Om besynnerliga bevis i rättegången

-ii-

Et Samhälles välfärd består, näst GUDS välsignelse, egenteligen deruti, at Medborgare, som lefva i späkt och i akttaga sina skyldigheter, njuta en skjälig frihet och en önskelig säkerhet, samt at illa sinnades sielfsvåld at skada andra, tidigt och alfvarsamt hämmas, dem til välförtjent straff och androm til varnagel. Men at således skipa Lag och Rätt, är ej den lättaste sysla; ty ärfarenheten lärer oss, at onda menniskjor äro ej mindre konstige i det ondas utöfvande, än fientelige och illsluge i sina missgärningars fördöljande, så at de icke allenast i det längsta fräkt neka sina brott, utan ock om de ändteligen blifva på något sätt bundna til gjerningen, veta de at bemantla och öfverstryka den med så vakra färgor, at sielfva oskulden tyckes varit driffjädren til deras gjöromål, åtminstone vilja de föregifva, at om de felat, har sådant skedt, antingen af okunnighet, af något olycksfall, eller ock emedan de förrut hafva blifvit förfördelade. Det är ock så mycket svårare at öfvertyga en brottslig, som ej blifver funnen å bar gjerning, som han dels gemenligen sätter både Religion och samvete å sido, på det han i sin critiska belägenhet må rädda sitt lif, eller undvika det förestående straffet, dels ock efter de flästa missgjerningar i löndom pläga utöfvas, och menniskjorne af Naturen ej äro så danade, at man af utseendet kan med säkerhet sluta, huruvida den anklagade eller misstänckte är skyldig, eller ej. En rättskaffans Domare måste derföre med andre skjäl, och af förekommande anledningar bana sig vägen fram til sanningen, begynnande från möjeligheten och bestrykande den med flere förelöpande omständigheter, at

-3-

han kan binda den brottslige vid sielfva värkeligheten. Bevis i allmänhet kalla vi et begrepp af sådane skjäl, hvarigenom den anklagade kan bindas til någon viss gjerning, antingen såsom hufvudman, eller såsom deruti deltagande. För fullt bevis anses efter vår Lag, när tvänne ojäfvige samt edelige vitnen intyga något på lika sätt om et mål, hvilket de sielfve hafva sedt eller hördt; och dessas intygan binder den anklagade vid gjerningen, än då han ej kan förmås til bekännelse. Dock kan man igenom et sådant bevis icke altid ärhålla en fullkomlig och apodictisk visshet; emedan en bedröfvelig ärfarenhet har under tiden visat, at tvänne vitnen, antingen af stadgad ondska, eller af et grufveligt missstag hafva gjordt en falsk berättelse. Utom fullt bevis gifvas ock andra, hvilka väl gifva mer eller mindre anledning til skjälig misstanka emot den anklagade, dock så at han derigenom ej kan bindas til gjerningen, så länge han sielf, fast efter aflagd värjemåls Ed, nekar dertil. Desse bevis böra dock vara sådane, at de naturligen kunna lämpas til förevarande gjerning. Förutan desse nu nämnda gifvas ock andre, dem vi kalle besynnerlige, emedan de hafva ingen eller aldeles ringa förbindelse med gjerningen, hvilka i fordom tima varit brukelige i mörka mål, men äro nu för tiden mäst afskaffade. Oss torde vara tillåtit, at granska dessa besynnerliga bevis, under förmodan, at den Gunstige Läsaren ej mildt uptager denna afhandling.

    Till besynnerliga bevis föra vi först och främst den af ålderdomen, i synnerhet af våra Nordiska Förfäder, vedertagne Envigen, hvilken just ej berodde på de tvistandes behag, utan när något mål var så mörkt och inbundit, at Domaren, oaktadt all använd slit, ej kunde updaga sanningen och rätta beskaffenheten deraf, påla-

-4-

de parterna, at med värja i handen slita denna Gordiska knuten. Det hörer så mycket mindre til vårt ändamål, at utaf Historien förklara sielfva tilgången af detta Martialiska bevis, som flere Häfdateknare hafva redan vidlyftigt afhandlat detta ämne. Grunden til et sådant påfund var egenteligen denna: at som man var fullkomligen öfvertygad, det GUDS omsorg sträkte sig til alla ting, och at Han i synnerhet hade omvårdnad om de oskyldiga, så kunde Han enligit sin Godhet och Rättvisa ej tillåta, at någon oskyldig i den mäst critiska belägenhet skulle duka under för den skyldiga, fastän en Dvärg emot en Jätte, och et Barn emot den starkaste Våldsvärkare komme at mäta sin styrka. Men så mycket som detta sätt, at genom Envig utröna sanningen, passade med våra Förfäders Krigiska sinnelag, äfven så mycket strider det emot all billighet och et sundt förnuft. Det är väl en oförnekelig visshet, at den Store GUDen har omsorg för all ting, och besynnerligen låter sig vårda om oskulden, men detta oaktadt bevisar Han ej altid den nödstäldta dygden sin hjelp och undsättning genom utomordenteliga medel, på det den ej genom öfverdåd må bråstörta sig uti ögonskenliga farligheter. Häraf följer, at GUD efter sin Vishet ofta tillåter, at den som haft nog svart hjerta at vilja skada en annan och nog krafter at värkställa sit onda upsåt, kan uti Envigskamp föröka den förra oförrätten med någon ny och svårare våldsamhet. Emot detta kan likväl invändas, at Envige är ofta det enda öfriga medel, at utröna sanningen i det förevarande målet. Men vi neka både at Envig är det enda medel at updaga den mörka saken emedan flere andre mindre äfventyrlige gifvas, til exempel: Lottkastning, såsom ock at det är något medel; ty af detta prof kan jag väl finna, hvilken som är den starkaste, men icke, hvilken som

-5-

 är oskyldig. Men om Envige är något medel, så är det säkert det otjänligaste och ovissaste, som mennisklig fåkunnoghet har någonsin kunnat uptänka. Ty ärfarenheten visar, at den svagare gemenligen blifver förfördelad af den starkare; hvarföre om den förre ej har andra bevis til sitt käromål, än at med sin öfverlägsna vederdeloman slås på Kappan, så är bättre at med tolamod upbäre den ledna skadan, än at våga sit lif uti en strid, i hvilken om han omkommer, så är hans egit utgutna blod, efter vedertagit tänkesätt, vitne emot hans oskuld, och om han vinner, så sölar han sina händer i ens annans blod, hvars brott på långt lindrigare sätt hade kunnat försonas.

Järnbörd har ock i äldre tider varit et äfven så besynnerligit som i sig sielf otjänligit sätt, at i mörka mål utröna sanningen. Denna bestod deruti, at den som uti en tvetydig sak på annat sätt ej kunde visa sin oskuld, borde bära med bara handen et glödande järn nijo steg, eller ock med bara fötterne gå på nijo glödande järn eller plogbilar. Om nu det eldröda järnet brände den misstänkte, hvilket gemenligen hände, så framt han ej hade nog tjock hud på händer och fötter, eller ock han hade med konst förvaradt sina lemmar mot elden, så blef han fäld, men tvärt om frikallad, om det brinnande järnet ej hade gjordt någon skada. Man finner, utom annat, af Historien, at Konunga Söner eller Deras Mödrar hafva ock stundom genom järnbörden sökt bevisa sin härkomst, eller den ägta fångens riktighet, och följakteligen en ren Arfsrätt til Fädernesriken. De gamle, intagne af vidskepelser, hafva satt mycket värde på Järnbörden, hvarföre den gamle Lagen stadgar: Alla Dullsmål (mörka saker) stånde under Järn och GUDs Dom: blifver han oskadd af järnet, varde fri; men om han brän-

-6-

nas, varde fäld. Det är klart, at äfven detta bevis grundar sig förnämligast på den öfverdrefna tanka, som man den tiden hyste om GUDs Försyn, nämligen at GUD äfven genom Undervärk altid skulle rädda de oskyldiga utur deras nöd, hvilket är en fåfäng och emot GUDs vishet stridande inbillning. Detta bevis var därföre så mycket mera orimligit, som en tjock hud i händer och fötter, eller någon påstruken materia kunde gjöra den mäst brottslige til oskyldig.

    Af en lika beskaffenhet med Järnbyrden har et annat bevisningssätt varit, som bestod deruti, at den anklagade pålades af Domaren til at sticka sin bara hand ända up til armbogen ned uti sjudhett vatn i en på elden stäld gryta eller kjettel, samt därutur uptaga en nedsänkt sten. I fall detta blef värkstält, utan at den neddoppada handen tog någon skada, så vardt den misstänkte frikänd, men om vatnet hade skadat handen och armen, så blef han fäld. Detta besynnerliga sätt at utröna sanningen i mörka saker, hvaraf, så väl som i Järnbyrden, käranden aldrig kunde betjena sig, har väl på åtskillige orter uti Europen fordom varit vedertagit; men förmodeligen voro våra Förfäder mera stadige, än at de gillade alla vidskjeppeliga plågseder, åtminstone finner man ej, at Watten-Domen, som den gemenligen kallades, har blifvit af dem antagen.

    Ibland besynnerliga bevis räkna vi äfven den så kallade Kors-Domen, men hvaruti den egenteligen har bestådt, kan man ej med fullkomlig visshet säga. En del föregifva, at et kors gjordes af trä, hvilket, sedan någre böner voro däröfver läste, kastades af den anklagade i elden; brändes det up, som naturligen hände, ansågs den misstänkte för skyldig; men om elden ej an-

-7-

grep trädet, så blef han frikänd. Här i Norden har undertiden varit brukeligt, at fästa tvänne spåner tilhopa i form av et kors, och kasta detta uti någon förment helig kjälla; om korsset sjunkte eller flöt uppå vatn, så troddes det bevisa, at den anklagade var skyldig eller oskyldig. Et annat korsprof skall äfven i medeltiden hafva varit vedertagit, nemligen man lät upsätta et kors, hvarvid den misstänkte stältes, och dervid han gemenligen måste stå i 42 dygn; om han under denna tid ej föll omkull, blef han ansedd för oskyldig, men om han föll, fäldes han såsom brottslig. Dock anmärke vi, at detta straff ej altid varit lika skarpt. Ty undertiden måste den misstänkte stå med uträkta armar och händer, så at hans kropps ställning liknade et kors, så länge man mer eller mindre långsamt läste antingen Evangelium eller Fader vår. Dofnade ej armarne imedlertid, så blef den misstänkte frikänd, men eljes sakfäldes han. Hvad beskaffenheten af detta bevis angår, så finner hvar och en, at det mer vitnar om starka läggar och styfva armar, än om någon värkelig oskuld; tvänne ganska olika mål.

    Det har ock under den Påfviska vidskepeliga tiden varit brukeligit, at den Heliga Nattvarden nyttjades såsom et medel, at utröna sanningen i mörka och tvetydiga mål. Detta skedde sålunda: at den anklagade begjärte at få til bestyrkande af sin oskuld anamma HERrans Nattvard. Detta beviljades och efter föregången beredelse, som skedde af Prästen. Sedan fördes den anklagade fram til Altaret, och honom gafs, under hiskeliga föreställningar, det välsignade brödet, hvilket om han emottog och kunde njuta, utan at någon märkelig förändring hos honom förspordes, ansåg man honom för oskyldig, men eljes vardt han förvunnen til det brott,

-8-

hvarföre han misstänktes, eller beskyltes. Dessa bevis brukades egenteligen dels at utröna någon begången stöld, dels ock at få veta om någon haft olofligt omgänge med något Fruentimmer. Anledningen til detta missbruk tyckes endels böra hänledas från det bittra förbannade vattnet som i Gamla Testamentet vid uppkommen misstanka brukades. Men som detta senare sättet var grundat uti GUDs uttryckeliga befallning och följakteligen ej kunde nyttjas, utan den påsyftade värkan, så var det förra et Munke påfund, hvilket äfven så lätt kunde skada en ömsint oskyldig, som ganga en fräck brottslig menniskja.

    De klyftige Munkarne hade ännu et annat medel, at utan vidlyftig omgång och mycken eftertanka utleta sanningen uti tvetydiga mål, och detta skedde genom ost och bröd; hvilket gemenligen kallades af dem Korssnidt. Man tog et stycke af en Kornlimpa, skar deruti et kors, och gaf tillika med et stycke ost, dock under åtskilliga böner, ceremonier och i synnerhet förbannelser, åt den misstänkta. Man trodde at Korsset var så heligt och värkande, at den som värkeligen var brottslig ej kunde emottaga och nedsvälja någon mat, som var teknad med en så helig stämpel. Detta kan man nogsamt dömma af det Fransyska talesättet, som den misstänkte, då han skulle anamma denna spis, utsade: Que ce morceau de pain m’éntrangle, si ce que je dis, n’est pas vrai. Detta medel brukades både at uptäcka det som var fördolt, såsom ock i brist af andra bevis at bestyrka sin oskuld. Men orimligheten af dessa påfunder märkes straxt af hvar och en förnuftig menniskja. Denna slutsatsen hänger så väl i hop med föregående principer, som när en kjäring slutade af sin kjäpp, at det skulle blifva rägnväder. Cajus, den brottslige Cajus, äter med god smak et stycke ost och

-9-

bröd; derföre är han oskyldig; men den falskeligen misstänkte Titus har en naturlig afsky för ost, kan ej tåla lukten deraf, än mindre smaka den samma; derföre måste han vara skyldig.

    Mera förnuftigt, dock ganska otilräckeligit, var äfven det besynnerliga bevis, at genom de så kallade Edsgärds Män fria sig från någon missgjärning, för hvilken man hade blifvit misstänkt och anklagad. Detta bevis bestod deruti, at den anklagade, när han ej blef tagen å bar gjärning, så at han genom sanna vitnen och egen bekännelse kunde  bindas till saken, pålades af Domaren, at fria sig med sielf sins Ede och et vist förelagt antal af Edsgärdsmän. Desse nyssnämde trovärdige Män svuro ej, at den anklagade var antingen skyldig eller oskyldig, utan allenast, at de i betraktande af omständigheterna höllo honom i sitt samvete för oskyldig. Ehuru detta bevis i synnerhet tjänte för svaranden; så kunde dock äfven käranden betjena sig i tvetydiga saker af Edsgärdsmän. De förras vitnesmål kallades Duls Ed och de senare Vitis Ed. Hvad antalet af dessa Edgärdsmän angår, så var det olika, samt öktes, eller minskades efter som brottet ansågs vara utaf mera eller mindre värde. I många brottmål steg deras antal til Tolf, i andra mål til half annan Tolft, under tiden til två, ja til tre och fyra Tolfter Edsgärdsmän. Men uti mindre betydande saker voro sex, fyra, ja ock understundom tre Edsgärdsmän tilräckelige. Dock måste man tilstå, at detta beslut var aldeles ofullständigt til at deruppå bygga något domslut och föga tjenligit til sanningens utletande. Ty desse alle, ehuru månge de voro, intygade ej något vist i hufvudsaken, utan endast hvad de förmente kunna hafva händt, eller intet händt, hvilket de dock ej med någon visshet kunde bejaka. Dessutom kunde ej

-10-

eller Edgärdsmän, utan siälavåda och sitt samvetes sårande, aflägga et ovist vitnesmål, hvarpå en vist Domslut skulle fotas. Ändteligen voro många tilfällen sådane, at Duls- och Vitis Eden kunde förtrycka den oskyldiga, skydda den brottslige och upmuntra den trätgiruge.

    Et annat sätt, at utleta sanningen i mörka förekommande mål, mera brukeligit utomlands, än i Norden, har ock det varit, at på en sträckebänk, eller genom andra svåra plågor tvinga någon misstänkt til bekännelse, hvilken sedan tjänte til giltigt bevis emot den anklagande. Man medgifver gjerna, det någre gifvas så förhärdade, at de enständigt neka til saken, ehuru de på flere sätt hafva blifvit graverade; dock är detta medel i många hänseende både ovist och vådeligit. Ty mången, ehuru i sitt samvete fullkomligen öfvertygad om sin oskuld, fastän han emot en illslug Kärande ej kan tilbörligen försvara sig, utväljer hällre, at förklara sig sielf skyldig, än at på sträckebänken låta aftvinga sig en dylig bekännelse. Han kjänner til äfventyrs sin kropps svaga constitution och sin sensibilité, och derföre anser han för drägeligare, at i en hast mista et olyckeligit lif, än efter långsamma och odrägeliga plågor undergå en våldsam död. Deremot den som har en stark och fast kropp, samt vet sig vara skyldig, blifver genom pinligit förhör snarare förhärdad at neka gjerningen, ty han finner i sin ondska sin räddning, än bevekt at tilstå sanningen. Hvarföre ock vår Store och Milde Konung redan har uphäfvit alla pinliga fängelser. Och i sielfva värket äro sträckbänk och andra dylika hårdheter mera Mechaniska än Moraliska bevis, som mera passa för machiner, än förnuftige menniskjor.

    Så hiskeligit brott som barnemord är, och så hårt

-11-

straff det förtjänar; så mycket plåga onaturligen sinnade Mödrar, som omkomma sina oskyldiga foster, innan de ofta hunnit komma fram i dagsljuset, dölja och förneka sin missgjerning. Man har derföre tagit Physiquen til hjelp, at i dylika mörka mål utleta sanningen i den förmenta tanka, at invärtes torde gifvas några naturliga kjännetekn til barnets lif eller våldsamma död, fast ej något utvärtes syntes på kroppen. I synnerhet har man, om lungan, som straxt blifvit tagen utur et dödt barn, flutit uppå vatnet, slutadt, at barnet varit födt lefvande, äfven som det hållits dödfödt om lungan befans siunka. Men fastän detta prof tyckes vara grundadt på goda naturliga skjäl, så har dock ärfarenheten visat, at det samma ej altid håller stick, och at slutsatser kunna gjöras af lungans specifiqua tyngd, hvilka äro snörrätt stridande emot sakens rätta beskaffenhet. Ja, man vet, at ogudaktiga Mödrar hafva hittat på medel at aldeles förändra detta prof, så at beviset altid utfaller til deras fördel och frikallelse. Lungan måste ock mycket förändras, efter som den är frisk eller siuk, såsom ock efter andra symptomer som äro i barnets kropp, hvarföre, oaktadt detta prof med all försiktighet anställes, kan man likväl ej med så full visshet sluta något, at den anklagade endast härigenom skulle bindas til gjerningen.

    Såsom et bevis, at någon mördat eller dräpit en annan, har man fordom ansedt, om utur den dödas näsa, ögon eller andra lemmar framtillrade blod, då den anklagade nalkades liket. Man har inbillat sig, at den döda i sielfva dödsstunden fattat innom sig en så stor antipathie och et sådant hat til banemannen, at den lilla quantité blod, som blifvit qvar i kroppen sattes i rörelse och brast ut, när den brottslige var närvarande. Men andre, mera kunnige, hafva utaf ärfarenheten visat, at

-12-

blod kan utkomma utur en död kropp, fast han ej på våldsamt sätt omkommit, besynnerligen om ordsaken til hans död har varit någon qväfjande siukdom eller annat dylikt ondt. Hvarföre, som en Domare bör dömma enligit klara skjäl och bevis, så är ock det nyss omnämnda profvet, hvilket i sig sielft är tvetydigt och mycken svek underkastadt, ej tilräckeligit at fälla någon.

    Om någon misstänckt person värkeligen är trollpacka eller ej, det har man velat bevisa genom kalt Vatn-prof. Detta har skedt på följande sätt: Man har på den misstänkta person låtit binda tilhopa tummen på högra handen med stor tåen på vänstra foten, och tummen på vänstra handen med stor tåen på högra foten, och sedan kastadt denna bundna menniskjan uti kalt vatn; om hon ej sjunkte neder, utan samm uppe på vatnet; så var hon en trollpacka; men om hon flöt åt botn, så blef hon frikänd från beskyllningen. Ordsaken til detta prof var denna: I de fordna vidskepeliga tider trodde man, at djefvulen på något besynnerligit sätt gjorde sina vertygs kroppar lättare än vatnet, så at de ej kunde dränkas, eller ock efter vatnet var uti Döpelsen et Nådemedel til Saligheten, så måste imellan detta Element och en trollpacka vara så stark antipathie och repellerande kraft, at den ena ej kunde sänkas i det andra. Men detta i fordom tima så allmänt vedertagna bevis är i sig sjelft ganska orimmeligit; ty vatnet i sig sielft har ej någon öfvernaturlig kraft, men får den, då det i Döpelsen blifver förbundit med GUDs ord.

Uptag nu, Gunstige Lärare, denna kortta afhandling om besynnerliga bevis i Rättegången, ehuru intet något besynnerligit häruti torde förekomma. Vördom Försynen, som förskingrat de okunnoghets moln, hvilka fordom öfverhölgt vårt Jordklot, och låtit oss komma til en Rättegång, där vidskeppelsen är bannlyst, och där domslut grundas på bevis, som altid äga högsta grad af trovärdighet..