsställande sätt fylla de uppgifter som förelagts densamma äro de krafter över vilka den själv förfogar dock icke tillräckliga. Den behöver gynnare och vänner. Och att den icke skall sakna sådana, därför borgar den stora välvilja varmed den omfattats både i eget land och i Skandinavien och varom den lysande skara av gäster som samlats här i dag utgör ett talande vittnesbörd.
Republikens president beklagar att han av sjukdom blivit förhindrad att infinna sig till dagens fest, såsom han tidigare haft för avsikt. Däremot ha vi äran att här se Statsministern, Ministern för utrikesärenden och Ministern för kyrko- och undervisningsärenden. Akademien har redan förut rönt prov på Statsrådets bevågenhet genom dess bifall till Akademiens anhållan om examensrätt, en förmån av den mest omfattande betydelse för dess framtida verksamhet, för vilken den vid detta tillfälle ber att få uttrycka sin tacksamhet. Länets t. f. landshövding, hovrättens president och representanter för stadens myndigheter ha godhetsfullt antagit vår inbjudan.
Kanslern för Helsingfors Universitet, representanter utsedda av samma universitet, samt medlemmar av dess studentkår och svenska studentavdelningar giva genom sitt deltagande ökad betydelse at vår fest. Vilka minnen och känslor väcker icke deras närvaro i denna stund! I deras personer träder oss till mötes drottning Kristinas gamla akademi, som grundlades några steg från den plats där den nya akademien har sin bostad, som i en senare tid samlades till fest i denna sal där vi nu befinna oss, och som slutligen flyttades till landets nya huvudstad. Den nya akademien är i mer än ett avseende en dotter av den gamla. Åbo samhälle kunde icke glömma förlusten av sin akademi, och saknaden efter det förlorade ledde till tanken att ersätta den förra högskolan med en ny. Och då genom ädle medborgares enastående hängivenhet och offervilja
381
den heliga elden åter en gång kunde tändas i landets äldsta kulturhärd, var det från den gamla högskolan som den erhöll det stora flertalet av sina offerpräster. Åbo akademi är övertygad om att Helsingfors Universitet med glädje ser att den förlust som genom dess bortflyttande tillfogats dess födelsestad nu blir i någon mån ersatt. Och Akademien vågar hoppas att dess djupa vördnad för moderhögskolan av denna besvaras med en alma maters ömma känslor.
Med Finska Vetenskapssocieteten och Suomen Tiedeakatemia kommer Akademien att genom sin vetenskapliga publikationsverksamhet ha gemensamma intressen. Universitetsbiblioteket och Statsarkivet ha redan tidigt visat den beredvilligt tillmötesgående. Med Svenska Litteratursällskapet och flere andra svenska sällskap och organisationer inom landet som äro här representerade är Akademien på det närmaste förbunden genom sitt arbete för en stor gemensam uppgift. Till Tekniska Högskolan kommer den snart att träda i ett kollegialt förhållande genom sin blivande teknisk-kemiska fakultet. Med Åbo och Jyväskylä högskoleföreningar har den nära beröringspunkter i dessas strävanden mot ett mål liknande det som Akademien själv nu uppnått. Genom hembygdens band är den förenad med de institutioner, föreningar och skolor i Åbo som har företrädas av sina chefer, ordförande eller föreståndare. Det har berett Akademien en stor glädje att alla dessa korporationer eller deras högsta funktionärer antagit inbjudningen till dess fest.
Vår inhemska tidningspress, till vilken Akademien står i stor tacksamhetsskuld med anledning av den välvilliga uppmärksamhet den städse visat densamma, är till dess livliga tillfredsställelse talrikt representerad.
Det är för Akademien ett synnerligt nöje att här få hälsa många av de personer som på ett eller annat sätt — genom gåvor, goda råd eller andra tjänster – skänkt den sitt understöd, eller som inbjudits på grund av sin framstående verksamhet i de idéers tjänst för vilka Akademien gjort sig till folk. Till dem höra flere av dess ärade gäster från Sverige.
Akademien skattar det som en utomordentlig ära att få se tillstädes omkring ett femtiotal skandinaviska gäster. Sveriges och Norges ministrar hedra festen med sin närvaro. Med känslor som komma våra hjärtan att värmas återse vi i dag en svensk man vilken genom sin insats i vårt befrielsekrig utfört en bragd som aldrig skall glömmas i detta land. Följande skandinaviska högskolor, institutioner. samfund och föreningar ha haft godheten att sända representanter: Kungl. Universiteten i Uppsala och Lund, Stockholms Högskola, Göteborgs Högskola, Kungliga Karolinska Mediko-kirurgiska Institutet, Kungl. Tekniska Högskolan i Stockholm, Handelshögskolan i Stockholm, Kongl. Frederiks Universitet i Kristiania, Uppsala Universitets studentkår, Akademiska föreningen i Lund, Stockholms Högskolas och Göteborgs Högskolas studentkårer, Kristiania Studentersamfund, Studenterföreningen i Köpenhamn, Svenska Riksarkivet, Svenska Akademien, Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitets-Akademien, Kungliga Vetenskapssocieteten i Uppsala, Göteborgs Kungl. Vetenskaps och Vitterhets Samhälle, Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Uppsala, Ingeniörsvetenskapsakademien, Kongel. Videnskabsselskabet i Kristiania, Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet, Svensk-Finländska föreningen i Uppsala. Den skandinaviska pressen är
382
representerad genom åtta svenska och två norska tidningar. - Ni, våra ärade gäster från hinsidan havet, Ni äro alla oändligt välkomna. Huru många gånger ha icke vi fått röna prov på den utomordentligaste gästfrihet vid fester i Skandinaviens olika länder! Det är i dag för första gången efter Finlands skilsmässa från Sverige som ett större antal skandinaver är närvarande vid en akademisk högtid i vårt land. Ni giva vår fest en alldeles annan prägel än den som den haft Eder förutan. Eder närvaro väcker hos oss den omedelbara känslan av att vi äntligen leva i ett fritt Finland, där vi kunna välja våra gäster efter hjärtats böjelser. Ni äro för oss symboler för den kultur i vars tecken Åbo akademi stiftats. Ni äro symboler för den samhörighet med Skandinavien som för oss utgör ett livsvillkor. Må Ni, då Ni återvända till Edra hemland, taga med Eder intrycket av ett folk som ingenting högre önskar än att banden med Skandinavien skola knytas fastare än någonsin förr, och minnet av blodsfränder som äro beslutna att för intet i världen offra sin svenska nationalitet och sitt svenska modersmål.
Högtärade gäster från när och fjärran! På Åbo akademis vägnar hälsar jag vördsamt Eder alla välkomna och tackar Eder för att Ni hörsammat vår inbjudning. Vi ha icke mycket att visa Eder och ingenting att yvas över. Vårt akademihus är gammalt och bristfälligt inrett. Våra laboratorier äro försedda endast med det nödvändigaste. Lärarnas antal är icke stort, studenternas överstiger icke mycket ett hundratal. Vi ha tagit oss friheten att inbjuda Eder till faddrar vid ett barnsöl, i förhoppning att med Edra välsignelser som faddergåva och med goda feers bistånd det en gång skall bliva något av detta barnet.»