Kriget mot Vietnam

KRIGET  MOT VIETNAM

Förenta staternas imperialism hotar att bli ett dödligt gift för det amerikanska samhället. Opinionen inom den ameri­kanska intellektuella eliten har detta klart för sig. Professor Georg Henrik von W r i g h t betraktar vidstående artikel som en solidaritets förklaring med denna opinion. Han har skrivit artikeln i USA därifrån han nyligen har återvänt.
   Profes[s]or von Wright, sedan 1961 leda­mot av Finlands akademi, är en interna­tionell auktoritet på filosofins område och har knutit vidsträckta kontakter inom den anglosaxiska kultursfären, i synnerhet i Storbritannien, men även i USA.

En växande opinion i Förenta Staterna och utanför Förenta Staterna kräver, att kriget i Viet­nam skall upphöra. Bättre än "krav' är att kalla det en "vädjan". Det är en vädjan till förnuft och sam­vete hos dem, som med sina be­slut kan inverka på händelserna. Motiven bakom vädjan är, tror jag, främst dessa två: avsky för USAs krigföring och oro för de följder, som kriget kan leda till. Hos dem, som samtidigt känner varmt för USA — och det gör naturligtvis nästan alla Johnsonregimens in­hemska kritiker — paras avskyn med skam över att landet förned­rat sig så djupt. Och hos dem, som med ord eller handling tror sig kunna göra aldrig så litet för att ändra världen, förbinds oron med ett ansvar som man måste vara villig att bära.

Kriget i Vietnam är avskyvärt redan därför, att det förs på idel lögnaktiga och orättfärdiga premis­ser. Detta var kanske inte uppen­bart från början ens för dem, som gav sig in i leken. Situationen i förra franska Indokina var utom­ordentligt förvirrad efter det and­ra världskriget. Det var inte gi­vet, att Englands, Frankrikes, Ki­nas, Sovjets och USAs maktspel på området skulle resultera i det som nu pågår: ett krig mot det vietnamesiska folket rätt och slätt. Det var inte heller på förhand

klart, att detta folk skulle visa sig äga den heroiska livsvilja, som det lagt i dagen och varmed allena det inlöst sin rätt till ett självstän­digt liv. (Liksom en gång Fin­land.)

Man kunde sammanfatta utvecklingen i en formel: Det som en [] gång rätteligen kunde kallas kriget i Vietnam är sedan några år framför allt Förenta Stater­nas krig mot Vietnam.

Den som yrkar på eller önskar, att kriget skall upphöra, mås­te naturligtvis göra klart, vad han tror skulle bli följden, om USA slutar kriget, och likaså följder­na av att kriget fortsätter. Och han måste väga dessa följder mot varandra. Det är vad jag skall för­söka göra i min artikel.

För att göra alternativen så kla­ra som möjligt skall jag med ett "slut" på kriget förstå, att USA helt avstår från militär interven­tion i Syd- och Nord-Vietnam och likaså från alla försvarsåtgärder eller anfallsförberedelser i grann­länderna (Kambodja, Laos och Thailand). Jag skall m.a.o. inte alls diskutera olika kompromisslösningar av konflikten. Det är ganska givet att, om konflikten över huvud löses, det måste ske i form av en kompromiss av nå­got slag. Men det är ingen idé att kannstöpa om olika kompromis­ser, förrän man gjort klart de yt­terligheter, som kompromissen skall gälla.

Alltså: Om USA lämnar Viet­nam och dess grannar militärt åt sig själva, vad skulle då inträffa, som talar emot ett sådant steg?

En sak, som brukar anföras är, att Syd-Vietnam då — ehuru kan­ske först efter svåra inre strider — skulle bli kommunistiskt : "go communist"[] och troligen förenas med Nord-Vietnam till en stat. En liknande utveckling vore också att vänta i grannländerna.

Det finns ingen anledning att försöka bortresonera detta fram­tidsperspektiv. Man kan tvärtom hålla det för mycket sannolikt. Men man har anledning att fråga: Är det ett olyckligt perspektiv, närmast då för de berörda länder­na själva?

Man kan inte besvara frågan utan att ta ställning till socialis­men (kommunismen) som samhälls­form, eller utan att jämföra so­cialismens idé med det som här närmast är dess motsats: ett sam­hälle med en "fri ekonomi". (Jag kallar det hellre så än "kapita­lism".) — För egen del tror jag, att ett fritt ekonomiskt system är långt mera effektivt och praktiskt än ett socialistiskt med tanke på ett samhälles levnadsstandard och materiella välmåga. Däremot har en socialistisk ordning större möjlig­heter att skapa och upprätthålla social rättvisa och att förhindra en minoritet i samhället frän att exploatera majoriteten för sina (ekonomiska) syften. För ett sam­hälle med stora klasskillnader, en

 korrumperad regim och mångas beroende av få, måste en socialis­tisk ordning vara ett bättre al­ternativ. Ett samhälle åter, som socialt sett är relativt sunt, mår bättre om det åtnjuter en fri eko­nomi. (Man kunde ännu tillägga, att högt utvecklade samhällen med fri ekonomi tenderar att säkra sin sociala jämvikt med olika välfärdsåtgärder, som ortodoxa privatföretagare lätt utdömer som "so­cialistiska", — samt att socialis­tiska länder som nått ett visst mått av inre jämvikt tenderar att los­sa på den ekonomiska företagsam­hetens fjättrar och sålunda blir mer "kapitalistiska".)

Syd-Vietnam är ett land, där de växlande regimernas och de socia­la förhållandenas ruttenhet ligger i öppen dag. Detsamma gäller Thai­land. Att under sådana förhållan­den tala om att "skydda" Syd-Vietnam (eller Thailand) mot en kommunistisk omvä[lv]ning är anting­en ett cyniskt hån eller uttryck för en enorm förstockning. För del betyder att man vill "skydda" fol­ken i dessa länder mot en ord­ning, som med all sannolikhet skul­le innebära ett stort steg fram­åt för dem mot oberoende och trygghet — låt vara att också den vägen skulle fläckas av många blodspår. Det är svårt att tro, att de som är ansvariga för kriget, är så förblindade, att de skulle tro på sina egna anti-kommunistiska propagandafraser. Men det är ett faktum, att en stor opinion i USA och annorstädes i den s.k. fria värl­den ännu tar dessa fraser för fullt.

Mot mitt sätt att resonera in­vänder man kanske nu, att det är barnsligt att mena att ame­rikanernas avtag från arenan skul­le lämna kvar ett fritt Vietnam. Amerikanernas avtag skulle följas av kinesernas intåg i hela denna del av Asien. Det vore dumt att söka vifta bort denna möjlighet eller för­klara att den är osannolik. Men det är också en otillbörlig förenk­ling att uppställa den som enda alternativ till det "skydd" USAs kontroll av läget erbjuder. För det första är Nord-Vietnam inte en kine[]sisk satellit-stat. Landet har tvärtom bevisat både vilja och för­måga att stå på egna ben. (Men det är klart, att ju mera det förhärjas och försvagas av amerika­nernas angrepp desto mindre blir dess motståndskraft — också mot kineserna.) Och för det andra är, också om fältet vore fritt efter amerikanernas sorti, Kina inte den enda kvarstående intressenten i området. Här kommer Sovjetunionen in i bilden — på längre sikt kanske också Indien. Det ar inte nödvändigt att kannstöpa om hur dessa intressen skulle balansera mot varandra och mot Vietnams och dess grannars strävan att bevara sitt oberoende. Det räcker med att man inser det vanvettiga i att sö­ka rättfärdiga hundratusentals viet­namesers död och de två landshälfternas ödeläggelse med att man, kantänka, därmed skyddar Viet-

nam och dess grannar mot kine­ser, ryssar eller andra potentiel­la inkräktare. Det är osäkert, om någon av dem kunde dra större lianden över Vietnams folk än amerikanerna redan har gjort.

Men låt oss lämna talet om att "skydda" (Vietnam mot kommunis­men eller mot Kina eller Sovjet[)] därhän. Kanske ingen i sitt hjär­tas djup tar det riktigt på allvar. Måste vi inte åtminstone medge, att USA i Vietnam kämpar för sin egen säkerhet och framtida trygghet? Trygghet mot vem? Sä­kert inte mot dem, som man nu kämpar mot, vietnameserna. Ty hur förbittrade de än i generatio­ner kommer att vara på Förenta Staterna, tror ändå ingen på all­var, att de skulle på egen hand försöka hämnas. Så tryggheten måste vara gentemot någon av USAs imperialistiska rivaler på området — kanske Kina, kanske Sovjet. Men blotta närvaron av en sådan rival i Vietnam är inte ett intrång på USA. Den kan vara det på sin höjd i en indirekt be­märkelse, om Vietnam blir en bas, en utgån[g]spunkt för angrepp mot USAs territorium. Jag vill inte säga, att ett sådant sätt att reso­nera om den egna tryggheten un­der alla förhållanden är oberätti­gat. Men det är ett effektivt sätt att motarbeta avspänning i värl­den. Och om resonemanget ge­nomdrivs till priset av oerhörda blodsoffer från en tredje part (det vietnamesiska folket), som ingen vettig människa kan betrak­ta som en fara för USA, så kan det bara förstås som uttryck för en hysterisk och överspänd tro att kommunismen som sådan är ett dödligt hot mot USAs trygghet.

Förenta Staternas säkerhet hotas inte i Vietnam. Men väl finns det något annat, som kan hotas där. Det är amerikanska affärs­intressen. (En del av dessa in­tressen består i att kriget hålls i gång, men jag skall bortse från dem här). Korea-krigets utgång gjorde med ett slag stora områ­den, framför allt Japan, "safe for investments". Något liknande kun­de bli följden, om man lyckades pacificera Syd-Vietnam. Utsikterna för ekonomisk aktivitet inom ett vidsträckt område (Thailand, Bur­ma, Malaya, Filippinerna, kanske Indonesien) skulle förändras. Fö­retagsamhet, som nu ter sig över­hövan riskfylld och spekulativ, skulle bli "sund". Man varken av­slöjar något eller överdriver, om man säger, att om USAs krig mot Vietnam överhuvud är en kamp för säkerhet och trygghet — så gäl­ler kampen säkerhet och trygghet för prospektiva investerare [.]

Det är inte nödvändigt att här komma med några allmänna be­skyllningar mot de kapitalistiska nationernas exploatering av utveck­lingsländerna. Att här i många fall är fråga om "utsugning", kan ingen förneka. Men man kan va­ra optimistisk nog att tro, att rov-

drift på kort sikt småningom skall ge vika för långsiktig ekonomisk planering, som syftar till alla par­ters fördel och blir till välsignelse också för utvecklingsländerna. Jag önskar inte betvivla, att pri­vatekonomisk företagsamhet kan vara både "sund" och "moralisk" på samma gång. Men om den måste bygga på något som för var dag blir allt mera likt ett utrot­ningskrig i stil med Hitlers mot Polen, så är den så hopplöst smut­sig, att inga förhoppningar om en ljusare ekonomisk framtid för ett "kommunistfritt" Syd-Vietnam och dess grannländer kan rättfärdiga den. Sedd mot bakgrunden av si­na motiv — både dem som fram­förs offentligt och dem som man helst förtiger — måste därför den politik, som Förenta Staterna för i Asien, uppröra varje kännande och tänkande människa och energiskt fördömas.

Vi har hittills diskuterat de san­nolika följderna av att USA drar sig bort från Vietnam. Slut­satsen måste bli, att ingen av des­sa följder är ett hållbart motiv för att fortsätta kriget. Låt oss nu se på saken från den omvän­da synpunkten: Vad blir följden, om kriget fortsätter?

Man skall inte i onödan måla fan på väggen. Men det vore lätt­sinnigt att blunda för att här finns en allvarlig risk för ett nytt världs­krig — eller i varje fall krig mel­lan stormakter. När Syd-Vietnam pacificerats, skall Nord-Vietnam lämnas i fred, sägs det från ame­rikansk sida. Men ju mera för­svagat Nord-Vietnam blir av kri­get, desto större blir risken för att någon annan stormakt skall intervenera i området. Kan ame­rikanerna tillåta det? Man kan in­te resonera så här, att när kri­get väl är över, Syd- och Nord-Vietnam skall leva i frid och fröjd som två oberoende länder vid var­andras sida. Mycket mera troligt är, att här då skall finnas en di­rekt friktionsyta mellan USA på ena sidan gränsen och en (eller två) kommunistiska stormakter på den andra. Också om detta inte gör en stormaktskonflikt oundvik­lig, så växer i varje fall risken.

Så länge kriget i Vietnam på­går, ökas spänningen på andra håll i världen. Animositeten mot USA växer överallt, där amerikanska in­tressen är med i spelet — också om det bara är indirekt. Konflik­ten i mellersta Östern är ett ta­lande, och oroande, exempel. Den har på en del håll jämförts med Vietnam-kriget. Jämförelsen är haltande och osmaklig. Men den är tyvärr inte utan grund. Indi­rekt är konflikten mellan Israel och arabstaterna också en konfron­tation mellan Förenta Staterna och de socialistiska stormakterna. Ju mera USA befäster sin ställning i Vietnam och omgivande länder, desto mera avlägsen är den dag, då Israel kan leva i sämja med sina grannar.

Men låt oss anta, att ledningen i Förenta Staterna är klart medveten om dessa risker, men be­sluten att ta dem. Inte därför att USA skulle önska ett världskrig, utan därför att man anser chan­sen att vinna kriget i Vietnam vara större än risken för att Kina eller Sovjet under nuvarande för­hållanden går i krig. Man reso­nerar kanske som så, att så länge de två kommunistiska stormakterna är sinsemellan oeniga, man inte bör försumma att krafsa kastanjerna ur elden.

Detta är klok politik.

Strunt i vad hysteriska akade­miker och odisciplinerade studen­ter och författare s[kr]iker och skri­ver: de lever i en värld av ideal och har inte sinne för realite­ter.

Det är möjligt, att USA vin­ner kriget mot Vietnam utan att någon annan katastrof kommer emellan. USA är jordens ojämför­ligt rikaste land och starkaste mi­litärmakt. Det bör vara en smal sak att ta livet av ytterligare en miljon vietnamesisk civilbefolkning och kanske hundratusen eller så guerillakrigare samt att förvandla Hanoi till en grushög. När det skett, måste väl också den ilsk­naste kommunist inse det fåfänga i att kämpa vidare. Kanske. Och i nödfall kan man ta livet av dem allesammans. Det finns trots allt inte ens 30 miljoner vietnameser. Lät oss bortse från att detta perspektiv kanske inte ar så aptitligt, och bara hålla oss till att det är realistiskt. Är man realist, måste man emellertid också tänka på fortsättningen. Att vinna kri­get mot Vietnam är inte tillräck­ligt, om man skall gå vidare längs den linje, som nu är USAs poli­tik i länder där dess intressen stö­ter på lokalt motstånd. Vietnam är inte ett isolerat fall eller det sista i en grupp av liknande fall (Ko­rea, Guatemala, Dominikanska re­publiken). Man skall antingen va­ra bra naiv eller så utled vid allt detta elände, att man vägrar tän­ka vidare, om man inte ser, att nya Vi[e]tnam-krig lurar bakom hör­net i nästan alla delar av värl­den. Kanske den första gnistan till några av dem redan tänts. Latin-Amerika är den farligaste eldhär­den. Men inte ens i vår stabila del av världen, Europa, går vi säk­ra. Gud förbjude ett inbördeskrig i Grekland. Men vem garanterar, att vi inte också här skall få bevitt­na en sammanstötning mellan lo­kala "kommunister" och en Junta av inhemska generaler och övers­tar, som hålls under armarna av USA?

Med hur många Vietnam-krig står Förenta Staterna ut? Säkert med ett eller två till — kanske med flera. (Alla bedöma­re är inte så optimistiska.) Men till vilket pris? För det första till priset av en ständigt växande spän­ning mellan stormakterna, av vil­ka USA ändå bara är e n. Och för det andra på bekostnad av verk-

ligt svåra inre konvulsioner, som vi redan bevittnat och som, om de fortsätter, snart gör bilden av Förenta Staterna som frihetens och rättvisans föregångsland bland na­tionerna till en fullkomlig karikatyr. Denna bild, "image", är kär för amerikanerna och USAs kri­tiker får inte glömma, att den ock­så innehåller mycket som är sant.

Lägger man nu i den ena våg­skålen de intressen, som skulle läderas, ifall USA lämnar Vietnam i fred, och i den andra de intres­sen som ställs på spel, ifall USA framhärdar, kan ingen tvekan rå­da om balansen. Också om man ger det största tänkbara spelrum åt okända faktorer och svåruppskattade sannolikheter. Intressena av det förra slaget är ett fåtals maktsträvanden — i lätt genom­skådad ideologisk förklädnad. In­tressena av det senare slaget kan utan patetik kallas mänsklighetens. Därför är de också, och inte minst, Förenta Staternas. På lång sikt har USA inget intresse av att suc­cessivt öka den politiska spänning­en mellan stormakterna eller av att bekriga det ena efter det and­ra av de s.k. utvecklingsländerna. Man kan bortse från alla humani­tära och moraliska aspekter och anlägga en rent företagsekonomisk synpunkt på Vietnam-kriget och dess följder. Resultatet kan inte bli annat än att det är dålig business.

Men om saken är så enkel, som jag här framställer den och tror att den är, varför har USA in­te för länge sedan upphört med kriget? Sitter herrarna i Washing­ton kanske trots allt inne med hemliga informationer, t.ex. om Ki­nas eller "kommunismens" planer att krossa USA och erövra värl­den, som gör det nödvändigt att fortsätta kriget mot Vietnam? Att tro det är lika klyftigt som att tro på Zions vises protokoll. Eller är USAs ledare så dumma att de inte inser, vad som ligger i öppen dag? Inte heller det skall man inbilla sig.

Saken är helt enkelt, att John­son-administrationen har hamnat i ett psykologiskt tvångsläge — en återvändsgränd, ur vilken man kommer ut bara om man gör helt om. Jag nämnde redan, att situa­tionen i Vietnam efter fransmän­nens sorti var ytterst oklar. Ing­en kan lastas för bristande skarp­sinne, om han felbedömde den san­nolika utvecklingen och styrkan hos de faktorer som man hade att räk­na med. En följd av ödesdigra fel­bedömningar har lett till den nu­varande situationen. Ännu rätt ny­ligen påmindes vi härom i de re­gelbundna försäkringarna från amerikansk sida, att en "avgöran­de vändning" inträtt, att guerillans motstånd var "i det närmas­te brutet", att krigsslutet var en fråga om "veckor eller månader". Sedermera blandades dessa försäk­ringar med kraven på "upptrappning" för att småningom upphö­ra. Vi har ingen anledning att tro,

att försäkringarna bara var propagandalögner. De var säkert till stor del ärligt menade. Därför visar de i efterhand med förfärande tydlig­het, hur grundligt man felbedömde läget.

Och så har vi hamnat, där vi är. Det är lätt att säga, att kri­get bör upphöra och att ge goda, ja tvingande skäl för påståendet. (Det är vad jag försökt göra i min artikel.) Men det är inte alls lätt att upphöra med kriget. Det är tvärtom så svårt, att det kan tyckas omöjligt. Försök tänka er in i president Johnsons belägenhet. Den är allt annat än avundsvärd. Hur k u n d e han stiga fram för det amerikanska folket och säga, att alla dessa offer i människoliv och pengar varit förgäves, ett en­da stort misstag? Han skulle dra över sig och sina medansvariga en flod av hat och hån och — vad som är ännu mycket allvarligare — över det amerikanska samhäl­let en väg av farliga och smärt­samma kramper. Man underskat­tar USA, om man tror, att lan­det inte skulle stå ut med dem. Men man kan inte heller bagatelli­sera svårigheterna. De skulle i själ­va verket vara de allvarligaste följ­derna av ett krigsslut i den nu­varande situationen.

Det är tragiskt, om en man som haft ambition och chanser att bli en av USAs betydande presiden­ter, skall vara dömd att gå till historien som sitt lands största bu­se. Om en man, som kunde ha länkat händelserna med sin intel­ligens och vilja, förvandlas till en ynklig marionett i ödets trådverk. I ljusare ögonblick måste han inse sin egen situation. Men inser han också, att det enda som möjligen kan rädda honom själv vore att ta på sig förödmjukelsen, tappa an­siktet, ställa ut sig till allmän begabbelse och sluta fred utan "hedersamma villkor"? Vore det inte övermänsklig heroism att handla efter en sådan insikt?

Om man ser så pessimistiskt på möjligheterna av en amerikansk helomvändning, varför skall man då "bråka"? Varför inte med stoiskt lugn avvakta händelsernas gång? Eller, om man har svaga nerver, sticka huvudet i busken och vänta på smällen?

Det finns åtminstone två goda skäl, varför man inte skall kasta yxan i sjön i Vietnam-frå­gan.

Det ena är, att Förenta Stater­na är en politisk demokrati. Dess verkställande och lagstiftande or­gan är, i sista hand, folkvalda. De sitter i sadeln i kraft av väljar­nas opinioner om deras duglighet och om riktigheten i deras åt­gärder. Att ändra på opinioner­na är därför ett sätt att påverka statsledningen eller, om den visar sig opåverkbar, förnya den. Om det skall lyckas, är ovisst. Däremot är det ett faktum, att det numera finns en stark och utbredd opinion i USA mot kriget. Skillnaden mellan nu och situationen för ett år se-

dan är överväldigande. Oppositio­nens talan förs mest emfatiskt av lärare och studenter vid de stora topp-universiteten. Dess styrka är, att dem representerar nationens mest upplysta skikt och i genom­snitt högsta intellektuella nivå. Dess svaghet på det politiska pla­net sammanhänger rned den in­tellektuelles individualism [och] in­stinktiva mot[]vilja mot "parti" och "ledare". Det är ytterst viktigt, att denna opinion stöds i hela den del av världen, där en fri åsikts­bildning existerar. Den amerikans­ka administrationen kan efter för­måga söka misskreditera det egna landets intellektuella. Några tales­män för administrationen och and­ra "hökar" talar om de intellek­tuella på ett sätt som var god ton i Hitlers och Goebbels Tyskland. Men den kan inte göra något för att misskreditera en upplyst opinion i Väst-Europa eller Skandinavien, utan att ytterligare skada USAs "image", anseende i utlandet. Att slå vakt om Amerikas rykte är ett reellt intresse, som ingen amerikansk regim, allra minst den nu­varande, kan negligera.

Amerikas rykte är inte de euro­peiska intellektuellas intresse. Till det är vi inte skyldiga att ta hänsyn. Men i Amerikas framtid har vi ett intresse, som vi tror att alla måste dela. Detta är ett annat skäl, varför vi inte kan förhålla oss passiva.

Ty trots invärtes sjukdomar och utåtvänd busighet är Förenta Sta­terna dock ett föregångsland och "the American way of life" ett mönster som man också i länder, där förhållandena n u är mycket annorlunda, hemligt drömmer om att kunna ta efter. Den anti-amerikanism, som breder ut sig i vå­ra dagar, är en kort slutningsreak­tion. (Den är som att sluta läsa Goethe av Ilska över Hitler.) Med sin överflödande makt och rikedom kan USA göra mera illa, men ock­så mera gott än någon annan nation. Våra svartaste farhågor, men också våra dyraste förhopp­ningar för mänskligheten är där­för knutna till Amerikas framtid.

De amerikanska intellektuella, som protesterar mot sitt lands ut­rikespolitik, är varken landsför­rädare eller "kommunister". De är ansvarskännande amerikaner, som är djupt oroade av att se sitt land täras av en svår, kanske dödlig sjukdom. De är patrioter i den enda mening, som är håll­bar i den integrerade värld vi går emot och delvis redan lever i: patrioter på jordklotets vägnar. Deras broderskap känner inga na­tionella gränser. Därför måste de­ras röst få göra sig hörd över dem alla.

Georg Henrik
von Wright