Inledning till en grundteckning af läran om den absoluta friheten. I

[tom mellansida]

Inledning till en Grundteckning af Läran om den absoluta Friheten vid sin öfvergång till ändlighet i viljan, under olika skaplynnen framträdande såsom Rätt.

Det i andens innersta, djupaste sjelfkänsla sig förkunnande sammanhang med naturen, det eviga förhållande hvari han står, såsom en sig sjelf genom egen bestämning motsatt Enhet, kan omisskänneligen utan irring sägas utgöra den betydelsefulla, omedelbara verkligheten af menniskans tillvarelse.

    Att uttala och framställa en bestämd tanke öfver detta eviga förhållande, (denna Idé), visar sig derföre ock som en gemensam och outbliflig syftning icke mindre i den dunkla

-2-

sagoålderns aningsrika Myter, än i äldre och senare tiders sig med större eller mindre anspråk på ofelbarhet ankunnande Trosläror, äfvensom i alla under hvilka olika skepnader som helst sig företeende vetenskapliga Lärobygnader.

    Så komma bestämda verk och handlingar, eller uppenbarelser af Gudaväsendet, att utgöra innehållet af de förstnämdas inspirationer.

    Så visar sig, i den andra hänsigten, på en eller annan verldstrakt, på en eller annan tid, på ett eller annat bestämdt sätt, under en eller annan sjelfantagen, fruktad, eller älskad, eller tillbedd gestald, Verldsanden framträdande, antinge skänkande sin egen Lagstiftning åt ett valdt folk, och sitt välbehag till dess gjorda efter erkända, förhandenvarande naturskröpligheter afmätta försoningsoffer, eller förkunnande för den förvånade jordkretsen sitt bestämda, fattade rådslag till de ändliga andarnes befrielse och återlösning.

-3-

Så förete sig ock slutligen de i sanningens djup varsamt forskande tänkarnes, Filosofernas, serskilda från hvarandra mera eller mindre afvikande systemer, alltid såsom med tydligen skiljbar öfverensstämmelse, sig subordinerande under den ena eller den andra af Ande-Enhetens (Ideens) sig blott skenbarligen i tu delande motsatta bestämdheter.

När vi derföre i sammanhang med det ämne vi företagit oss att skärskåda och framställa, fäste oss vid denna sistnämda bestämning; finne vi den ena stora klassen af Filosofiska lärobygnader, närmande sig till den omedelbara blotta natur- och erfarenhetsmenniskan, lika mycket i åsigter som i uttryck och språkbruk, betrakta den yttre sidan af hennes tillvarelsesätt, eller med ett ord, naturen, (emedan den synes gifva henne den större, rikare och påtagligare massan af de i hennes medvetande förekommande föreställningar), såsom det, allt hvad den innesluter, och således också menniskan, gemen-

-4-

samt uppdrifvande och till mognad utvecklande fröet.

    Enligt denna åsigt tillägges naturen – eller den med ett slags mystiskt väsende behäftade, – genom atomers attraktion och repulsion, genom moleculers kristallisation, genom kemiska affiniteter, genom Naturpunktens spiralrörelse – eller huru som helst tillkomna – Materien – en rörelse- och bildningskraft, som sina utvecklingsgrader (potenser) igenom, ifrån anorganism öfvergår, redan inom vegetabilierna, till organism, eller lif-antydande former, och ytterligare inom djurverlden samlar sig till ett sig fritt rörande, sensation ägande, och derföre äfven annat utom sig recipierande egentligt lif: hvilket väl åter först framställer sig såsom tallösa, än hopgyttrade, än lösslitna, vaga, fluktuerande, gestalter, men småningom ikläder sig bestämningarne af strängt begränsade, till ordningar, slag och arter karakteriserade, beräkneliga slägter, tills det ändtligen, liksom i sin krona, slutar sig i den fria sig öfver naturen upphöjande individuella menniskosjälen. –    –  
Om nu likväl anden, och med den, frihetens

-5-

idé, förnuftet, begreppet, jemte dess abstrakta reflexions-momenter, förstånd och tanke, på sådant sätt komma till existens och verklighet; hvad är denna verklighet (realitet) äfvensom organismen i allmänhet, annat än produkt, eller resultat af de subordinerade, anorganiska, blinda, bundna och ofria natur- eller verldskrafterna? och sjelfva dessa krafter, såsom sådana, hvad äro de annat, än föreställningar, absolut toma på allt substantielt väsende? hvad annat än det från varandet evigt lösryckta – i intet stannande – a) intet? Och till hvad förvandlas, enligt denna

_______________

a) Med denna bestämning hafva vi velat antyda motsatsen af hvad Hegel betecknar, då han säger: det rena varandet och det rena intet äro detsamma: eller de äro i blifvandet väl omedelbarligen åtskilda momenter, men försvinna deri, äfvenså omedelbarligen, det ena i det andra: tillkännage således i blifvandet en rörelse i hvilken begge äro åtskilda, men med en åtskilnad som lika så omedelbarligen upplöst sig. Se. Ge. V. F. Hegel. Wissensch. d. Logik. B. I. p. 23. Jfr. p.p. 6-43. och dens. Encykl. d. Wissensch. §. §. 39-42.

-6-

åsigt, ytterligare de stora resultaterne af frihetens Idé; Rätt, Pligt, Dygd och Sedlighet, om icke till toma, förbifladdrande irrsken, hämtande sitt upphof ifrån andra föregående lika förgängliga, lika substanslösa fenomener. De kunna dessa uttryck af det sanna menniskoväsendet, om man också vid denna ståndpunkt söker höja dem till den dignitet de äga, att vara på en gång med sitt innehåll – väl eller lycksalighet – sina egna ändamål, med sanning blott uppställas, som analogier t. e. med blomstrets lysande färger – de visa sin prakt – dessa ljusbrytningar – men blombladen bortfälla vissnande, och praktdofterna försvinna. Antages åter frihetens yttringar Rätt, Sedlighet o. s. v. Hvilket äfven varit fallet, b) till medel, eller konst-

_______________

b) Att bland de Gamle, Aristipps och Epicurs m. fl. Lära om menniskans yttersta ändamål (τελος) lycksalighetens, den förres, den genom blott jemförelse de närvarande sensations-njutningarne emellan (ήδουη έυ χιυησεί), den senares, det genom jemförelse njutningarne emellan, samt tillika beräkning af deras medel och följder uppkommande lugna välbefinnandet (ήδουη χαταοτηματιχη) an-

-7-

 stycken för nya effekter; för menniskoväl eller lycksalighet; hvarmed kunna då de och

_____________________

tog dygden för ett blott medel till lycksalighetens vinnande, insåg redan Cicero, då han de Offic. L. III. Cap. 33 säger: Atqui ab Aristippo Cyrenaici, atque Annicerii (Philosophi nominati) omne bonum in voluptate posuerunt, virtutemque censuerunt ob eam rem esse laudandam, quod efficiens esset voluptatis, quibus obsoletis floret Epicurus; ejusdem fere adjuntor auctorque sententiæ. Att likaledes nyare så kallade Filosofer, betraktat dygt och Sedlighet antingen som ett politikens konststycke, eller oftare, såsom blott en egoismens produkt, derom lemnas allmänt kända, uppenbara vedermälen, i de med denna fråga i sammanhang stående skrifter, som tillhöra namnen; Mandeville, Rochefaucauld, Helvetius, Voltaire m. fl. äfvensom öfverhufvud i de så kallade Encyklopedisternas. Till denna åsigt hade alla dessa kommit, dels genom inverkan af den tidsande, som på deras tid och ort, i synnerhet i de högre ståndens lättsinnighet och egoism, gjort sig i lefnaden gällande, dels genom den materialistiska och empiriska sensualism, som, med en dylik lefnadsanda i samband, den förra i HEBBES, och den sednare i LOCKES Filosofiska system

-8-

deras resultat – lycksaligheten – bättre jemföras, än med den optiska Konstnärens pro-
___________________

förut hade uttalat sig. – Såsom vederläggare af desse tvenne sistnämndas lärobyggnader, inom deras fädernesland, må här i synnerhet och främst anmärkas Cumberland och Schaftesbury, hvilka antogo ett särskildt moraliskt sinne – en välvilja mot menniskor och mot Gud. – Genom verkliga förhandenvarandet, eller åtminstone anlaget till detta sinne, var derföre, yrkade de, dess utbildning till dygd en menniskonaturens egen fordran. Detta system utfördes snart efter dem ytterligare af Hutcheson, hvilken närmare sökte bestämma skilnaden emellan egoism och sedlighet, derigenom att han antog det sedligt goda, och de derifrån utgående sedliga böjelserna, äfvensom de derigenom bestämda oegennyttiga handlingarne hafva sin grund – icke i nytta eller egen fördel, icke i någon sympatetisk eller sedlig förnöjelse, icke i sannningen och det teoretiska förnuftet, äfvensom icke i Guds vilja såsom uppenbarad – utan endast i en egen känsla eller drift, hvilken såsom sådan äger ett eget värde, en bjudande kraft och bestämmelse, att hålla menniskans alla öfriga krafter och drifter i ordning, och slita striden emellan hennes egennyttiga och oegennyttiga syftningar, just

-9-

dukt: fantasmaskopet, med sina tillbehör, som med tillhjelp af det anbragta eldskenet utckic-

______________

genom den egna riktning, som ur denna grunddrift eller känsla sålunda skulle uppkomma. På denna drift eller känsla bygde han sedermera såsom princip hela sitt system af Pligt och Rätt. Men vid närmare uppmärksamhet till betydelsen af en, om också med denna noggrannhet bestämd drift, eller känsla, inses likväl klart, att den såsom drift icke annat kan än, jemte öfriga vaknade förhandenvarande drifter, utgöra ett gemensamt i känslorna förekommande innehåll för subjektets vilja, och tillika såsom sådan alltid utgöra en egoistisk bestämningsgrund. Skälet således hvarföre den, såsom drift, skulle gälla framför de öfriga, såsom bjudande och ordnande kan icke ligga gifvet i den, såvida den är blott drift eller känsla. – Ytterligare måste än härvid tagas i betraktan, att hvarje känsla och drift, såsom blott sådan, alltid måste vara ett något, som blott i erfarenheten eller medvetandet angifver sig såsom verkligt, och att den derföre, lika med allt slags yttre varande och allt slags sinne, så vidt det icke uppkommer såsom en nödvändig bestämning af det inre varandet, eller af Idéens innersta fria grundväsende, endast utgör en grundlös tillfällighet

-10-

kar i mörkret sina fantasmagorier, liksom blott för att i sin fram- och förbiskymtande

________________

– ett substanslöst, tomt skenväsende. – Möjligheten af denna drifts, eller känslas absoluta uteblifvande kunde, i följd häraf, hos åtminstone åtskilliga subjekter, tänkas verklig – och hvilken uppenbar öfverträdare af Pligt och Rätt kunde då någonsin rättvisligen dömas eller bedömas, såsom sådan? – Han ägde åtminstone alltid en orsak – om hvars sanningslöshet och ogiltighet ingen domare kunde sjelf vara öfvertygad – att yrka, det han alldeles ingen känsla, ingen drift i sitt medvetande ägde, som på något sätt afstyrt honom ifrån den pligts öfverträdelse, eller det Rätts-brott, hvarföre någon annan af naturen mera gynnad – med denna finare, ädlare känsla begåfvad – hade för sin del anledning att, antingen som angifvare anklaga, eller som domare döma honom som brottslig. Korteligen, antagandet af en sådan omedelbar känsla eller drift, som ett blott yrkadt, allmänneligt factum, medför äfven antagandet af menniskor, som möjligen redan på förhand, genom sjelfva sin natur äro bestämda, antingen till ansvarslösa, ursäktliga brottslingar, eller, såsom sådanda, till beständiga slafvar. Här redan visar sig på förhand, det friheten måste utgöra någonting

-11-

existens, de facto förkunna den satsen: allt är skugga, ingenting verklighet?

______________

substantielt hos menniskan, och tillika att detta substantiella måste finnas i den tänkande principen eller förnuftet, på vars sanna, ehuru andliga, verklighet icke någon lärer tvifla, som blott kan tänka betydelsen af det jag han uttalar, eller lärt sig skilja emellan sitt sjelfmedvetande och det öfriga omedelbara medvetandet, eller alla de föreställningar han med detta sjelf förbinder. Men den som en gång rätt uppfattat friheten, såsom förnuftets eget, i all fri handling sig ytterligare förverkligande väsende, kan icke heller undgå att åtminstone till någon del ana, det all sanning och dess vetande äfvensom all tro och allt tvifvel endast utgöra resultater, ehuru under olika bestämdheter, eller utvecklingsgrader, af det i och för sig fria grundverkliga förnuftet, eller af det sina grundbestämningar i sig, sig sjelf till innehåll gifvande begreppet. – Härigenom framställer sig ock vidare, att det ytterligare inseendet af sammanhanget i detta förhållande, genom det substantiellas sjelfverksamhet – tanken – måste kunna förmedlas till verklighet, och dermed grundvetenskapens för all vetenskap, Filosofiens, sanna och högsta ståndpunkt blifva uppnådd.

-12-

Det torde således, vid dessa slutledningars och jemförelsers riktighet, visa sig som

____________

Men sedan vi nu här sökt beteckna ensidigheten och grundlösheten af de principer hvarpå, så väl HOBBES och LOCKE, som deras förnämsta motståndare, bygt sina systemer; sedan vi, hos äfven de sistnämde, trott oss röja, det de fullkomligen misslyckats i sitt bemödande, att uppsöka en fast och sjelfstående grundval för menniskans väsendtligaste interesse, Sedlighet och Rätt; synes oss, äfven en blick böra fästas vid det system som den af en varm genialisk anda, men äfven af sina lefnadsöden till en misantropisk sinnestämning, hänförde ROUSSEAU, riktade, icke mot Encyklopedisternas första grundprincip, utan blott mot några partiella resultater af deras läror, och mot de med dessa i öfverensstämmelse stående hans egna naturlynne, och hans, äfven af den barndomsuppfostran han sjelf åtnjutit, understödde och temligen stadgade, naturrättsskaffenhet mest sårande sidor af hans tids sedeförderf. Af denna sin yttre individualité, på sådant sätt hufvudsakligast, och af sitt inre substantiella, fria andeväsende, endast ifrån begreppets subjektifva sida bestämd, förblef han, all sin tid, ehuru en högst bildad, likväl blott en verklig naturmenniska. – Han visste och