Finsk Tidskrift, 1902
52
Ett besök hos marockanska bärgsbor.
En förmiddag i slutet af oktober förlidet år bröt jag upp från arabbyn Brisch, belägen i norra Marocko vid Atlantens strand, icke långt från den lilla staden Azeila, efter att ha uppehållit mig där i nära sex veckors tid. Min afsikt var att tillbringa vintern bland de nomadiserande arabstammarna längre söderut, men då jag var tvungen att dessförinnan resa in till Tanger för utrustningens skull, beslöt jag att i förbifarten göra en afstickare till de arabiska talande bärgsborna, de så kallade djebâla.
Mina följeslagare äro scheriffen Sidi Abdssalam el-Baqqâli, som följt mig på alla mina tidigare resor i Marocko; hans kusin som har samma namn, men som vi gemenligen kalla er-Rahmôni, d. v. s. ”den barmhärtige”, samt den trogne trälen Abdulkrim. Sidi Abdssalam representerar den moriska intelligensen, er-Rahmôni tjänstgör som kock, Abdulkrim sköter grofarbetet. I vår lilla skara råda både subordination och samförstånd, och då vi äro beväpnade med fyra europeiska bössor, anse vi oss äfven vara ganska fruktansvärda.
Vi togo alltså farväl af våra vänner i Brisch, och vår karavan satte sig i rörelse med de vanliga begynnelseorden ”gå på, din far! gå på, din mor!” som karlarna ropa åt lastdjuren. Uttrycken äro icke att uppfattas som smekord. Marockanarne äro så vana att förbanna hvarandras fäder och mödrar, att förbannelseorden för korthetens skull utelämnas såsom underförstådda. Vädret är soligt och lagom varmt. Efter regnet som fallit om nätterna kläda sig fälten som bäst i grönt, och de första blommorna blanda sig
53
med grönskan. Senhösten i Marocko påminner om våren i norden, innan träden ännu hunnit få blad; men temperaturen är i regeln varmare.
Vi tillbringa natten på slätten i en tältby, som står under scheriffens af Wazzan beskydd. Denne scheriff är näst sultanen Marockos mäktigaste man, och hans inflytande sträcker sig äfven till de af regeringen oberoende djebâla. Han är i främsta rummet ett religiöst öfverhufvud, för en stor del af befolkningen ett slags påfve, med ärftlig helighet och ärftlig makt. Mina män skyndade att meddela byfolket att jag medförde ett öppet rekommendationsbref från scheriffen. Skrifvelsen synades, lästes, kysstes; hvarpå byhöfdingen hämtade mig ett par feta höns, ett dussin ägg och andra matvaror, förutom foder för djuren.
Tidigt andra morgonen, medan stjärnorna ännu lyste på himmelen, rustade vi oss till uppbrott. Kursen styrdes allt jämt österut, mot bärgen som syntes i fjärran. Vi passerade ett område som bebos af de s. k. beddáwa, en grupp af nomadiserande araber, som bilda en social enhet för sig med egen schech. Deras lif måtte vara föga afundsvärdt, utsatta som de äro för bärgsbornes plundringar. De äro djupt föraktade af sina starkare grannar, som säga att ”den Gud vill göra olycklig ger han en bedui till följeslagare.” Jag red förbi ett par byar utan att stanna. Terrängen blef mera kuperad, och snart befunno vi oss i en smal floddal midt inne bland bärgen. Vid vägen låg en stenhop till tecken på att någon blifvit ihjälslagen på platsen. Ett stycke längre fram befann sig en ovanligt yppig dvärgpalm, hvars blad voro fulla af knutar, och strax bredvid låg en källa. Stället besökes af febersjuka, som dricka sju gånger ur källan och med vänstra handen knyta sju knutar på palmbusken — ett exempel på sjukdomars öfverförande, analogt med det äfven hos oss förekommande bruket att ”knyta bort” vårtor med ullgarn. Den undergörande hälsokällan är af intresse därigenom att den icke, såsom vanligen är fallet, associerats med en föregifven helgongraf, utan fått förblifva hvad den varit — ett i och för sig själft heligt ställe.
54
Landskapet antager ett vildare utseende. I bärget urhålkade grottor, väldiga fristående klippblock åtskilda genom smala klyftor, och högre upp en tät korkskog, förläna det en karakter som väl harmonierar med dess bestämmelse att utgöra hemvist för ett röfvarfolk. Vi befinna oss nu bland djebâla, som fördelade på 20—30 stammar, bebo norra Marockos vidsträckta bärgsländer. De tala uteslutande arabiska men göra en bestämd skillnad mellan sig själfva och Marockos ”araber”. Deras dialekt afviker också både i afseende å uttal och ordförråd från ”arabernas”, och deras seder äro i mångt och mycket olika. De äro utan tvifvel ett arabiskt-berbiskt blandfolk, i hvilket det berbiska elementet är jämförelsevis starkt representeradt. Att berberspråket helt och hållet försvunnit från deras bärg är icke förvånande, då man betänker i huru hög grad äfven de rena berbernas språk rönt inflytande af arabiskan. I själfva Stora Atlas' aflägsnaste alpdalar, dit araberna aldrig lyckats tränga, talas ett tungomål som till hälften består af arabiska ord, endast obetydligt omformade i öfverensstämmelse med schelha-språkets fordringar.
Småningom vidgar sig dalen och vi komma till en liten slätt inklämd mellan bärgen. På sluttningen väster om dalen, inom stammen Djebel el-Habib's område, skymtar en by fram mellan korkträden. Ehuru nämnda stam icke har godt rykte om sig, besluta vi att göra ett försök att besöka byn. Er-Rahmôni sändes i förväg att sondera stämningen hos folket, medan vi andra kvarstanna på en bärgsafsats nedanför, mellan byn och slätten. Efter en stund återvänder han i sällskap med en äldre man, som med ett handslag hälsar mig välkommen och ber mig slå upp mina tält invid hans bostad. Att mottagandet blef så hjärtligt berodde dels därpå att mannen — byns ledare — är personlig vän till scheriffen af Wazzan, dels på den stora vördnad som namnet el-Baqqâli, två af mina följeslagares familjenamn, åtnjuter bland dessa bärgsbor. Min värd lät mig förstå, att jag kunde kvarstanna hos honom så länge jag ville, hvarför jag återsände hästarna som jag
55
hyrt i Brisch och beslöt att tillbringa ett par veckor bland mina nya vänner i Djebel el-Habib.
Min ankomst hade åsetts med synnerligt intresse af byns skolgossar, som voro församlade på backen utanför by-moskén. Och knappt hade jag hunnit upp till byn, innan hela skaran, företrädd af en af de modigare gossarne, uppvaktade mig med anhållan om en slant, afsedd för skolmästaren som däraf skulle föranledas att gifva barnen lof för den återstående delen af dagen. Det är brukligt bland djebâla att på detta sätt fira en främlings ankomst till byn, äfven om han råkar vara en kristen. Lofdagen var gärna unnad. Jag har aldrig sett flitigare skolbarn, än dem i Djebel el-Habib. Redan klockan fyra eller fem på morgonen, långt före daggryningen, hörde jag dem läsa sina utanläxor i moskén, och samma surrande, förvillande likt ljudet af en bisvärm, fortgick ännu klockan åtta på aftonen. De arbeta väl sina tolf timmar om dagen, lära sig läsa och skrifva samt koranen utantill. Om torsdag eftermiddag äro de fria; likaså om fredag och måndag eftermiddag, men endast med villkor att de gifva litet pengar åt skolmästaren. Då hvarje gosse besöker skolan, och då studierna fortgå under flere år, kan den manliga delen af befolkningen i dessa bärgstrakter med afseende å läs-och skrifkunnighet väl mäta sig med de lägre klasserna hemma hos oss. Med kvinnobildningen är det sämre beställdt. Flickornas undervisning inskränker sig till handarbete och måhända några böner som de lära sig i hemmet.
Mitt nya hemvist, Dar Fellaq, afviker liksom hvarje annan djebâla-by fördelaktigt från slättarabernas duarer med deras smutsfärgade tält. Djebâla lefva i fasta boningar, uppförda af obrända tegel eller gråsten, och betäckta med halmtak. Fönster saknas; ljuset intränger genom den låga dörren. På en backe bevuxen med gamla korkträd ligger moskén, som skiljer sig från boningshusen genom sin storlek och sin hvita färg. Men Dar Fellaq består sig ännu ett annat hvitrappadt hus, som äges af min värd Bu'assab, och är afsedt hufvudsakligen för mottagning af gäster. Där samlas vi ibland om aftnarna kring tébrickan, enligt
56
landets bruk makligt insörplande den marockanska nationaldrycken, det sockersöta, gröna téet. Men ändå oftare gör min värd en påhälsning i mitt tält, och där kan jag, mindre störd af nyfikna frågor, med större lätthet förskaffa mig upplysningar rörande folkets lif och seder.
Bu'assab är en imponerande man. Väl bär ansiktet tydliga spår af malarians härjningar; musklerna äro något slappa, ögonlocken matt nedhängande, blicken stundom nästan lidande. Men den ovanligt högresta, raka gestalten bär ännu vittne om stor fysisk styrka, medan hufvudets hållning och det spotska draget kring läpparna röja okufvad stolthet och trots. Mest frapperades jag dock af det uttryck af adel och medkänsla, som då och då under samtalets gång upplifvade detta stränga, allvarsamma ansikte. Det fanns onekligen något af röfvarromanernas storsinte hjälte i denne märklige man. Han berättade med synbart själfförtroende, men utan skryt, om mången blodig bragd i hvilken han själf spelat hufvudrollen. Han visade tvä stora ärr ofvanom knäet, minnen från en blodfäjd. En man från grannstammen Ben Idar hade i hans ungdom röfvat från honom hans danserska. Han dräpte mannen och högg kroppen i små bitar. Den dödes släkt kräfde hämnd, men lyckades endast såra honom; och han hade knappt tillfrisknat från sina sår, innan han i sällskap med några kusiner begaf sig till fiendens by och dräpte ytterligare fyra män. Efter hvad jag hörde, hade han liksom öfriga medlemmar af stammen, i yngre dagar idkat röfveri, men under de senare åren hade han inskränkt sin verksamhet till att uppköpa och försälja andras byte. I ett ordnadt samhälle skulle en man sådan som Bu'assab betraktas som en stor och farlig bandit, men under de förhållanden i hvilka han lefde, kunde jag icke underlåta att blicka upp till honom med en viss beundran. I dessa bärg höra blodsdåd till ordningen för dagen; jag hörde talas om icke mindre än tre eller fyra mord som begåtts i närbelägna byar under den tid jag uppehöll mig i Dar Fellaq. Det ena dråpet leder till det andra. Blodshämnden är högsta lag, försoningsböter mottagas icke; då dråpet är hämnadt
57
skall ny hämnd tagas på nämnaren eller någon af hans närmaste anförvanter, och så kan det fortgå i släktled efter släktled. Men i ett sådant samhälle trifves dock äfven heder och humanitet vid sidan af våld och grymhet. Medlemmarne af en by bilda ett försvarsförbund gentemot andra byar, och hela stammen bildar ett liknande förbund gentemot andra stammar; ja äfven främlingen åtnjuter skydd så snart han en gång upptagits som gäst. Väl är gästvänskapen icke alltid mycket att lita på, men hvad min värd beträffar gällde den säkert som en af hedern förestafvad plikt. På den smala klippafsatsen utanför hans dörr kunde jag för första gången under mina resor i Marocko sofva min natt i ro utan att dessförinnan utställa nattvakt. Hvem skulle våga ofreda Bu'assabs gäst?
Ryktet att en kristen hade slagit sig ned i Dar Fellaq spred sig' naturligtvis genast inom stammen. Sidi Abds-salam, som besökte dess veckomarknad, visste berätta, att min därvaro lifligt diskuterats och väckt mycken förtrytelse. Djebel el-Habib, liksom öfriga djebâla-stammar, vilja behålla sitt land för sig själfva. Sultanen har ingen makt ötver dem; de äro fullkomligt befriade från dessa landsguvernörer och småtyranner, som särskildt i södra Marocko suga must och märg ur folket och göra ett af jordens bördigaste land till ett fattigdomens näste. De betala inga skatter, de' erkänna ingen annan lag än den egna seden och för värnandet af sin frihet äro de beredda att offra sitt lif. Detta frihetsbegär är äfven den förnämsta orsaken till deras hat mot de kristne. De veta att de kristne trakta efter deras land, att de äro fiender icke endast till deras religion utan äfven till deras oberoende. Fruktan för framtiden, i samband med minnet af forna strider, har sålunda gjort namnet ”nasrâni”, kristen, till inbegreppet af allt ondt och förhatligt. De kristne, säga de, endast ropa och slåss och jäkta efter pengar. Att ha ”ett hjärta som en kristens” betyder att vara hård och grym. Att vara blåögd som en kristen är att vara falsk. De aflägsnare stammarna, som aldrig sett en ”nasrâni”, betrakta de kristne knappt som mänskliga varelser. Bu'assab berättade att folket i
58
en afsides bärgstrakt sagt till honom: ”vi skulle gärna gå med dig till Tanger för att se huru de kristne växa;” han försäkrade mig att man på fullt allvar tror att de kristne växa upp ur frön i jorden, och att de ha horn. Själf frågade han mig om det är sant att de kristnes hustrur föda barn två gånger om året. Kortligen, de kristna äro för djebâla farliga odjur, som på allt sätt måste hållas på afstånd. Härtill kommer att deras närvaro profanerar helig mark. Djebâla äro fanatiska dyrkare af sina helgon, som naturligtvis föreställas hata de kristne om möjligt än mera än de själfva. Så är t. ex. stammen Bni 'Arus nära Tetnan fullkomligt otillgänglig för europeiska resenärer på grund af det stora helgonet Mulai Abdssalams där befintliga graf. Äfven djebâla el-Habib är, om ock i mindre grad, en helig-stam, emedan på toppen af det tretusen fot höga bärget, som gifvit stammen dess namn, ligger begrafven Sidi el-Habib, ett af dessa mytiska helgon, på hvilka i en senare tid öfverflyttats dyrkan af den heliga ort — i detta fall en trädbevuxen bärgstopp, — som säges gömma deras jordiska kvarlefvor.
Intet under alltså att min närvaro väckte uppseende. Men detta tycktes icke i ringaste mån bekymra min värd. Det föreföll mig tvärtom nästan som om han njutit af att visa sin makt att trotsa den allmänna opinionen och lägga i dagen ädelmod mot en förhatlig ”nasrâni”. Endast en gång förut, sade han, hade trakten besökts af en kristen, och det var för tjugu år sedan, då en fransman kom dit för att jaga i sällskap med scheriffen af Wazzan; men han kvarstannade endast för en dag. Detta yttrade Bu'assab icke för att påskynda min af resa, utan snarare för att låta mig förstå, hvilken ovanlig heder vederfors mig. Långt ifrån att med en min antyda att jag föreföll honom besvärlig, visade han sig angelägen om att jag skulle gifva mig tid att besöka omnejderna. En dag följde han mig till toppen af det höga bärg på hvars sluttningar byn är belägen. I norr och väster syntes i det aflägsna fjärran en strimma af hafvet, i öster bärg och bärg så långt ögat nådde, i söder skymdes utsikten af det heliga Djebel el-
59
Habibs Vesuvius-liknande former. En annan man hade troligen varit föga benägen att gifva mig denna orienterande inblick i ortens topografi, men Bu'assab var icke skuggrädd. Han besvarade alltid mina frågor med största öppenhet, han röjde ingen fruktan för mitt anteckningshäfte. Däremot voro hans bägge söner rätt misstänksamma. Då jag gjorde en fråga, hörde jag ofta den ene af dem hviska: ”hvarför vill han ha reda på den saken”? Men de verkade aldrig störande på min konversation med fadern. Bland djebâla är den sonliga vördnaden drifven till sin spets. I en främlings närvaro kan en son knappt tilltala sin far. Han kan möjligen sitta i samma rum, men då endast på behörigt afstånd från det öfriga sällskapet. Det var besynnerligt att se dessa två stora, fullvuxna karlar skynda i väg så snart de sågo fadern komma på afstånd.
En dag hade vi förnämt besök i byn. Det var Mulai Thämi, en kusin till scheriffen af Wazzan, som kom för att utvälja boskap för slakt. Bland djebâla, liksom bland araberna, är slakten en byns gemensamma angelägenhet. Det kan icke komma i fråga att någon skulle slakta ett nötkreatur för egen räkning allena; köttet måste delas jämnt mellan familjerna, hvarvid djurets ägare naturligtvis blir ersatt för sin förlust. Då slakttiden är inne, företaga sig vissa mer eller mindre heliga personer, mestadels scheriffer, att färdas omkring från by till by för att göra urval bland boskapen. Alla byns nötkreatur drifvas tillsammans i en hjord på en öppen plats, där äfven byamännen mangrant församla sig. I menighetens närvaro nedkallar scheriffen med utbredda händer Allahs och sina heliga förfäders välsignelse öfver folket och boskapen, och utpekar därefter djuret eller djuren, som skola aflifvas. Det hjälper icke för ägaren att protestera; om den utvalda kon eller tjuren icke slaktas, dör den sotdöd inom kort. Det slaktade djurets lefver och en bit af köttet föras genast till scheriffen, som redan hunnit draga sig tillbaka till sitt tält. Han äter lefvern på stället, men hvarken han eller hans följeslagare få smaka på köttet så länge de ännu befinna sig i byn. Hela denna procedyr är helt säkert en kvar-
60
lefva af en gammal arabisk offerceremoni. Den förekommer icke endast bland djebâla utan äfven bland de nomadiserande arabstammarna, hvaremot den är okänd bland Atlas-berberna. Vi veta att hos de forntida araberna hvarje slaktdjur var ett offerdjur, och ännu i dag är, vid det årliga får-offret, lefvern den del af djuret som ätes först och med iakttagande af särskilda ceremonier af den offrande.
På eftermiddagen gjorde Mulai Thämi ett besök i mitt tält. Har är en medelålders man med kloka ögon, en fint skuren profil, och något blaserade drag. Han besitter uppenbarligen ett visst mått af arabisk bildning och diskuterar gärna teoretiska spörsmål. Samtalet rörde sig till en början inom astronomins område, med frågor och svar. Han kunde emellertid icke dela mina åsikter. Allah låter stundom sol och måne förmörkas för att därigenom skrämma människorna. Solen går om aftonen ned i en källa, och om morgonen går den upp igen genom ett gudomligt underverk. Stjärnorna äro vapen i änglarnes händer, med hvilka de hindra de onda andarna att stiga upp till himmeln och lyssna till Allahs och änglarnes råd-slag. Skulle någon af dem våga sig för nära de himmelska gränserna slungar en ängel sin stjärna mot den oförvägne (stjärnfall). Jorden hvilar på hornet af en tjur, tjuren står på en fisk, fisken är i hafvet, hafvet på vinden, vinden på luften, luften på mörkret. Då tjuren tröttas af sin börda, flyttar han den från det ena hornet till det andra, hvilket föranleder jordbäfning. Mulai Thämi hade ännu en snärjande fråga i beredskap för mig: ”i hvilken himmel befinner sig solen för närvarande?” Då jag genmälde att det finnes endast en himmel, krusades hans läppar till ett sarkastiskt löje. ”Solen är nu i fjärde himmeln,” sade han öfverlägset; hvarmed den astronomiska diskussionen var afslutad och vi öfvergingo till andra ämnen, i hvilka han fann mig mindre okunnig.
Vi hade ännu en annan påhälsning under vistelsen i Dar Fellaq. En eftermiddag då jag satt och arbetade i mitt tält, såg jag till min stora öfverraskning några mo-
61
riska soldater streta uppför bärgssluttningen nedanför tältet. En af dem inträdde kort därpå och öfverlämnade till mig ett kuvert försegladt med ryska ambassadörens i Tanger sigill. Det innehöll en af ambassadören, herr de Bacheracht undertecknad skrifvelse i öfversättning lydande sålunda: — ”Ett rykte är här i omlopp att Ni är i fara. Jag har gjort Paschan ansvarig för Eder säkerhet, och ålagt honom att öfversända detta bref med beridne soldater, hvilka skola stå till Eder disposition och återföra eder till Tanger, om Eder säkerhet är hotad”. Alltså en undsättningsexpedition! Det beställsamma ryktet hade förvandlat min fridlysta vrå bland bärgen till en lejonkula. Huru och genom hvem ryktet utspridts vet jag ännu icke i dag. Men den omständigheten att det saknade all grund, hindrade mig icke att känna mig tacksam för den vänlighet herr de Bacheracht nu, liksom ofta förut, visat mig.
Sultanens soldater i Dar Fellaq! Denna mörka företeelse fordrade förklaring. Sidi Abdssalam meddelade min värd anledningen till det sällsamma besöket, och in trädde han i mitt tält, med hufvudet högre än vanligt och ett uttryck af dämpad vrede i sitt stolta ansikte. ”Skrif till din ambassadör”, sade han, ”att du är min, Bu'assabs, gäst, och att jag med mitt hufvud går i borgen för din säkerhet”. Sedan gick han ut; och nu kom turen till soldaterna. De öfverföllos med ovett och skymford och meningen var att genast köra bort dem. Detta kunde på inga villkor få komma i fråga, då natten var nära. Genom mina och Sidi Abdssalams förböner förmåddes Bu'assab slutligen att låta dem kvarstanna till andra morgonen, men det vore synd att säga att de hade det trifsamt. Mycket missbelåtna voro de äfven öfver min vägran att följa med dem till Tanger. De hade all anledning att prisa sig lyckliga öfver att deras mission aflupit så lätt, men å andra sidan kändes det bittert att gå miste om räddarlönen. Nattens hvila gaf dem nytt kurage, och om morgonen envisades de med att icke vilja återvända utan att föra mig med sig. Följden var att de blefvo formligen bortdrifna, och Bu'assab sände till paschan i Tanger den vänliga
62
hälsningen, att om han ännu en gång skickar soldater till Djebel el-Habib komma de att blifva piskade.1)
Några dagar efteråt togo vi farväl af vår värd och redo in till Tanger för att i hast göra oss i ordning för den långa resa till mellersta och södra Marocko, på hvilken vi, alla fyra, befinna oss ännu i dag, — öfver ett år sedan vi besökte Bu'assab i Djebel el-Habib.
Edv. Westermarck.
1) Nästan medan jag skrifver dessa rader, hör jag att hotelsen icke verkat afskräckande. Moriska regeringen har nyligen, därtill nödd och tvungen, sändt en hel armé mot Djebel el-Habib och broderstammen Ben Idar. Tvä spanska barn ha af bärgsborna blifvit bortröfvade från trakten kring Azeila, och spanska regeringen fordrar röfvarnes bestraffning. Jag känner ännu icke utgången, men misstänker att expeditionen kommer att göra fiasko. Den sorgliga händelsen ”hotade” att leda till en beväpnad konflikt mellan Spanien och Marocko.